Igår var det en helt värdelös dag. Just då kändes det så. Inga dagar är värdelösa. Den började långsamt med att jag inte hade några körningar. Det var helt oväntat och jag kände hur kroppen blev tyngre. Kroppen var redan tung och jag skulle egentligen inte kört serviceresor för jag hade annat jobb att göra. Ändå sa jag att kunde köra även igår. Att börja dagen med att inte ha någon körning blev så meningslöst.
Jag vet att det inte var det logiskt. Man vet inte hur dagarna ser ut som chaufför. Kunderna kan boka sin resa en timma innan så det hade kunnat vara att varenda bli var upptagen. Igår råkade det bara var lugnt på morgonen. Ändå blev kroppen tung och inte blev det bättre ju längre dagen passerade.
Jag fick tidig rast som blev mycket längre än vanligt. För att det var en lugn dag. Först så blev jag matt över att jag inte var hemma och kunde spendera tiden med att bara vara hemma. Utan sitta i bilen och tycka synd om mig själv. Eftersom jag inte är så mycket för att tycka synd om mig själv så åkte jag till rummet för andakt på sjukhuset.
Där blev allt mycket bättre. Den tiden jag var där var som en paus från verkligheten. Samtidigt som den blev mycket tyngre, för mamma var väldigt nära. Hon var där, bredvid, ovanför och inuti. Varken kroppen eller sinnet blev lättare, men det kändes ändå bättre. Kanske för att mamma var där och kunde känna med mig.
Har du känt så någon gång. Att man pratar med någon om sina sorger och bekymmer och det är precis samma problem men ändå är det inte ett lika stort problem längre. Tyngden och sorgen är lika påtaglig men inte med samma känsla. Jag har svårt att beskriva det men tårarna rann där jag satt i tystnaden med mammas närhet.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.