Nästa månad så är det fem år sedan mamma lämnade. Jag har dagar när sorgen är större än andra dagar. Det kan vara något som mamma skulle gjort eller sagt som startar sorgen. När det blir så tydligt att hon inte finns längre.
Mamma var den som alltid kunde ge tröst. Hon kunde vara tyst och bara vara där och ge tröst. Ibland så kunde hon ge pragmatiska tillsägelser eller råd, beroende på vad som behövdes för trösten. Jag saknar henne varje dag oavsett om jag behöver tröst eller ej.
Fem år och sorgen är precis lika stor som då. Jag har svårt att kunna acceptera att det är så. Jag antar att det är därför sorgen är kvar. Samtidigt är jag tacksam för sorgen, för jag är nära hos mamma då. Jag är tacksam för att vi alla i familjen kan ta någon anekdot då och då från mammas eskapader. Då är det glad sorg.
Glada minnen som gör att vi minns tillsammans. Om hur hon lagade mat eller att hon aldrig var ombytt och klar, om gäster kom tio minuter för tidigt. Eller hur hon aldrig blev snabbare hur stressigt det än var. Ibland kunde man se henne i ultrarapid.
Jag är tacksam hur mamma alltid är nära, i det stora och det lilla. Jag har inte accepterat att mamma är borta men jag har accepterat sorgen och gläds över hur bra mamma jag hade, annars hade sorgen inte varit så stor. Saknaden är och förblir så stor som livet var.
Dagens ord: framgång. Min saknade är en framgång av mammas liv och det hon gav.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
