Kategori: Familj

Det är ett av mina smeknamn av maken. Nu måste jag faktiskt hålla med om att han får kalla mig det. Nu fanns ingen hjärna alls som fungerade. Men maken hjälpte mig.

För några dagar sedan började min telefon låta när jag gjorde saker. Klickade på något eller skickade sms. Jag har i stort sätt alltid ljudet av nu för tiden, för det stör mig. Alla små ljud blir störiga i huvudet.

Som sagt för några dagar sedan började den och jag har störts väldigt mycket varje gång jag gjort något med telefonen.

Maken bad att få kolla men jag sa att jag kollat allt. Alla inställningar är rätt. Ljud och haptik har inte ändrats. Jag visade hur jag höjde ljudet och sedan sänkte det och det lät ändå. Inte allt men vissa saker.

Igår fick jag samtal och det lät! Jag blev superirriterad och fräste att jag fattar inte vad som är fel. Jag har startat om den flera gånger men inget hjälper.

Maken ber igen om att få kolla min telefon. Jag ger den till honom, fortfarande fräsande. Han öppnar inställningar och sedan vrider han på telefonen och stänger av ljudet. LÄGG AV! Jag hade kollat allt IOM den faktiska knappen på sidan för att tysta telefonen.

Snäll och len på rösten så tackade jag och sträckte fram handen för att få telefonen. Om jag inte trodde det innan så finns det ganska tydliga tecken på att hjärnan inte går hela varvet runt. Tur han är tålmodig och vill hjälpa sin fru även när jag säger NEJ.

Dagens ord: Tålmodig. Jag tränar maken i tålmodighet.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. 

I helgen pratade vi om hur det ser ut när en går bort i förhållandet. Inget kul att prata om men väldigt viktigt. Jag och mina syskon har alla barn som inte är med parten vi är med. Min man har inga egna men det har mina syskons partners.

När barn finns är det extra viktigt att ha sina affärer klara innan någon går bort. Jag och min man har skrivit testamente. Det gjorde vi i samband att vi gifte oss. Om jag dör innan maken så är vår önskan orubbat bo och när han lämnar så går allt till mina barn. Alltså även hans del.

Lätt beslut eftersom han inte har några barn. Om han går bort först så blir automatiskt allt mina barns eftersom jag ärver min man.

Nu är också bägge mina barn över 18 år vilket underlättar. Särskilt med tanke på vår diskussion innan jul, då äldsta och minstingen kom fram till att maken skulle bjudas in till deras firanden om jag hade gått bort. De har haft dryga 20 år med honom så han är maken med stor M för oss alla i familjen.

Det viktigaste är livet och vi har det nu, men man vet aldrig vad som händer. Om man då kan underlätta för framtiden så ät det smart att göra det. Nu vet mina barn att testamente finns. Kanske skulle det vara smart att göra två kopior som varje son har hemma. Så om något händer behöver de inte leta igenom allt innan de hittar det, för de har det redan hos sig. Ett papper är bättre än noll papper. Har du behövt tänka på dina affärer?

Dagens ord: framtid. Jag ser fram emot framtiden.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. 

Inte många gånger i livet som åker ambulans. Helst vill man inte åka någon gång. Men jag har åkt några gånger i mitt liv. Förhoppningsvis blir det inte fler gånger nu. Man tänker på livet och allt som kan hända mer när man gjort det.

Man tänker också på tidigare gånger. När jag var typ 10 år så blev jag påkörd av en bil. Då fick jag åka ambulans. Jag kommer egentligen inte ihåg så mycket om resan. Den var med blåljus men utan signaler. Jag hade fått en uppblåst kudde runt hela benet så det var stabilt till vi kom till sjukhuset.

Nej, det jag kommer ihåg mest är precis efter krocken och väntan på ambulansen. Jag flög upp i luften och ner på motorhuven innan jag landade i asfalten. Det var armbågen i motorhuven och benet i asfalten. Det var enbart benet som gick av. Det gick rakt av och pressades ihop diagonalt inuti. Jag hade ont. Vilket hela byn hörda.

Passageraren var några år äldre än mig. Hans mamma körde. Hon stannade med mig och sonen drog över åkern till min moster som var sjuksköterska. Samt för att ringa efter mer hjälp.

Min moster kom fort precis som resten av byn som hört mig. Min bror kom cyklandes på sin väldigt modifierade cykel med chopper styre. Sist av alla kom min mamma och min hund, Knoppen.

Jag såg henne gå utmed kyrkomuren i mörkret. Eller, det jag såg var glöden på hennes cigarett. Hon kom lunkandes tillsammans med hunden och sin cigg. Någon frågade varför hon var så lugn och inte först på plats. Mamma svarade: jag hör henne så jag vet att hon lever.

Ett ev tecknen man ska ha koll på är om någon är tyst. Då kan det vara mer akut än någon som skriker som en stungen gris över hela byn. Hon hade rätt men hur många andra hade gjort samma som henne i den situationen?

Min bror drog ut sin cykel på en av åkrarna när han insåg att polisen skulle komma. Då blev jag arg för det. Precis som att polisen bryr sig om hans olagliga cykel när jag blivit påkörd. Mamma skrattar och vet ännu mer att det inte kommer bli några bestående men.

Ja, min mamma var unik och jag kan sakna henne något oerhört fortfarande. För även om hon var sist på plats så var hon min starkaste, största och bästa stöttning man kunde få av en mamma.

Hon var med till sjukhuset så klart. Det var hon som dämpade slaget när jag fick reda på att de hade varit tvungna att klippa av mig mina nya kläder. Samma dag hade mamma och jag varit och köpt rosa-svart rutiga byxor och rosa tröja. En kväll fick jag med mina nya fina kläder.

Hon var där för mig och jag tror hon var glad för att jag var mer ledsen över kläderna än att jag låg med helgipsat ben och en komplicerad fraktur. Tänk vad en ambulansresa kan trigga för minnen.

Dagens ord: varm. Jag blir varm av alla fina minnen av mamma.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. 

Igår fick ni bild på när jag färgade mina ögonbryn. Då när maken tyckte det var fint. Han tyckte också de var mörka. Han såg dock inte att det såg konstigt ut med mycket färg och lite kletigt.

Det har efterfrågats om en efterbild. Även om maken alltid tycker jag är fin så tycker jag nog att efterbilden är bättre än den ni såg igår. Här kommer det hur jag ser ut nu. Utan klet och pågående färgning.

Tyvärr har jag ingen förebild hur ögonbrynen såg ut innan jag färgade. De var en aning bleka om man skulle jämföra med nu. Jag är nöjd med resultatet. Jag vet inte vad som är viktigast, att maken alltid tycker jag är fin eller om jag är nöjd. Som tur är behöver jag inte välja i detta fallet.

Dagens ord: Resultatet. Resultatet av färgningen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. 

Igår gjorde jag något jag aldrig gjort hemma, själv innan. Jag färgade mina ögonbryn. Jag har färgat innan men då har inte han sett processen. Det gjorde han denna gången.

Under tiden färgen verkade så var jag i badrummet. Det ska bara verka mellan fem och tio minuter. Maken kommer in och ser mig. Han frågade lite försiktigt att de kanske blev lite mörka. Men det blev fint.

Jag skrattade gott och sa att det är inte riktigt klart än. Det ska tvättas lite och sedan är det klart. Det är tur han tycker om mig oavsett hur mörka mina ögonbryn är.

Dagens ord: Fin. Jag är fin precis som maken tycker.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. 

Jag tror jag varit bitchig. Jag har alltid lite snap (kvicka kommentarer om diverse) i mig och nu har det då gått över till bitch. Tror jag. Maken verkar tycka det.

Vi bor på tre plan. Vi har också tre toaletter, en på varje våning. Vi har toalettpapper på alla med plats för extra rullar. På något sätt har det blivit maken som fyller på dessa extra platserna mest. (För han är på toa mer.)

På morgonen och kvällen går vi alltid på den högst upp. Inget konstigt då vi sover på det våningsplanet. När man då går på toaletten så blir man varse om att det är dags att fylla på. Mitt minne sträcker sig till när jag är på toaletten. Så fort jag lämnar har jag glömt det. Vilket gör att jag ofta säger högt att det är dags att fylla på.

Att jag säger det högt är lika delar för att maken ska hjälpa mig att komma ihåg som för att jag själv ska komma ihåg det. Men det blir oftare att maken gör det. Svårast är det på kvällen när man ska vara kvar där uppe och pappret är en våning ner. Men som sagt jag glömmer det oftast så fort jag stänger toadörren.

Därför blev jag så glad häromkvällen när jag såg att maken fyllt på med extra toarullar. Han är klar för kvällen och ligger i sängen. Jag är inte riktigt klar men för att jag inte ska glömma så ropar jag: TACK för att du tagit upp toarullar.

Vi båda tycker det är viktigt att visa uppskattning för varandra. Men när maken då stampar nerför trappen och demonstrativt sliter upp en påse med toapapper och ställer rullar i trappan så undrar jag. Jag har nog varit lite bitchig när han tar mitt tack som en passiv-aggressiv kommentar.

När jag fattar vad han håller på med så går jag och kollar om det stämmer. Vilket det gjorde. När jag säger tack för att han redan har tagit upp papper så tittar han skeptiskt på mig. Sedan inser han att han faktiskt redan har tagit upp papper och ställer tillbaka rullarna från trappan in i skåpet igen. Sedan kom ett tyst varsågod.

Dagens ord: Varsågod. Jag är en bitch, varsågod!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.