Jag tror jag varit bitchig. Jag har alltid lite snap (kvicka kommentarer om diverse) i mig och nu har det då gått över till bitch. Tror jag. Maken verkar tycka det.
Vi bor på tre plan. Vi har också tre toaletter, en på varje våning. Vi har toalettpapper på alla med plats för extra rullar. På något sätt har det blivit maken som fyller på dessa extra platserna mest. (För han är på toa mer.)
På morgonen och kvällen går vi alltid på den högst upp. Inget konstigt då vi sover på det våningsplanet. När man då går på toaletten så blir man varse om att det är dags att fylla på. Mitt minne sträcker sig till när jag är på toaletten. Så fort jag lämnar har jag glömt det. Vilket gör att jag ofta säger högt att det är dags att fylla på.
Att jag säger det högt är lika delar för att maken ska hjälpa mig att komma ihåg som för att jag själv ska komma ihåg det. Men det blir oftare att maken gör det. Svårast är det på kvällen när man ska vara kvar där uppe och pappret är en våning ner. Men som sagt jag glömmer det oftast så fort jag stänger toadörren.
Därför blev jag så glad häromkvällen när jag såg att maken fyllt på med extra toarullar. Han är klar för kvällen och ligger i sängen. Jag är inte riktigt klar men för att jag inte ska glömma så ropar jag: TACK för att du tagit upp toarullar.
Vi båda tycker det är viktigt att visa uppskattning för varandra. Men när maken då stampar nerför trappen och demonstrativt sliter upp en påse med toapapper och ställer rullar i trappan så undrar jag. Jag har nog varit lite bitchig när han tar mitt tack som en passiv-aggressiv kommentar.
När jag fattar vad han håller på med så går jag och kollar om det stämmer. Vilket det gjorde. När jag säger tack för att han redan har tagit upp papper så tittar han skeptiskt på mig. Sedan inser han att han faktiskt redan har tagit upp papper och ställer tillbaka rullarna från trappan in i skåpet igen. Sedan kom ett tyst varsågod.
Dagens ord: Varsågod. Jag är en bitch, varsågod!
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
