Minstingens laddning av jourbilen är ännu inte löst hemma hos honom. Det innebär att vi har honom här hemma en gång i månaden. Vi träffas ändå väldigt ofta eftersom vi tränar tillsammans.
Men när han bor här så lagar han också mat. Han fixar allt runt omkring med handling, disk och annat också. Denna gången grillade han och så blev det efterrätt.
Årets första jordgubbar. Självklart svenska. Med socker och grädde. Vi blev väldigt bortskämda denna gången med extra lyx av jordgubbar.
Jag och maken firar 20-årig bröllopsdag i höst. Jag vet inte hur vi ska fira. Det är också hans födelsedag, vilket självklart ska firas. Frågan är hur?
Ska vi hitta på något stort? Eller ska vi göra det litet. Med andra eller bara vi själva? Jag har ingen aning. Det är på en onsdag. Det försvårar stora planer. Jag vill helst fira på rätt dag. Det är inte så mycket evenemang på en onsdag.
Maken är inte förtjust i spa, annars hade det varit ett alternativ. De skulle bli glada om man kom mitt i veckan. Vi skulle kunna gå på en lite finare restaurang. Det finns en del att välja på inom en timmes radie.
Har du något tips? Att fira 20 i år som gifta är ändå stort. Det heter porslinsbröllop av en anledning. 20 år tillsammans har gjort oss starka. Vi har skrattat. Vi har gråtit. Vi har skrikit. Vi har förlåtit. Vi har kärleken och efter 20 år är den lika skör som i början. Den måste vårdas hela tiden. Vilket vi gör oavsett om vi firar stort eller litet på vår porslinsdag.
Jag har alltid värdesatt familjen. Men det har blivit mer på de sista fem åren. Vi har alltid kommit när det varit något att fira. Det gör vi fortfarande men nu är det även mer tillfällen när vi inte firar. När vi bara vill vara tillsammans.
Med familjen menar jag inte bara mina barn utan även syskonen med barn. Och det har blivit att vi försöker att träffas mera allihopa. Som i helgen när jag och minstingen har träffat min bror och åkt hoj tillsammans. Då ville även brorsonen komma och hänga med oss lite grann.
Jag och kära bror med minstingen i gult i bakgrunden.
Det är så härligt att barnen och syskonbarnen faktiskt uppskattar oss och varandra och vill vara med. Det är inte helt självklart. Vi syskon har ju dessutom bott långt ifrån varandra sedan vi alla fått barn. Så vi har inte gjort det lätt för varken oss eller kusinerna att umgås. Firandet har vi alltid löst, oavsett avståndet. Jag är som sagt väldigt glad för att vi värdesätter varandra på det sätt vi gör nu. Tiden ger oss kunskap och vi har haft vett att förvalta den.
Förra förra året när jag fyllde år fick jag i födelsedagspresent att åka på mc-tur med mina syskon. Det var bara vi och inga respektive. Tre syskon, tre motorcyklar och vägarna. De bjöd på boende och mat som inkluderade svenska färska kräftor.
Mina bägge syskon på ett av våra stopp på min födelsedagsresa för två år sedan.
Det var hur mysigt som helst. Vi hade egen tid med massor av skratt. En hel del gnabbande och samtal om livet i stort och smått. Detta skedde på min faktiska födelsedag.
I år ska jag åka iväg på spa på min faktiska födelsedag. Den är i år på en vardag. Jag har en vän som ska följa med mig och det är bara vi, utan respektive. Hon kan trots att det är en veckodag och jag vill fira att jag lever ännu ett tag.
Frågan är inte om jag är konstig för att jag vill fira livet. För det borde alla vilja, även om man är fullt frisk. Frågan är om jag är konstig som inte alltid har med min make när jag blir firad och firar?
Jag tycker ju uppenbarligen inte att jag är konstig. Maken tycker heller inte det. Vi firar 20 år tillsammans som gifta i höst. På våra 21 år tillsammans så är det inte många nätter vi varit ifrån varandra. Inte dagar heller då vi jobbar i vårt egna företag.
Oavsett om jag är konstig eller ej så ser jag mycket fram emot mitt spaäventur med mina fina vän. En vän som finns kvar trots allt. Tacksam för mina vänner jag har kvar!
Igår skulle jag och minstingen träna. Det var längesedan. Han har haft insatsdagar på Räddningstjänsten, han har lagat bil och en massa annat. Så vår träning tillsammans har blivit bortprioriterad.
Det har inneburit att jag inte tränat så mycket. Förra veckan hade jag två konditionspass och noll styrketräning. Därför behövdes gårdagens pass ganska mycket för min del.
Dock förstörde jag det. För jag frågade minstingen om vi kunde lyfta ut några krukor ur tältet innan vårt pass. Det sa han ja till i måndags. Igår när han tittade in i tältet och såg alla krukorna så sa han att det blev ingen träning. Det fick bli att flytta ut ALLA krukorna OCH ta bort tältet.
Två citrusträd har fått flytta upp på komposten.
Min lilla plan blev en mycket stor operation på minstingens initiativ. Tack och lov hade jag hans hjälp. Nu är tältet borta och alla växterna är framme. Vi fick använda våra muskler men vi hade också en transportkärra som vi rullade krukorna på för transporten från tältet till nya platsen.
Idag ska det i alla fall bli träning. Idag ska ingen bil besiktas som förra veckan. Inga krukor ska flyttas som igår. Alla planeter står i rätt läge och vi är taggade för ett styrkepass.
Igår hade vi firande av Minstingen. Han har fyllt år och valde att bjuda in oss på middag nu när han har jouren. Med vädret så blev det altanhäng hela dagen och Ofyren nyttjades till middagen.
Vi var hos oss men när man blir bjuden så ligger man i gungstolen och tittar på.
När man har högsommarvärme så får man passa på. Han bjöd på mycket goda smashburgare med karamelliserad lök. Den stod länge på grillen och stektes. Åh, den blev så god. Pommes till med storebrors vitlöksdipp.
Det blev milkshake till efterrätt. Vilket också passade bra i sommarvärmen. Glass, grädde, mjölk och färska svenska jordgubbar. Vi var alla mycket nöjda med firandet. Även hunden, dock tyckte han att filten behövdes när solen inte längre gassade på altanen.
Det bästa med äldsta sonen är att han alltid är ärlig. Utan några hämningar och undantag. För ett tag sedan var vi ute på lokal. Vi var iväg hela familjen och åkte bil dit. Han fick sitta i mitten och hade bra utsikt framåt. Jag satt fram.
Utan att vi pratade om ålder så säger han efter en stunds tystnad: jag antar att man blir gammal när man är 50 år. Ingen förstod riktigt vad det handlade om och sa heller inget. Han fortsatte: det börjar synas på mammas händer att hon är gammal.
Och han har inte fel, på händerna och halsen är det lättast att se åldern på en kvinna som försökt att ta hand om sig. Vilket jag också sa då. Sedan är allting relativt, jag kan inte påstå att jag tycker mina händer ser gamla ut. Men han som tyckte att jag sett ut som 35 år måste kanske redigera bilden om min ålder. Det är nu det händer. Jag börjar bli gammal, i alla fall på händerna.
Min gamla hand.
Jag är tacksam för alla mina år och för hur jag har lyckats ta hand om mig. Jag är nöjd med de rynkor som kommer men jag är inte ledsen för att jag inte ser ut som jag är äldre än vad jag är. Jag är mycket tacksam för äldsta sonen som håller mig på jorden. Ja, för den delen så är minstingen duktig på det med.
Igår lyckades jag äntligen komma ihåg att kolla med minstingen om han visste att det var kostnadsfritt från 1 januari i år med vaccin mot HPV. Det visste han inte. Nu har han bokat tid.
Vi kollade också lite mer fakta kring det. Visste du att 80 procent av alla har någon gång haft HPV? Jag visste att det var många men inte så många. Äldsta sonen hade så klart koll på det.
Jag tycker det är väldigt bra att det är ett kostnadsfritt vaccin för alla upp till 27 år. Jag betalar gärna för det. Om vi kan minska ner de 80 procenten till 40 procent vore ju bra men tänk om vi kunde utrota det. Det skulle innebära 1500 färre cancerpatienter varje år.
För även om HPV är symptomfritt och man kanske aldrig vet om att man haft eller har det så kan det leda till mycket värre saker, som cancer. 1500 varje år får alltså cancer som är från HPV.
Igår kom jag ihåg det. Och han bokade på en gång. Vilket var en bonus för det hade jag inte trott han skulle göra så omgående. Nu är det ju med i vaccinationsprogrammet så alla med yngre barn kommer få det automatiskt. Men känner du någon med äldre barn som tipsa gärna om det.
Marianne är inte min favorit. Men maken älskar Marianne. Och det är karamellerna jag menar. Jag har aldrig tyckt om Marianne. Jag har tagit någon för att vara snäll men jag skulle aldrig göra det för att vara snäll mot maken.
Även om han försöker. Han mår inte så bra för tillfället. Han har magsår och håller på att trappa ner på medicinen. Man får max ta den i ett halvår. Magsåret gör att han har svårt att äta men någon Marianne då och då slinker ner. När han då har lite ork så försöker han att lura på mig en.
Igår kom det fram en sur marmeladgodis. Den gillar ingen av oss. Den är bara skum i konsistensen och väldigt konstig på alla sätt. Den försökte han få mig att äta upp flera gånger. Han tyckte att om den låg i ett Marianne-papper så blev jag nog mer lockad.
Med eller utan papper så vill jag inte ha någon av dem.
Det blev jag inte. Jag sa att om han försökte ge den till mig så skulle jag kasta den i hans öga. Då den är surströsslad skulle det nog inte vara så skönt. Han började bli tveksam på att försöka men sedan ändrade han sig till att jag skulle nog inte våga och fortsatte. I alla fall ett tag till. OM någon vill ha den så finns fortfarande kvar i pappret här.
Tänk att fem år går så fort. Det är verkligen bara ett ögonblick sedan. En sekund. Om man blinkar så finns risken att man missar allt. Ändå är det en evigheten sedan. Saknaden är enorm.
Idag är det fem år sedan mamma fortsatte utan oss. Idag är det fem år sedan vi alla var samlade för att ta farväl innan sekunden och blinkningen var över.
Magnolian som lever hos oss tack vare mamma.
Jag är tacksam för att jag hann värdesätta tiden med mamma. Jag är tacksam för allt tok som vi hann uppleva tillsammans. Jag är tacksam för allt hon lärde mig. Jag är tacksam för att lidandet är över. Det är det som gör det uthärdligt.
En evighet har passerat och en sekund har gått. Om ett ögonblick så har fem år till passerat. Jag är tacksam för att jag har maken att dela både sorg och glädje med. Precis som blev sagt när vi vigdes.
Tänk vad jag hade kunnat visa dig mamma. Ny liten krabat har dykt upp i gräsmattan.
