En dag i veckan så lagar minstingen mat. Mest för att det ska vara ett steg mot egen lägenhet och allt som då tillkommer. Han inser vad det innebär att bo själv och vi får lyx hemma när han hjälper till. Igår var det hans dag för matlagning. Han tycker om Ramen. Jag med men inte på samma nivå.
Igår gjorde han egna nudlar till Ramen. Han har köpt en pastamaskin och igår blev den invigd. Han är mycket duktig och jag var hans assistent. Kan vara skönt att få lite hjälp när det är första gången man gör något. Ramen har både han och jag gjort innan. Dock aldrig med egna nudlar. Det gjorde han igår. När han gör Ramen så är det alltid snäppet bättre än när jag gör det. Jag har aldrig gjort egen buljong till exempel. Det har han. Igår blev det snabbvarianten på buljong till förmån för nudlarna.
Nudlar på gång.
Vi tog fram den stora tjocka och tunga skärbrädan för att fästa pastamaskinen i något. Jag är så himla glad för våra stenskivor. Även om det inte är tillräckligt med kant att fästa på. Skärbrädan fungerade alldeles utmärkt och stenskivan fungerade alldeles utmärkt att knåda degen på. Kan inte bli bättre alltså.
Middagen blev utsökt. Böngroddar, vårlök, sidfläsk, soyaägg, portobellosvamp samt nudlar och buljong. Mycket gott. Nudlarna var mycket välgjorda, även om minstingen såg förbättringspotential. Det gjorde inte jag och maken. Inte nog med att han gör maten. Det ingår efterarbetet också. Han dukar av och tar hand om disken. Väldigt lyxigt.
Minstingens Ramen.
Sedan att det är en väldigt varm rätt att äta på en väldigt varm dag. Det är en helt annan sak. Idag får det bli en milkshake för att kompensera värmen från igår. Idag ska det bli 30 grader varmt och imorgon 32 grader varmt. Får se om det ändrar sig. Det kanske blir varmare eller svalare. Det får vi se. Jag ska njuta av dagen. Det är det viktiga.
Jag tror ingen av er har missat att jag är i sorg. Att mamma inte är med mig (oss) längre. Det kommer ibland över mig. Ibland mer och ibland mindre. Ibland kan jag glädjas med många och mycket runt omkring. Sorgen är ändå där bara mindre märkbar.
Sedan kommer den där bilden upp i telefonen från förra året. Där mamma är alldeles rödgråten och inte förstår varför vi inte kommer in när det regnar. En sådan dag när all frustration kom ut i tårar hos mamma. Då bränner det på ögonlocken och tårar kommer fram hos mig. Inte så konstigt eller oväntat att sorgen kommer fram mer då. Samtidigt som sorgen är mer för tillfället där och då, när mamma mådde så dåligt över sin situation.
Den sorgen är inte konstigt. Den är inte oväntad. Det är bilden som överraskar och sorgen blir påmind. Det är en process. Lika med musik, när Frank Sinatra är på så kan det bli för jobbigt att lyssna på. Trots att jag har lyssnat på Frank i så många år för att jag vill det. Jag lyssnade gärna på honom när jag bodde hemma som liten. Jag lyssnade gärna på honom när jag flyttade hemifrån. Jag lyssnar gärna på honom idag. Ibland blir det för jobbigt.
Sedan kan den där oväntade sorgen komma. Den som inte har något alls med mamma att göra. Och man känner att man inte orkar med den mer. Som när maken kommer och berättar att vi har en liten fågel liggande på altanen. Att den hade en kompis som satt bredvid länge och inte ville flyga iväg. Han var död. De hade antagligen bägge flugit in i vårt fönster. En av dem klarade inte smällen. Det var överväldigande jobbigt att få reda på att kompisen hade länge suttit bredvid och tittat och till lsut fått ge upp och flyga iväg.
Stackars döda kompisen.
Den oanade sorgen som tar över för att ett fågelbarn har mist sin kompis. Det var så oväntat att jag skulle bli så sorgen över det. Det är klart man kan bli ledsen över att en fågel har dött, det är inte det jag menar. Det jag menar är att sorgen tog över och blev för mycket. Det är konstigt. Konstigt att inte kunna styra sina känslor på ett rimligt sätt. Allt har med mamma att göra.
Det jag ska glädjas över är alla fantastiska år som mamma fick som frisk. Alla år som vi hade tillsammans. Jag och mamma hann med mycket kul tillsammans. Mamma hann med mycket kul med mina syskon, med alla i hennes närhet. Mamma valde livet. Mamma levde här och nu i med och motgångar. Jag försöker leva efter mammas devis. Det går inte vänta på bättre tider. Du måste se till att ordna bättre tider nu. För sedan kan det vara försent.
Mammas liv innehöll skratt och tårar. Mamma gjorde alltid det bästa av det som fanns att jobba med. Idag så har jag mamma med mig inom mig. Idag blir det en bra dag. Sorgen kommer att finnas med mig för alltid. Det positiva med det är att jag alltid kommer bära med mig minnena som varit, nära hjärtat.
Äldsta sonen har aldrig ätit fisk. Han har alltid velat ha maten uppdelad. Alla delar seprarerade från varandra. Han vill nästan aldrig ha sås. Och om han vill ha sås så är den ofta tjockare och han kan dippa i den. På sina villkor.
När han började skolan så talade jag om att han äter inte fisk. Det var knorr och knirr från skolan. Alla barn lär sig att äta det vi äter. Ge det tid och han kommer börja äta fisk. Grejen är att vi åt fisk även om sonen inte gjorde det. Helst ville han inte att vi åt det heller för han klarar inte lukten. Lukten och konsistens. Det är de stora problemen med fisk. Vi löste det ofta så att vi åt fisk när han inte var med. För att bespara honom obehaget. Om vi åt det när han var i skolan så fick vi veta det när han kom hem. För han kände lukten.
Vi kämpade på med skolan. I alla år.
När han gick i trean så kom sonen hem och var jättehungrig. Det var fisk i skolan den dagen. Jag frågade honom vad han fått istället. För det var avtalat att han skulle inte äta fisk utan ha specialkost de dagarna.
Han svar gör mig lika arg idag som när det hände. Hans lärare hade tvingat honom att äta fisk. Inte mycket men lite. För om han inte åt så kunde han ju inte veta att han inte tyckte om det. Hans lärare sa att han inte fick lämna matsalen förrän han ätit upp. Sonen satt länge i matsalen. Flera lektioner. Till slut så åt sonen upp fisken som var som en femkrona. Frågade om han fick gå och det fick han. Då gick han raka vägen in på toaletten och kräktes.
Vansinnig hör jag av mig till läraren. Som skruvar på sig och säger att det var ju en jätteliten bit. Jag tänkte att det är bra om han fick lära sig att äta fisk. Han kommer ju inte kunna gå genom hela livet och inte äta fisk. Fisk är ju så nyttigt. Alla barn har ju ett motstånd mot fisk, men om de bara smakar så brukar det gå bra.
Det var sista gången på den skolan som han åt fisk.
Tyvärr kan jag inte säga att det var sista gången han åt fisk under alla sina år i skolan.
När han började på mellanstadiet och en ny skola, så tog vi det ett varv till. I början var allt frid och fröjd. Sonen skulle bli så väl omhändertagen. De var så vana med barn som hade någon form av svårighet. De kunde allt i hela världen. De kunde minsann barn av alla sorter. De hade minsann jobbat med barn i merän tjugofem år.
Ändå sitter jag där en dag på ett av alla dem där möten och får tillsagt till mig att sonen måste äta fisk. Att de kan inte ge honom specialbehandling bara för att vi säger det. Och när hon (specialagent = specialpedagogen) gick i skolan så behövde hon minsann läkarintyg för att få vegetariskt kost. Mitt svar var blixtsnabbt: Är det ett läkarintyg du vill ha? För om så är fallet så ordnar jag ett läkarintyg som säger att sonen är allergisk mot fisk. För det är han. Bara inte på det traditionella sättet.
Efter det så blev det ingen mer fisk för sonen på skolan.
I veckan så har vi gått igenom mammas saker. Ett steg i taget så fortsätter mamma att leva vidare hos oss. Nu har också en del av mammas saker flyttat hem till oss barn. Det mesta är kvar där hon bodde. Och kommer finnas kvar där, förhoppningsvis, lång tid framöver. I två dagar så har vi tittat på saker och dokumenterat och delat upp.
En tuff process. Men också många roliga minnen som kommer fram. Minnen från olika håll och som är olika för oss alla. Man kommer ihåg olika saker. Man har olika minnen som hänger med och betyder olika saker för oss. Som när vi plockade fram min mormors kaffeservis. En av dem. Mormor hade många och några fanns hos mamma. Men en var i mitt minne som jag fick berätta om. Servisen som nog aldrig har använts men som mormor själv har målat med olika blommotiv. På kopp och på fat.
Mamma hade sparat den för att mormor hade målat den. Mamma drack aldrig kaffe ur kopp. Mamma drack ur mugg. Hennes gäster drack således och kaffe ur mugg. Men serviserna var kvar. För det det finns ett minne i. Nu har servisen flyttat hit. Vi kom fram till att den kommer plockas fram ur ett skåp av en annan generation och då kan det vara så att den är bortglömd. Det roliga med mormors målande är att mormor målade inte. Ändå finns en kaffeservis med mormors målade blommor och varje del är signerade.
Ett annat roligt minne. Vi letade efter två iläggs-skivor. Eller min bror och mammas sambo gick ut på boden och letade efter de två iläggs-skivorna som finns till teak-bordet. Bordet som mamma hade på boendet. Bordet som vi barn hade som pingisbord när vi var små. Bordet som var vårt matsalsbord när vi bodde i Göteborgstrakterna. Det bordet finns det två skivor till. Dessa ska finnas på boden. De kommer tillbaka och berättar att det finns inga skivor till bordet. Det är helt säkert. Tre toaletter finns det däremot.
Innan vi ska åka sista dagen så säger jag att jag borde gå ut och kolla. Det är ju ändå inte jag som varit ute och tittat efter det. Mammas sambo skrattar och säger att det var så många gånger som han var och letade efter saker, vad som helst, och det fanns inget. Mamma går och kollar och där finns grejen som letades efter. Ja, så blir det kanske nu också säger jag. Min bror önskar mig lycka till. Det finns en miljard saker på boden, typ.
Vi går tillsammans ut för att åka. Jag går in på boden med syster och mammas sambo. Vi kollar runt lite och ser inga skivor. När de andra går ut så vänder jag mig om och säger där är ju skivorna. Min syster som då står på trappan ropar till brorsan att skivorna är där inne. Mammas sambo tror det är ett skämt. Brorsan förstår och bara ler. Sedan kommer mammas sambo in och bara skrattar när han ser skivorna. Fint instoppade bakom längdskidorna och snowracer står två stycken iläggs-skivor.
Vi har skapat ett minne tillsammans. Ett minne som hade blivit likadant om mamma varit med. Hon hade hittat dem. Hennes andetag och minne lever vidare. Det finns så många minnen. En sak som nu har flyttat är tomten. Tomten som är från mormor och morfar från början. Gammal som gatan och med en del skador på lyktan. Den tomten har nu flyttat till bror. Den tomten har antagligen gett honom tomtar på loftet när jag med viktig röst (hundra gånger) talade om att denna tomten måste han vara rädd om. Denna tomten måste han ta hand om. Denna tomten måste förvaras säkert och inte gå sönder. Villkor för att tomten ska få flytta.
Tomten kom hem säkert.
När de var hemma som kom denna bilden. Med texten att tomten kommit hem säkert och hade varit säker på hela resan. Tomten kommer nu bo vidare hos bror med familj. Det verkar som att han kommer vara trygg och jag kan andas ut.
Det har varit några tuffa dagar Men nu är det gjort. Mamma har flyttat hem i vissa delar till oss. Det mesta av mamma bor kvar. Mamma lever i oss, med oss i våra andetag. Vår sekund pågår och den kommer ta slut för oss också. Då fortsätter den genom våra barn. Det är så livet är. Sekunden fortsätter hos nästa generation.
Igår var det fotboll mellan Italien och Spanien. Maken ville gärna se denna matchen och det fick han gärna. Vi satt ute på altanen och hade det trevligt med min syster. Jag och minstingen. Eller vi satt alla på altanen från början. Maken hade grillat och vi åt god mat tillsammans. Det var varmt och skönt.
Sedan går maken in en kvart innan. Då är disken avklarad och allt är klart. Syster jag och minstingen sitter kvar lite på altanen. Alla dynor är framme men det brukar vara jag som plockar bort dessa. Jag är inte så intresserad av att se på fotboll. Jag vet inte ens vilken match det var i EM. Jag tror det var semifinal. Men jag vet inte.
Maken går in och maken kommer ut igen. Nu ska dynorna in. Jag säger att jag kan ta in dynorna. Maken:Fast det ska börja regna så jag kan hjälpa till. Jag: Det regnar inte än, jag hinner det. Maken: Fast det är bättre om vi hjälps åt. Nu förstår jag att maken gärna har sällskap när han ser på matchen. Min syster har sagt att hon gärna kommer och kollar.
Dynorna åker in. Maken är nöjd. Jag, syster och minstingen avslutar vårt samtal på altanen (utan dynor) och går sedan in. Då är det några minuter över från att matchen har börjat. Maken sitter inte framför TV. Han ord så fort vi stuckit näsan innanför dörren, det blir ingen fotboll. Vi har ingen vanlig TV. Vi streamar SVT-play, TV4-play och Disney+. Det enda vi har köpt är Disney+. Eller ja, vi betalar skatt som alla andra och betalar för SVT.
Denna matchen visas på TV4. Men inte TV4-play. Den visas på Cmore som har TV4:s kanaler via steamingen utan reklam. Och då fotbollsmatcher och annat som TV4 tycker att man måste betala för att ha. Maken skulle inte få se någon fotboll. Trodde han. Min syster meddelade glatt att hon hade Cmore och använde gärna det när hon var här. Maken var snabbt ner till TV med min syster.
Jag kom inte ner lika fort. Jag fick med lite tvätt och dricka på vägen. Jag sitter i soffanmed maken och myser. Även om jag inte fick röra honom för han var för varm. Jag satt och frös ute och ville gärna värma mig. Han var för varm. Vilket jag visste, så filen fick värma mig istället. Vi hade bara 26 grader igår på dagen. Det är lagom varmt. På kvällen är det inte 26 grader. Då fryser jag. Inte maken.
Maken fick sällskap framför TV:n
Jag höll mest på med telefonen under matchen. Maken och syster följde med noga. I Pausen så diskuterades det ivrigt. Jag höll på med telefonen. Det var några offside efter pausen. Jag försökte mig på att fråga (för miljonte gången i livet) hur en offside blir. Vad är reglerna. Jag kommer få fråga en miljonte första gång på nästa match för jag fattar ändå inte. Jag kom fram till att jag ska aldrig bli fotbollsdomare. Maken undrar pm jag hade haft planer på det?
Italien vann. På straffar. Spanien tog första straffen. Spaniens straffläggare missar första straffen. 0-0 i straffar. Det är först i fjärde straffen som Italiens målvakt tar straffen och Spaniens målvakt missar att ta den. På femte straffen avgjordes det. Italien sätter och Spanien är ute innan deras sista spark.
Maken är nöjd. Han tycker Italien har spelat bättre under EM. Jag är nöjd för matchen är slut. Om jag ska välja mellan dessa två så var Italien den jag tyckte kunde vinna. Men det spelar mig ingen roll. När vi gick och la oss, då hade det regnat. I alla fall så mycket så det var synbart på altanen. Tur vi hann få in dynorna.
Jag behövde ju en dag med vila. Det blev det också. Lite hjälp till äldsta sonen var väl det som gjordes igår. Det regnade väldigt mycket också. Hela dagen men många inslag av störtskurar. Blev säkert 28 mm som de sa häromdagen. Igår sa inte prognosen att det skulle regna speciellt mycket. Men det gjorde det. Både maken och jag är glada för vår carport som är i direkt anslutning till huset. Vi kan gå ut och vara torra när vi är framme vid bilen.
Det var inte det som jag skulle berätta om. För det var det mest spännande som hände mig. Vädret. Den typiska svenska saken att prata om. Du kan inte göra något åt det. Du kan inte förarga någon när du pratar om det. Det är ett neutralt samtalsämne som alla kan prata om. Även om det ger upphov till känslor så är det inget påverkar neutralitet med ämnet.
Det jag skulle berätta om var makens spännande dag. Det började med att jag låg vaken (som vanligt) och hörde ett pling på dörren. Det var så konstigt att jag trodde jag sov. För maken vaknade inte. Han vaknar av allt. När jag rör mig. Så det måste varit en dröm. Maken stiger upp en stund senare. Då blev det verkligen bekräftat. För han var inte i djupsömn så kort innan. Det var en dröm.
Maken gör som han brukar. Jag gör som jag brukar. Vi äter frukost i sängen. Jag yogar. Maken berättar att han såg en polisbil på morgonen. På vår gata. Utanför grannens mellan våra tomter. Det är förmiddag nu. Det har alltså gått ett antal timmar sedan han såg polisbilen. Maken brukar göra en massa saker på morgonen innan vi äter frukost. Särskilt om det är tidig morgon. Han gör lite datorjobb innan vi startar dagen på riktigt. Så att maken var borta en bra stund på morgonen var inget konstigt.
För då får jag veta att han (så klart) har varit ute och kollat runt vårt hus om det hänt något. Han ser bara polisbilen och ingen polis då. Han ser inget som har hänt kring vårt hus. Han går in. Då ser han en ensam polis hos en av grannarna lite längre bort. Inget har hänt hos oss, det var hos grannen. Han släpper det och tänker att det kommer han få reda på så småningom.
Nu kommer vi till att jag får reda på polisbilen. Jag inser att jag var ju vaken. Jag hörde ett pling. Det måste ha varit polisen som ringde på. Medan jag låg i sängen och tänkte det är för tidigt att någon ska vilja oss något. Om man vill något så plingar man ju flera gånger. Men om det var polisen som knackade dörr så kanske man bara plingar en gång. Maken far upp som en iller. Han testar ringklockan. Jo, då om man trycker snabbt så blir det ett pling. Om man håller in så blir det pling-plong.
Vad ville polisen? Makens hjärna går på högvarv. Vad har hänt? Varför ringer de på vår dörr? Och varför stod de så konstigt parkerade mellan våra tomter? Varför inte på gatan? Frågorna var många. Maken ringde 114 14. Detta måste redas ut. De ringde ju på så det har ju hänt något hos oss. Varför skulle de annars ringa på? Det viktigaste av allt, han hade inte hört det! Det var lång kö för att komma fram. Maken la på.
Maken ser grannen ute. Han är lätt på fötterna och ute gåendes mot grannen med snabba steg. Han kollar postlådan på vägen. Det var därför han gick ut, inte för att prata med grannen (vi låtsas det i alla fall.) Nej, grannen hade inte fått någon påringning av polisen. Men hade också sett bilen och TVÅ poliser. Maken hade ju bara sett EN. Nu blir det ännu svårare ekvation. Om de bara ringt på hos oss så måste ju något hänt hos oss. Grannen hade sett poliserna lite längre bort på gatan. Mystiken tätnar.
Lite senare på dagen så stöter han på en av våra andra grannar. Samma fråga, påringning?, Nej, inte hos dem. Grannen hade också noterat polisen och tyckt det varit konstigt. Hade sett dem ännu längre bort på gatan. Bara vi som haft en påringning alltså. Maken vet inte vad som hänt. Maken försökte 114 14 en gång till. Kö ännu en gång. La på ännu en gång. Maken vet inte varför polisen har varit hos oss. Eller varför de stått på vår gata. Varför? En torsdagsmorgon.
De grannar som inte är hemma på vår gata eller som maken inte sett under dagen har fått en liten check av maken att det inte varit något inbrott i deras hus. Inga fönster inslagna hos någon av våra kära grannar. Grannsamverkan fungerar bra hos oss. Det är bra. Mindre bra att maken inte fått svar på varför polisen stod på vår gata OCH varför de ringde på vår dörr.
En händelserik dag för maken. En lugn och fin dag för mig. Den innehöll fikapauser. Flera stycken. Både med och utan vispad grädde. Om ni gör brownies någon gång så kan jag rekommendera att mosa i en gammal banan eller två.
Maken hann med en liten fika också. Dock inget kaffe. Bara kaka.
Det blev midsommar igår. Julen var bara på natten. Sedan var det sommar och julfritt resten av dagen. Även om den inte blev som tänkt fullt ut så var det midsommar ändå.
Jag skulle ju hjälpt äldsta sonen. Det blev inte så. Vi hade en plan för hur det skulle lösa sig om vi inte skulle ses. Han orkade inte med att både göra det vi skulle OCH fira midsommar. Då blev det vi som avbokade och det blir gjort på annat sätt.
Jag skulle också gjort en tårta. Det blev det inte heller. När jag städade och maken gjorde lunch så skulle minstingen åka och köpa jordgubbar som han skulle ha med till sin pappa. Då bad jag att han skulle köpa en liter åt oss också. Det blev två liter. När han frågar hur mycket en liter är så svara hon 500 gram. Det minstingen menade, var hur mycket är det i en ask?
Eftersom jag bett honom om en liter och han inte visste hur mycket det var i en låda så frågade han. Problemet var att svaret var från en som förutsatte att alla vet hur mycket en låda innehåller. Alltså en liter. Då blir svaret 500 gram. Minstingen orkade inte med hennes vaga svar. Hon hade inte svarat vad det kostade per ask heller. Så han tog två askar till oss så borde det vara minst en liter.
Vilket var två liter. Hans pappa hade varit tydlig med hur många askar han ville ha. Det var alltså ingen tvekan hur mycket han skulle ha. Vi fick två. De var goda så det gjorde absolut inget. Men det är lite mycket att ha i en tårta till två personer. Därför bestämde vi att det blev jordgubbar och grädde igår. Maken tycker så klart inte om jordgubbar och grädde så han fick glass med några jordgubbar. Minstingen är nog den som är nöjdast för han kommer på tårta idag.
Mycket gott. Traditionsenligt också.
Vi hade inget regn på hela dagen. Det tog dock långt fram på förmiddagen innan det torkat upp efter natten. Det behövdes inget vatten ens i alla krukorna. Så det var rejält. Det hade gått att sitta ute för lunch. Det gick alldeles utmärkt att grilla på kvällen. Regnet kom först efter elva på kvällen. Ganska mycket igen. Nu mår alla växterna väldigt bra.
I veckan tog jag min första spruta. Maken överlevde den omgången också. Han var inte riktigt lika nervös denna gången. Även om det var oerhört viktigt att vi pussade varandra när jag gick från bilen. Kanske att jag skulle dö där inne. Det gjorde jag inte. Jag blev sedan mycket fint uppassade resten av dagen. Han kollade hur läget var med mig och min arm. Den satt kvar hela dagen. Den blev inte märkbart öm ens. Jag fick inga andra biverkningar. Vi mår bra helt enkelt. Både jag, maken (tveksamt ibland) och växterna.
Idag blir det tårta. Njuta av städningen som blev klar. Snart kommer sommarvärmen igen. Midsommarhelgen fortsätter.
Hur nära är vi varandra? Vad vet vi som är viktigt? Hur är ditt förhållande med din partner, dina barn, dina föräldrar, dina vänner? Jag tror att jag vet väldigt mycket i mina. Men jag kan ju ha väldigt fel.
Jag tror att jag vet hur min man fungerar. Jag tror att jag vet hur mycket han uppskattar ensamheten. Jag tror jag vet vad han vill i livet. Jag tror jag vet att han älskar mig. Men frågan är om jag vet på riktigt. Om man har levt ihop länge så ökar chanserna för att jag vet och tror rätt. Mina känslor har inte ändrats på de 16 år vi har varit tillsammans. Men det jag vet har ändrats.
Mycket av det jag vet är med från början. Kanske för att vi båda hade varit gifta innan och rädda för att bli missuppfattade. Vi hade nästan en checklista som vi gick igenom. En checklista som behövde bli avbockad på alla punkter om det skulle finnas en chans för att vi skulle våga bli tillsammans. (Mest maken, eftersom han inte ville ha mig.)
Checklistan kvarstår. Sedan händer saker i livet som gör att man utvecklas och det tillkommer på listan vad som behövs för att trivas. Jag tror jag vet att allt är bra.
Min äldsta son tycker inte att han vet hur jag är. Han vet inte varför jag inte kan ge svar på hans frågor. Han förstår inte varför jag inte kan besvara: Hur vet du att Gud finns? Den frågan har vi brottats med ett tag. Vad jag än har sagt så har han inte varit nöjd med mitt svar. Han tror inte på Gud. Eller han vet inte om han tror på Gud. Eftersom han inte har några bevis för att han finns.
Jag tror jag vet hur min son fungerar. Jag har god vetskap om det. Och det är samma sak där. Jag har levt tillsammans med honom och hans bror i så många år att man lär sig vad som är och inte. Ändå finns dessa frågor hos äldsta som gör att han tycker att han inte har koll på mig. Vad vet vi om varandra egentligen?
Jag tycker att jag kände min mamma. Jag tror jag vet vad mamma tyckte om och ville. Vilket visade sig stämma de sista åren när mamma hade svårt att tala. Då jag ofta fick prata åt henne. Vilket ofta blev rätt men ibland så var det en suck och jag visste inte vad mamma ville. För vi är människor. Vi har känslor som påverkar vad det är vi vill och vad vi känner för. Så klart så kunde jag inte veta allt som mamma ville även om jag tror jag känner min mamma.
Jag kände min pappa med. Tyvärr för hans del så var han ingen bra pappa. Vilket gjorde att jag inte släppte in honom. Han hade passerat det stadiet för hur många gånger han missbrukat mitt förtroende, att jag lät honom inte missbruka det igen. Lättast lyckas man med det genom att stänga dörren och lämna personen ute. Vilket jag gjorde. Jag tror jag vet hur min pappa var.
Det kan vara så enkelt att han försökte så gott han kunde. Att han inte ville vara en dålig pappa. Han hade bara inte förmågan till att vara det. Jag kan bara utgå ifrån hur jag uppfattar saker och ting. Sedan måste jag göra min bedömning. Eftersom vi är människor så finns det alltid en historia för varje enskild person. Även om vi har varit med i samma gemensamt så uppfattar vi den olika.
Av den anledning så kan vi nog aldrig helt veta precis allt. Det vi kan veta är det av vikt om vi har insikten om att vi måste samspela kring vad som är viktigt. Jag tror att jag har varit och är nära de som betyder något för mig.
Då kan det hända att man utvecklas och inser saker. Jag har bara haft tråkigt och inte utvecklats så mycket idag. Det jag har gjort är att jag har sovit och tänkt på tider som varit. Idag för ett år sedan så höll jag till i soffan på altanen. Inte hela dagen men en del av den. Det var en skön dag men inte med samma värme som idag.
Exakt ett år sedan.
Som ni ser på bilden så är det lite blåsigt och svalare. Skönt att vara ute i med långärmat och en poncho. Inte mammas favoritfärg på mitt huvud, men jag tycker det är fint fortfarande.
Idag för två år sedan, då var mamma och hennes sambo här. Det var sista gången mamma var och hälsade på. Mamma och jag hade bestämt att i år så skulle vi se till att hon orkade åka hit igen. För att kunna se allt som hänt i trädgården. Hade hon kommit idag så hade hon fått se den japanska lönnen och smällspirean. Nyheterna som hon aldrig fick ta del av.
Exakt två år sedan.
Vi sitter under solseglet och fikar. Det är inte heller så varmt för två år sedan. Man kan se i högra hörnet att carporten håller på för fullt att byggas färdigt. Idag är den klar och även asfalterat helt under. Mamma fick aldrig se det. Jag kommer att fortsätta se på bilder och minnas. Jag kommer också ta nya bilder och göra nya minnen alla med mamma med mig.
Idag har varit en sådan dag. En dag med mamma. Tråkig och minnesvärd.
Det begav sig till favoritbutiken i stan. Där alla växter finns. Tydligen hade jag varit snäll i år för jag skulle få blommor i present. Det blev det också, eller nästan. Jag var på jakt efter en magnolia. För att ha mamma lite närmre. Fast det kan jag nog inte. Att sitta i hennes fåtölj varje dag är nära. Men hennes magnolia var lite extra.
Alla sa att den skulle inte klara sig där hemma i byn. Men det gjorde den. Den är idag efter många år i mammas omsorg en jättebuske. Den ville blomma tidigt i år så frosten tog några av knopparna. Men som vanligt så bryr den sig inte om vad alla säger och fortsätter att växa.
Bara för det så skulle jag vilja ha en magnolia. Jag tycker också de är väldigt fina så det kan ju vara en anledning med. Hur som helst, vår tomt har inte plats för en flera meter stor buske åt alla håll. Jag har läst på att det ska finnas varianter som är träd. Eventuellt så är det uppslammad buske. Det spelar mindre roll, det som spelar roll är att om den är ett träd så kan den bli hög och yvig där uppe. Så att platsen är kvar att röra sig under på gräsmattan.
Nu var det ju så att det fanns ingen magnolia alls. Och det går heller inte få tag på någon. Än. Det pågår tydligen en pandemi och alla pysslar om sina hem och trädgårdar. Så det är visst lite svårt att få tag på plantor. Jag kan beställa och kanske få en i höst eller nästa vår. Jag ska leta vilken variant jag vill ha också beställer jag.
Men det går ju inte för sig att inte få present nu. Därav nästan blomman i present. Jag råkade se en japansk lönn det första jag gjorde när jag letade efter magnolian. Jag blev kär vid första ögonkastet. Men jag letade ju magnolia då så jag strök bara med handen över den och gick vidare.
Jag bad personalen om hjälp i fall jag missat någon magnolia, vilket jag inte hade. Då råkade jag se en fantastisk uppslammad smällspirea. Den var jättemörk, nästan svart, i bladen. (Vilken skulle passa perfekt i min lilla rabatt.)
Vi åkte en tur till handelsträdgården för att se om något fanns där. Ingen magnolia där heller. Vilket jag inte trodde eftersom det är sommarblommor och grönsaker som gäller där. Jag ville ändå titta. Det kan eventuellt ha följt med två dahlior hem.
Lite lunch för att samla tankarna och sedan tillbaka för att köpa mina presentER. Det blev presenter både från maken, svärmor, svägerska och systerson till maken med hem. En japansk lönn från maken och en smällspirea från övriga familjen i skaran. En japansk lönn är svårt att säga att det är en blomma. Smällspirean har blommor i alla fall. Lite blomma blev det, trots allt.
Japanska lönnen.Smällspirea sticker upp så fint ovanför alunroten i zinkhinken.
Smällspiran fick sin plats i rabatten idag. Den fick vara på platsen där alunroten var innan. Den försvann i rabatten. Det blev bara en mörk fläck. Alunroten flyttade upp i zinkhinken och smällspran fick ta platsen som nu var tom. Jag är mycket nöjd. Flyttade lite andra växter i rabatten när jag ändå höll på. Den japanska lönnen däremot kommer att få flytta runt i kruka lite grann innan den kommer i jorden.
Jag vet inte alls vart jag vill ha den. Mer än på baksidan. Om jag hittar en magnolia så kanske de kan vara ihop. Lönnen kommer bli ungefär en och en halv meter hög. Samma som smällspirean. Men den kommer bli betydligt större i omkretsen på kronan. Upp till två meter. Jag behöver tänka lite innan jag placerar den. Gärna ett skyddat läge också. I sol till halvskugga. Krukan kommer nog att flyttas lite då och då för att få känslan.
Idag ska jag fira hela dagen. Att jag är ett år äldre. Maken bjuder på date ikväll. Svårt för honom att toppa allt han annars gör. Frukost på sängen är en självklarhet. Eftersom jag får det alla andra dagar, (förutom söndagar eftersom jag ger tillbaka då), så blir det det även på födelsedagen. Inget trädgårdsarbete idag. Ingen tvätt som behöver göras. Idag blir en dag som firas hur jag vill. Kanske i trädgården. Det återstår att se.
