Kategori: Familj

Maken och jag bokade brunch i Jönköping för ett tag sedan. Jag älskar mat. Jag älskar att få välja själv. Jag älskar att äta julbord. Att äta länge och ha en fin stund med familjen. Maken tycker om mat. Maken älskar att ge mig mat. Maken är inte så förtjust i en massa folk vid bufféer. Maken älskar att göra mig glad. Brunchen är alltså mer för mig än för honom.

Att åka på en brunch är inte riktigt en semester. Det är mer än utflykt. Vilket maken älskar. När det finns mat som är bufféfri. Gärna på helt folktomma ställen där maten är halvbra så ingen annan dyker upp. Eftersom det blir både buffé med mycket god mat enligt recensionerna så kommer det vara mycket folk. Det var fullbokat många söndagar innan vi kunde boka.

För att maken ska vara minst lika nöjd som mig så tar vi en hotellnatt också. Nu är det semester i närort. Det ska bli jättemysigt att semestrar nära hemma. Det är bara en natt men vi kommer kunna gå ock strosa på stan. Upptäcka nya områden. Äta en glass, som jag uppskattar mer än maken. Han får väl ta en espresso, som han uppskattar tusen gånger mer än mig.

Vi ska äta ute på kvällen. Vilket han uppskattar mer än mig. Vi kommer få klä upp oss lite och faktiskt göra oss till lite för varandra. Det ska bli mysigt. Att gå och hålla handen och äta middag ute. Som när vi var date i början. När jag åt upp hans mat för att han inte åt allt. Jag kommer lika lite nu som jag inte ens visste då, bry mig om att han inte tycker om att dela mat.

Det kommer bli så bra. Inget kan gå fel. Förutom kanske att det är lovat kraftig regn från 08.00 och hela dagen med en nederbörd på tjugo millimeter. Men regnkläder och hålla handen går också bra. Inget kan gå fel helt enkelt.

Ta hand om dig vi hörs imorgon.

Minstingen har flyttat hemifrån. Allt är inte klart, varken hos honom eller hemma hos oss. Han har tömt sitt rum. Vi måste alltså fylla på i det rummet. Min plan är att ha ett gästrum där. Med en bäddsoffa, skrivbord och något mer. Minstingen tycker jag ska ha en TV också. Det sista är jag kanske inte så inne på. Soffa och skrivbord, ja.

Soffan är införskaffade för flera månader sedan. Den var nerburen i källaren till rummet skulle bli ledigt. Det är en väldigt tung två meter bred soffa. Med säng som viks framåt. Passar perfekt att lägga i två extra skum-madrasser på 90 centimeter. Den är stor och TUNG. Detta visste både maken och jag. Det är vi som burit ner den.

Nu när det gått några dagar sedan rummet blivit tomt så ville jag få upp soffan. Jag frågar maken om hjälp och han säger ja. Nästan omgående. Mest för att han visste att om han sa nej, skulle jag göra det själv. Om jag inte sa det, den är tung.

Madrass-delen är bortskruvad från soff-delen. Ändå så är den både tung och otymplig. Vi börjar med den tyngsta som är madrass-delen. Vi har bundit ihop den med ett spännband så den inte ska fällas ut. Maken tar änden som är först upp för trappan. Jag tar botten.

Innan vi kommit upp så har maken dött några gånger. Han pustar och frustar som vargen som ska blåsa omkull grisarnas hus. Svetten rinner på honom. Han måste vila lite vid nästan varje trappsteg. Han ställer ifrån sig och jag har tyngden mot mig neråt. Han kämpade på bra.

När vi fått upp första delen så är det en skarp sväng in till rummet i en korridor så man får inte rum att svänga. Madrassen gick in med lite våld. Soff-delen har armstöden som sticker ut. Den kommer vi inte kunna trycka in med lite våld. Maken ger nästan upp innan vi försökt. Han tycker vi ska ta den via altanen. Alltså gå ut och runt hela huset med soffan. Ner för två trappar och upp för en altan utan trappa. Det tyckte han. Det tyckte inte jag.

Jag stannade kvar (han med då). Vi fick inte plats med att vika in den för väggar var i vägen mot armstöden. Som vanligt så snurrar jag runt på sakerna så att det går. Upp, vika, vrida och litet tryck så var den inne. Maken är tacksam att allt är inne. Den ställs inte på plats eftersom han håller på att dö så det är vila som gäller nu. Vilket han får.

Han har väldigt mycket insikt om hans roliga sätt. För när vi ska sätta oss för lite vila så flämtar han fram att nu har jag minsann något att skriva om i bloggen. Han dog inte heller denna gången. Han svettades och flämtade som om han skulle dö men det blev inte mer än så. Idag ska han få fortsätta att leva. Jag har flyttat soffan till rätt plats själv. Nu ska jag bara känna in lite om det är rätt plats eller om den ska flyttas. Inte ut från rummet utan inne i rummet till annan plats. Vilket jag kan höra själv.

Som tur är så har maken insikt om hur roliga han är så förhoppningsvis blir han inte kränkt av att jag delar med mig av hans pustande och frustande.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Minstingens lägenhet börja ta form. Det var väldigt värt att inte ha sovmorgon. Vi hann mycket igår. Det behövdes fogas i köket. Det behövdes målas på en del ställen. Där trösklar tagit bort till exempel. Det var mest städning för min del. Putsa fönster och se till att allt byggdamm försvann.

På eftermiddagen kvällen så blev det till och med inflyttat en soffa, soffbord och lite köksattiraljer. Idag ska säng, skrivbord och allt han äger egentligen flyttas in i lägenheten. Jag ska måla en list innan allt blir färdigt med placering av saker.

Han kommer behöva lampor. Garderober till sovrummet. Han vill göra en barbänk men den ska platsbyggas så det kommer lite senare. Även garderoben dröjer lite för det ska komma i en ny färg. Grå vilket han har i sovrummet, vilket passar bättre en brunsvart. Han får ha kläder i hallen under tiden han väntar på att den grå kommer in i sortimentet.

Maken passade upp med både lunch och middag. Vi satt ute och åt, skönt väder och lätt att sitta i arbetskläder som kanske har målarfärg men garanterat damm från allt städ. Så värt det. Minstingen har snart en helt ny lägenhet som han har för sig själv. Nu börjar det roliga för honom. Hänga tavlor och möblera efter allt slit han haft med renoveringen.

Idag blir det lite sovmorgon. Sedan fortsättning på inflyttningen. Imorgon kommer lite bilder på det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det har varit tuffa dagar. Jag blir påmind hela tiden om varför jag är sjukskriven. Helst skulle jag vilja glömma det och bara vara frisk. Men så är det inte. Att jobba med att köra serviceresor är ganska tufft. För kroppen. Man behöver vara stark för att rulla upp och av rullstolar. Man behöver vara vig och flexibel för att komma åt överallt.

Det är ett krävande jobb för kroppen. Det känns och jag påminns om att jag kan inte prestera fullt ut. Jag trivs ändå väldigt bra. Jag uppskattar när det är ansträngande för kroppen. Jag tycker om att det är ansträngande för huvudet också. Det som är bäst är alla man hjälper och alla glada miner när man kommer.

Jag har redan hunnit träffa flera gånger och när de inser att vi träffats innan så blir man glad. Glad för att man gjort ett gott intryck och de uppskattar en som person. Glad för att man genom att bara skjutsa på en person gjort så mycket. Ännu gladare när avslutet blir: jag hoppas vi ses snart igen.

Det är tufft även för huvudet. För att man ska komma ihåg många olika saker. Allt finns att dubbelkolla i telefonen, men jag är van att ha det i huvudet. Vilket gör det tufft. Det är tufft för att jag påminns mycket om mamma. Jag påminns om att mamma hade behövt min hjälp.

Jag påminns om att mamma inte behöver min hjälp mer. Jag påminns om att mamma är inte här mer. Sedan påminns jag om att mamma är nära hela tiden. Jag påminns om att mamma hade sagt att jag kan vad som helst om jag bara försöker. Jag påminns om att mamma sa att vi utsetts inte för mer än vi kan hantera. Jag har det tufft men mamma är med och hjälper.

Mest är jag glad även när det är tufft. Mest är jag glad för att jag kan prestera. Mest är jag glad att jag kan hjälpa. Mest är jag glad för att även idag är en bra dag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Idag är det en dag som aldrig släppte mamma. Efter hennes stroke så glömde hon väldigt mycket. Allt som var i nutid fick man ta om och om igen. Pandemin var oerhört jobbig att behöva tala om för mamma om och om igen vad som gällde. Mycket från dåtid var också borta. Med lite hjälp så kunde hon komma ihåg sådant. Två saker fanns det som hon alltid kom ihåg.

En av sakerna var att jag blivit sjuk. Vilket jag ändå blev efter hon blev sjuk. Hon kom inte alltid ihåg att det var cancer jag fått. Men hon visste att jag var sjuk och frågade alltid hur läget var med mig. Mamma visste innan alla andra, förutom maken. Mamma fick veta det redan när jag kände knölen. Det var bara hon. Och hon kom ihåg det. Hon sa inget till någon annan heller. Förrän jag sa att nu är det okej. Att hon då sa att jag hade något fel på ögonen är en annan sak. Hon kom alltid ihåg att något var fel. Bara inte alltid exakt vad.

Den andra saken som mamma alltid kom ihåg efter hennes stroke var denna dagen. Samma sak då. Hon visste att den var nu någon gång så hon kunde fråga mig lite innan är det idag vi ska ringa? Eller säga, nu ska vi ringa! Hon var alltid ganska rätt i tid. Det var max en veckan innan hon började. Men idag visste hon att den var viktig.

Idag är det en födelsedag. Den enda hon kom ihåg. Hon kom inte ihåg någon av oss som var närmast i familjen. Inte ens i närheten. Denna födelsedagen är kanske den viktigaste för mamma för att hon inte såg födelsedagsbarnet så ofta. En person som fanns i mammas liv innan oss barn. Som sedan blev barnflicka åt min syster. Som sedan blev min gudmor.

Min gudmor var väldigt viktig för mamma. Även om de inte sågs så ofta och bodde långt i från varandra så fanns mamma där vid viktiga tider i livet. Mamma adopterade helt enkelt in henne i vår familj och då finns man där hela tiden. Även om man flyttar eller vad som än händer, är det viktigt, så är man där.

Grattis på födelsedagen! Idag är det din dag, Gunilla, och du var viktig för mamma.

Ta hand om er alla. Vi hörs imorgon.

Igår var det målning på schemat igen. Maken fick täcka upp för mig på jobbet så kunde jag vara med minstingen. Det blev alltså inga fönster putsade igår heller. Dock hade det varit perfekt väder för att putsa. Men det gick ganska bra att måla i vädret också. Lunch ute gör att man känner sig lite glad av att man hann med solen också.

Minstingen har letat efter någon rolig fototapet, men inte hittat någon som han tycker om. Eller om du frågar honom, alla är tråkiga. Då hittade han lite inspirationsbilder som han skulle vilja ha. Dock hittade han ingen sådan tapet. Då förslog jag att vi skulle måla det själva. Ganska avancerat men ändå enkelt. Tar bara lite mer tid med tejpandet och färgens torktid mellan de olika lagren.

När dessa färgerna är målade så det täcker, måste all tejp bort. För att sätta den på utsidan på den nya färgen. Annars blir det vita ränder mellan alla färgerna och det vill han inte. Det ska dit gult och grönt också. Ett vitt fält ska vara kvar med. Det kommer bli så fint.

Idag kommer bli en till målardag. Det ska målas ett tak samt motivet i hallen ska göras färdigt. Förutom då de andra färgerna i vardagsrummet. Sedan börjar det bli färdig med målandet. Efter detta så är det golv och lister. Eller just det. Dörrfoder fönsterfoder och två skåpsluckor ska målas också. Fodrena är det lite pill med. Fast det är ett senare problem.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var det dags att bli ett år äldre. Jag hade en väldigt fin födelsedag. Inte ens vädret kunde få mig på fall. Det var regn och rusk på dagen. Jag sprang runt och var projektledare på jobbet. Det ena och det andra fixades. Det blev bestämt att idag stängs värmen av så nästa del i projekt bergvärme kan påbörjas. Jag hann med en massa på jobbet. Maken hjälpte till att hämta 30 kartonger soppåsar bland annat. Det räcker inte så länge som man kan tro på 123 lägenheter.

Jag ringde som vanligt och väckte äldsta sonen. Jag talade då om att det var min födelsedag och om han ville ha lite tårta. Han sa ja tack till tårta. Chokladbotten, blåbärsmousse, vaniljkräm och grädde. Man behöver inte äta tårta tillsammans för att fira. Man kan också få en bit levererad. Vilket jag gjorde på förmiddagen. När jag ändå sprang runt och var projektledare.

När jag då kommer och lämnar en tårtbit så frågar jag om jag kan få en grattiskram. Ja, var svaret på det. När han kramar mig så säger han: Äntligen 50 år! Bara tio år kvar till du växer in i frisyren. (Han tycker inte om mitt korta hår). Det var en av de mysiga sakerna på dagen. För han log mycket nöjt när han sagt skämtet. Jag är nämligen inte femtio år riktigt ännu. Jag har alltså några år till innan jag växer in i frisyren. Han avslutade så klart med Grattis på födelsedagen.

Jag hade en fantastisk dag. Även om det är jobbigt att mamma inte kom med liljekonvaljer eller fick smaka den goda tårtan, så vägde all kärlek runt omkring upp för saknaden. Som att mina kära syskon skickade en blomma till mig med blomsterbud. En jättefin pelargon i rosa. Dessutom med roliga blad som var spetsiga. Jättefin.

Jag har fått massor av samtal och meddelande med Grattis och omtanke. Känns härligt att ha så mycket kärlek som är för bara mig. Maken gav mig mer kärlek än vad han brukar. Min present var ju avklarad så då behövde han ge mig andra saker. Det blev tårta till frukost, lunch och middag. Han var extra omtänksam med att gulla mig. Dagen innehöll regn och rusk men på kvällen var det lite sol och det blev grillad entrecote till middag med pommes, sparris, lök och vitlökssmör. Vi grillar mycket, ändå är det väldigt lyxigt att få det till födelsedagsmiddag.

Dagen var som sagt alldeles underbar, med saknad, sorg och kärlek.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.