Alla har vi fel och brister. De flesta tycker nog att felen och bristerna är i utseendet. Man har en för stor näsa eller en som pekar uppåt. Man har tunga ögonlock eller för tätt sittande ögon. Eller så är man för tjock. Enstaka kanske tycker man för smal. Jag gissar att de flesta har mer än ett fel eller brist.
Jag har alltid gillat större delarna av mig själv i vuxen ålder. När jag var ungdom så tyckte jag det var jobbigt att vara lång och att jag vägde för mycket. Jag kände mig stor i nästan alla situationer i skolan. Tack och lov så hade jag världens bästa mamma som såg till att jag blev stolt över min längd och storlek.
Det är inte rimligt att vara 192 cm och ha storlek 36 i kläder. Att jag har L eller XL har inget med vikt att göra, enbart längd. Som sagt mamma var bäst och hon lärde mig massor, även att vara stolt. Jag är henne för alltid tacksam. Jag har alltid gillat mig själv när jag blivit äldre, även om man ifrågasätter något ibland. Där är oftast vikten den största. Under många år har jag inte tränat alls. (På grund av sömnbristen.) Jag har gillat mig själv då också. Även om jag sett att kroppen blivit annorlunda. Vikten har alltså inte varit något problem under dessa åren.
Fast nu när jag tränat ett år så inser jag att jag gillar mig själv mer nu än de senaste åren. Jag gillar att jag ser stark ut. Jag gillar att kroppen har mer att ge och kan klara av all träning. Det gillar jag mest, att kroppen kan, fast hjärnan är trött. Jag får hoppet om att jag kommer ta mig förbi alla hinder. DET gillar jag med min kropp just nu!
Dagens ord. Stark! Jag är stark!
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
