Månad: mars 2020

Publicerat

Gipsdamm

När jag kom hem hade maken fixat det mesta i städning. Hantverkaren vi har städar också väldigt bra. Men det blir mycket damm som sagt när man sågar i gips.

Jag frågar maken om han har torkat köksbordet och gjort rent kring matplatsen. Om vi kan äta middag där eller inte? Maken svarar att det behövs inte, för det har inte kommit något damm dit. Jag ber honom att gå fram och dra med fingret på bordet. Han drar med fingrarna och säger: Det är inget…

Bara lite damm på bordet.

…Det är bara ett tunt lager damm på.

Maken åkte och handlade. Jag dammsög och torkade vid matplatsen. Sedan tog jag en lång dusch. Så skönt efter att man jobbat fysiskt att få duscha. Efter det middag och nu är det soffläge innan läggdags.

Det ska bli skönt när byggarbetsplatsen är borta. Vi har plockat fram micron och ställt i källaren. För att, mest hantverkaren, ska kunna värma sin lunch. Men också för oss när allt i köket är täckt i gipsdamm, då är man inte så sugen på att börja laga mat i det.

Publicerat

Så kom då dagen

Imorgon var planen att jag skulle åka till mamma och hälsa på. Vi håller ju på och byta fönster hemma. Det blir en hel del städandet efter att det sågas i gips i varje rum i huset. Äldsta sonen behöver extra hjälp nu när inget är som det borde. Och imorgon skulle jag åka för då är det nästan en vecka sedan jag var hos mamma. Jag har försökt att åka minst en gång i veckan. Ibland har det blivit två. Allt var planerat och schemat funkade med allt som behövde göras.

Idag kom beskedet att det är besöksförbud på äldreboendena i hela Sverige. Jag håller på att beskära busken som vi planterade på andra sidan huset i söndags. Maken kommer utspringandes och ger mig beskedet. Snabba beslut. Från när gäller beslutet? Det står inte. Jag sätter maken på att kolla om han kan hitta något. Jag plockar ihop det jag håller på med. Jag söker själv på när det gäller ifrån. Inget besked och förutsätter att då är det omgående det gäller.

Jag ringer mamma för att meddela att det blir inget besök av mig imorgon. Då kommer maken in och säger: Det gäller ifrån imorgon onsdag. Jag frågar mamma: Vill du jag ska sätta mig i bilen och komma nu? Svar JA!

Och så blev det. Jag kom dit mitt i fikat och då blev det fika på mammas rum eftersom inga besökare är tillåtna i de allmänna utrymmena. Syskonen passade på att få vara med på video en stund tillsammans med mamma. Det tyckte hon var mysigt. Hon berättade för personalen när det var dags för middag att hon pratat med oss alla.

Syster, mamma och bror. Jag håller telefonen åt mamma och har kramp i armen 😅

Som vanligt blev det ett: Vi ses om inte jorden har gått under tills nästa gång. (Frågan är bara hur länge det dröjer tills nästa gång denna gången.)

Publicerat

Det värker i mitt hjärta

Än i dag så lider jag med min äldsta son som inte blev bjuden på födelsedagskalasen i klassen. Alla tyckte det var så jobbigt att han kom så de slutade bjuda honom.

Det som gör mig arg är att det finns föräldrar som tycker det är lämpligt att barnet som fyller år har med sig inbjudningskort till alla i klassen utom en. Min son. Även om man är autistisk så har man känslor. Det var inte lätt att förklara för honom varför han inte var välkommen men alla andra var det.

Inte en enda gång blev jag inbjuden som förälder att vara med för att kunna hjälpa sonen att hantera situationer som kom upp. Inte en enda gång kom någon förälder och pratar mig med mig om hur man skulle kunna lösa problemet. Inte en enda gång tänkte någon förälder på någon annan än sitt egna barn.

Skolan fick införa ett förbud mot att om inte alla blev bjudna, så fick man inte dela ut inbjudningar i klassen. Vilket är helt absurt. Då hade det ändå varit det uppe på ett antal samtal initierat av mig både enskilt med föräldrar och på föräldramöten. Ingen kunde se någon lösning förutom att inbjudningar fick inte lämnas på skolan.

Så klart var det inte många som kom när han bjöd in till sina kalas heller. Fast han bjöd hela klassen. I en av hans klasser som han gått i så var det en kille som också hade svårigheter. Han gick i särskild klass men som ibland var integrerad med sonens. Han blev bjuden (så klart) av sonen på ett av hans kalas. Och även hans föräldrar blev bjudna om de skulle känna sig tryggare med det. När de kom så berättade hans pappa att det var första gången som han hade blivit bjuden på ett kalas.

Anledningen till att det börjat värka i mitt hjärta är att jag nyligen träffade en grabb som gick i trean. Vi pratade om hans fritid och kom in på hur bra hans mamma är. Jag säger att jag är glad för hans skull att han har det så bra. Då svarar han att fast i skolan är det sk.t. Vi fortsätter att prata om det. Det visar sig vara en liknande situation som äldsta sonen haft när han gick i trean.

Jag blir så ledsen att vi inte kommit längre. När jag har föreläst om sonens situation och hur det är att leva med autism, så får jag ofta kommentarer från lärare idag. Kommentarer om att så där är du ju inte längre. Det är så länge sedan din son gick i skolan. Mitt svar är bull…t. Det är likadant fortfarande. Om du har ett barn som inte passar i skolans mall så blir du behandlad därefter.

Min son var jobbig. Han var jobbig för att han kunde inte anpassa sig till deras värld. Han var jobbig för att ingen förstod att när han bara sa nej, betydde det vänta. Vänta jag måste hinna med att ta in situationen och kunna bearbeta den. Ingen väntade. Allt som allt så ledde det till att han blev orättvist behandlad och mobbad. Tyvärr mest av de vuxna i skolans värld.

Mitt hjärta värker för alla barn som har det tufft där ingen stannar och väntar. Väntar på att kunna finnas och visa omtanke.

Publicerat

Boken om Mormor, 5

Mormor var jätteduktig på att laga mat. Det var många kreationer i köket som ingen annan gjorde. En av hennes favoritefterrätter är citronpaj. Idag är det inte så ovanligt med citronpaj. Men när jag var liten så var det inte vanligt. Dessutom så är mormors citronpaj extra sur.

Ibland så kan det gå fel även om man inte gör sådant som är ovanligt. En gång så lyckades mormor med bedriften att bränna vid gröna ärtor. Det ska till ganska lång tid på spisen för att koka bort allt vatten för att sedan lyckas bränna ärtorna. Detta lyckades mormor med.

Mormor är alltid exakt på tiden och har aldrig någon stress. Om gästerna skulle komma när klockan slår hel. Då gick mormor in i duschen kvart i. Det kan vara orsaken till dessa brända ärtor. Tidsoptimisten hos mormor. Men de brända ärtorna får hon höra om även idag, fast hon inte lagar mat längre.

Jag gissar att hon lärde sig att bränna saker av sin mamma. Hennes mamma brände massor av mat. Och hennes pappa kunde inte ens koka tevatten. Om han var ensam hemma så ringde han efter oss barn för att få hjälp med det. Som tur är så har mormor inte bränt så mycket mer än ärtorna. Därför extra kul att påminna henne om enkelheten i att koka ärtor.

Publicerat

Musiken

När jag blev sjuk så fanns ingen ork kvar i kroppen. I huvudet fanns all ork kvar. Det var ingen bra kombo. Att inte orka det som jag visste att jag egentligen orkade. Frustrationen var stor.

För att kunna leva så har jag lyssnat mycket på musik. Jag har alltid lyssnat på musik men inte som under dessa två åren. Igår satt vi och pratade om vårt hus och hur mycket vi har gjort med det. Minstingen sa att jag tror aldrig ni kommer flytta härifrån. Trots att det är så stort. Här skulle det kunna bo en stor familj. Nu har vi ju kontor hemma som tar upp plats, men ändå, vi kan bo fler här än vi gör.

Han har så rätt min lilla minsting. Vi kan inte flytta härifrån av många anledningar, en är musiken. När jag lyssnar så har jag gärna högt ljud på. Så högt att det tar upp allt plats i kroppen men framförallt huvudet. Då tar den också upp plats för grannarna. Så högt. När jag fick cancerbeskedet hade jag ingen rädsla. Inga tvivel på att detta löser jag inte. Men när jag började behandling med Tamoxifen (Djävulens påfund), så försvann allt.

Jag kunde (och kan) inte sova. Att börja där så har du ett stort problem. Varje besök hos min läkare började med att vi har tre livsavgörande saker som behöver fungera för att vi ska fungera. Dessa tre är Mat, Sömn och Träning. Jag har tränat regelbundet sedan minstingen kom till världen. Jag har alltid ätit med sunt förnuft. Jag har unnat mig men tänkt på vad jag stoppar i min kropp. Jag har verkligen tagit sömnen på allvar. Jag har varit den tråkiga typen som gått hem från festen för att jag behöver min sömn.

Mitt sömnbehov låg på tio timmar per natt. Då mådde jag som bäst. Jag kan uppenbarligen överleva på mindre. Men jag har svårt att leva. Jag klarade mig på åtta och även mindre någon gång men då behövdes en helg där tio var möjligt. Att gå från det till kanske fyra timmar om jag hade tur. Det var tufft.

Att sedan lägga till att jag inte kunde gå någon meter utan att få svimningsanfall gjorde inte saken bättre. Jag har cyklat mycket som ni kanske förstått nu. Att då behöva sitta bredvid en vägg för att inte ramla av cykeln var tredje minut. Då är det ett problem. Att få kramp i benen lite då och då under dygnet är inte heller något som tillför något positivt. Absolut inte när det kommer på natten när du faktiskt har lyckats att somna. Den känslan!

Jag ändrade smaken. Så mycket av det jag tyckte om innan gillade jag inte längre. Jag åt mat. Viss mat var fortfarande god, men mycket hade ändrat smak. Allt som jag tidigare unnade mig var inget gott längre. Te, godis, sötsaker i allmänhet. Inget var gott.

Nu har jag täckt upp alla områden som enligt min läkare är livsavgörande för att fungera. Mat, sömn och träning. Inget av det var fungerande. Musiken blev räddningen. Att bara få bli uppslukad av musiken. Underbart!

Förra året efter jag slutade med djävulens påfund så kom träningen tillbaka. Jag satte på 2019 mest lyssande låtar på Spotify igår för första gången. Det var 85 procent låtar som jag tränar till. Jag blev så glad. Jag har haft ett fantastiskt förra år med en massa träning. Nu satsar jag på ett likadant 2020.

Publicerat

Nu är det igång

Fönstrena är nu på gång att bytas. Hantverkaren var omtänksam och skickade en fråga igår, söndag, om vi ville skjuta på det eller att vi började nu? Han var lite snuvig. Ingen feber, ingen hosta och inga nysningar. Vi sa att vi kör som ni kan förstå.

Detta ska bytas idag.

Det blir spännande med allt som är runtomkring. Vi har minstingen som pluggar hemifrån. Just idag har han sovmorgon till efter tio. Och att det kommer en hantverkare kl 07.30 som låter en massa är kanske inte det roligaste. Han sa igår att det inte gjorde så mycket. Han är mest glad att hans rum redan är gjort i höstas.

Dagen kommer gå åt till att försöka flytta runt på saker så att de kommer åt där de ska. Maken har också jobb att göra då ett av fönstrena ska bli ett mycket mindre fönster. Det innebär att han ska bygga en yttervägg.

Och det är igång. Där ska det göras en yttervägg.

Emellan allt flyttande ska jag försöka återhämta mig. Tar lite extra tid tror jag för att jag har urinvägsinfektion (igen). Det får bli en senare sak att lösa. Varför det återkommer. Det kanske hänger ihop med att jag tar ut mig. Vem vet? Idag är det fönsterbyte som gäller för hela slanten.

Publicerat

Buskflytt

Minstingen och jag har idag flyttat busken. Nu har vi plats för att göra ett skjul åt vår släpkärra. Nu hoppas vi på att den kommer att överleva. Den har stått i snart 50 år. Och det hade blivit en del skott som gjort den större. Dessa är nu borta.

Vår fina buske innan flytten.

Den ser inte så fin ut denna tiden på året. Men på sommaren är den jättefin.

Vilket slit vi haft. Minstingen var en hjälte och stark som en oxe. Att gräva upp en buske som stått i 50 år är inte enkelt. Vi har grävt och grävt och på rötter efter rötter. Vi har sågat och sågat. Makens bästa verktyg har fått hjälpa oss. Idag tigersågen och slägga och lite annat.

Vi höll på att ge upp. När vi grävt och sågat i några timmar så började vi prata om att kolla om vår duktiga grävare skulle kunna komma med grävmaskinen. För busken var fast. Då kommer maken och säger den släpper snart. Den sitter bara i tre (kanske fyra) rötter. Minstingen och jag bara, eller hur! Det är inte du som gräver så visst det är bara tre rötter som är fast.

Vi lyssande inte på honom och fortsatte att gräva. Och tänkte att vi får gräva samt såga bort en miljard rötter till. Busken var helt fast. Hände ingenting när vi försökte att rubba den. Vi sågar bort typ sex rötter. Sitter fortfarande fast. Då tröttnar sonen och slänger sig över den. Sim sala bim så var den lös. Han hade rätt maken, det var typ 4 fyra rötter och sedan var den frigjord. (Attans, sk.t och hela konkarongen på en gång.)

Ingen buske här längre.

Nu var det grejen med att frakta bort 500 kilos-klumpen till andra sidan av huset. Vi behövde vara tre stycken för det projektet. En pirra, en gammal skärbräda så var den uppe ur hålet. Ett nytt hål grävdes på andra sidan. Trots att det inte fanns någon buske där så fanns desto flera stenar. Det tog oss lite drygt tre timmar att göra hela vårt flytta buske projekt. Minstingen är beredd på träningsvärk imorgon. Han tycker dock det var värt det. Vi är lika nöjda båda två med vår insats.

På andra sidan huset nu.

Nu behöver jag googla lite för att se om den ska klippas nu eller senare. Jag håller tummarna för att den ska överleva hur som helst.

Publicerat

I väntans tider

Det är mycket som det väntas på nu. Det är olika hur vi uppfattar väntan. Att vara gravid och vänta på sitt barn är en härlig och lång väntan. Att vänta på att Covid-19 ska lägga sig är en ansträngande och lååååång väntan. Att vänta på att snön smälter och att det ska bli lite varmare ute är en tråkig och lång väntan.

Allting är relativt. När man pratar med någon som har autism kan det vara svårt att veta skillnaden på orden. Att säga att man HATAR något är inte samma som att säga att man avskyr något. Den skillnaden förstår äldsta sonen. Men han använder gärna hatar. Också gärna med versaler. Det finns alltså inget som är värre än det han hatar. Fast om man pratar om det än stund så avskyr han det egentligen och inte hatar.

Att kunna förstå när det är för starka uttryck som används kan var svårt. Dessutom om man är känslostyrd. Då tar känslorna över och det kan leda till katastrof. Om man är medveten om problematiken kring hur vi använder språket så brukar det ofta lösa sig.

Äldsta sonen och jag har så många gånger sagt samma sak fast med olika ord. Och då ligger det på mig att få till mina ord så de passar hans språkbruk. Det kan ta sin tid men det behöver redas ut. För annars ligger det kvar och tar plats hos sonens energi. För er som är duktiga på multitasking så förstår inte ni problemet. För er som gärna gör en sak i taget. Och om det inte går skriver upp vad som är nästa steg för att kunna gå vidare. Ni förstår att om du har något som du arbetar med i huvudet så blir det svårt att göra något annat.

Självklart jobbar vi också på att vi, jag och äldsta sonen, ska förstå varandras språkbruk. Och ibland så säger han själv, jag tror vi säger samma sak nu fast på olika sätt. Vad tror du mamma?

Att vänta är alltså också olika beroende hur vi är som personer. Att vänta på något kul är alltid lättare för alla. Då är frågan, vad är kul? Och för vem? Vi har alla att jobba på. Om vi alla gjorde EN sak varje dag som inte är för oss själva. (Kanske att bara ge med sig och hålla med personen du pratar med.) Då vore nog världen en lite bättre plats för oss alla.

Publicerat

Lång dag = tuff natt

Tyvärr är det så det funkar. Om jag gör mer än jag egentligen klarar av så blir natten tuff. Svårt att sova. Vaknar på natten och vaknat tidigt. När jag väl sover så drömmer jag väldigt intensivt.

När vi gick och la oss igår så hade det snöat massor. Det var helt vitt ute. När jag vaknade var det fortfarande helt vitt ute. Nu har det dock smält en del. Förhoppningsvis så kommer det att vara tillräckligt bra att kunna gå ut och gräva vid lunch som planerat.

Snart snöfritt.

Vi visste att snön skulle komma. Maken är en väderexpert så detta har han varnat för i en vecka nu. Men minstingen och jag har hoppet uppe om att detta ska vi fixa. Om bara det inte är fruset så löser vi det.

Om det är fruset så får vi hitta på andra saker. Maken kanske låter oss hjälpa honom med att få upp kanten på förrådet. Antingen den i corten eller den i vanlig plåt. Vi får se hur det blir.

Publicerat

Lång dag

Sådana här dagar är svåra att hantera. Det går om jag planerar det och har tid för återhämtning. Min plan är att det ska gå igen utan den återhämtning som behövs idag. Vi får se om jag tar mig dit.

Idag har det varit årsmöte med Junis för Jönköpings distrikt. Jag fick äran att vara mötesordförande. Det är alltid speciellt att kunna se till att få med alla när åldrarna går från barn till vuxen. Men det finns också vuxna som inte alltid förstår vad som sägs. Som idag när förslaget om kontrapropositionsvotering kom upp. Räck upp en hand alla som kan vad det är. Inget fusk, kan du?

Det var ett välordnat möte. Och då ska alla veta att inget är som det planerades från början. Allt har ändrats för att kunna anpassa det till rådande rekommendationer angående Covid-19. Det var också ett antal som inte kunde komma idag då de hade förkylningssymptom. Men det blev av, vilket känns väldigt bra att demokratin kan fortleva även om det görs på ett sätt som vi inte är vana med.

När jag kom hem så var det hjälp till äldsta sonen på schemat. Och efter det kontakt med nästa ideella uppdrag som har styrelsemöte imorgon och ett hotat årsmöte. Efter det blev det äntligen middag.

Minstingen och jag har också hunnit med lite planering av flytten på vår buske. Nu blir det bara slapp och lördagsgodis.