Månad: mars 2020

Publicerat

Plötsligt händer det

Äldsta sonen har ett antal diagnoser utöver sin autism. Bland annat ADD – Attention Deficit Disorder. Det största problemet med den diagnosen för sonen är att han tappar fokus. Han märker av det själv. Framförallt om det är något som inte intresserar honom, då zoomar han ut. Som han uttrycker det själv.

När han började övningsköra och vi skaffade lämplighetsintyg så var han tvungen att lämna in ett läkarintyg på att han var lämplig som förare. Detta har han behövt göra varje år för att förnya sitt lämp och nu körkort.

Senaste gången vi var hos läkaren så ställde han frågan varför måste han ha detta intyg? Han berättade att han inte behöver ta sin medicin (ADD:n) för att köra bil. Läkaren svarade att Transportstyrelsen vill antagligen ha läkarintyg ändå. Eftersom han också är autistisk. Sonen blev nöjd över svaret. Transportstyrelsen trodde inte att han var en knarkare utan de vill helt enkelt ha koll på att han är lämplig förare.

Idag hände det som vi aldrig hade kunnat förutse. Ett brev från Transportstyrelsen med beslut om att han i fortsättningen INTE behöver skicka in fler intyg. Ibland är det konstiga sammanträffanden. Sonen frågar om varför och är nöjd med svaret. Någon månad senare kommer det ett beslut som ingen efterfrågat. Inte heller i läkarintyget står något annat mot vad det stått i alla de andra åren.

Fast här är vi glada för ett positivt besked som ingen visste skulle komma. Sonen är numera lika tilltrodd i trafiken som alla andra förare.

Publicerat

Vårkänslor

Jag börjar få vårkänslor. Vilket blir en kluven känsla. Allt är så begränsande idag. Jag känner igen hur det började 2008. Vi kom i en finanskris och vi kände av det inom en vecka i vårt företag.

Nu är det samma sak. Det är inte värre för oss men för övriga är det värre denna gången. Det är på ett annat plan nu. Eventuellt kommer vi, makens och mitt företag, bli mindre drabbade denna gången. Oavsett så känns det som att vårglädjen förtas.

2008 var vi tvungna att pausa allt. Vi hade startat en renovering på huset. Den var nödvändig då vi hade fått mögel på vinden. Vi hade börjat riva ut hela taket och all isolering på andra våningen. Vi har snedtak där uppe så i stort sett alla väggar var också utan isolering. Detta påbörjade vi på hösten strax innan finanskrisen slog till.

En vecka senare så förstod vi att vi har inga inkomster. Alla våra kunder sa upp avtalen på grund av krisen. Vi stod med en övervåning utan isolering och en vinter på gång. Ingen rolig sits. Vi bestämde oss ganska fort för att stoppa allt arbete på huset. Pengarna vi skulle renovera för behövdes nu för att ha mat på bordet.

Vi hade i stort sett inga inkomster under cirka ett och halvt år. Vi hade plast för trappan så att kylan inte skulle vara alltför jobbig i övriga huset. Vi hade en tuff period i våra liv. Men vi överlevde. Vi har kvar huset (som vi höll på att bli av med). Vi renoverar fortfarande på det. Skillnaden idag är att om vi skulle behöva stoppa allt så har vi ett isolerat hus men inget färdigt förråd.

Vi, maken och jag, vet att vi kommer att överleva även denna krisen. Frågan är hur?

Publicerat

Maken lagar mat

Maken blir nästan alltid hungrig före mig. Han har en mat- och sovklocka precis som Skalman. Jag har inte den klockan och gör gärna färdigt vad jag håller på med innan jag fokuserar på mat. Inte maken. Det spelar ingen roll om han är i en skyddsdräkt och behöver gå igenom en dusch innan han kan laga mat. Då duschar han och byter om. När maten är klar byter han om igen och gör färdigt. Även om det handlar om en halvtimmas arbete efter maten.

Maken tror också att allt ska brinna upp. Att alla ska komma in och stjäla våra saker. Han är helt enkelt lite paranoid. Detta gör att han alltid ställer vår spis på OFF. Då funkar ingenting på spisen. Han har en sådan vana att ställa den på det så det går på automatik. Som den gången vi satt och väntade på att lasagnen skulle bli färdig. Jag stoppar in i en varm ugn. När det gått ca 40 min och vi kollar till hur det går så står spisen på OFF. Han kommer inte ens ihåg att han stängt av. Tog lite längre tid att få mat än beräknat den gången.

Igår så höll han på att sätta upp lister kring våra fönster. Han hade planerat maten. Jag hade egentligen inget för mig. Han ber mig att sätta på ugnen. Vilket jag gör. Jag stänger av OFF och sätter på ugnen. Jag förstår inte riktigt vad vi ska ha ugnen till med det som var planerat. Han fortsätter och greja. Ugnen är på länge. Det är i och för sig heller ingen brådska med maten. Men när det gått en tid så frågar jag om inte jag kan göra maten och han fortsätter jobba. Nej, nej, jag har planerat. Men du kan få hjälpa till.

Han byter om och kommer för att göra mat. Sekunden senare så har han lyft i plåten som står på spisen från lunchen. Som man gör när man tagit ut något från ugnen. Man låter plåten stå och svalna på spisen. Kalle Anka-svordomar. Plåten var skållhet. På lunchen så har maken inte stängt av plattan på spisen. Och på den plattan stod plåten. När en plåt täcker halva spisen så syntes det inte att plattan var på. Hela handen brände han.

Dessutom så behövde vi egentligen inte ugnen. Vi skulle värma köttbullar, vilket vi gjorde på plattan.

Att vara paranoid kan ibland leda till problem istället för att förhindra dem. Men att OFF kommer att fortsätta användas det är jag helt säker på. Tills den dagen vi har en ny spis. Vi får se om den nya spisen får ha OFF-funktionen (för mig).

Publicerat

Minstingen

När minstingen skulle komma till världen så bestämde han sig tidigt för att visa att han finns. Kanske för att göra oss uppmärksamma på att han är exakt lika viktig som sin autistiska storebror.

När jag blev gravid med honom så gjorde jag inte ens ett test. Jag visste att jag var gravid. Allt kändes bra. Jag mådde väldigt bra. Allt hade också varit utan komplikationer med hans storebror. Så att gå till mödravården såg jag bara som att spilla tid för alla. Både för mig och personalen.

När jag var gravid i ca 16-18 veckan. (Notera att det är samma vecka som jag berättade om här.) Vi firar storebrors födelsedag. Han fyller två år och vi har hela familjen varit ute och ätit julbord. (Jag älskar julbord). Nu är vi hemma hos dåvarande svärmor och svärfar och äter tårta och ger presenter.

Rätt som det är hör och känner jag ett snäpp. Jag reser mig upp och går till toaletten. Det är blod på stolen och det rinner blod hela vägen till toaletten. Det blir så klart lite uppjagad stämning. Dåvarande svärmor ringer akuten. Hon förklarar läget och att vi varit på julbord. Tusen frågor om graviditeten. Jag hade ju inte varit på mödravården så jag hade inga svar. Hon frågar utanför toadörren och jag svarar vet inte på allt. Blodet rinner som om jag var och kissade.

Dåvarande svärmor frågar om det kan ha varit för att vi varit på julbord. Svaret är nej, det går inte äta så mycket så att det skulle kunna påverka en graviditet. Då skriker dåvarande svärmor hysteriskt: Du vet inte hur mycket hon kan äta!

Vi får åka in. Alla, även akuten, tror att detta är ett missfall. Vi kommer in. Då har jag haft två badlakan utmed varje ben i stora mjukisbyxor på resan dit. Vi åker i ca 25 minuter in till KK. När jag kommer fram så är det bara att slänga allt. Bilden är tydlig på näthinnan än idag. När handdukarna lyfts bort och det rinner blod längs golvet till soptunnan.

Jag var dock inte så orolig. På vägen in kände jag den första sparken. Så trots att vi inte fick omedelbar hjälp när vi kom in så kände jag ett lugn. Anledningen att vi inte fick hjälpen omgående var för att ingen trodde att det fanns något att rädda.

Men där var han minstingen. Levande på ultraljudet. Och blödningen fortsatte. Klart fint blod som bara rann ur mig. Moderkakan hade gått sönder. Jag fick äta blodstillande. Jag fick hårda restriktioner. Röra mig så lite som möjligt. Jag fick inte sova på andra våningen (gjorde jag ändå). Dessa blödningar fortsatte och fortsatte.

Det blev mer som väldigt rikligt mens efter en tid. Nu var det hotande missfall och alla räknade med att nu blir det ett prematurbarn. Men inte då. I tjugo veckor gick jag med blödningar. Sedan slutade det. Och sedan var det en vecka till innan han kom. Då var det tre veckor kvar tills han var beräknad. Vilket är helt inom ramen för vad som är vanligt. Under hela denna tiden har jag mått alldeles utmärkt.

När han kom så var han färdig att komma. Han vägde över fyra kilo och var 52 cm lång. Då hade jag haft en blödning på 20×20 centimeter i tjugo veckor. Tänk om han hade fått all den maten som försvann i blödningen? Minstingen har aldrig varit liten. Och kommer aldrig att bli. Han har också världens största hjärta för allt och alla. Jag är så tacksam för att han övervann slaget i min mage och han finns i mitt liv.

Publicerat

Ide

Kan man gå i ide? Jag vet inte om jag orkar denna hysteri längre. Minstingen har också börjat att tröttna på att det enda som talas om är Covid-19. Men eftersom det är försent att gå i ide, i alla fall om man är en björn, så låter jag bli.

Däremot kan jag ju prata om annat en Covid-19 själv. Jag kan berätta om våra nya fönster som ska sättas in nästa vecka. Problemet är att då kommer Covid-19 in och stör. Det kanske inte blir några fönster. Då kanske vi är i karantän. Eller någon av oss är sjuka så hantverkaren inte kan komma.

Jag kan berätta om att det är årsmötes-tider för väldigt många föreningar nu. Men då kommer också Covid-19 in och dummar sig. För hur blir demokratin om alla ombud inte kan komma på årsmötet. Man kan vara i en riskgrupp eller helt enkelt vara sjuk. Då kan man inte komma.

Jag kan berätta om att äldsta sonen ska träffa psykologen genom LSS Råd och Stöd på onsdag. Samma dilemma, Covid-19. Det tar liksom aldrig slut. Vad som än är att berätta om i nutid eller framtid så kan ingen veta hur det påverkas av Covid-19.

Så nästa gång får jag berätta om dåtiden. Som när minstingen skulle komma till världen. Det var lite mer spännande än vad man kunde önska.

Publicerat

Att fungera just nu

Det är svårt att ha rutiner när allt är oförutsägbart. Äldsta sonen har inte kunnat gå och handla. Han har försökt många gånger men det går inte. Det är svårt för honom för att inget är som det brukar.

Det började med att han fick reda på att toalettpappret tog slut i affären. Han blev lugnad att det kommer komma in nytt. När han fått reda på detta så börjar tankarna kring allt annat som kan ändras. För om det bunkras toapapper så borde folk också tänka på att bunkra mat. Det har inte hänt så mycket här hemma. Mycket pasta är slut men det finns.

Jag fick åka och handla i slutet på förra veckan. När vi kommit fram till den lösningen så kunde han slappna av lite. Då behövde han inte tänka ut vad han behövde ha koll på för att handla. Men problemet om det han behöver finns var fortfarande ett problem.

Allt som han ville ha fanns, nästan. Utom ”hans” toapapper. Eller allt toapapper var slut utom ett få antal rullar som de antagligen fått in akut. Vi köpte det toapappret i samma mängd rullar som han brukar köpa. Vi kommer hem och levererar och säger att allt fanns och han slappnar av ännu mer. Tills vi säger utom toapapper.

Äldsta sonen behövde toapapper. Han köper inte för att det behövs om två veckor. När han köper så är det uträknat hur många dagar som är kvar innan en ny rulle behövs. Han ser dem vi köpt och klämmer på paketen och säger att det kan gå. Oron finns kvar. Nu måste det provas innan det är säkert att slappna av.

Igår fanns affärens egna märke igen. Så nu hoppas jag på att det fylls på i veckan. Jag gissar att jag kommer få nytt toalettpapper från sonen och sonen kommer vilja ha nytt från butiken.

Jag hoppas att vi får en mer förutsägbar tid snart. Även om det är i karantän eller vad än som beslutas. Bara mer förutsägbar så att vi kan anpassa oss efter regler och vet vad som gäller. Då blir livet lättare igen.

Publicerat

Släkten är värst

Man brukar säga att släkten är värst. Det kan ibland stämma och då mest för att man inte kan välja sin släkt. Mestadels tycker jag inte det stämmer. För när man är släkt så kan man ta lite mer än vad man kan från vänner. Det tror jag ökar sammanhållningen snarare än att minska den.

Jag har haft vänner i mitt liv som jag idag ifrågasätter hur jag kunde ha dem som vänner. Vänner som bara funnits när det gått bra för mig. När det varit tufft i livet så har dessa vänner inte funnits där.

När jag fick diagnosen bröstcancer så visste jag redan vilka vänner som jag kunde lita på. Men det är ett sådant tillfälle som man annars lär sig vilka som var vänner eller inte. Jag visste som sagt redan då vilka som var mina vänner på riktigt. Att ha en vän som man vet finns där även om man kanske inte hörts så ofta. Och när man väl hörs är det som att man pratade igår. Bara lite mer att ta igen. Då är det på riktigt.

Med släkten så är det mer inbyggt. Där förväntas man att finnas även om man varit dumma mot varandra innan. I mitt liv så är släkten inte värst (, just nu). Släkten får däremot ta det värsta från mig. För att vänner kanske inte stannar kvar men det gör släkten.

Och när släkten är värst då är fördelen att man finns ändå kvar. Det går inte bryta släktbandet. Bara kontakten. Med vänner så kan du bryta allt. Det har inte hänt ofta i mitt liv men det har hänt. Nu är jag i ett stadie där jag vet vad jag har och är nöjd med det.

Tack till mina vänner som finns (och ibland får stå ut med mig) i mitt liv. Och tack till släkten. Vi har det kul för det mesta även när vi gnabbas med varandra.

Publicerat

Att sova eller inte sova, det är frågan?

Att inte kunna sova har sina svårigheter. Jag har försökt det mesta för att inte störa sömnen. Och få kroppen till att känna sig trött och vilja sova.

När man ändå inte somnar. När man bara ligger där i mörkret och inte somnar. Det är hemskt. Dagen efter när man går som i ett töcken för att man sovit dåligt är lika illa.

Att inte klara av att gör saker för att du inte har förmågan på grund av trötthet skapar frustration. All frustration kan leda till att man tar avstånd till sociala situationer. Av olika skäl. Om det är att du behöver köra bil kan det vara anledningen till att du inte är social. För att du inte känner dig kapabel att köra.

Att inte klara av att tänka ut vad man ska göra till middag. Det är svårt annars tycker jag. Att komma på vad man ska äta. Men när du är trött så blir det nästan omöjligt ibland.

Att klara av att ha tålamodet är en stor svårighet när man är trött. Det är något jag har tränat upp genom åren med min fantastiska äldsta son. Men nu blir det ganska ofta att jag biter mig i tungan när jag nästan säger fel. Nästan än så länge. Än är bara tungan sårig men snart kan det bli själsliga sår hos någon annan.

Att inte sova tar ut sin rätt. Det finns en anledning till att det används som tortyrmetod. Jag rekommenderar den inte.

Publicerat

Nytt kylskåp och frys

Igår var vi och tittade på nytt kylskåp och frys. Inte för att vi ska köpa något utan för att se vad vi vill ha. Valen är oändliga. Höga, låga, breda, zonindelningar, dubbeldörrar, över- och under, sidebyside och inbyggda och mycket mer.

Min fråga nu är hur kommer det sig att ett kylskåp kostar 93000 kr och ett annat kostar 17000 kr? Om inte säljaren riktigt kan svara på det hur ska jag kunna veta då?

Jag vet vad jag vill ha. Nu vet maken vad han vill ha. Prio ett, brett kylskåp. Ett där du kan få in en stor form utan att behöva ställa den lutandes på snedden i kylen. En annan prioritering är att det ska var högt. Med frysdel där under. Så man når allt smidigt inne i kylen. Maken har som önskemål om ett med en ismaskin men det är inget måste.

Vi få se vad budgeten tillåter när det är dags. Och det kan ju då ha tillkommit saker på marknaden. Ett som jag vet om är att vi fick mycket hjälp i butiken. Det beror på viruset. Ingen går dit, eller det stämde inte. Några kom och de var i stort sätt alla pensionärer. Så att stanna hemma över 70 år verkar inte funka så bra. Det är en sak att handla mat, en annan att gå till elbutiken och ”fönstershoppa”.

Publicerat

Att träffa familjen

När alla ska tänka på vad man gör, hur man mår och vem man träffar så är det inte helt självklart att man kan träffas.

Jag är glad att vi ändå nu ses. Maken och jag är hos min bror med familj och hälsar på. Det är mysigt att bara få hänga tillsammans. Man blir också servad med både god mat, dryck och godis. Jag får inte glömma den goda osten innan maten. Pesto-ost, tryffel-ost och chili-ost. Jättegoda.

I deras familj ingår en hund. Rasen heter Broholmer. En jättefin hund. Men jag är ingen hundmänniska. De slickar, slemmar, hårar och lite annat också. Allt som bara är äckligt. På avstånd går det bra. Den ”lilla” hunden vet att jag inte är så intresserad så hon håller sig på avstånd, till mig.

Maken däremot som är hundrädd egentligen, tycker hon om att vara nära. Och han tycker också det går bra. Vem vet hon kanske lyckas omvända honom och rätt som det är har vi hund. Dock inte henne för då skulle vi få med hennes matte att göra.

Problemet är att vi har nu pratat om hur det var när vi var yngre. Mamma drev en kennel och var uppfödare till Old English Sheepdogs. Också ”små” hundar. Maken tittar på mig efter att samtalet pågått en längre tid och säger: Jag har svårt att ta in hur mycket djur och lantmiljö du är uppvuxen i.

Antagligen lite för mycket lantmiljö så jag hann utveckla ett antitillstånd till allt vad heter djur och kryp i min närhet. Avstånd är ledordet tillsammans med orden djur och kryp.