Kategori: Familj

Jag har flera gånger berättat om min kära make. Alltså det är ibland bara så roligt så att man inte kan låta bli. Dem mest enkla saker kan bli det mest komplicerade i hela världen. Som igår.

Vi duschar ofta tillsammans. I en liten dusch. Den har duschväggar som är förankrade i väggen men är ändå som en duschkabin. Dörrar som du skjuter åt sidan och skena i golvet samt ovanför dörren. Duschväggen går inte hela vägen upp till taket. Jag gissar att den är åttio x åttio centimeter. Vi står alltså ganska nära för att få plats.

Vi har bara ett munstycke. Vi skulle vilja ha ett var så vi inte behöver samsas om värmen. (Jag vill inte så mycket som maken eftersom han alltid ser till att jag har mest vatten.) Då när han stod där utan vatten på sig så kommer det:

Oj, nu höll jag på att ramla baklänges. Säger maken. Man kan tro att där var det punkt och inget mer med det. Så är inte fallet. Det fortsätter. Det ska tilläggas att jag märkte inte ens att han rörde på sig. Då i det där nästan ramla baklänges. Hur som helst. Han höll på att ramla baklänges. Och han säger vidare: Jag hade tagit med hela duschen ner i golvet. Jag skulle ligga där avsvimmad och död (hur man nu kan vara död samtidigt som man svimmat?) för att jag tjongat i huvudet i toalettstolen.

Maken höll på att ramla baklänges, som inte märktes, men ändå skulle hela toaletten behöva renoveras och han är död. När han håller på med sin utläggning om hur jobbigt allt skulle vara så tillägger jag: Samtidigt som du drar ner hela duschen och faller så får jag kakelsplitter in i halspulsådern och förblöder.

Detta tyckte maken var ett mycket bra tillägg på hans död. Så nu vaknar han till liv en stund för att säga till mig att stänga av vattnet. (Han blundar antagligen fortfarande död men lite vid liv.) För det är inte vatten det är mitt blod som regnar på honom. Maken har alltså hela situationen klar. Han ramlar och vi båda dör.

Om ni undrar varför jag har så kul hela tiden är för att man kan inte låta bli. Makens paranoida hjärnkopplingar gör att man kan bara skratta. För självklart så dör vi båda (oftast) i hans morbida händelseförlopp. Jag har också blivit duktig på att hänga med i svängarna. Ja, vad gör du när du duschar? Ramlar du och dör också i blodregn?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Lite avis är jag. Men mest glad för att svägerskan har det så fint. I helgen var vi på utflykt med lite olika saker. Bland annat så hann vi med ett besök hos bror och svägerska. Det som möter oss vi vid dörren är det som gör mig avis. Den fantastiska julrosen i krukan utanför dörren.

Den är så härlig i färgen. Den har stått där en tid och klarat många minusgrader än så länge. Nu ska ju vädret vända och minusgraderna var slut. Jag gissar att den kommer klara sig fint, med andra ord.

Sedan såg jag hennes andra saker som hennes gröna fingrar presterat. Pelargonerna. Hon har tagit in sina och beskurit hårt samt börjat vattna. Jag har inte gjort något sådan med mina. Jag kanske måste tänka på att göra något med mina. En skillnad är att mina haft ljus samt fått lite vatten i vinter. Jag gjorde som henne förra året men den dog. Så denna gången kanske det kommer gå. Jag tror det mesta lever i förrådet. Det märker vi snart. Våren är verkligen här snart.

Hon hade också satt sina dahlior på förplantering. Jag slängde bara in mina i förrådet. Jag blev lite ambivalent nu. Kanske jag ska försöka att få mina till att gro innan också? Hon har lagt knölarna i jord i en påse. De ligger bara i rummet. Inte helt i fönstret men inte heller mörkt. Snygga prydnadsfigurer står det bredvid med. Det roliga med det är att jag tittat på likadana. Skickade länkar till maken i slutet på veckan. Det kanske är tecknet på att jag borde göra mina dahliaknölar nu.

Lite avis är jag allt. Både på fina blommor och figurer. Mest på julrosen. Den var magisk. Denna veckan blir det mycket att göra men maken och jag kommer hjälpas åt som vanligt. En dag i taget. Vindtunnlar, spolbil och bergsborrning står på agendan.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken vill hälsa med ett förtydligande att han är imponerad över att vi klarat det så länge men också att tiden gått så fort. När man tänker tillbaka så förstår man hur lång tid det gått. Vi har hunnit så väldigt mycket tillsammans. Han har alltså inte tröttnat på mig (ännu). Han är imponerad över hur bra det gått och hur fint vi har det tillsammans. Mitt svar till hans förtydligande, hur kul är det att skriva i bloggen?

Så jag behövde inte skriva det i bloggen. Nu gör jag det ändå. Antagligen så hörde han hur det lät när han läste det. För när han sa det fanns det ju i hans tanke vad han menade. Oavsett så kompromissar vi bra tillsammans och hjälper varandra fantastiskt. Fast han hjälper mest för tillfället. Tvättar gör jag ju (än så länge). Städningen är det sämre med. Igår städade han själv.

Och han fick laga middagen. Jag var med och bestämde vad. Mycket enkelt också för de har finfina priser i helgen som startade igår. Potatissallad för 5 kr/hg och grillad kyckling för 50 kr. Att laga middagen var alltså inte så krävande. Likafullt lika gott. Ibland så måste man få göra det enkelt för sig. Särskilt när den ena parten inte orkar dra sitt strå till stacken.

Idag ska jag till mammografin och göra min årliga kontroll för att ingen ny cancer har kommit. Jag är inte orolig för att någon ny har kommit. Jag får dessutom inte reda på det imorgon, det tar några veckor. Städningen är klar av maken, så helgen blir städfri. Det är skönt. Med det önskar jag en härlig helg!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

I femton år har maken och jag varit gifta. Vi har upplevt många uppförsbackar med massor av svårigheter. Men vi har också haft en massa nedförsbackar med många roliga saker tillsammans. Igår sa maken att vi snart har varit gifta i sexton år och att det är imponerande.

Jag förstod inte vad han menade. Jag frågade om han verkligen tyckte det var imponerade? Om han tyckte det, eftersom det är vi. Jag tycker att vi har haft ganska enkla femton år. Att vi inte har haft så mycket tjuriga tider med varandra. Vi har har massor av jobbiga tider tillsammans. Men inte tjuriga mot varandra. Det är skillnad. Vi har liksom mött allt jobbigt tillsammans och löst allt vi stött på. Inte mot varandra.

Maken håller inte riktigt med. Han tycker visst att vi varit tjuriga på varandra. Både i dåtid och nutid. (Medan jag börjar tycka att det kanske är mer i nutid som tjurigheten finns.) Han ger ett exempel på när vi skulle byta däck på vår gamla bil. Med vår menar jag makens som blivit vår. Alltså ganska tidigt i vårt giftermål. Jag minns inget av denna händelse men tydligen så var jag (tror jag inte) väldigt tjurig och arg. På vad är oklart, men däck skulle bytas och jag var arg.

Kanske det är imponerade ändå. Att vi har lyckats vara arga på varandra och ändå fortsatt att respektera varandra. För att låtsas att allt är bra när det inte är det är, vore förödande. Att vara en del i ett par innebär att man måste kunna vara sig själv men ändå kompromissa med varandra. Kanske det är det som maken och jag gör bra. Vi ger varandra utrymme att vara tjuriga på varandra?

Maken är nog duktigare på det än mig. Eftersom jag glömmer bort att jag varit tjurig på honom och inte upplever att han är tjurig på mig. Vi är båda duktiga på att tänka positivt, vilket också bidrar till våra femton år. De femton år som jag tycker har varit enkla medan maken är imponerad att vi klarat det.

Men han sa också när han fyllde fyrtio år, att jag var åtta slitna år efter honom. När man är positiv med inbyggd paranoid-inställning mot allt så kanske det blir så. Eller så är han positiv över att han har orkat med mig i femton år. Eller så är han positiv även att jag har orkat med honom i femton år. När vi dejtade så varnade han mig för att han var en drömmande odåga.

Han är drömmande OCH ibland en odåga. En odåga som tror han ska dö i kallbrand. Han är också en odåga när han uppmuntrande försöker lyfta en när man är nere. En odåga som aldrig ger upp. En odåga som gör allt han kan för att jag ska vara lycklig. Igår såg han till att jag fick all den goda löken på middagen. En riktig odåga…

Vi har nog många tjuriga och enkla år till att kompromissa oss igenom.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Varnar redan nu. Detta är ett personligt, känsligt samt långt inlägg. Jag är inte ens helt säker på att det är något som lämpligt att skriva om. Fast jag tror att hemligheter inte alltid är för det bästa. Jag gissar också att någon kan ha hjälp av mammas historia.

Mamma var en riktig kämpe. Hon fick kämpa genom många svåra saker i sitt liv som gjorde henne till denna kämpe. Många av sakerna fick jag uppleva från sidan. Vissa av sakerna har jag fått berättade. Vissa av sakerna blev det berättat av någon annan än mamma.

Jag har flera syskon. Ett syskon har jag aldrig träffat. Min äldsta storebror. Varken jag eller mina syskon har träffat honom. När jag var mindre så visste jag att jag hade en bror som inte fanns med oss. Jag visste hans namn men inte så mycket mer. Han har alltid funnits med bland fotona av familjen. Det är också så jag visste om min bror. Han har alltid varit med oss, jag har dock inte alltid veta varför han inte var med oss i livet.

Det tog många år innan jag fick veta vad som hänt honom. Varför jag inte hade en storebror längre. Det var inte mamma som berättade. Denna delen av mammas liv måste ha varit ett trauma som var för svårt att återuppleva som ändå var med henne hela hennes liv från det hände. Ärren försvinner aldrig. Även om såren läker med tiden. Detta ärr var alldeles för svårt för mamma att berätta om ens när jag var vuxen.

När mamma var ung och nygift så fick hon barn tillsammans med pappa. Jag vet inte hur deras liv var egentligen. Jag vet att de inte bodde i närheten av någon hjälp från deras föräldrar Jag vet att mamma gick sin egen väg som inte inkluderade att vara hemmafru på landet.

Hon var nog ändå den som tog hand om deras första barn och pappa jobbade för att ordna pengarna. Jag vet heller inte hur det var då, om det fanns föräldraförsäkring som täckte utgifterna? Eller om det behövdes tillägg.

Jag tror ändå att mamma var nöjd med sitt liv och sitt val. Att leva i storstan tillsammans med sin familj. Jag tror att mamma levde sin dröm för tillfället. Jag vet inte säkert men den delen av livet som inte handlade om barn fick jag många berättelser om. Och senare när vi andra barn kommit så har barn funnits i berättelserna. Men inte med min äldsta bror.

Allt det gissar jag beror på traumat. Traumat där min bror enbart fanns i mamma och pappas liv i knappt 18 månader. Min bror var frisk och välskapt. Han var antagligen lika vild som livlig som vi syskon varit. Och som mina barn har varit. Trots min brors bortgång så har mamma alltid låtit oss vara just det, livliga.

Anledning till att mammas sår aldrig kunde bli ett ärr som inte gjorde ont var för att jag tror att hon anklagade sig själv. Återigen, jag är inte säker. Jag kan bara tänka mig in hur svårt det varit och ändå aldrig förstå. Någon som inte upplevt det själv kan inte förstå.

Dagen före min mammas tjugoårsdag var mamma och min bror hemma. Det var en vanlig dag och alla som haft småbarn vet att det är svårt att vara på samma ställe som barnet hela tiden. Man försöker att vara det och är det med bara ögonblick som skillnad. Ändå så hände det som inte får hända.

Min bror hann ta sig från köksgolvet, upp på köksbordet och hitta persienn-snöret. Allt på bara ett kort ögonblick, medan mamma hämtade något i rummet bredvid. Hon letade inte efter något. Bara hämtade det i rummet bredvid. På denna korta tid så kom han upp på bordet, trasslade in sig i snöret och ramlade ner från bordet.

Mamma var ensam hemma med min bror och fick hantera denna fasansfulla händelse alldeles ensam. Jag kan inte förstå eller greppa att man kan gå vidare efter detta? Jag kan inte i mitt liv förstå hur ett sådant här ärr låter en vara utan att skorporna kliar för mycket. Dagen före mammas födelsedag. Jag kan inte förstå.

Det jag förstår är att det var en händelse som mamma alltid hade med sig. En evighet som inte tog slut förrän hennes evighet gick över i en sekund. Att mamma aldrig pratade om det, är beviset för det.

Min mamma var fantastiskt. Min mamma var en stark person som visade alla gott och gav andra alltid möjligheten att visa sin bästa sida. Även om de visat sin värsta hela tiden. Allt som mamma hade i sin historia gjorde henne till den väldigt fina person hon var. Att uppleva något väldigt hemsk gör att man kan förstå att andra kan ha upplevt hemska saker som de inte berättar om. Men som påverkar deras val och beteende. Mamma valde den vägen som gav godhet mot andra.

Hennes trauma har aldrig hämmat oss andra barn. Mamma har aldrig sagt att vi aldrig får göra något, för att hon inte ville oroa sig om vad som kunde hända oss. Mamma har aldrig hållit oss tillbaka för att det varit jobbigt för henne. Jag tror mamma har oroat sig mängder av gånger. Jag tror mamma kände att det spelade ingen roll hur mycket hon än beskyddade oss, det kunde ske vad som helst. Så oron höll hon för sig själv och lät oss göra en massa knäppa saker.

Alla dessa knäppa saker som vi fått göra får bli en annan gång. Bara jag ensam har fått göra saker som räcker till en hel hög av ungar tillsammans. Vi får se hur många delar ni får ta del av. Jag hoppas att denna lilla delen (men största utan tvekan) av mammas historia kan ge någon hopp om att inget är för jobbigt för att överleva. Hur hemskt det än är, så länge vi lever så finns hoppet. Det önskar jag att alla har och får behålla, hoppet.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.