Kategori: Familj

Jag skryter mycket om maken och hur bra han är och alla hans goda egenskaper. Att han tar hand om mig genom att städa, laga mat, handla, diska (tvätta gör jag) och mycket annat. Han bygger fint. (Jag får ju dock inte bygga.) Han gör många bra saker och är väldigt bra på många sätt. Självklart är inte allt bara bra. Man kan säga att det är som en dans på rosor att leva med maken. Ibland så sticks taggarna väldigt hårt.

Som alla vet vid det här lagat så är jag vaken ofta på nätterna. Söt som maken är, så vill han inte att jag sover någon annanstans. Eller ligger vaken någon annanstans. Vi går och lägger oss tillsammans. Vi borstar tänderna tillsammans. Vi gör det mesta tillsammans. Även sover. Allt detta mycket gulligt och jag älskar honom för det. (Han mig också.)

Nu till taggarna. Maken snarkar. Att vara vaken och försöka vila hjärnan när någon snarkar är inte alltid så lätt. Det ska tilläggas att han SNARKAR. Inte alla nätter men ibland är det väldigt högt. Jag försöker att bara vänta ut honom. Han har vissa tider där han snarkar mer. Halvtvå är en sådan tid som ofta har stora stockar. Ibland är han också helt tyst.

Åter till snarkandet som då är ett problem ibland. När jag vet att jag måste upp eller om jag är väldigt trött från dagen så kan det hända att jag lite försiktigt klappar på maken. Ibland hjälper det och han tystnar. Ibland hjälper inte det. Alls. Då klappar jag lite till och kärleksfullt (faktiskt alltid kärleksfullt) och säger försiktigt: Älskling, du snarkar.

Då kan man tro att man att personen vänder på sig och försöker att förändra ställningen för att låta bli att snarka. Nej, så fungerar det inte hos oss. Maken: VAD ÄR DET? Ryter han fram som om jag slagit honom eller skrikit åt honom att sluta. Kom ihåg att jag klappat och sagt försiktigt och kärleksfullt att han snarkar.

Som häromnatten när han rutit till mig vad är det? och jag svarar, du snarkar. Fortfarande med försiktig röst. Då ryter han tillbaka: Ja, DET var inte SISTA gången! Sedan vände han på sig och somnade om på en halv sekund. Han slutade dock att snarka.

Jag tänker att jag behöver ge en lite mer nyanserad bild över min underbara make. Han gör så mycket bra och han kompenserar det fint på nätterna. Även om det inte är alla nätter.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår så skulle maken bort på kvällen. Det brukar vara jag som åker iväg. Det är ett fåtal gånger som maken åker iväg själv. Oftast den gången han åker iväg för sin oktoberpicknick. Annars är vi iväg tillsammans när han åker iväg. Jag kan åka iväg både för att vara med vänner, arbete eller andra uppdrag. Nu var det han som åkte iväg och jag var hemma.

Vilka bekymmer han hade. Han skulle vara borta en HEL kväll. Jag och minstingen skulle behöva lösa mat själva. Hå, hå, ja, ja, undrar om det kommer lösa sig? Kommer det bli lunchlåda åt minstingen om ni gör quesadillas? Kommer den bli god att värma? Jag har köpt extra ost. Det finns purjolök. Vill ni ha sallad. Kanske det är bättre att han (minstingen) gör matlådan från lunchen istället för er middag?

Snart kommer han få en hjärtinfakt för att han är så omtänksam. Han hade inte varit lika bekymrad om det bara varit minstingen. Men nästan. Till slut fick både jag och minstingen säga ifrån, att det kommer lösa sig. Vilket det också gjorde.

Eftersom maken sett till att det blev en matlåda från lunchen så valde jag och minstingen att trycka i oss alla quesadillas till middag. Det blev supergott. Vi gjorde med ost, tunt skivad purjolök samt strimlad kyckling. Till det en sallad på rödlök, gurka, tomat, bladspenat och minstingen hade också paprika. Minstingen hade dessutom en quesadilla med lite blåmögelost i. En lyxmiddag som var väldigt enkel.

Dessutom så ackompanjerades måltiden av de fina liljekonvaljerna som jag fick av finbesöket häromdagen. Det doftar ljuvligt i hela huset av dessa godingar. Liljekonvaljer kommer för alltid påminna mig om mammas födelsedagsbuketter till mig. Hon brukade komma med en STOR bukett varje år.

Kära make, jag och minstingen, klarade av att göra middag igår. Vi tyckte det var jättegott och minstingen hjälpte mig då ryggen var lite paj. Vi plockade också undan och diskade efter oss. Jag är glad att du hade en fin kväll på ditt håll. Jag hoppas att även du som läser min blogg hade en fin kväll igår. Om du inte ätit quesadilla innan så är det dags att göra det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Idag är sista dagen med mamma för ett år sedan. Ett år är en evighet. En evighet som bara försvann. Idag är sista dagen med mamma för ett år sedan i livet. I natt så drar hon sina sista andetag, för ett år sedan. Idag är sista dagen med mamma i livet, för ett år sedan.

Det gör ofattbart ont. Det känns så orättvist. Logiskt vet jag att mamma hade ett friskt liv med många roliga händelser. Samtidigt som hon hade ett tufft liv med många jobbiga händelser. Som alla andra. Ändå känns det så orättvist. Mamma är inte med mig längre. JAG har inte min mamma nära som jag kan dela allt mitt jobbiga och roliga med.

Fast det är så fel. Jag delar allt med mamma. Jag har mamma nära hela tiden. Mamma finns i mig. Mamma är här. En evighet har passerat och det känns som den aldrig tar slut. Ett år har gått och mamma har varit nära fast inte här under alla högtider. Sorgen består. Evigheten består. Sekunderna tickar på.

Igår firade vi påsk tillsammans. Vi åt god mat tillsammans. Mamma var nära hela tiden. Vädret var fantastiskt och solen sken hos mamma. En blomma som lever för evigt fick stanna hos mamma. Hennes gullegris var med och hälsade på matte. Mamma log åt oss alla.

Allt var som vanligt hemma hos mamma. Många skratt och god mat, som alltid hos mamma. Hennes trädgård spirar och har vårkänslor. Magnolian har lite kvar. Det har varit lite kallt p nätterna än. Men den är på gång. Krokusar och julrosen är desto mer i blom. Evigheten består och åren går. Ett år har gått och många fler består. Mamma är med med mig. I natt för ett år sedan är sista gången jag gav mamma en puss Hejdå. Men inte sista gången jag sa, Jag älskar dig.

Jag älskar dig, mamma! Jag saknar dig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår regnade det. Vilket passade bra. För jag tog en heldag hemma och bara vilade. Idag ska vädret bli lite bättre och sedan bara öka och bli riktigt fint resten av helgen. Jag tycker det är ganska ofta som vädret faktiskt prickar in och blir bra när man är ledig. Som i julas så hade vi en vit julafton med härligt väder. (Även när man har skottning i jobbet. Motion på juldagen blir en bonus.)

Nu ska det bli fint i helgen och många har långledigt. Den vanliga kommentaren är annars att det är klart att det fina vädret är när man är på jobbet och solen försvinner lagom till ledigheten. Så verkar det inte bli helgen. Nu verkar det bli precis tvärtom.

Idag ska jag göra en smörgåstårta till imorgon. Jag ska handla innan åt oss och äldsta sonen. Sedan blir det inte så mycket mer på agendan. (Om man inte räknar in tvätten som måste göras. Alla underkläder börjar ta slut. Maken har erbjudit sig att köpa nya.)

Det viktigaste för mig denna helgen är att ta det lugnt. Att försöka hinna med att låta kroppen återhämta sig. Denna helgen ger oss fint väder men minnet från förra året är inte lika glatt. Jag ska glädjas över sista påsken som firades med mamma. Den var i början på april förra året. Vi struntade inte i pandemin men vi var försiktiga. De hade max tre besökare åt gången just då. Det vi struntade i var att det var max två anhöriga som fick äta tillammans med den boende.

Vi beställde mat för två personer. Mamma tog jättemycket mat. Så delade vi tre portioner på fyra personer. Mamma njöt i fulla drag över att vi struntade i deras dumma regel (som inte hade med pandemin att göra). Mamma, hennes sambo, jag och maken firade påsk och hade det så fint tillsammans.

I år blir påsken hemma hos mamma. Med god mat och gott sällskap. Vi kommer alla vara där även mamma kommer vara med oss. I minnet och i samtalet. Mamma lever vidare genom oss och traditionerna som hon gett oss fortsätter.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Man lär sig allt om man bara övar tillräckligt mycket. Ovanor lär man sig också om man bara gör det tillräckligt mycket. Vi har handlat online under flera år nu. Den vanan har satt sig. Man har glömt hur det är att handla som man gjorde förr. Innan pandemin men också innan tekniken.

Vanans makt är stark. Som jag skrev, vi har handlat online länge. Innan det så handlade vi med självscanning. Vilket är en fantastisk möjlighet. Den har räddat både mig och äldsta sonen. Den underlättar för honom att handla själv. Han slipper alltför mycket kontakt med andra människor.

Maken å andra sidan tycker att självscanning har många nackdelar också. Han ser fördelarna men nackdelarna är oroväckande för honom. Som att man kan inte plocka varor med handen som du hållit scannern med. För scannern är full av bakterier. Maken har också råkat ut för att det varken har scannat eller dubbelscannat varor för honom som inte visats sig förrän vid avstämningen. Följden på det är att han måste kolla scannern maniskt att allt är med.

Det finns fler saker men bakterierna är det som är värst. (Och som i värsta fall kan leda till döden.) Detta har han lärt sig att hantera. Han har en stor vana med att scanna. Trots att vi under så lång tid har handlat online så sitter det med scanningen. Han kan fortfarande störa sig på personer som scannar sina varor framför öppen kyl femton gånger. Istället för att sätta ner femton liter mjölk i vagnen och sedan scanna när man lämnat kylen fri.

Igår så var han och handlade i samband med jobbet. Jag var redan på jobbet och försökte lösa bajsproblemet. Han skulle sköta den vanliga städningen. Han satte på sig ett par nya arbetsbyxor. Jag gissar att dessa byxor distraherade honom så mycket att han glömde plånboken. Utan plånboken så har han inget kort som ger honom en scanner.

Han skulle inte köpa så mycket. Han hade pengar i bilen så han kunde handla. MEN han fick handla som man alltid gjorde förr i tiden. Handlingen går snabbt och lätt. Lite fortare antagligen eftersom han inte behövde scanna något. Eftersom han är manisk och ska göra allt med rätt hand och inte vara i vägen för någon så tar det säkert två minuter längre än att handla som man alltid har gjort. Plocka sina varor, köa, lägga upp varorna, ta pris och sedan betala.

Han ställer sig i kö. Lång kö. Det är snart påsk. När det gått ungefär sju minuter så inser han att han står i en kö med enbart kortbetalning. Om han inte lämnade varorna då och gick hem så var det nära i nästa steg. För han bytte till en annan kö.

I den andra kön hamnade han bakom två äldre kvinnor som veckohandlade, TILLSAMMANS. De hade samma vagn men olika hushåll. Så när de skulle lägga upp varorna på bandet så var de tvungna att lyfta varje grej och se vems det var. DÅ höll det på att brista för maken. Att behöva stå extra länge och se på när de tittar på varje vara tillsammans och kommer fram till vems den är. Inte bara det, dessutom vansinnigt långsamt. Nästan så han hade hunnit GÅ hem och hämta plånboken och kortet två gånger om, innan de var klara. Han dog en tyst stilla död bakom dessa kvinnor.

Maken tycker helt plötsligt att scannern är värd att riskera livet med vid varje tillfälle. Att hålla i scannern kommer vara en glädje under lång tid framöver. Dessutom finns det handsprit innan man går in tack vare pandemin. Vilket innebär att han kan ta lite handsprit även på scannern innan han använder den. Vanans makt är stor. Ibland behöver man påminnas om att det är en bra vana man lärt sig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.