Månad: mars 2020

Publicerat

Makens förkärlek för utemat

Maken älskar att äta ute. Han har de mest konstiga anledningarna till att äta ute också. Igår åt vi ute för att jag hade återbesöket i Jönköping. Inte så konstig anledning. Men han vill gärna följa med så fort han ser en möjlighet att få äta ute. Gärna till lunch. Det blir hans äventyr även om det är för att åka till Ryhov och kolla att hustrun läker bra.

Om det inte är för att han får åka med på äventyr så är det för att vi måste hjälpa alla uteställen att överleva. Det kan också vara för att vi ska fira något. Som sagt anledningar har han i mängder för att vi ska komma ut och äta. Som förra helgen när han lockade med en Rumla för att vi skulle äta ute. Jag har velat prova en Rumla länge. Det är en variant på den traditionella semlan.

En Rumla

Ibland kan faktiskt anledningen vara att det är för att vi inte orkar göra någon mat. Och det är oftast den anledningen som gör att jag ger med mig. Jag är mer för hemlagad mat som vi har gjort här hemma.

En anledning som maken aldrig använder är att han gärna kommer ut och får se lite människor. Det kan bli ganska ensligt att vara egen företagare och jobba mycket hemifrån, även om man är ensamvarg.

Publicerat

Första mötet med maken

Första gången jag såg min make var det bakifrån genom hela lokalen på nattklubben. Han stod i baren och jag var på väg att gå hem. Jag hade gått ut för att jag ville dansa. Tyvärr ville ingen dansa med mig. Jag tänkte att stället får en chans till. Jag frågar en man som är längre än mig så han inte känner sig skrämd av att jag är lång. Jag spanar in stället och när man är lång så lär man sig att se om någon är längre än sig själv. Även om det är långt avstånd och ofta även om någon sitter ner. Jag ser att maken är längre än mig och går fram för att fråga.

Han har precis gjort en beställning och står och samtalar med någon när jag kommer fram. Han står fortfarande med ryggen mot mig. Jag väntar tålmodigt på att de ska prata färdigt och få ställa frågan. Då jag inte gör någon beställning så börjar makens sällskap att skruva på sig lite och undra varför jag står där. Jag är ny på orten. En ort som är tillräckligt liten för att många ska ha koll på många men också tillräckligt stor för att man inte ska vara helt säker på att man har koll på alla. Det är tydligt att han funderar på om han vet vem jag är eftersom jag bara står där. Till slut så går han och maken vänder sig mot mig.

Vi stannar båda till för en sekund och under den sekunden slår fyrverkerier ut! Det flög fjärilar och allt bara snurrade och stod stilla samtidigt.

Jag sansade mig och ställde frågan: Vill du dansa? Hans svar: Nej. Jag vänder på klacken och säger mer för mig själv: Skit i det då. Jag började gå därifrån och han hejdar mig med att säga: Men vänta, vi kan väl bara prata lite. Snabb replik: Men så patetiskt. Fast jag stannar kvar. Fyrverkerierna och de finaste blå ögonen jag sett fick mig att stanna. Anledningen till att han sa nej till att dansa var att han precis beställt.

Vi pratar länge och på ett uteställe så är volymen hög. Jag frågade flera gånger om han vill dansa och svaret blev varje gång nej, följt av varför händer allt i tre. Så till slut frågade jag mannen som gjort att det slagit ut fyrverkerier för mig om han ville följa mig hem och fortsätta prata. Eftersom vi ändå inte skulle dansa så skulle vi fortsätta prata utan den höga volymen. Han tackar ja.

Hemma hos mig blev det te och musik i lagom volym. Jag hade bara en skiva (som jag fått av min fina bror) och den gick på repeat. Många gånger. Ju längre in på natten vi satt och pratade desto mer stod det klart att vi var menade att vara tillsammans. Min make är intelligent, ödmjuk och dessutom snygg. Han är ett catch, really!

Tyvärr så hade han dejtat en annan kvinna två gånger och kunde inte låta oss komma emellan. Det var det som var hans kommentarer om att allt händer i tre. Dåliga saker och bra saker. Jag var den tredje saken för honom i goda saker. Vi kunde ändå inte sluta prata med varandra. Natten fortsatte och ingen av oss ville den skulle ta slut. För när den tog slut så skulle den vara slut för alltid. Till slut var jag så trött på morgonkvisten att jag sa till honom att antingen får du sova över eller så får du gå hem nu. Jag går för att göra mig redo för kvällen och när jag kommer ut så får jag se honom med stort H med bar överkropp och säger att jag kan inte gå hem, jag sover över. Jag dog lite där och då. Så SNYGG!

Jag bäddar för en till och vi går och lägger oss för att sova. I exakt två timmar sover vi. Det första han säger är att han brukar aldrig kunna sova borta men nu gick det. Och samtalen fortsätter. Tills den snygga mannen börjar att bli hungrig. Så klart äter han inget av det jag äter. Han gick på diet och tränade hela tiden så att äta smör gick inte. Han använde senap istället för smör. Den värsta hungern stillades med torra knäckemackor utan något på och te förstås.

Vid lunch ganska exakt 14 timmar efter att jag sett honom för första gången så är det dags att skiljas åt. Under alla dessa timmar så har han bett om mitt nummer. Jag har aldrig bett om hans. Jag står i dörren och vi har sagt Hejdå och jag säger: Du kommer aldrig ringa, eller hur? Vi kommer aldrig ses igen. På vilket han svarar: Nej, antagligen inte!

Och där slutade första gången maken och jag sågs. Det dröjde många månader innan jag gjorde något åt saken att faktiskt försöka få tag på mannen som startar fyrverkerierna hos mig. Det pirrade väldigt mycket i magen när jag bestämde mig för att ringa alla som fanns listade med hans efternamn på orten. För så klart fanns han inte listad med sitt namn med känt nummer.

Men det får bli en följetong på vår kärleksresa som var stört omöjlig under flera år.

Kärlek vid första ögonkastet är ett uttryck som jag inte tänkte att det varit bokstavligt. Nu vet jag att det är det!

Publicerat

Återbesök check

Jag har tydligen bra läkekött. Idag på återbesöket så visade det att allt läker perfekt och lite bättre. Jag är svullen och har blåmärken fortfarande och det är som det borde vara. Nu är det en vecka till med hårda förband sedan kan jag ta bort det ena och bara ha visst stöd kvar. Om cirka tre månader så är det dags för nästa återbesök. Då kommer all svullnad vara borta och vi ska diskutera vad som följa skall i återställandet.

Publicerat

Hantverkare

Det finns hantverkare som faktiskt inte hatar mig och dessutom gör som det sagt att de ska göra. Idag dök plåtslagaren upp på taket som bestämt. Vi fick ju läcka i slutet på februari. Det spännande med detta är att maken inte visste exakt tid. Det som var bestämt är att inom den närmsta tiden när det inte regnar så kommer vi och klär in hela skorstenen.

Det duggade lätt igår, inget regn under hela natten och nu ganska fint väder. Så idag 07.20 kom plåtslagaren. Maurits ser honom komma och förstår att det är vårt hus han ska till. Han rusar ut för att flytta bilen. De hälsade på varandra. Under tiden maken flyttar på bilen så har plåtslagaren hunnit få fram grejerna och är borta från bilen. Maken kommer in och vet inte om han ska hålla i stegen eller inte. Stackars maken, han höll ju på att göra frukost åt mig när han såg honom komma. Han beslutar sig för att plåtslagaren får be om hjälp.

Vi äter frukost och vi hör hur duktig han är på taket. Och maken är glad att jag har svårt att sova. För annars hade jag legat och sovit. Hur skulle min omtänksamma make löst det.

Nu har vi en nästan färdig inklädd skorsten. Plåtslagaren har åkt på frukost och lämnat utan att prata med maken. Maken är lite förvirrad här hemma att plåtslagaren kommer klara sig själv då vi snart ska lämna för återbesöket efter operationen.

Vår nästan färdiga skorsten.

Vi får hoppas att plåtslagaren klarare sig själv. Kanske det är till det bästa för ju mindre kontakt hantverkare har med mig desto mindre risk för att jag blir hatad.

Publicerat

Uppäten

Min make är den mest noggranna, omtänksamma, paranoida människa jag känner. Han tänker ut alla scenarion som kan ske och försöker undvika dem. Han tar alltid han om mig på det mest fantastiska sätt. Och han är också en paranoid hypokondriker.

Ibland är den kombon inte den bästa. Nu när jag är opererad så tror han att jag ska få allt. Han vill hjälpa mig med allt. För mig är det underbart, men för honom så blir det så klart en stress. Vart slutar det. Kommer han att känna att han inte räcker till till slut?

Ibland är den kombon den absolut bästa. Som nu i detta läget. Han är den som ser till att jag sköter mig. Han är den som ser till att jag inte blir sjuk eller tar ut mig. Idag tvättade han mitt hår för att jag inte ska lyfta armarna över huvudet. Han är så otroligt omtänksam.

När det kommer till vårt husprojekt så är det också både bra och dåligt. Som när han häromdagen sa att han googlat på att det finns myror som äter hus. Även om husbock tydligen var värre så skulle vi aldrig drabbas av husbock för de vill ha gammalt trä. Myror som äter trä däremot vill ha vårt hus. Han googlade detta för att ha sett ett svart märke i taket som såg ut som om insekter ätit där. Efter många om och mycket noggrannhet kom googlingen fram till att det var insekter som puppats där när virket låg på brädgården. Helt vanligt och inget problem alltså.

Sedan är det väldigt bra i lägen när det faktiskt är problem som att det läcker in. Det har ju regnat väldigt mycket här. Senast var det snö men nu en vecka senare så är nästan all snö borta. Och smält snö läcker in också. Det visar sig att det läcker utmed kanterna runt om vårt tak på vår nya carport. Mycket tak är lagt på insidan men inte allt. Så det är tydligt att det läcker just kring kanterna. Vi har haft takläggarna här som la vårt sedumtak. När vi begärde offert så var de tydliga med att deras takläggare måste lägga tätskiktet annars står de inte för att det är tätt. De kom två dagar efter vi ringde och påtalade att det läcker trots att maken försökt att täta. Vi trodde att nu är det löst men så verkar det inte vara. Det blir ett nytt samtal imorgon så får vi se vad nästa steg blir.

Maken går inspektionsrunda på våra marker varje dag flera gånger om dagen. Han skulle bli en skicklig herrgårdsägare. Jag är glad att vi har en liten tomt med ett stort hus. På det sättet så hinner vi med att leva med.

Publicerat

Utflykt med äldsta sonen

Natten blev ungefär som igår. Hade hoppats på att kunna sova på sidan. Nu hoppas jag på att det blir till natten istället. Jag läker mer och mer. Tacksam för att det går så bra.

Igår var äldsta sonen och jag på utflykt. Vi var i Jönköping och nu kanske han ska få den hjälp han behöver. Han fick såklart köra eftersom jag har så ont fortfarande. Han kör fortfarande som man lärde sig på körskolan. Då jag har ganska ont så kan de snabba hastighetsökningarna kännas en del. Inte för att han kör för fort. Det är exakt vad skyltarna säger som står på hastighetsmätaren, utan farthållare. Bara ökningen upp till rätt hastighet som är ganska snabb, vilket känns. Han kör jättebra precis som man ska, men inte direkt anpassat för en med smärta.

Han fick frågan om han var i Jönköping med jämna mellanrum, för att kunna få hjälp av en specifik person. Svaret blev, jag är ingenstans om det inte finns något syfte. Och om jag skulle vara där med ett syfte så skulle jag inte kunna göra en sak till. Så är det verkligen.

Min äldsta son har oerhört stor insikt om sina svårigheter i samhället. Det han vill lära sig är vad det beror på. Massor har han koll på men skulle behöva mer hjälp av en expert på autism. Detta har vi försökt få hjälp med sedan han var liten. Vi har fått en del hjälp framförallt av goda eldsjälar som funnits inom skolan. Och när jag skriver eldsjälar så är det inte så många själar som har god eld i skolans värld, desto fler som har ond eld.

En god eldsjäl var den första skolpsykologen som blev inkopplad på sonen. Det var många saker som ändrades på skolan efter han kom in bilden. Det som ändrades först och främst var att han lyssnade på sonen. Inte på skolans övriga personal. Där och då förstod sonen att det är inte bara honom det är fel på. Då gick han i trean. Skolpsykologen blev min sons första vän. En vän som förstod honom och som han litade på fullt ut. Han finns fortfarande med hos min son. Precis som alla onda själar också finns med i sonens liv och kommer göra för resten av hans liv. Kanske även i mitt.

Publicerat

Att sova illa

Jag är van att inte få sova riktigt. Fast att inte få sova riktigt för att man har ont var inte bättre än att bara inte få sova. I natt var första natten sedan operationen som jag kunnat ligga ner och sova. Det har inte varit smärtfritt men jag har legat ner.

Att jag har ont är inte konstigt. De har stoppat in en protes på höger sida. Huden har tänjts och intryckt protes i ett för litet utrymme. För två år sedan så togs hela högra bröstet bort och en mindre protes stoppades in. Jag är smal vilket innebär att jag inte har hur mycket hud som helst och en hel del hud skars bort tillsammans med bröstvårtan. I bröstvårtan samlas mjölkgångarna och en himla massa östrogen. Så den var tvungen att tas bort.

Efter en mastektomi behöver kroppen få vila. Minst ett år. Om du får cellgifter eller strålning kan det vara längre innan du kan opereras igen. En operation till är nödvändig om du vill få tillbaka ett ungefärligt utseende som du hade före bröstcancern. För mig har det varit viktigt att få tillbaka mitt vanliga utseende. Svårigheterna ligger i att det är en protes. Om du gör ett bröstlyft eller förstoring så stoppas det in silikon i båda brösten. Du har kvar all din bröstvävnad och du får fylligare bröst. I mitt fall har all bröstvävnad tagits bort på ena sidan men inte andra. Det blir väldigt olika.

För att försöka få båda sidor lika så har de nu gjort ett lyft på andra sidan. Jag vet inte hur resultatet är då jag har förband och ska ha i ett antal veckor. Jag har även ett band som ska trycka allt neråt, vilket jag tror är det värsta. För att ha ett konstant tryck på området som gör ont gör att det gör mer ont. Trycket behövs för att jag inte ska få en protes uppe under halsen. Den måste få tid att läkas fast i bröstet. Jag får heller inte ta armbågarna över axlarna. Vilket gör det lite svårt att få på sig kläder när man inte får ha armarna över huvudet.

Alla svårigheter tar jag gärna. Det är en övergångsperiod och det har redan blivit mycket lättare. Jag är oerhört tacksam för all hjälp jag fått och får.

Inatt kanske jag kommer kunna ligga på sidan och sova. Ett steg i taget.

Publicerat

Måste sluta tänka på kök

Jag kan inte sluta tänka på ett nytt kök. Vilket jag måste sluta göra. Vi har varken tid eller pengar till att göra kök just nu. Problemet är att vårt kök är så dåligt.

Alla vitvaror utom diskmaskinen är på upphällningen. Jag är en förespråkare för att så länge det fungerar så ska det användas. Vi var de sista som bytte till platt-tv. Det var vi väl medvetna om då barnen påpekade det många gånger. Till och med deras pappa hade bytt ut sin Tv trots att den inte var sönder. Allt för att få oss till att byta. Men icke, ingen ny Tv förrän den går sönder. Och så blev det.

Frågan är om det är det bästa alternativet när det gäller vitvaror. Kylen och frysen (även spisen) drar antagligen hutlöst mycket el för att hålla allt kallt. Det är freon i som inte är bra om det börjar läcka. Liten risk men ändock. Frysen behöver frostas av för att fungera så bra som möjligt. Och handen på hjärtat, gör man det tillräckligt ofta? Med gammal kyl så håller inte varorna lika länge. Matspillet ökar, även om jag är ganska duktig på att ha koll på att det som finns ska användas. Jag tror dock att jag skulle köpa hem mer färska grönsaker om jag hade bättre kyl. Idag blir det mycket grönsaker i frysen. Spisen är inte tät vilket gör att den läcker väldigt mycket värme när den används. På vintern så sparar vi in på uppvärmning men på sommaren är det inga fördelar direkt. Den läcker så mycket att jag kan använda grytskåpet bredvid som värmeskåp.

Det är här min klimatångest kommer in. Vad är bäst? Att byta eller inte byta. För om vi byter så behöver resten av köket att bytas. Skåpen är på upphällningen. Hyllorna håller på att ge upp om livet. Men att hyllor, luckor och bänkskivor håller på att ge upp ar inte samma som vitvarorna. Om jag byter dessa så påverkar det miljön. Om de däremot får vara kvar så händer inget med miljön. Bäst att slita så länge det går.

Har ni någon hjälp att ge? Eller kan ni trösta mig med att ju längre jag har kvar allt desto bättre för alla, mig (slipper renoveringen), plånboken (slipper betala) och miljön (slipper påfrestningen).

Publicerat

Covid-19

När man har en resa inplanerad till Dublin och fall av Covid-19 (Coronaviruset) har kommit dit också, vad gör man då?

Jag ska resa till Dublin var det tänkt. Jag är som ni nu vet nyopererad. Är jag i riskgruppen? Om man läser på Folkhälsomyndigheten så är svaret att de inte vet vilka som är riskgrupper. De tror bara de vet vilka som är riskgrupper. Så här står det på deras sida:

Vi vet inte tillräckligt om vilka grupper som är extra utsatta för svår infektion av det nya coronaviruset och i vilken utsträckning dessa personer är utsatta.

Det man har rapporterat i en studie från Kina är att äldre personer och särskilt de med hjärt- kärlsjukdom, diabetes, kronisk lungsjukdom och högt blodtryck är överrepresenterade bland de svåra fallen. Studien visar också att det trots allt, bara är en mycket liten andel av dessa grupper som drabbas av svår infektion.

Enligt studien visar det att enbart en liten del av dessa grupper drabbas svårt. Det är ju en tröst att alla inte blir sjuka som är i riskgrupperna. Men vilka är faktiskt i riskgrupperna? Idag är dödligheten 1-2 procent av alla som insjuknar. På dem fall man vet om! Så klart finns det mängder med människor som aldrig söker vård och som blir friska. Då blir siffran lägre i dödlighet.

Konsensus för mig blir att jag är inte i någon av riskgrupperna. Om jag skulle bli sjuk för att jag är extra känslig efter operationen så tänker jag att jag är tillräckligt stark att klara av Covid-19. Det är också en droppsmitta. Vilket innebär om man tvättar händerna, undviker närkontakt (inom en meter) med snörvliga människor så borde man klara sig.

Om maken skulle åka så skulle vi klara oss båda två. Han har bacillskräck utan dess like. När vi är hos mamma och hälsar på så handspritar han så fort ha ser en flaska. Jag gissar att han skulle dränka mig i handsprit efter varje kontakt med ny människa om han skulle vara med på resan.

Resan är lite fram i tiden så jag har tid på mig att bestämma för om jag ska åka. Jag hinner ju också läka ju längre tiden går. Jag måste väga in vad nackdelarna och fördelarna är om jag inte åker. Nu finns det en fördel om jag är hemma. Makens hjärta håller längre.

Publicerat

Boken om Mormor, 3

Mormor ska röka

Att röka vet alla att det inte är bra för hälsan. Även mormor. Vi har skämtat många gånger om att mormor inte röker utan hon är i sluta röka-stadiet hela tiden. Idag röker hon inte längre denna gången på heltid.

Mormor kommer på besök i Vetlanda. Ett trevligt spontanbesök. Vi håller på att laga mat och mormor blir inbjuden att stanna och äta med oss. Hon tackar ja. Medan vi håller på och fixar i köket så ska mormor gå ut på altanen för att röka. Det är kväll och mörkt ute. För att komma ut på vår altan så behövde man ta två trappsteg ner. Mormor öppnar altandörren och PANG! Den smällen hördes över hela Vetlanda. Jag fick skrämselhicka och tror att hon dött. Öppnar försiktigt dörren för jag är rädd för vad jag ska se. Raklång med ansiktet neråt och armarna utmed sidorna ligger mormor. Jag frågar hur det gick. Kom ett kvidande svar att det gick bra. Lämna mig här. Jag måste ju hjälpa dig. Nej, lämna mig här. Jag lämnar henne och efter en lång stund så börjar vi höra ljud där ute och förstår att inga ben verkar vara brutna. Mormor missade helt enkelt de två trappstegen och gick rakt ut och föll handlöst ner i golvet.

Alla överlevde incidenten. Både vi som var på insidan som nästan dog av rädsla och mormor som nästan dog av smällen. Vi åt middag och allt var som vanligt.

Några veckor senare så kommer mormor på ett nytt spontanbesök. Denna gången är maken hemma ensam och håller på och lagar mat. Jag är på väg hem och vi ska äta tillsammans. Även denna gången blir mormor inbjuden till att äta med oss. Även denna gången tackar hon ja. Same procedure as last time. Hon går åt för att röka. Man kan tro att hon lärt sig av sina misstag men icke. Även denna gången PANG! Det som skiljer sig åt denna gången är att maken inte blir rädd. Utan han ropar bara ut från köket: Gick det bra? Kvidande svar: Ja. När jag kommer hem så berättar naturligtvis maken om vad som hänt. Men inget mer om det sedan.

Idag har vi gjort en större altan och med omtanke om min mammas liv så valde vi att höja den 90 cm och göra den i höjd med altandörren. Idag så är det inga trappsteg utan man går rätt ut på altanen. Mormor överlevde kanske tack vare det. Och idag har vi nytta av det när hon kommer och hälsar på i sin rullstol. Allt händer av en anledning, eller är det inte det man säger?