Kategori: Familj

Ibland behöver vi bara lite uppmuntran. Min make är duktig på att uppmuntra mig. Även när jag inte vill bli det. Eller när jag är som jobbigast att uppmuntra. Då gör han det. Trots att jag bara ger kalla handen så kommer han och uppmuntrar. Det kan vara med en kram. När allt är så där jobbigt och man orkar ingenting. När allt känns hopplöst och man bara vill sluta att tänka. Då kommer en kram. När man är så lite kramvänliga som bara finns, då kommer han med en kram.

Det är inte lätt att ge någon som inte vill ha en kram en kram. Har du prövat? Och då menar jag inte att man ska göra det om någon inte vill. Jag menar att krama någon som verkligen behöver det men som inte är mottaglig. Att krama någon som inte kramar tillbaka är svårt. Men när det har passerat ett antal sekunder så gör närheten och kramen nytta. Då slappnar mottagaren av och ger kram tillbaka. Eller i alla fall jag gör det som icke mottaglig mottagare. Då är det lätt att kramas, när båda är mottagliga.

Kramar är alltid viktiga. Jag vet inte hur mycket vi kramas varje dag. Men det är mycket och nästan alla dagar så är vi båda mottagliga. Det är ganska sällan som det är så där jobbigt även om det händer och det är då kramen är som viktigast. Jag tror inte att det finns viktigare kramar än just den då allt är omöjligt. Den kramen som gör att allt är möjligt igen. Fast kramen innan man åker och handlar ensam är också viktig. Eller kramen när man kommer hem igen, den är också viktig.

Igår fick jag som vanligt en massa kramar. Förutom kramarna så fick jag annan uppmuntran igår. Igår när det egentligen inte var något stort behov av uppmuntran då kom maken hem med fyra påsar chips till mig. Kanske låter mycket, men dessa chips har jag nu varit utan i flera månader. För att vår butik hade valt att slut med den sorten. För den sorten är det inte så många som köper. Så klart tycker jag om sådant som alla andra inte är lika förtjusta i. Så klart när djävu…s påfund, Tamoxifen, gjort att jag ändrat smak och inte tycker om godis längre.

Jag åt chips innan men inga mängder. Nu tycker jag om chips, eller en sorts chips har det visats sig. För nu när det gått många månader utan ”min” sort så har jag provat alla som finna att prova. Inga är lika bra. Tills igår, när maken kommer hem med uppmuntran. Vår butik har tagit in ”mina” chips igen. Efter att jag har frågat efter det. Det tog två dagar. Jag ringde och frågade snällt. De skulle kolla vad de kunde göra och skulle återkomma.

Maken åkte och handlade på morgonen. För att undvika många människor i butiken. Maken har fått som vana att gå förbi chipshyllan för att se om de finns. Igår fanns de. Han köpte fyra påsar. Vid lunch så återkommer butiken med att idag finns chipsen på hyllan. Hon skrattar hjärtligt när jag berättar att maken hann före med den glada nyheten. Med att köpa fyra påsar.

Ibland behöver man uppmuntran även när det inte behövs på riktigt. Den lilla övervåningen som verkligen gör att man känner sig utvald. Då spelar inget annat någon roll. Det är vi tillsammans mot allt om det behövs. Vilket det inte gjorde just igår men jag vet att det är så om det behövs. Jag vet att han ger mig kramen även när jag är omöjlig att ha med att göra.

Ge någon lite uppmuntran idag. Någon som behöver det, eller inte. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Hur gör ni när ni lever med någon? Kompromissar ni? Har ni särskilda system och platser för saker och ting? Tar ni för givet att en sak har sin plats om du har börjat lägga den någonstans eller måste du påtala att en sak har en plats? Minstingen frågade härom dagen om det inte är jobbigt att vara två istället för att vara ensam?

Jag förstår frågan. Det är också en viktig fråga som leder till andra frågor jag inledde med. Hur gör man för att fungera i tvåsamhet? Maken och jag gör nästan allt tillsammans. Vilket föranledde frågan. Vi skulle välja film. Och efter att levt med oss i snart sexton år så vet han vad vi gör och inte. Det är ju lättare att välja film själv än att vara två. Eller, är det?

Ibland är det ganska skönt att inte behöva välja. Att bara följa med. Om det är så för båda parter så är det ingen som blir ”överkörd”. Alltså att det bara är en som alltid bestämmer. Maken och jag bestämmer nog lika mycket men inte alltid om samma saker. Vissa saker bryr jag mig mindre om och vice versa.

Sedan får man också lära sig att förstå varandra. Att veta när det inte går eller när man kan pusha. Jag har lärt mig att förstå maken och han mig. Vi vet när det är läge för en kram eller när det är läge för att prata. Grejen som kanske gör det lite ovanligt är att vi spenderar nästan all tid tillsammans. Vi jobbar ihop, vi tränar ihop, vi lever ihop, ja, vi gör allt ihop. Och vi trivs med det. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Jag kan äta frukost vid bordet. Men att få den i serverad på sängen och maken som sällskap är så mycket bättre. Där kompromissar maken med mig. Han vill äta vid köksbordet. Jag kompromissar med maken med att han oftast väljer film. Eller snarare min kompromiss är att jag oftast väljer filmer som jag vet att han vill se. För det är inte lika viktigt för mig. Film har alltid varit viktigt för maken. Jag ser även på skräckfilm, fast det blir inte jätte många på ett år. Jag tycker att det är jobbigt med skräckisar, men för kärleken så blir det några stycken.

Det är också viktigt att ge egentid. När maken och jag träffades så var vi båda i stort behov av egentid. Vi lovade varandra att vi skulle få åka iväg ensamma om vi behövde, för att få egentid. Det har hänt att vi har åkt iväg ensamma. Men aldrig för egentid. Det har varit för att vi har varit tvungna. Antingen att jobbet har behövt en resa eller att jobb har hållt kvar en från att resa. Egentiden har vi tillsammans. Konstigt men så är det. Jag har aldrig känt mig så hel som när jag är tillsammans med maken.

Sedan finns det ju en del saker som man fortfarande behöver jobba på. Även efter sexton år tillsammans. Nycklar är en sådan grej. Maken är paranoid. Han låser alltid ytterdörren. Jag har aldrig nycklar med mig när jag går. Så låser han dörren under tiden jag är ute. Ja, ni förstår. Vi jobbar på detta. Eller jag, jobbar på det. Jag lär mig att alltid ta med mig nycklar när jag går utanför dörren. Maken däremot har patent på att alltid ha nycklarna. Och då tänker jag på bilnyckeln.

Hemnycklar har vi egna. Så de kan han ha i sin ficka. Men bilnyckel har vi en som vi samsas om. Vi har en extra men den är extra. Den är om något händer med den andra. Så därför har vi alltid bilnyckeln hängande innanför dörren. (Precis så som rekommendationerna lyder, NOT.) Om vi skulle ha inbrott här så är inte det så stort problem för bilnyckel är nästan aldrig där den ska vara. Om jag skulle få för mig att åka iväg på något ensam så är det ett evigt letande efter bilnyckeln. För ni ska inte tro att maken alltid vet vart den är. Den finns i någon ficka någonstans. Frågan är bara VILKEN ficka?

Jag letar gärna efter nyckeln. Jag får frukost på sängen. Det är kompromisserna som gör att tvåsamheten fungerar. Jag skulle heller aldrig velat vara utan kompromisserna. För utan dem så skulle jag vara ensam. Men om jag skulle välja mellan dålig tvåsamhet och ensamhet, då är valet lätt. Ensamhet. Jag trivs i mitt egna sällskap.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon igen.

Snart är de bästa rutinerna på plats igen. Idag frukost på sängen. Men hemgjort smör. Hemgjort bröd. Gott te och gott sällskap. Dagen har svårt att starta bättre. Solen skiner och det är ganska kallt ute. Fortfarande vintrig känsla men med vår som gör sig påmind. utöver dessa bra saker så ska vi åka till mamma och äta lunch hela familjen. Vi utökar friheten nu när hon är vaccinerad.

Mamma blir glad av att vi bara kommer. När man ses så äter man. Därför har vi med lunch åt oss. Mamma får väldigt god mat på boendet. Men vissa saker får hon inte som hon brukade göra själv. Piggvar med pepparrot är en sådan sak. Min äldsta son äter inte fisk. Så då gick det bort. Äldsta sonen äter heller inte mat som är blandad. Därför blev det Biff Rydberg på meny. Mamma får pepparrot och äldsta sonen får oblandad mat. Det blir dessutom lätt att förbereda innan och värma hos mamma. Som bara har två plattor.

Jag har bakat så vi har med efterrätt. Jag gjorde maränger till efterrätten. Mamma tycker om lemoncurd. Så det blir det idag. Lemoncurd, mascarponekräm med krossade maränger och frysta blåbär ovanpå. Igår var det full fart på assistenterna. Hade körde faktiskt båda samtidigt. Och ytterligare en gång med den andra. Så flera skålar och flera assistenter var inte dumt alls.

Det kan ju tyckas lite väl att ha två stycken. Men nu råkar det vara så att den röda köpte jag för några år sedan för att den är stor och kan göra en stor bullsats. Då sålde jag min lilla. Vilket var bra. Jag kan dessutom hälsa på den om jag vill. För en vän köpte den. Man behöver verkligen inte två stycken. Grejen är att den nya lilla fick vi när vi köpte vitvarorna. Det gick liksom inte att välja bort. Det var en kampanj som pågick när vi köpte. Att sälja en helt ny maskin ger inget. Det blir som att sälja en begagnad. Så därför valde jag att göra den begagnad. Och nu kommer den få stanna kan jag meddela.

Att sätta ett uttag i vitrinskåpet och ha maskinerna där var ett genidrag. Jag använder de direkt i skåpet eller lyfter fram och bara kör. Inga sladdar att koppla in. Bara använda direkt. Mjöl och socker på plats bredvid. Enkelt att jobba. Jag hade först blendern där och mjöl och socker tvärtom. Alltså bytte plats med blendern ovanför. Blendern används inte så ofta som mjöl och socker så detta blev bästa placeringen. Jag tror jag har flyttat klart i skåp och lådor nu.

Maken och minstingen hittar inte allt ännu. De får koordinater för att hitta. Det fungerar inte alltid ändå. Men det beror nog på de manliga ögonen. De som inte ser det som är mitt framför dem. Makens ögon fungerar oftast. Minstingen behöver öva mycket mera för att få dem att bli fullt fungerande.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Man kan visa kärleksförklaringar på många sätt. Man kan visa det genom en kram. Eller genom att bara sitta tyst bredvid när någon behöver det. Det kan vara att göra frukost på sängen (vad jag saknar den kärleken). Det kan vara att ta ut soporna eller att skrapa rutorna på bilen. Alla dessa sakerna gör maken för mig.

I lördags tittade vi på TV. Jag vet inte hur länge sedan det är. Vi har heller ingen Tablå-TV utan bara streamingkanaler. Vi har en betaltjänst, Disneyplus, så förutom den är det är reklam eller SVT som gäller. Det kan vara lite jobbigt att hitta något som man vill titta på. Därför blev det Melodifestivalen i lördags. Eller jag är inte säker på att det är anledningen. Maken ville se första deltävlingen också. Men då var vi inte klara i köket förrän vid tio på kvällen. Då var det slut och vi var trötta och la oss.

Vi tittar aldrig på mello. Har aldrig sett en deltävling. Men det gjorde vi i lördags. Det var precis lagom och avslappnande för hjärnan. Man behövde inte tänka bara lyssna på låtarna. Vilka jag tyckte var ganska bra allihopa. Jag blev lite förvånad för det brukar vara så mycket skriverier om mellon. Dessa skriverier tyckte jag inte passade ihop med vad jag såg. Vilket inte spelar någon roll. Vi tittade på mello och åt glass och hade det mysigt.

När det var slut så var vi trötta och det blev inget mer TV. Klockan var ju bara halvtio så vi behövde ju inte rusa upp och lägga oss direkt. Vi sitter bara och kramas innan vi går. Och rätt som det är drar maken in ett djupt andetag från nacken på mig. Han luktar hårt och säger: Är det inte konstigt att man kan älska någon så mycket efter mer än femton år? Du doftar så gott att jag inte kan låta bli att lukta på dig. (Jag tänker inte tala om att jag inte är nyduschad för dagen).

Det är en stark kärleksförklaring. Att uttala det så helt från ingenstans utan någon anknytning till något. Mer än att vi kramades innan vi skulle gå och lägga oss. Kramen är en kärleksförklaring. Att jag tittar på mello är en kärleksförklaring. Att bygga ett kök ihop är en kärleksförklaring. Det är så många saker vi gör i vardagen till varandra av kärlek. Men ser vi dem?

Vi har inte städat så som vi brukade under dessa åtta veckors renovering (och flytt). Dammet har fått härja och vi har städat punktvis eller sporadiskt där det behövts akut. Eller inte alltid men även när vi städat hela huset så har vi slarvat på vissa saker. För att orka med helt enkelt. Maken och jag ser också olika städbehov. Han tycker inte att en spegel är så viktig och kan låta bli att se den smutsen. Medan jag ser all smuts och tycker det är jobbigt att tiden och kraften inte finns.

Då är det en kärleksförklaring när maken dammsuger av stora spegeln i vår garderob. Jag blev så glad när jag såg att den var dammfri. (Inte rent men dammfri). Jag tackade maken för hans omtanke. Det är så viktigt och vi glömmer (kanske tar för givet) att vi måste tala om när vi blir glada eller uppskattar något. Så båda parterna vet om att man uppskattar varandra. Hur gör du?

En kärleksförklaring som jag visar varje dag är att jag ringer mamma. Jag avslutar också varje samtal (och besök) med att jag säger: Jag älskar dig. Mammas svar är ofta: Jag gillar dig också. Ibland kommer det älskar, ibland kommer det att det är tur för dig det och ibland kommer det ingenting. Men jag vet ändå om det. Beroende på hur vi har gjort innan.

Hur ger du av din kärlek? Hur tar du emot kärlek?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var jag hos mamma. Hela eftermiddagen. Igår var ingen bra dag. Det var svårt med kommunikationen. När vi pratar i telefon så är det oftast jag som håller låda och mamma fnissar eller håller med. Hon kan svara ja eller nej ibland. Men när vi ses är det lite lättare. Jag kan ofta förstå hennes rörelser vad det är hon vill och då ställa rätt frågor. Igår var inte en sådan dag.

Igår så kunde mamma inte svara ja eller nej. Utan var bara tyst. Jag visade bilder på sådant som hänt sedan vi sågs sist. Ingen reaktion. Inget ja eller nej på om det såg bra ut. Men hon tittade på varje bild. Hon log någon gång när jag sa något men inte så mycket mer. Vi fikade i tysthet. Hon tittade mest ut. Jag försökte uppdatera henne på hur det går med Trump och åtalet. Jag fick ibland ett svar. Men inte säkert att det hängde ihop med vad hon menade.

När hon trycker på larmet till personalen så försöker jag reda ut vad det är hon vill ha hjälp med. Men det går inte. Personalen kommer och försöker reda ut vad det är hon vill men det går inte. Både jag och personalen börjar med att det är en timma kvar till middagen. Personalen lägger också till att de börjar tidigare med maten eftersom alla måste äta på sina rum. Men nej, ingen respons. Eller kroppsspråk som är förståligt. När då personalen gått så frågar jag igen vad det kunde ha varit. En klar fullkomlig mening: Det var när maten kommer.

Men hon kunde ändå inte svara ja när jag frågade om det var om maten. Inte heller när personalen kom så kunde hon svara ja på den frågan. AHHHHHHHH, känns det då. Att veta att mamma har det men inte kan få fram vad hon menar eller vill. Oftast så kan jag förstå och tolka. Personalen, den ordinarie, kan också tolka henne. Inte igår dock. Det var helt blankt tills den där meningen. Och så vart det. En knapp timma senare kom maten. Och hon åt den med en rasande fart. För att sedan gå och lägga sig.

För att ha något att göra så lekte vi lite med mammas nya mobil. Den som hon kan ringa på genom att trycka på knappen. Vilket hon absolut gör när den finns i hennes närhet. I helgen så tryckte hon på den ungefär tjugofem sekunder efter vi avslutat ett halvtimmes samtal. Då ringde hon tydligen bara för att se om det gick. Ibland är det för att hon vill prata. Ibland för att hon vill ha hjälp av personalen. Mest det.

Jag tänker att det är bra att jobba med telefonen när jag då är med mamma, så hon verkligen vet vad som händer när hon trycker på knapparna. Då hittade vi kameran. Och till och med att ett leende hittade till mamma då. Den är inte den mest optimala att ta selfies med. För man måste vända på telefonen precis som alla fick göra i början på kamerans intåg i telefonernas värld.

Kameran har kanske inte den bästa upplösningen. Men vi hade kul när vi höll på. Mamma (genom mig) skickade bilden till sina bägge andra barn. Vilka säkert blev väldigt glada för den fantastiska bilden på oss. Eller i alla fall över att få ett mms från mamma. Även om mammas kamera inte är så bra så innebär det ändå att den kan ta emot bilder. Så om vi vill skicka något till mamma så kan vi göra det. Och sedan tinga personalen som då får gå in och öppna meddelandet och visa mamma.

Även om det var svårt igår så hade vi det mysigt. När solen gått ner så tände vi ljus och myste tillsammans. Idag är en ny dag. Får se hur samtalet går om en stund. Om det blir bara jag som pratar eller om mamma kanske också säger något.

Ta hand om dig. Imorgon är framtid. Igår är dåtid. Idag är nu. Lev nu. För imorgon kan det vara försent. Vi hörs imorgon (förhoppningsvis).

Mamma och jag har haft ganska länge nu att vi pratas vid varje dag. Jag har ringt till boendet som fått gå med telefonen till mamma och vi har pratat. Ofta ganska länge. Eftersom mamma inte kan ringa själv så har vi gjort så på automatik. Ringt personalen som överräckt telefonen. Problemet är att de telefonerna är också deras larmtelefoner. Alltså den det ringer i om någon boende larmar efter dem.

Så kunde vi ju inte ha det. Därför har mamma nu en egen telefon. Och när någon ringer så går personalen in till mamma och ringer upp den som ringt. Och hon kan prata hur länge hon vill. Våra samtal är ofta en halvtimma. Det är mest jag som pratar men mamma kan flika in någon gång eller svara ja och nej. Ibland inte det heller. De bästa stunderna är när jag får henne till att skratta.

Telefonen som hon har en en sådan som är för seniorer. Den har stora knappar och är enkel att hantera. Det går att sms:a och mms:a på den. Vi har inte provat det ännu men vi skulle kunna skicka bilder till henne som då personalen får öppna och visa henne. Det blir liksom lite lättare att ha kontakt med denna nya telefonen. En annan sak på den här telefonen är att det finns ett trygghetslarm.

Det är en knapp på baksidan av telefonen. Den kan man ställa in att den ringer upp någon. Man kan lägga in fem personer. Då skickar den ett sms till alla när larmet trycks på. Sedan ringer den upp första personen på listan. Om den inte svara så tar den nästa och så vidare. Vi trodde från början att det var ett nummer det gällde och vi bestämde att det blev bra med mitt nummer. I bruksanvisning står det att man ska vara försiktig med att uppge nummer i larmet.

Mamma har lärt sig den där knappen. Vilket är roligt för då ringer mamma mig. Även om det ibland blir fem gånger på en dag. Det har varit många gånger nu när det varit isolering på alla boende. Sedan att mamma ringer ibland för att hon har larmat personalen och de inte har kommit, det är en annan sak. Eller att hon har ringt mig för att hon har tappat skon. Eller för att hon…

Det gör inget för det händer att hon ringer för att bara få prata lite. Eller lyssna blir det ju. Det verkar som att personalen har märkt att mamma blivit lugnare. För varje gång jag har kommit så har telefonen varit inom räckhåll för mamma. Som i onsdags när hon satt i dagrummet när jag kom. Då hade hon telefonen i knät. (Självklart så hämtade jag inte henne i dagrummet, det gjorde personalen.) Flera gånger så har jag bara haft sällskap med mamma tills maten, eller det hon är otålig på, har kommit.

När sms:et från mamma kommer så vet jag att snart ringer det. Då frågar jag om det är mig eller personalen hon vill ha tag i? Ofta är det personalen. Men hon nöjer sig med att få mig som sällskap. Även om det hänt att vi fått lägga på och jag har ringt personalen. Som under isoleringen har haft fullt upp. Det är klart att det tar längre tid att gå till allas rum med mat än att samla alla personer på samma ställe där maten är. Sedan all skyddsutrustning på det. Som när mamma var misstänkt med Covid. Då var det särskild personal. Men också skyddskläder som var tvungna att bytas mellan varje person. Det tog tid. Och mamma blev frustrerad.

Igår ringde mamma för att hon vill ringa. Igår pratade (jag) vi i tre kvart lite drygt. Det har som sagt blivit en rutin för mig och mamma att pratas vid varje dag. Då det mesta kretsar kring kök här hemma så är det det jag pratar om mycket. Så nu frågar hon till och med hur det går. Vilket är skönt för då kan man påverka minnet att hon kommer ihåg. Bara man upprepar det tillräckligt många gånger. Det har gått så långt att hon kanske till och med kan tänka sig en utflykt till sommaren för att se köket. Vilket är ännu roligare. För det är flera år sedan hon lämnade för utflykter.

Vi har också prata handbolls-VM. Handboll är hennes stora grej då hennes äldsta barnbarn spelar på elitnivå. Hon har följt honom genom hela hans uppväxt. Det slutade först när hon blev sjuk. Nu följer hon handbollen genom oss som berättar om det. VM tyckte hon var kul att höra om. Och jag som inte kan benämningar och annat har blivit rättad ett antal gånger. För det minnet finns. Minnet om handbollen har hon kvar. Vi följer också barnbarnet på klubbens instagram. Matcherna spelas ofta när hon lagt sig. Men instagram verkar hon vara nöjd med.

Idag ska vi prata kök igen. Idag ska bänkskiva komma. Vilket vi båda ser fram emot att se om det blir så eller inte.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.