Månad: september 2020

Publicerat

Idag är sista dagen

Det är sista dagen på september. Nu går vi in i en höstmånad på riktigt. Löven har börjat bli röda och gula. Många har redan ramlat av. Min expert säger att det inte är någon fara med kaprifolen eller den nya thujahäcken. Jag skrev om det i förra veckan. Det kan du läsa om här. Vilket är skönt. För häcken ser anskrämlig ut.

Det är sista dagen på september. Det innebär att jag behöver packa in sommaren. Både i minnet och de blommor som inte klarar kylan. Flera har tappat bladen och vill bli ompysslade. I helgen ska det regna. Då hoppas jag att orken finns för att fixa. Det borde den göra eftersom det ska regna.

Det är också sista dagen för att ta ett stort beslut. Ett beslut angående köket. Det har jag skrivit om så många gånger att jag kan inte länka er. Idag är sista dagen för att göra en beställning. Imorgon ökar priset med 18500 kr. Jag vet inte om jag är redo. Redo att besluta om de kompromisser som blir. Desto mer jag kollar ju fler kompromisser måste jag göra.

Jag säger jag, för maken vet inte vad han vill ha. Han vet vad han vill ha när jag ställer frågorna. Men han vet inte vilka frågor som behöver ställas. Han vill ha ett kök. Ett kök med skåp, bänkar, spis, ugn, diskmaskin, diskho och kylskåp. Han kan tänka sig en frys men det är inget krav. Han hade kunnat tänka sig öppna skåp, alltså hyllor, i hela köket. För att det är lätt att se allt.

Vi har en öppen stor hylla i köket idag. Jag gissar att han uppskattar den med tanke på hans förslag. Det räckte med att jag nämnde städning så tog han tillbaka sitt förslag om öppna hyllor. Jag kan gärna ha öppna hyllor. Men där kan bara saker som används väldigt ofta finnas. Annars blir det väldigt smutsigt.

Idag är det sista dagen…

Jag har ingen aning om hur vi ska göra. Jag har ingen aning om vad jag vill kompromissa med. Det jag vet är att det blir minst 18500 kr dyrare om jag inte bestämmer mig. Det är mycket pengar. Som tur är inte pengar allt. Som tur är tiden viktigare. Hur vi mår och vem vi delar vår tid med. Beslutet kanske blir att det inte blir något alls.

Det skulle innebära mycket pengar i fickan. Ett litet kylskåp i ett för stort hål i köket. En frysbox i källaren. Och ett i övrigt lite trasigt kök. Och tiden, glöm inte tiden. Den skulle också vara vår.

Ta hand om dig. Med eller utan beslut så hörs vi imorgon.

Publicerat

Inget annat

Idag finns inget på schemat. Jag laddar för att vara med mamma hela dagen på torsdag. Imorgon finns det en del på schemat. Men jag ska ladda då också. Laddning och inget annat är det som gäller. Nu ser vädret ut att bli hyfsat på torsdag. Men som vi sa när vi skiljdes år förra veckan. Oavsett fint eller dåligt väder så ska vi ses inne hos henne.

Vi ska sätta upp födelsedagspresenten på väggen. Mamma vill ha ny duk på bordet. Jag har tagit dit två dukar men inte kunnat lägga påför att se om hin tycker om någon av dem. Vi ska titta på Discovery-channel. Makens favorit. Han ska sova i fåtöljen och mamma i sängen. Vi ska göra precis som vi vill. Självklart ska vi tänka på restriktionerna. Vi ska gå in via mammas altan för att inte behöva gå igenom boendet.

Om vi förutsätter allt sådant så ska vi göra precis som vi vill. Jag längtar. Mamma längtar och jag tror till och med att maken längtar lite. Fast han måste ändra sina arbetstider. Fast kanske viktigast han har ingen tid för att bygga den dagen. Trots det så tror jag han längtar lite. Att få sova i fåtöljen hos svärmor.

Inget annat är viktigt. Än vår tid tillsammans. Ändå så är det så mycket annat man jagar i livet. Jag jagar kök just nu. Men det är inget viktigt. Inte om man jämför. Tiden vi har tillsammans överträffar allt. Och att då inte välja den är otänkbart.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Något att se fram emot

Det är viktigt att ha något att se fram emot. Just nu är det det. Mitt tålamod prövas. Både med att jag inte kan sova men också med det icke blivande köket. Jag försöker hitta lösningar till att kunna installera ett kök. Det är bara fler och fler saker som inte finns eller är görbara. Kanske det är för att testa mitt tålamod. Kanske är det för att någon gått vilse i min hjärna.

Om ni sett Inside Out så förstår ni liknelsen. En Pixar-film som en kollega pratade om för ett tag sedan. Jag blev nyfiken och i helgen har jag sett den. Den handlar om känslor. Hur känslor fungerar inuti hjärnan. Glädje försöker rädda allt och det går bara mer åt skogen. Glädje och sorg kommer bort och har svårt att ta sig tillbaka. Alla känslor riskerar att försvinna och då blir allt ännu värre. Så klart reder allt ut sig. Och den som räddar dagen är sorgen.

En bra film. Som tydligt visar på hur viktiga våra känslor är. Just nu är det många känslor här och en som behövs är glädje. Glädje att se fram emot något. Jag har två saker att se fram emot nu. Det första är att jag har bokat julbord. At last. Nästan så jag inte hann innan september var slut. Det är ju bara tre månader kvar till julafton. Och julbord måste ätas innan. Missade det nästan. Skämt-å-sido jag älskar julen. Minstingen har startat en tradition att vi ska äta ett julbord ute tillsammans varje år. Det är en osäker tid så skönt att vi kan göra det även i år.

Check på julbord. Egentligen så är nästa det som bokades först. Maken och jag firar snart bröllopsdag. Det ska vi göra med att äta Afternoon tea på en herrgård här i närheten. Den var lite svårare att få till. Det är max femtio per bokning och många som törstar efter att få komma ut att göra saker. Det blev att vi fick fira vår bröllopsdag lite tidigt. Men det gör inget. Vi har något att se fram emot. Vi håller oss på hemmaplan utan resor. För både julbord och bröllopsdags-firande. Det känns bra.

Jag har mer saker att se fram emot. Ibland är det extra viktigt att lyfta vad som är där och vad som är glädje. Ibland är det extra viktigt att lyfta fram sorgen. Idag är inte en sådan dag. Idag är det glädje. Glädjen att vara frisk. Glädjen att snart är besöksförbudet över. Det är något att se fram emot. Kortvarigt men glädjen kommer fortsätta efter den första oktober också.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vi är alla olika

Som tur är så är vi det. Olika. Även personer med autism är olika. Det går inte att sätta en dekal på som säger då är jag så här. Vi kan inte behandla alla lika. Det måste vi acceptera. Sedan måste vi behandla alla med respekt. Det är nog där det svåra kommer in.

Oavsett vem vi är, med vilka diagnoser eller inte, så vill vi alla ha kärlek. Vi vill ha samhörighet och gemenskap. För vissa är det svårare än för andra. Det är skillnaden. Inte att man inte vill ha alls. Det kan vara rädsla inblandat. Det kan vara mycket, men kärlek, det vill vi alla ha.

Är det inte konstigt att när barnen är små så finns vuxna med hela tiden? Men när de är unga vuxna så avtar hjälpen från vuxna. Varför? För att barnen ska lära sig bli vuxna, säger du då. Ja, i vissa fall kanske det fungerar. Men i andra inte. Jag vill till exempel att min minsting ska höra av sig om han är ute med kompisar. Jag vill att han ska meddela när han är hemma även om jag inte är vaken. Man kan var med fast inte på samma sätt.

När du är autistisk så lär du dig på ett annat sätt. Du behöver mer hjälp och hjälpen kan inte ske innan det händer. Så en ung vuxen med autism som vill träffa någon att dela sitt liv med, måste få hjälp då. Inte när han är barn. Varför försvinner vi vuxna när barnen är unga vuxna? Hade det inte varit bättre för alla om vi fanns kvar som vuxna?

Jag är fortfarande barn ibland. Jag ber mamma om hjälp än. Jag får inte den hjälpen jag vill ha idag. Men fram till mamma blev sjuk så fick jag det. Nu hjälper vi varandra mera. Jag har ändå passerat en ålder så jag borde kunna klara mig själv. Men vi kan inte allt för att vi är vuxna. Vi behöver hjälp. Ändå så är vi dåliga på att ge varandra hjälpen. Framför allt till våra unga vuxna. De borde veta bättre än att bete sig på fel sätt. Eller? Jag kanske har fel.

Jag kanske bara är trött och har en hjärna som tappat tålamodet. Jag öskar att alla blir behandlade med respekt. Jag önskar att alla kan få hjälp efter de förutsättningar de har. Av vem som helst. Om mamma eller pappa inte finns, så önskar jag att det finns andra vuxna som kan gå in och hjälpa.

Att hitta kärleken är svårt. Det är så många saker som måste passa. Och att då vara autistisk och inte veta att du måste gå igenom en massa svårigheter och avvisande, det är tufft. Utan hjälp skulle det vara omöjligt. Det är också därför många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte hittar kärleken.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig

Så är det väldigt mycket just nu. Jag hade inte planerat att bli sjuk. Steg ett. Jag fick bröstcancer. Det var inte det värsta. Då var inställningen att den tar vi bort och så fortsätter livet som vanligt. Fast utan en del av mig är med. Steg två. Så blev det inte. Det blev medicin från hel**tet som gjorde mig jättesjuk. Jag kämpade på länge.

Steg tre. Sjukskrivning under lång tid och pågår fortfarande. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag förstår det och jag tar att man inte kan planera allt. Då får man anpassa sig. Vilket jag gör fortfarande varje dag. Igår på läkarbesöket så tog han mitt blodtryck. Han kom fram till att jag inte är någon ”högtryckare”. Jag hade 95/60. Det är ändå inte det lägsta jag haft. Han föreslog att jag skulle salta lite extra på min tallrik när jag åt. Det höjer blodtrycket.

Jag tycker inte om salt. Jag saltar väldigt lite även när jag lagar mat. Familjen får salta extra på tallriken. Det är inte något jag hade tänkt att göra. Men nu kommer det att finnas i tanken så klart. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag fick en förklaring på varför äldsta sonen gärna saltar sin mat mycket. Han har salt på bacon. Det kan bero på att han har lågt blodtryck som mig. Hans kropp känner helt enkelt det och försöker kompensera.

Jag är mycket för att planera. Jag ser gärna vad som ska ske framåt. Jag har målbilder och anser att om man tänker det så sker det. Men ibland blir det inte som man tänkt. Jag tänkte jag skulle bli av med cancern. Den är borta. Sedan hade jag ingen behandling i tanken mer än bort. Då kom andra och tänkte och jag blev sjuk. Ibland måste man låta andra tänka och anpassa sig på vägen. Jag tycker att jag är ganska duktig på det också.

Det är jag tack vare min äldsta son. Eftersom han är autistisk och inga förändringar får ske. Då har jag blivit en mästare på att anpassa mig för att han inte ska behöva. Resultatet har blivit att han också är en mästare på att anpassa sig. Vilket är fantastiskt då man brukar säga att autism är en omgivningsdiagnos. Det är omgivningen som måste anpassa sig. Då fungerar allt perfekt.

Trots det så blir inte allt som man tänkt sig. Nu står jag här långt in i steg tre och har haft nya steg som tillkommit. Det senaste är att jag inte kan få det kök jag vill ha. Det kan ni läsa mer om här. Klart att man måste kompromissa. Inget konstigt. Nu kommer vi till nästa steg. Jag hade färdigt vilka vitvaror jag ville ha. Jag har köpt diskmaskin efter vilka vitvaror som skulle in fortsatt. Det var kylskåpet som bestämde vilken diskmaskin det blev. Den gick ju sönder för elva månader sedan.

Tror ni att det går att beställa kylskåpet nu när jag vill göra det. NEJ! är svaret. Det går inte. De har stoppat tillverkningen och vet inte om de ska fortsätta. Det är covid-19 som är del av den orsaken. I januari eller februari nästa år ska de besluta om de ska fortsätta tillverkningen. Det finns inte ett enda kylskåp i hela Europa att finna. De har försökt. Ibland blir de inte som man tänkt sig. Nu står jag här med en diskmaskin, utan kylskåp eller andra vitvaror.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Nu måste jag försöka hitta en lösning så att det blir som jag tänkt. Jag vet bara inte hur än så länge.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Det kom ett samtal

Då är det alltid något. Annars kommer inget samtal. Det kom ett samtal när han var i skolan. Det är äldsta sonen jag pratar om. Jag var och tittade på spis. Jag fick ett sms. Jag fick två sms. Sedan kom samtalet. Då svarar jag. Vad jag än gör så måste jag svara när äldsta sonen ringer. Jag ber om ursäkt, säger att det är min son och svarar. En viskande röst frågar om jag har läst sms:en. Mitt svar är nej. Sonen: Läs sms:en. Jag är på skolan och kan inte prata i telefon. Jag: Ska jag svara på sms eller ringa? Sonen viskande aggressivt: SMS.

Anledningen till att jag frågar om jag ändå ska ringa är för att han är grav dyslektiker. Det är lättare på telefon. Så här löd våra sms:

Maken är det jag ska försöka få med mig.

Äldsta sonen ringer bara när det är något. Han var uppenbarligen stressad. Både i samtalet men också att han ringde med en gång efter att jag inte svarade på sms:en. Något var fel. Jag vet inte vad. Men fel var det. Jag kan heller inte fråga vad som är fel. Jag lämnar butiken och spisarna. Ett stort problem är hans bil. Om jag skulle hämta honom och inte bilen så kanske han inte kommit till skolan idag. För han skulle bli stressad över hur vi löser det med bilen.

Jag löser att jag får med mig en förare till. Inte maken utan någon annan. Detta är ju under arbetstid så lite svårare då. Efter exakt en timma så är jag på plats. Ingen son. Nya sms:

Som ni förstår så är inte allt riktigt i detta läget. Vi väntar och efter en stund så kommer han. Han visar vilket håll han har bilen och vi möts vi hans bil. Föraren som är med för att få hem sonens bil frågar: Är det något jag ska tänka på? Sonens svar (blixtsnabbt): Inget förutom att mamma inte kan läsa mina sms. Väldigt roligt med tanke på att det var om bilen föraren frågade. Vilket äldsta sonen visste men var arg på mig.

Nu när ni läst våra sms så förstår ni ju hur fel jag haft. Ni såg ju direkt att frågan var om sonen skulle skicka sms till mig en halvtimma innan eller en timma innan jag skulle hämta honom. Inte efter en halvtimma eller timma då.

Vi fram till att det inte var så konstigt att jag kom efter en timma. Han kunde förstå att jag plockat upp hans stress. Och då tolkat att jag skulle komma om en timma. Han var då också stressad över att maken var med. Att maken inte kunde vänta på att han blev klar. Så han pratade med läraren som förstod och gav honom en uppgift till imorgon (läs idag). Vi kom fram till att det var bra att han fick öva på att ta det samtalet med läraren. Allt som allt så löste det sig. Sonen kom hem, om än lite tidigt. Bilen kom hem. Och ingenting hade hänt. Anledningen var att han var trött. Han hade känt sig yr på vägen dit och ville inte köra hem.

Hade detta varit för tio år sedan (i en annan situation, han hade inte körkort då). Vi låtsas lite, då hade han aldrig kunnat hantera situationen. Han hade låst sig och behövt hjälp av någon som varit med honom. Nu löste han allt själv. Ensam på skolan. Han är en hjälte. Då sa han i bilen när jag berömde honom att det var inte så svårt. För han var helt trygg med att jag skulle lösa det och han skulle inte behöva åka buss hem.

För vissa är det lätt att åka buss. För andra är det förknippat med döden. Och det vill jag ju inte. Buss fanns inte ens i mina tankar. Bara hur löser vi detta, både att få hem honom OCH bilen. Cykel vet jag att man kan få ta med på bussen om det finns plats. Tror inte att de skulle tillåta en bil.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Mamma sa till mig

Ibland är allt bara tungt. Igår kväll blev det en sådan kväll. Det började ändå ganska bra. Och slutade egentligen bra också. Jag var hjälp igår. Både till sonen och min vän. Jag hade planerat att åka till mamma. Vädret skulle vara bra och idag ska det regna. Det kanske det inte gör men jag ville inte chansa.

Jag ringer alltid innan jag åker för att förbereda mamma på att jag kommer. Ibland ringer jag på vägen. Denna gången ringde jag innan. Då börjar det med att mamma har kräkts under natten och inte mår så bra. Jag var välkommen men på egen risk. Jag bad dem kolla med mamma om hon ändå ville jag skulle komma. Svaret var tydligt, Ja. Jag tänker att om jag får magsjukan spelar ingen roll. Så jag åker dit. Det är ju dessutom på avstånd och lite till. Så jag åker.

Kommer dit. Mamma är inne i sin lägenhet och jag sitter utanför i altandörren. Jag frågar som vanligt hur det är idag. Svaret är att allt är sk*t. Vi fikar och jag pratar på. Efter en timma så orkar hon inte mer. Men eftersom jag ändå sitter i dörrhålet så blir det att jag är kvar. Hon ber mig också att stanna. Personalen fixar så att hon kan vila. Jag sitter där ute och hon ligger och slumrar. Men har ändå koll på mig. Precis som det var innan pandemin. Jättemysigt. Sedan gick vi en promenad i deras fina trädgård. Jättemysigt. Efter det är det dags för middag och mamma vill att jag är sällskap. Precis som förr.

Jag brukade ju var med när mamma åt. Antingen vid lunch eller middag. Det har jag inte varit på ett halvår. Igår blev det igen. Eftersom mamma var isolerad på sitt rum och inte fick gå ut bland de andra boende. Då hon kräkts under natten. Efter middagen går mamma alltid och lägger sig. Så även igår. Jag är med henne till personalen kommer. Jag är den som stått för större delen av samtalet. Det har varit vissa ord och tydningar från mig som vi har konverserat.

När vi sitter där och väntar säger jag till mamma hur mysigt jag tycker vi haft det. Att det kändes som förr trots att jag fick sitta ute och det inte var som vanligt. Då säger mamma med en hel och felfri mening: Jag tycker det har varit en fantastisk eftermiddag! Glädjen i den meningen går inte beskriva. Från att allt var åt h***ete till att det varit en fantastisk eftermiddag. Glädje!

Ytterligare en felfri mening när jag sedan gick. Som svar på mitt: jag älskar dig, mamma så kom det: jag gillar dig också. Inte samma glädje för jag vet om det. Mer glädje över att mamma får fram orden. Så klart härligt att det är de orden då. Snart kommer det tunga. I bilen på vägen hem från mamma.

Jag lyssnar mycket på Petter just nu. På vägen dit var det Petter och det fortsatte på samma lista på vägen hem. Så kommer ”Mamma sa till mig”. En sorglig och fin låt han gjort. Jag antar i hans mammas minne. Det är så mycket i den sången som stämmer med mig och min mamma. Mamma har alltid stått bakom mig och mina val. Hon har alltid tagit striden för mig om det behövts. Hon har alltid varit den som haft visheten och klokskapen när jag stått och velat. Jag har lärt mig så mycket av mamma. Refrängen säger allt:

Mamma sa till mig: ”Glöm de där och va den du vill va”
Mamma sa till mig: ”Håll huvet högt och tro på dina val”
Mamma sa till mig: ”Jag är med dig i varje andetag”
Mamma sa till mig: ”Jag minns det mamma sa”
Sov gott, vi ses nån dag

Den sista meningen så brast det. För så är det. En dag så är det så det blir. Även om det inte är nu så blev det påtagligt att det kommer. Jag orkar inte att tänka tanken, men där var den, tanken. Vi kan inte styra över döden. Döden är det enda som vi vet med all säkerhet att vi kommer till. En dag. En dag där långt borta. Så långt borta att den inte finns…

Allt går cykler, döden är bestämd
Sov gott nu så träffas vi sen

Då är det tungt. Tungt att tänka på hur det blir sen. Innan vi träffas igen. Mamma sa till mig, att om hon inte hör någonting då är allt bra. Mamma sa till mig, att du får inte mer börda än vad du klarar av. Mamma sa till mig, att du klarar mer än du vet. Mamma sa till mig, att du är den bästa personen som kan vara mamma åt din äldsta son. Mamma sa till mig, att hålla huvudet högt och strunta i vad alla andra tycker. Mamma sa till mig, att hon finns alltid där för mig. Mamma sa till mig…

Ta hand om dig. Ta hand om din tid och dem du tycker om. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Växter

Det är svårt med växter. Jag har bråkat med kaprifolen hela sommaren. Någon vecka efter den blev planterad. Tror jag kommer få satsa på en ny eller något annat till nästa år. Jag vet att bästa tiden att plantera är nu. Fast det hjälper inte när kraften inte finns.

Den ser inte så glad ut. Och det är mitten som hela tiden varit mest utsatt.

Nu har också thujorna börjat bråka. Inte dem som sattes i våras, utan dem som sattes nu i augusti. De började bli bruna grenar på för några veckor sedan. Jag pratade med experten. Som sa att jag skulle ”nibbla” bort det bruna. Vilket jag gjorde. Det var mer än vad det såg ut att vara. Igår när jag inspekterade våra ägor så såg jag att det har blivit gult upp inuti.

Svårt på bild. Ser gulare ut i verkligheten.

Jag vet inte alls hur jag ska gå vidare med detta. Pelargonen tycker nog inte heller om att bo hos mig. Den har inte blommat på hela sommaren. Och väldigt många gula brand har plockats. Det är svårt med växter. Vissa har jättelätt för det, som mamma. Men för mig är det svårt. Jag är glad att alla mina försök ändå fungerar på så många andra växter.

De flesta av klematisen lever. Gräset som jag planterade har börjat att knoppa och har snart röda fina vippor. Rudbeckian, alunroten, höstfloxen, lysimacian, alla fetbladiga, stäppsalvian, revsugan, vintergrönan, stockrosorna, alliumen, sockblomman, nävan, murgrönan, björnbären, minikivin, kameleontbusken, citronmelissen, salvian, ormbunken, dahliorna och många fler tycker om att bo hos oss. Fast det är mig de ska överleva med.

När allt inte går som man tror så får man tänka på allt bra som är. Det är lätt att bli fast i det negativa. Att stanna vid det. Nu är jag inte är på toppform så känner jag hur jag måste lägga mer kraft på att se det positiva. Att se mina fördelar. Det går ganska bra ändå. Thujorna behöver jag lägga lite extra kraft på. Får se om det lyckas. Annars har jag gjort så mycket annat bra och är nöjd.

Ta hand om dig. Jag ska ta hand om mina växter lite extra idag. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Kompromissa

Varför måste man alltid kompromissa. Varför kan det inte bara vara en gång som man inte behöver det. En gång när allt bara blir som man vill ha det. Jag vet att man inte alltid måste kompromissa. Det bara känns så just nu.

Vårt kök håller ju på att falla isär. Kylskåpet är värst. Sedan kommer nog spisen. Efter det stommarna och sist frysen. Eftersom kylen har bestämt sig för att vara frys på vissa platser så har vi bestämt att kolla om vi kan byta våt kök. Att göra en planerad renovering istället för en akut insats. Vi har nu frågat efter offerter på kök och vitvaror.

Nu kommer kompromisserna. Till att börja med så är det ekonomin som påverkar mest. Hade vi inte bytt panel och målat om huset förra året så hade det varit ett annat läge. Det var en stor kostnad. Under tiden vi gjorde det slog någon sönder ett fönster. Våra fönster var tvåglas och vi bestämde att göra en akut renovering som följdes av en planerad renovering för resten av fönstren. Det var en ännu större kostnad.

Sedan har det varit mindre kostnader på vägen som inte varit planerade. Diskmaskinen gick sönder förra hösten. Den fyller ett år om en månad. Vår tvättmaskin gick sönder i somras. Det läckte in genom skorstenen. Vi var tvungna att byta och laga runt den i vintras. Inga utgifter som vi räknat med. Vi gjorde en uteplats med rabatt på nio meter till minstingen altandörr. Planerad. Sedan har vi vår stora och planerade renovering av garaget. Som håller på att bli ett förråd och carport. Snart färdigt men elektrikern kommer att vara en stor utgift. Som vi vet om. Stenläggningen är kvar. En stor utgift. Vi har stenläggning också för vår släpkärra och för baksidans uteplats.

Alla dessa utgifter tär så klart. På det så har vi en pandemi som gjort att våra inkomster är instabila och minskande. Vi behöver leta andra inkomstkällor. Självklart så måste man då kompromissa med ekonomin. Inget konstigt och därför vi tar in offerter. Jag tänkte att man kunde kompromissa genom att skjuta på olika saker och spara ihop ett tag innan bytet. Till exempel skulle vi kunna byta kylen genom att ta bort runt omkring och låta det vara ett hål. Tills vi hade sparat och då kan sätta in stommar. Eller sätta in stommar och byta spis när vi kommit ifatt med sparandet.

Vi sa att vi ska inte byta kök förrän det faller isär. Planerat. Men dumt att det infaller med allt annat som kostar just nu. Fast nu är vi där. Då är frågan hur vi löser det. Jag hade en tanke om att när jag gör om köket så kan jag få det som jag vill ha det. Ett kök som passar mig. Tror ni att det går? Nej, för det första så är jag inte som alla andra. En av de som ska lämna offert på köket sa att hon kanske kunde omvända mig. Den andra tyckte det var jättekul att få jobba med mig och alla spännande saker som jag var ute efter.

Och att inte vara som alla andra innebär också att längden inte är som standardmåtten. Igår fick jag veta att jag kan inte få höjden på bänkarna som jag vill med dem skåpstommarna som jag vill ha. Dessutom skåpstommar som nästan ingen annan väljer. Nu måste jag alltså kompromissa om hur jag vill ha köket. Inte i vilken tid som de olika sakerna görs.

Ska jag välja bort anpassad höjd för vår familj i bänkhöjd? Eller ska jag kompromissa om hur vi kan använda köket i form av lådor och skåp. Eller ska jag kompromissa om allt. Ska vi bara sätta in ett standardkök och låta bli att göra det som vi (jag) vill ha det det. Standard på allt. Måtten på kyl och frys och spis. Måtten på stommar och bänkar. Golv och lampor, allt. Det känns som att om jag inte ens kan få det jag vill ha utan att pengar spelar någon roll. Då kan jag strunta i allt.

Varför måste man kompromissa om allt?

Jag är bara lite trött nu. En helg borta och en hjärna som inte hinner med. Ingen bra kombo för att tålamodet ska var på topp. Jag hoppas att du får en fin dag som är kompromissfri. Att du kan njuta av vädret och ta ett steg i taget. Jag ska försöka med stegen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Frukost på sängen

Efter att har varit borta hela helgen så är det skönt att vara hemma igen. Maken var inte med. Jag har varit på egna äventyr. Jag har varit på uppdrag med Junis. Vi har haft förbundsstyrelse möte hela helgen. Efter att inte ha träffats under sång tid fysiskt så var det skönt att äntligen få göra det. Självklart så gjorde vi det under restriktioner. Vi hade alla enkelrum till att börja med. Det brukar vi inte ha.

Vi har haft digitala möten och träffar under denna tiden som pandemin har pågått. Det är inte riktigt samma sak. Man missar tiden som är emellan. Nu fick vi tid att vara med varandra och då också klara ut saker på rasterna. Hitta andra lösningar och andra vägar. Jag är väldigt stolt att vara en del av Junis. Framför allt för arbetet som vi gjort denna våren. Att ställa om vår verksamhet i stället för att ställa in. Denna sommaren har vi träffat fler barn på läger än förra sommaren. Bara en sådan sak. Självklart säkert och på ett annat sätt än förra året då. Ändå fler barn än förra sommaren.

Att vara borta innebär att jag inte kan få frukost på sängen. Eller, kan och kan. Det skulle jag väl kunna. Men det är inte samma sak att behöva gå upp och göra sig iordning för att sedan gå och hämta frukost för att gå tillbaka till sängen. Det gör jag inte. När jag är hemma så behöver jag inte ens gå upp. För maken går upp och gör frukosten och serverar oss på sängen. Det är en sådan lyx. Och jag uppskattar den så. Mer efter att jag varit borta en helg.

Det är inte bara frukosten jag saknat. Även maken och hans sällskap har jag saknat. Jag har saknat att kunna få vara nära när jag vill och behöver. Att inte höra honom ligga och snusa när jag är vaken på natten, det har jag saknat. Tryggheten av att veta att tillsammans är vi starka. Det har jag saknat. Jag tror maken har saknat mig också. Eller jag vet att han har saknat mig. Nu är ordningen återställd och vi är tillsammans.

Denna veckan blir det till att återhämta sig efter helgens viktiga eskapader. Kommer jag behöva även nästa vecka till. Ett steg i taget. Det finns en del på schemat för veckan. Och jag är glad att jag är hemma och har makens hjälp. Han kanske är glad att han har haft en ledig helg. För förrådet är klart för isoleringen. Nu inväntar vi han som ska komma och ordna in det. Den ska sprutas in. Miljövänlig pappersull. Ett steg i taget.

Som tur är så ska det vara fint väder första delen av veckan. Då hinner jag med ett besök hos mamma i bra väder. Sedan spelar vädret ingen roll längre. För besöksförbudet hävs nästa vecka. Fortfarande årets bästa besked.

Idag har jag fått frukost på sängen. Äntligen. Idag är en bra dag. Ta hand om dig så hörs vi imorgon igen.