Det är vad som behandlats de senaste dagarna. Livet. Livet som vi väljer att leva. Livet som vi måste leva. Livet som ibland överraskar en. Livets alla plan. Orättvisorna, karma och annat som hör livet till. Vad hinner vi med på ett liv? Det livet som är genomsnittet, tänker jag på då.
Mycket förväntas av oss. Vi bör skaffa familj. Vi borde bo i hus. Vi borde en massa saker som ofta följer en standard. Reglerna som vi gemensamt har satt, normerna. Normerna är att du har jobb, hus, barn och familj. Du firar jul på ett visst sätt. Du råkar ut för vissa saker och du har tur med vissa saker. Förväntningarna är det som styr oss. I många fall. Inte alla så klart.
De fall som inte styrs av förväntningar får utstå en massa saker. Som att jag är gift med en ickenykterist. Det kan vissa nykterister tycka är konstigt. Också för att jag är ganska hård i mina omdömen kring giftet som alkohol är. Maken får stå ut med alla de kritiska debatterna kring alkohol. Kanske det fungerar för att han håller med om att det är ett gift, men väljer ändå att ta det. Jag vet inte. Men det finns andra saker som bryter mot normerna, dessutom mycket mer.
Att välja att inte skaffa barn. Det är en sådan sak. Då måste du stå ut med en massa från samhället kring normen att man har barn och familj. Se på Let´s dance och Suzanne Axell. Jag vet inte hur många rubriker jag sett nu för att hon är med där, om hennes val att vara barnfri. Jag visste inte ens att hon inte hade barn. Jag hade inte tänkt tanken på att definiera henne som person för att hon har barn eller inte.
Vi har pratat om livet och alla resor som gjorts. Jag menar fysiska resor. Mammas resor innan vi fanns. När vi fanns och var med och när vi fanns och inte fick vara med. Brorsan tog upp om den gången mamma var jagad av öststatspolis till gränsen vid dåvarande Tjeckoslovakien. Mamma körde för fort och ladorna hann inte med. Spelade ingen roll att det var många som jagade. Det gick inte fortare för dem ändå.
Eller den gången som storasyster lurade med lillebror till hoppet i slalombacken första gången han stod på ett par skidor. Det händer så mycket saker i livet. Den gången kom det en gran i vägen för min bror. Men han lever än. Eller alla gånger vi körde blå blixten uppe i grusgropen. Det är preskriberat. Men om det inte är det så berättar jag inte att vi alla var under 13 år och blå blixten var mammas Fiat Uno. Som fick smeknamnet Blå blixten för att mamma hade blyfot och bilen var blå.
Det händer så mycket i livet som vi faktisk många gånger glömmer bort. Särskilt det som var bra glömmer vi. Det sämre finns med oss genom hela livet. Som då och då idisslas. Våra liv har varit mycket bra. Mest bra. Vi har haft mycket kul tillsammans och ensamma. Som när mamma sprang. Mycket roligt. Det är ett eget kapitel i boken om mormor. Så det får jag skriva om en annan gång.
Det har också varit mycket jobbigt i våra liv. Min bröstcancer är en sådan del av livet som inte varit rolig. Jag är glad för mina erfarenheter och lärdomar. Jag önskar bara att jag kunde lärt mig det på annat sätt. Den delen var nog lika jobbig för mamma som för mig. Kanske jobbigare med maktlösheten. I alla fall väldigt jobbig även om det var olika. Eller som att jag har två storebröder men bara en är i livet.
Den delen kan man nog inte förstå om man inte varit med om det. Min storebror var ett och halvt år när han dog. Dagen före mamma fyllde tjugo år. Det var en massa lärdomar på den vägen. Jag finns idag, vilket inte är säkert om livet inte varit jobbigt för mamma. Man kan inte säga att jag är ett mirakel för mamma har haft sin beskärda del med mig. Hon har fått hjälpa till i skolan med en massa fighter. Hon har alltid varit på min sida oavsett vad jag gjort. Som Petter sjunger i ”Mamma sa till mig”, det har jag skrivit om tidigare. Det kan du läsa om här, josefinsdagbok.se/mamma-sa-till-mig/
Nu är det jag (vi) som är med mamma i alla andetag. Livet lever vi varje dag. Vi dör en gång. Döden är det enda som är självklart med livet. Ingenting annat vet vi om vad som ska hända. Hur många val vi kommer göra eller hur mycket vi kommer behöva utstå eller uppleva. Vi vet bara en sak som med all säkerhet kommer att finnas i livet och det är döden. En gång, vi vet inte när eller hur, bara att det händer en gång. Att kunna avsluta med nära och kära utan smärta är en bra del av livet.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
