I helgen har det varit studentfirande. Jag har inte varit men jag har varit inblandad. Det är mina söner som varit på kusinens student. Min inblandning har varit både rådgivande och väckarklocka. Ja, dagmatte blev jag visst med.
Att vara autistiskt innebär en hel del. Bland annat så vill man veta vad som ska ske. Man vill veta hur allt är runt omkring. Väder, kläder ja, allt egentligen. Vissa saker vet man om hur de är. Som hur familjen ser ut och agerar. Nu kommer problemet.
Minstingen som är lillebror har haft ett munsår. stort som bara den. På läppen och upp på näsan. Något som bägge tyvärr har ärvt av mig. Detta munsår har gjort att han inte kunnat raka sig på läppen. Han har alltså en mustasch.
Minstingen vet hur storebror är och vad han behöver. Han insåg att han inte förberett storebror på att han inte kunnat raka sig. Jag sa att äldsta skulle fixa det. Han har själv mustasch för att han en gång inte kunde raka sig på grund av munsår.
Sedan blev det så att äldsta ringde mig när minstingen var kvar. Äldsta avslutade med är det något annat jag behöver tänka på? Jag svarade att lillebror kanske har mustasch på studenten. För han vet inte om munsåret läkt tillräckligt. Äldsta sonen svarar: Det är helt okej. Jag gjorde ju lika på grund av munsår. Men jag uppskattar förvarningen.
Mamma hade rätt att äldsta hade fixat det. Minstingen hade rätt att han skulle må bättre av att veta innan. Allt slutade med att mustaschen försvann och firandet gick bra utan.
Dagens ord. Förberedd. Jag är förberedd.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.