Jag har ärvt mammas drakklor. Jag hjälpte henne många gånger med manikyr innan hon blev sjuk. Hon hade alltid målade naglar men hon gjorde det sällan själv. Som sagt många gånger hjälpte jag henne. Jag skojade ofta om hennes drakklor. Jag tyckte väl att jag hade hårda naglar men de blir mer och mer drakklor, precis som mammas.
Det är mycket praktiskt många gånger att ha hårda naglar. De är hållbara och man kan få långa naglar om man vill. Jag gör som mamma, låter de växa tills en går av, och då ryker allihop. Jag har inte ork för att pyssla om naglarna varje dag. En nagelfil är alltid bra att det finns till hands. Inte för att putsa och dona utan att ta hand om en trasig nagel. En som skulle rispa upp annat om den inte åtgärdas. Annars är det inget knussel med mina naglar.
Något som inte är så bra med drakklor är att de är just hårda. För om du slår i något så bryts de inte alltid av på toppen. Utan mer ofta lite längre ner där du inte kan klippa av den. För det är där nageln sitter i huden.
Jag har klippt av nageln så jag inte riskerar att böja mer. Dock så fastnar brytpunkten i allt. Vilket gör att risken är mycket stor att nageln fastnar och slits upp mitt på. Det har hänt och är inte en härlig upplevelse. Det hjälper inte att måla nagellack på. Det hjälper dock att tejpa över. Men då ruttnar istället fingern bort. Tejpen måste sitta så länge innan nageln har vuxit upp så det går att klippa bort sprickan.
Att jag sedan lyckas spräcka långfingernageln på båda mina händer är ändå en bedrift. Trots mina hårda drakklor. Jag är mer glad för mina drakklor än vad jag är ledsen. Men det är inte alltid bra. Ibland är det mindre skönt att behöva hantera sprickorna som uppstår. Jag kanske inte ens kan skylla det på mina klor utan på hur jag använder mina händer. Vad vet jag? Det jag vet med all säkerhet, det är att det gör ont när sprickan fastnar och rivs upp mitt på nageln. Mycket ont dessutom.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.