…måste finnas online. Är det så? Jag själv bloggar om allt (nästan allt) jag gör. Det ligger online för vem som helst att läsa. Om jag inte skriver i bloggen, exixterar det då inte? Har det aldrig hänt om jag inte har skrivit om det? Vad är det som gör att vi vill lägga ut så mycket om oss själva för alla att beskåda?
När jag var liten fanns inte sociala medier. Då var det tidningar som gällde. Jag har inga belägg men jag tror att insändarna var fler när jag var liten. Om inte annat så var kontaktannonserna flera. Idag hittar du kärleken online. Allt vi gör är online. Om nätet går ner så tar det inte lång stund innan någon kommer och frågar vad som är problemet. Eller nätet är nere, lös problemet.
Är det därför som vi måste finnas online även med livet. För vi gör så mycket där med allt. Idag ringer vi med nätet. Tittar på Tv med nätet. Vi gör allt med nätet. Det absolut mest effektiva att slå ut samhället med är att slå ut nätet. Enklast kanske genom att slå ut elstationerna. Eller virus, vilket drabbade Coop för inte länge sedan. De behövde stänga för inget fungerade. Att ta betalt kontant hjälper inte. Inte när allt sköts digitalt bokföringsmässigt.
Är det därför vi måste finnas på sociala medier eller som i mitt fall online via en blogg. Är det bara en inbillning för mig att jag upplever det som en hjälp att skriva av mig lite. För om det bara vore att skriva av mig lite så skulle jag kunna göra det utan att vara online. Skyller jag på att det har varit skönt att kunna hänvisa till bloggen istället för att berätta allt en gång till? Jag tror inte det.
Det har varit skönt att kunna hänvisa till bloggen. Det har varit skönt att kunna skriva av sig. Både för mig men också för att det kanske jag vara hjälp för någon annan. Det har varit skönt att vara online men på mina villkor. På sociala medier så känns det som att det är på någon annans. Men ändå är jag här, online.
Det är skönt att kunna gå tillbaka och läsa om vad som hänt. Att kunna ser skillnaden i trädgården. Det kommer bli än mer skillnad nästa år. När allt vuxit upp lite till. Utan bloggen så har jag inte haft det. Minnena på Facebook är roliga att se. För si eller så många år sedan så hände detta just denna dagen. Som att vi dränerade runt huset för ty åtta år sedan. Problemet är att det är bara dagens datum som visar minnena. Inga andra datum. På bloggen kan jag se vilka minnen jag vill.
Tiderna förändras. Något som aldrig förändras är att människan är ett flockdjur. Vi vill vara i grupp. Att då finnas online ger oss en tillhörighet till flocken. Och det finns en plats för alla. Jag har valt bloggen. Jag kommer fortsätta att leva i bloggen. Jag kommer fortsätta att leva utanför också. Där jag gör saker som jag inte skriver om. Ändå så existerade det jag gjorde. Jag lovar.
Bara för att vara helt säker på att trädgården är fin så kommer en bild på en av mina härliga rudbeckior.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.