Kategori: Familj

Det är det bästa sättet att förklara det som inte går att förklara. Att herrens vägar är outgrundliga. Det är inte meningen att vi ska veta allt. Om vi bara litar på att det blir väl så tar oss vägen dit. Mamma är piggare.

Mamma är alltså piggare. Hon är inte pigg. Vi ska fortfarande finnas hos mamma och vara vid hennes sida. Nytt beslut tas om några dagar. Men för nu så är mamma piggare. Mamma kan fortfarande inte prata så mycket och det är väl det som är skillnaden. Så mycket. Mamma kan prata. Även om det inte är så mycket så kommer några ord. Om man jämför med för några dagar sedan när det var svårt att avgöra om hon förstod.

Nu har vi alla hunnit med att ha några roliga stunder tillsammans. Vi är mest som vanligt. Även om det är en jobbig situation så försöker vi. Även mamma. Kanske också därför hon mår bättre. För att vi har funnits där hela tiden. Det är kanske inte dags än, är vad vi signalerar. Vi vet inte. Och vi ska inte veta. Det är så det är i livet. Ingen ska veta.

Igår kom också hennes älskade hund (äckel) på besök. Han var även på besök i förrgår. Igår var han dock mycket lugnare än gången innan. Då flög han upp i sängen och skulle slicka henne i ansiktet. Vilket hon inte tycker om, så hela ansiktet ändrade form. Han åkte bort fort. När han lugnat ner sig lite och kollat igenom rummet så gjorde vi ett nytt försök med honom i sängen.

Då är han som en lång mask bredvid henne. Det är en tax. Så han kan bli lång om han vill. När han tror att jag inte ser så ålar han sig uppåt, en tass i taget. Smyger liksom liggandes framåt. Sneglar på mig samtidigt. Jag säger nej. Håller upp fingret och han stannar. Med tassen kvar i luften. Sedan lite mer fram. Och lite till. Varje gång säger jag nej. Sedan inser han att närmre än så här blir det inte. Då sträcker han ut tungan så långt han kan. För att slicka mamma i ansiktet.

Allt i slowmotion. Mycket, mycket långsamt. För då syns han inte, eller han tror det. Fast han syntes väldigt tydligt. Han fick tillsägelser hela tiden för jag visste naturligtvis omgående vad han skulle försöka sig på när han sträckte ut sig som en mask vid sidan om mamma. Som förutspått började åltassandet framåt. Han blev stoppad men han gav inte upp. Tungan sträckte sig en lång stund för att det kanske kunde gå om jag bara blinkade. Vilket jag inte gjorde. Till slut gav han upp och hoppade ner.

Idag bli det en annorlunda dag. Då jag ska sova över hos mamma till imorgon. Idag kommer jag alltså vara hemma hela dagen. Jag ska försöka att vila i mitt eget huvud. Vi får se hur det går. Det jag vet är att vägarna är outgrundliga.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är vad som behandlats de senaste dagarna. Livet. Livet som vi väljer att leva. Livet som vi måste leva. Livet som ibland överraskar en. Livets alla plan. Orättvisorna, karma och annat som hör livet till. Vad hinner vi med på ett liv? Det livet som är genomsnittet, tänker jag på då.

Mycket förväntas av oss. Vi bör skaffa familj. Vi borde bo i hus. Vi borde en massa saker som ofta följer en standard. Reglerna som vi gemensamt har satt, normerna. Normerna är att du har jobb, hus, barn och familj. Du firar jul på ett visst sätt. Du råkar ut för vissa saker och du har tur med vissa saker. Förväntningarna är det som styr oss. I många fall. Inte alla så klart.

De fall som inte styrs av förväntningar får utstå en massa saker. Som att jag är gift med en ickenykterist. Det kan vissa nykterister tycka är konstigt. Också för att jag är ganska hård i mina omdömen kring giftet som alkohol är. Maken får stå ut med alla de kritiska debatterna kring alkohol. Kanske det fungerar för att han håller med om att det är ett gift, men väljer ändå att ta det. Jag vet inte. Men det finns andra saker som bryter mot normerna, dessutom mycket mer.

Att välja att inte skaffa barn. Det är en sådan sak. Då måste du stå ut med en massa från samhället kring normen att man har barn och familj. Se på Let´s dance och Suzanne Axell. Jag vet inte hur många rubriker jag sett nu för att hon är med där, om hennes val att vara barnfri. Jag visste inte ens att hon inte hade barn. Jag hade inte tänkt tanken på att definiera henne som person för att hon har barn eller inte.

Vi har pratat om livet och alla resor som gjorts. Jag menar fysiska resor. Mammas resor innan vi fanns. När vi fanns och var med och när vi fanns och inte fick vara med. Brorsan tog upp om den gången mamma var jagad av öststatspolis till gränsen vid dåvarande Tjeckoslovakien. Mamma körde för fort och ladorna hann inte med. Spelade ingen roll att det var många som jagade. Det gick inte fortare för dem ändå.

Eller den gången som storasyster lurade med lillebror till hoppet i slalombacken första gången han stod på ett par skidor. Det händer så mycket saker i livet. Den gången kom det en gran i vägen för min bror. Men han lever än. Eller alla gånger vi körde blå blixten uppe i grusgropen. Det är preskriberat. Men om det inte är det så berättar jag inte att vi alla var under 13 år och blå blixten var mammas Fiat Uno. Som fick smeknamnet Blå blixten för att mamma hade blyfot och bilen var blå.

Det händer så mycket i livet som vi faktisk många gånger glömmer bort. Särskilt det som var bra glömmer vi. Det sämre finns med oss genom hela livet. Som då och då idisslas. Våra liv har varit mycket bra. Mest bra. Vi har haft mycket kul tillsammans och ensamma. Som när mamma sprang. Mycket roligt. Det är ett eget kapitel i boken om mormor. Så det får jag skriva om en annan gång.

Det har också varit mycket jobbigt i våra liv. Min bröstcancer är en sådan del av livet som inte varit rolig. Jag är glad för mina erfarenheter och lärdomar. Jag önskar bara att jag kunde lärt mig det på annat sätt. Den delen var nog lika jobbig för mamma som för mig. Kanske jobbigare med maktlösheten. I alla fall väldigt jobbig även om det var olika. Eller som att jag har två storebröder men bara en är i livet.

Den delen kan man nog inte förstå om man inte varit med om det. Min storebror var ett och halvt år när han dog. Dagen före mamma fyllde tjugo år. Det var en massa lärdomar på den vägen. Jag finns idag, vilket inte är säkert om livet inte varit jobbigt för mamma. Man kan inte säga att jag är ett mirakel för mamma har haft sin beskärda del med mig. Hon har fått hjälpa till i skolan med en massa fighter. Hon har alltid varit på min sida oavsett vad jag gjort. Som Petter sjunger i ”Mamma sa till mig”, det har jag skrivit om tidigare. Det kan du läsa om här, josefinsdagbok.se/mamma-sa-till-mig/

Nu är det jag (vi) som är med mamma i alla andetag. Livet lever vi varje dag. Vi dör en gång. Döden är det enda som är självklart med livet. Ingenting annat vet vi om vad som ska hända. Hur många val vi kommer göra eller hur mycket vi kommer behöva utstå eller uppleva. Vi vet bara en sak som med all säkerhet kommer att finnas i livet och det är döden. En gång, vi vet inte när eller hur, bara att det händer en gång. Att kunna avsluta med nära och kära utan smärta är en bra del av livet.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det har blivit mycket tid hos mamma. Och idag har jag inte mer tid för inlägg än igår. Men jag vill berätta om vår fina tid som det blir på något konstigt sätt. Det händer inte så mycket. I förrgår så blev vi ditringda. Vi kommer alla dit för att vara nära. Alla är, jag och mina syskon och mammas sambo. Igår så mådde faktiskt mamma lite bättre. Säkert för att vi alla varit där och klappat och pratat och bara varit sedan i förrgår.

Igår var mamma uppe i stolen en stund. Inte när jag var där. Det var när mina syskon var där. Jag kom dit efter mitt läkarbesök. Då var väl klockan halvtolv och mamma var tillbaka i sängen igen. Som hon också var resten av dagen. Mamma var mer vaken igår. Det var skönt. Även om vi inte pratade med varandra så såg hon att vi var där.

Vi blir nästan lika ompysslade som mamma av personalen. För att vi ska kunna vara hos mamma hela tiden så får vi äta där. Ja, vi får allt vi behöver. Vilket inte är så mycket mer än mat så länge vi är hos mamma. En säng är inställd för att kunna sova hos mamma. Vi har lånat in en extra fåtölj. Det viktigaste är att vi kan vara nära. Sedan finns inte så mycket vi kan hitta på mer än att prata med varandra och mamma (mest utan svar). Vi kan titta på TV.

Vi hann med en hel del på TV. Även om mamma sov det mesta så försökte vi ha på sådant som mamma kan hänga med på. Tillräckligt långsamt men åndå med en handling. ”Mord och inga visor” är lagom för att hänga med och lite nostalgiskt samtidigt. Brorsan sitter och jobbar lite till höger på bild. Sedan fick han en eftermiddagslur också. Jag väckte honom men även mamma när jag gick ut ur rummet. Vilket inte var meningen. Jag gick ut för att inte väcka någon av dem. Mamma var mycket mer med igår. Vilket var skönt naturligtvis.

Det är inte så mycket mat som hon får i sig. Eller snarare ingen mat. Även om det blev en halv kopp med buljong. Varm dryck går det mer under i detta fallet. Det spelar ingen roll för mamma tyckte buljongen var god. Mamma har inte ont någonstans. Så det är ju bra. Vi bara håller sällskap och ser till att hon har det bra helt enkelt.

Ta hand om dig. Du är lika viktig som alla andra. Imorgon hörs vi igen.

Idag finns ingen tid för att blogga. Det är eget läkarbesök och sedan direkt till mamma. Igår blev vi inringda så syster och bror kom igår. Mamma orkar inte längre.

Ta hand om dig. Jag hoppas vi hörs längre imorgon

Helgen är slut. Helgen då Jesus dog för våra synder. Helgen då han återuppstod för hans far välkomnade honom hem. Jesus tog på sig alla våra synder. Och syndat det har jag denna helgen. Är jag då förlåten?

Mamma mår ju inte bra. Mamma är skör. Jag ber. Jag ber och jag svär. Jag svär och jag är arg. Jag har hopp och jag ber. Jag borde bara be. Jag borde bara ha förtröstan. Men så är det inte. Jag är arg på att livet är orättvist. Jag är arg på pandemin. Jag är arg på att livet är jobbigt.

Jag vet att jag inte har den rätten. Jag har inte rätten att vara arg för att livet är jobbigt. Det jag har är rätten att leva mitt liv på det bästa sättet jag kan. Jag har rätten att ta tillvara på livet på det enda sättet. Det rätta sättet. Genom att ha förtröstan och vara god. Inte arg. Jag har liv. Jag har ingen rätt att vara arg. Jag har kärlek. Jag har familj. Jag har mat. Jag har tak. Ändå är jag arg.

Arg över att jag inte kan göra någonting. Arg att jag har livet. Livet som är bra. Livet är orättvist. Jag har ett bra liv. Det har inte alla. Jag har världens bästa mamma. Mamma som aldrig skulle klaga. Inte om det gäller henne. Hon har alltid funnits där för mig och hjälpt mig när det behövts. Därför är jag arg. Arg för att nu kan inte jag hjälpa. Jag kan finnas men inte hjälpa.

Nu är helgen slut. Helgen då Jesus dog för våra synder. Även mina. Helgen har varit fin. Ändå är jag arg. Helgen har varit med mycket besök hos mamma. Helgen har varit lång men samtidigt alldeles för kort. Nu är den slut. Mina synder är förlåtna och jag ska göra vad jag kan för att förtjäna det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var det sol på förmiddagen. Det är mer sol än vad som lovades. Det lovades mulet hela dagen. I lördags lovades det sol hela dagen. Vilket det var. Det var en underbar dag på många sätt. Bland annat solen och nästan helt vindstilla. Igår var det sol på förmiddagen men blåst hela tiden. När vi åkte till mamma så var det ingen höjdare. Det var vinterkläder som gällde.

Innan vi åkte till mamma så ordnade jag vatten på mina vinterförvarade blommor. Några fick komma upp i solen också. Idag ska det ju snöa (kanske snöat under natten men jag har inte kollat ut.) Men blommorna jag har plockat upp borde klara snön. Palmen har jag inte plockat upp. Den kan också vara helt död. Det återstår att se.

När vi kom till mamma så var det snålblåst även där. Mamma mådde inte så bra igår. Magen behåller ingen mat. Utan allt åker rakt igenom. Hon var ändå vid gott mod. Syster underhöll med hennes son tillika barnbarnets handbollsmatch och jag rensade rabatter. Två saker som hon alltid haft koll på tidigare. Det var svårt för mamma att se hur min rensning blev från sängen. Hon fick se bilderna här under. Ser du skillnad?

Jag tror att alla knoppar klarade sig. Det som är borta är de gamla blomställningarna och de torra löven. Jag ser stor skillnad. Nu ser det inte ut som ett kråkbo utan en växt. Jag blev också glad över att se att den ena av klematisarna som jag planterade i höstas faktiskt har skott som kommer. Jag trodde inte den hade klarat sig men det hade den. Nu är det den tredje som är osäker. Kärleksörten kommer fint som syns på andra bilden. Höstfloxen vet jag inte hur det är med. Men den ska beskäras ner till marknivå på våren. Vilket jag nu har gjort. Den är till vänster om klematisen på andra bilden.

Det blev ett lyckat besök. Mamma fick blåbärssoppa och vi fick te och muffins och barnbarnet vann sin match med 33 mot 27. Jag kan säga att det var gott med varm dryck efter rensandet. Fast jag var i lä och hade vinterkläder med mössa och allt. Så var det gott. Vi tittade på tv tills det var läggdags. Vi hade en mysig stund tillsammans. Det gick bra utan solen också. I lördags var det sovstund utomhus i solen. I går var det tv-tittande ifrån sängen inomhus. Båda bra men olika. Vi njuter av det som går att njuta av helt enkelt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Men inte heller på sjukhus. Mamma är hemma igen även om hon inte är helt piggelin. Jag och maken var hos mamma igår. Vi var hos henne på lunchen. För som vanligt när hon varit inlagd så är hon isolerad efteråt. För hon kan ju ha fått viruset på sjukhuset. Vilket hon inte har men…

Mamma log några gånger. Vi hann gå igenom allt som hänt sedan sist. Vi har pratat på telefon. Nu blev det allt en gång till och med bilder. Bilder på planteringsbordet. Bilder på alla penséer som är planterade. Jag borde ta nya bilder för nu har de vuxit till sig och är mycket finare. Narcisserna har vuxit till sig så knopparna kommer snart att slå ut. Det ska bli spännande för jag vet inte riktigt hur de ser ut. Det borde jag tagit bild på. Hon fick se de nyplanterade.

Vilket hon var nöjd med. Mamma fick också så hennes egna krokusar som finns i hennes rabatter. När jag var där i mitten på mars så visade jag henne våren hos henne. På bild. Idag visade jag henne hur den hade utvecklats. På ett par veckor så var det full blom.

Våren är härlig. Man ser liksom jorden komma tillbaka till livet igen. Den växer och frodas efter att ha varit borta så länge. Och nu så är livet tillbaka. Mamma gillar också våren. Mamma gillar nog alla årstider och alla har sin charm. Nu njuter vi av vårens charm. På ett lite annat sätt men vi njuter.

Igår firades Esther. Vet du varför? Det visste inte jag. Tydligen så var Esther en persisk drottning som avslöjade till sin make att Haman skulle utrota alla judar. Genom det avslöjandet så räddade hon livet på alla judar. Haman avrättades för sina planer mot judarna. Idag firas Esther varje år den 31 mars för att hon räddade livet på massor av judar.

Det lärde jag mig igår för mamma fick Esther-bakelse till efterrätt. Vi pratar alltid om maten. Mat är livet. Kunskap är livet. Igår fick vi bägge. Mamma är hemma igen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ibland behöver vi bara lite uppmuntran. Min make är duktig på att uppmuntra mig. Även när jag inte vill bli det. Eller när jag är som jobbigast att uppmuntra. Då gör han det. Trots att jag bara ger kalla handen så kommer han och uppmuntrar. Det kan vara med en kram. När allt är så där jobbigt och man orkar ingenting. När allt känns hopplöst och man bara vill sluta att tänka. Då kommer en kram. När man är så lite kramvänliga som bara finns, då kommer han med en kram.

Det är inte lätt att ge någon som inte vill ha en kram en kram. Har du prövat? Och då menar jag inte att man ska göra det om någon inte vill. Jag menar att krama någon som verkligen behöver det men som inte är mottaglig. Att krama någon som inte kramar tillbaka är svårt. Men när det har passerat ett antal sekunder så gör närheten och kramen nytta. Då slappnar mottagaren av och ger kram tillbaka. Eller i alla fall jag gör det som icke mottaglig mottagare. Då är det lätt att kramas, när båda är mottagliga.

Kramar är alltid viktiga. Jag vet inte hur mycket vi kramas varje dag. Men det är mycket och nästan alla dagar så är vi båda mottagliga. Det är ganska sällan som det är så där jobbigt även om det händer och det är då kramen är som viktigast. Jag tror inte att det finns viktigare kramar än just den då allt är omöjligt. Den kramen som gör att allt är möjligt igen. Fast kramen innan man åker och handlar ensam är också viktig. Eller kramen när man kommer hem igen, den är också viktig.

Igår fick jag som vanligt en massa kramar. Förutom kramarna så fick jag annan uppmuntran igår. Igår när det egentligen inte var något stort behov av uppmuntran då kom maken hem med fyra påsar chips till mig. Kanske låter mycket, men dessa chips har jag nu varit utan i flera månader. För att vår butik hade valt att slut med den sorten. För den sorten är det inte så många som köper. Så klart tycker jag om sådant som alla andra inte är lika förtjusta i. Så klart när djävu…s påfund, Tamoxifen, gjort att jag ändrat smak och inte tycker om godis längre.

Jag åt chips innan men inga mängder. Nu tycker jag om chips, eller en sorts chips har det visats sig. För nu när det gått många månader utan ”min” sort så har jag provat alla som finna att prova. Inga är lika bra. Tills igår, när maken kommer hem med uppmuntran. Vår butik har tagit in ”mina” chips igen. Efter att jag har frågat efter det. Det tog två dagar. Jag ringde och frågade snällt. De skulle kolla vad de kunde göra och skulle återkomma.

Maken åkte och handlade på morgonen. För att undvika många människor i butiken. Maken har fått som vana att gå förbi chipshyllan för att se om de finns. Igår fanns de. Han köpte fyra påsar. Vid lunch så återkommer butiken med att idag finns chipsen på hyllan. Hon skrattar hjärtligt när jag berättar att maken hann före med den glada nyheten. Med att köpa fyra påsar.

Ibland behöver man uppmuntran även när det inte behövs på riktigt. Den lilla övervåningen som verkligen gör att man känner sig utvald. Då spelar inget annat någon roll. Det är vi tillsammans mot allt om det behövs. Vilket det inte gjorde just igår men jag vet att det är så om det behövs. Jag vet att han ger mig kramen även när jag är omöjlig att ha med att göra.

Ge någon lite uppmuntran idag. Någon som behöver det, eller inte. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.