Kategori: Familj

Mamma köpte ofta färska räkor när jag var liten. Eller yngre. För liten har jag aldrig varit. Alltså väldigt ofta om man jämför med hur andra hade det. Det var inte bara färska räkor som var lyxigt hemma hos oss. All mat var lyxig och på något sätt sådant som andra aldrig åt. Räkorna var en sådan. Och som sagt ganska ofta. Det var heller aldrig bestämt att vi skulle ha det utan det blev bara.

Kanske för att det råkade vara bra pris just den dagen mamma åkte till fiskbilen. Eftersom mamma bott på västkusten så har fisken alltid köpts i fiskbilen. Eller i Feskekörka. Så när man kom hem från skolan så fick man veta att det blev räkor. Vilket alla uppskattade. Till räkorna (som måste vara färska, annars köpte inte mamma räkor) ska det vara rätt tillbehör. Det behövs citron, dill, majonäs, ägg och bergis. Det kunde vara barkis eller franskbröd. Ibland till och med baguette. Men oftast bergis.

Det fanns alltid så man kunde äta hur mycket man ville. Det blev ofta över till en frukostmacka till mamma. De överblivna rörde ingen. Kanske för att det ofta var skolvecka och man inte satte sig och skalade räkor innan man gick till skolbussen. De var till mamma. Alltid. Vi åt alla på olika sätt. Mamma skalade räkor och la på mackan, när den var full med räkor så åt hon. Mammas sambo åt räkorna eftersom han skalade dem. Det blev väldigt lite räkor på hans macka på det sättet. Och jag skalade alla min räkor som jag ville ha. Så jag hade ett berg som jag la på mackorna. Flera mackor blev det alltid.

Det ska vara smör, majonäs, ägg, räkor och dill. I den ordningen. Sedan avslutar man med pressad citron på. Det ska ätas långsamt utan stress. Ibland satt vi framför TV:n. Det var bara när vi åt räkor som vi åt framför TV.n. Annars var det alltid runt matbordet som vi samlades.

Maten var viktigt i vår familj. Vi skulle alltid vara hemma till middag utöver det så var vi fria att göra vad vi ville. Om vi var följde med kompis hem efter skolan var vi tvungna att ringa hem. Helst skulle vi komma hem och äta för att sedan åka iväg. Dock bodde vi målandet så den delen skippades ofta när man kommit på i skolan att man ville leka. Mamma klagade aldrig på det. Inte heller om det råkade följa med en kompis hem. Då var det en tallrik till på bordet och ingen diskussion. Jag har inget minne av att någon kompis kom just den dagen vi åt räkor. Nu när jag tänker på det så är det lustig att vi aldrig prickade in den middagen med tanke på hur ofta vi hade det.

Imorgon ska mamma få färska räkor och alla tillbehören till middag. Hon vet inte om det ännu. Precis som det var för mig när jag var (liten) yngre. Jag ska ha alla tillbehören och vi ska äta utan stress. Jag kommer få skala mycket och mamma kommer antagligen inte vänta på att mackan blir klar. Men hon ska få så många färska skalade räkor som hon vill. Det ska bli mitt nöje att skala åt henne. Jag hoppas det kan pigga upp henne lite. För nu är det eländigt att inte få träffa någon annan på dagarna än sina egna fyra väggar.

Ta hand om dig så hörs vi imorgon.

Min make är fantastisk. Han kan vad som helst. Vissa saker tar bara lite längre tid. Nu håller vi på med ett kök. Ingen av oss har gjort det innan. I alla fall inte ett sådant här. Med extra höga bänkar. Med hörnlådor (som han som sålde köket, gärna hade installerat för han aldrig gjort det innan) och lita annat smått och gott. Gashällen, stenbänkskivan. Jag kan fortsätta. Men maken säger bara att det löser vi. Så tar han reda på hur.

Jag är ju mest hans hjälpreda i det här. För er som känner maken vet att han vill jobba ensam. Han vill hinna med och tänka och verkligen få det PERFEKT. Nu finns inte den tiden. Att han kan jobba ensam. Eller för den delen går det inte i vissa moment. Som att att föra ner ett diskbänkskåp över vattenslangar och avloppsrör. Det går inte ensam. Jag hängde ner genom toppen och maken lyfte hela skåpet. Tur vi är långa. Det gick efter en hel del knixande och trixande. Ingen av oss hade klarat det ensam. Inte ens jag som kan få en soffa upp eller ner i källartrappan ensam.

När vi har hantverkare hemma så är maken gärna närvarande och har koll på att det blir som han vill. Och det behövs. Han har fått det som han velat varje gång i detta projektet. Sedan verkar han ha ganska kul och pratar oavbrutet (inte riktigt men nästan) när han är med och jobbar. För så har det varit en hel del nu. När rörmokaren var här så var maken snickaren åt röris. Han verkar ändå uppskatta att ha någon att jobba med.

Så länge det inte är i samma område. Nu har vi ju varit två och jobbat i detta projektet. Vi har hjälpts åt med att tänka, mäta, lyfta tillsammans. Nu kommer vi till att jag tror inte maken uppskattar mig som hantverkare. För när han gör en sak, så gör han EN sak. Med allt. Om han är framför datorn så är han framför datorn. Eller om han städar så städar han. INGENTING annat. En sak i taget. Det är praktiskt kanske.

Jag gör flera saker samtidigt, gärna. Problemet blir när jag är nära maken och vi står nedböjda i ett bänkskåp tätt ihop att jag snusar lite i nacken på honom. Eller bara lägger huvudet emot ryggen när jag får möjligheten. Eller ännu värre jag kanske kommer och kramar honom bakifrån när han står med skruvdragaren i högsta hugg. Alltså hur kan jag ens tänka tanken på det.

Nu är min make den bästa i hela världen så han säger ingenting.. Han låter mig hållas. Fast jag vet att han inte uppskattar det. När man kramas så kramas man och INGENTING annat. Det måste vara väldigt jobbigt för honom att ha mig som hjälpreda i detta. Som stör honom hela tiden när han fokuserar på att få vårt kök klart. Om jag någon gång klagar på att det tog för lång tid att få köket klart, säg till mig då. Det var ditt eget fel. Du störde hantverkaren.

Än så länge har han inte sluntit med något så det gått sönder. Jag försöker hålla mig, men det är svårt när det är så mysigt att bara få snusa lite i nacken på honom när man är så nära. I övrigt så jobbar vi väldigt bra ihop. Vi förstår varandra och vet hur vi båda tänker. Vi har inte bråkat (ännu) om något när vi jobbat ihop. Vilket är ganska vanligt annars har jag förstått. Vi bråkar ibland men inte för att vi jobbar ihop. Kanske för att vi är så vana att jobba tillsammans. Då vi egentligen har gjort det sedan vi blev tillsammans. Vi tycker helt enkelt om att vara tillsammans, alltid, även på jobbet.

Men som hantverkare börjar det nog bli lite jobbigt för honom. Att inte få fokusera hela tiden på det som han fortfarande måste lära sig hur man gör. För när han sitter framför datorn och jag kommer och snusar i nacken, då går det bra. Han kan nog till och med uppskatta det lite då. För att han behöver inte fokusera så hårt på det som han redan kan och behärskar. Jag är tacksam att han låter mig hållas. Att jag får fortsätta att snusa honom i nacken på de mest olämpliga tillfällena.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Min ugn var inte bra. Den hade ojämn temperatur. Gummilisten började släppa så värmen åkte ut. Värmeelementen i taket var lösa. Den var gammal så att den började ge med sig är förståligt. Inget jag anklagar den för. Den var också väldigt välanvänd. Den fick göra allt möjligt för att tillfredsställa mig. Nu när jag inte har någon ugn, och inte haft på flera veckor, så vet jag hur mycket jag saknar den.

Jag visste innan att den skulle bli saknad. Jag saknar att baka, att långsam koka maten, ja, det är så mycket jag saknar. När jag gick i lågstadiet, mellanstadiet så kom jag hem till mormor. Mamma jobbade och då fick mormor vara den som tog emot. Många barn har det inte så. Utan de kommer hem till ett tomt hus. Vi bodde ovanför mormor och morfar så efter jag varit hos mormor för att äta så kunde jag gå hem och ändå ha någon nära.

När vi, jag och min bror, kom hem från skolan så fanns det alltid mat. Ofta så gick maten att äta. Mormor var inte världsbäst i köket men det var ätligt. Mormor hade alltid lite bråttom och gjorde tusen saker samtidigt. Som att möblera om vardagsrummet samtidigt som hon lagade mat. Eller något annat projekt som pågick under tiden hon lagade mat. Som sagt ofta så gick det att äta och inget fel på maten.

Mormor använde också ugnen till mycket. Som till exempel att tillaga hare. Det kan vara gott att stoppa in i ugnen med lite lök och annat gott. Och sedan låta den småsjuda under en tid för att att få en god hare. Haren var antagligen skjuten av någon i familjen. Det vet jag inte vem för just denna haren. Denna haren som serverades just för dagen. Den haren dog förgäves. Denna haren fick antagligen en snabb död men en låååååååång tillagning i ugnen.

När mormor ställde fram ugnsfatet så var det en svart, knappt synligt att det var hare, klump i fatet. Den haren hade fått vara inne alldeles för länge i min vän ugnen. Det hade inte spelat någon roll hur bra ugnen varit. För med den tiden och den tempen så blev det en svart klump. Jag tycker synd om haren. Jag tycker synd om ugnen. Men mormor hon såg inte problemet. Hon serverade mat och det var bara att äta.

Nu lyckades vi undvika just den svarta saken som ställt fram och välja de andra sakerna. Tillbehören som hade tillagats på spisen. De var mer ätliga. Och mormor var nöjd. Det kanske är huvudsaken. Att vi alla får vara tillsammans och vi kan hjälpa varandra. Mormor hjälpte oss med att få mat och finnas för oss tills mamma kom hem. Vi hjälpte mormor med att äta hennes mat oavsett vad som serverades.

Så även om ugnar är fantastiska så behöver de någon som hanterar den. Idag tror jag att jag hade uppskattat den där haren på ett annat sätt. Om inte annat så kommer jag att minnas haren för resten av mitt liv. Så även om den fick dö utan att ge energi till oss så fick vi ett minne. Ett svart minne som vi aldrig kommer att glömma. Varken jag eller min bror.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Nu är vi där igen. Mamma får inte ta emot besök och hon har tappat allt. Igår var det en Sk.tdag. Igår fick hon den andra vaccindosen. Det är bara bra. Det som är mindre bra är att hon också testades för Covid-19. Då personal som bekräftats har jobbat med mamma. Tummarna går sönder här hemma. I övrigt så var det en jobbig dag för mamma för att hon inte får ta emot besök.

När jag ringde på eftermiddagen igår så visste jag att personalen hade det tufft. Många som ringer och vaccin och tester gjordes. Sedan alla andra vanliga saker som måste göras. När jag ringde tidigare under dagen så svarade ingen ens. För att de hade för mycket att göra. Därför hade jag ingen stor förhoppning om att de skulle kunna gå till mamma med telefonen.

Jag inledde samtalet så. Innan jag pratat färdigt så sa hon att hon var på väg till mamma. Att jag absolut skulle få prata med henne. För hon behövde det. Hon var jätteorolig. Och skulle nog må bra av att få prata med mig lite. Det är inte lätt att ha peppande ton då. Med den starten. Jag blev så ledsen för jag vet precis hur dåligt mamma mådde.

Att vara den som sitter bredvid är mycket tuffare än att vara den som är drabbad. Även om jag inte heller får träffa mamma så är jag inte ensam och isolerad. Som mamma. Nu har de större restriktion på boendet också. Att de är isolerade från varandra. Särskilt mamma då hon har hosta. Från alla sina år som rökare men också för att hon är så stillasittande hela tiden.

Nu blir det till att försöka ringa så många gånger det går. Jag hoppas att mamma får besked på sitt prov ganska fort. Jag och mamma bestämde igår att när hon har svar så ska vi ses. Med eller utan besöksförbud. Mamma är till och med villig att gå ut bara för att kunna träffas. Och så får det bli. På fredag ska vi ses. Oavsett vad som händer. Alternativet finns inte. Att inte ses. Mamma mår alldeles för dåligt för att kunna stanna vid det. När också personalen lämnar allt för att gå med telefonen till mamma. Då är det illa. Mamma är inte gnälltanten direkt.

Det enda positiva är att andra dosen är tagen. Att det inte är säkert att smittspridningen avtar med vaccin är inte så viktigt för mig. Jag kan fortsätta hålla mig isolerad. Det viktiga är att mamma kan få besök och inte vara i den stora risk som hon varit.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ibland känns det som att jag tar all kraft från maken för att simma. Jag har skrivit nu några gånger om att musiken läker. Simma själv är en låt som spelas mycket från min sida just nu. En låt av Ana Diaz och som Silvana Imam har tolkat i Så mycket bättre. Båda är lika bra och varvas om vartannat. Den handlar om att båda måste bidra. Att inte bara en kan hålla uppe relationen. Den börjar så här:

Det kommer bli bättere
Du kommer andas lättare
Du kommer bli, va hettere?
Typ, störst
Kom sätt dig ner
Det kommer bli bättere
Du kommer andas lättare
Men du måste andas vet du det
De kommer bli bättre, men de kommer bli sämere
Först
Du måste simma, simma, simma, simma, själv
Du får inte dra ner mig
Orkar inte ta med dej
Simma, simma, simma, simma, själv
Du vet att jag håller av dej
Men de inte bra om jag drar dej
Nej

Och så känns det lite nu. Att maken är den som måste simma för oss båda. Vilket inte är rättvist. Varför ska han vara den som gör allt. För så är det. Han är den som bygger. Han är den som ordnar maten. Han är den som diskar. Han är den som handlar. Jag håller näsan över ytan. Knappt. Om vi fortsätter så här så kommer jag att dra ner honom.

Jag överdriver till viss del. Några saker gör jag. Men i förhållande till vad han gör så är det inte jämnt fördelat. Inte ens om vi räknar in det jag gör för andra. Som att hjälpa till att flytta. Eller mina ideella uppdrag. Han gör mer ändå. Han jobbar också och drar in pengarna. Det kan jag inte skryta med att jag gör direkt.

När köket är klart så kommer det bli bättre. Det kommer att bli lättare att andas då. Just nu i stöket så är det inte så lätt att andas. Men det kommer bli bättre om jag bara fortsätter att andas. Och till alla er som blir oroliga, det är lugnt. Jag kommer bli typ störst om jag bara sätter mig ner och kommer ihåg att andas.

Det har jag gjort förra veckan. Satt mig ner och andats. Denna veckan har börjat lugnt. Jag har andats. Fortfarande nervöst med tanke på mamma. Fick inte reda på om flera blivit sjuka. Mamma har inga symptom, vilket är det viktigaste för mig just nu. Så jag fortsätter att andas idag. Och är nöjd över att diskberget är borta. En del tog maken och en del tog jag. (Jag tog toppen på isberget.)

Nu var det absolut nödvändigt för alla gafflar var slut. Då hade vi ändå diskat två gafflar inför måltiderna några gånger. Att slippa diska i tvättstugan ser jag fram emot. Maken med. Han ser nog fram emot att få tillbaka diskmaskinen. Den har vi varit utan i tre veckor nu. Allt går om man bara kämpar. Maken simmar för fullt och jag hänger på med det jag kan. Snart blir det bättre.

För simma själv det ska jag igen. Och kanske också ge hjälp till maken. Frågan är bara när. Jag glömde ju en massa frågor till läkaren när jag var där. Allt för att hjärnan inte är med mig. Det blir bättre. Jag kommer andas lättare.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Mamma och jag var ute och handlade till mig en dag. Det var en fin dag och jag behövde kläder. Jag var i tio-års åldern. Det hörde inte till vanligheterna att vi var ute och shoppade. Det brukade snarare bli något plagg då och då. Men denna dagen blev det mera. Det blev en hel outfit. Ett par rosa och svart rutiga byxor. Jag var så himla glad för de räckte till på längden. Sedan en tröja som matchade i rosa. Jag tror det var strumpor också.

Just de här två var jag så glad i. Jag ville ha på de på en gång när vi kom hem. Vilket jag självklart fick. På kvällen skulle jag iväg på Vi unga. En gång i veckan var det aktivitet med Vi inga uppe i bygdegårdslokalen. Så även denna dag. Jag kommer inte ihåg alls vad vi gjorde denna dagen. Det jag kommer ihåg är att jag var ganska (lat) trött denna dagen. Så jag bad om skjuts nerför backen av ledaren. Alltså vi pratar om nerför backen. Ingen sträcka alls.

Självklart fick jag det. Hon skulle ändå åka där. Vi åker nerför backen och jag hoppar av vid kyrkan. Vi bodde i gamla prästgården. Så för att komma hem så behövde jag korsa vägen. Följa utmed kyrkan och kyrkogården för att sedan vara hemma. Det är nu det händer.

Jag kollar höger och vänster. Till höger ingenting och till vänster bara bakljusen på bilen jag precis har hoppat ur. Så jag går över vägen. Det skulle jag inte gjort för det kom en bil som var dold av den jag lämnat. Upp på motorhuven. Upp i luften. Ner på motorhuven och till sist tillbaka på marken. Denna gången liggandes istället för stående.

Eftersom det varit en mötande bil så var det låga hastigheter. Jag landade och var vi medvetande. Vilket alla i byn tydligen hörde. Passageraren till bilen som körde på mig, springer till grannen till oss. Hon är min mammas svägerska och dessutom sjuksköterska. Till henne springer han nog sitt snabbaste lopp i sitt liv och ber om hjälp. Hon kommer fort. Någon ringer efter ambulans. Jag skriker fortfarande.

Mamma har inte kommit än. Min bror dyker upp på cykel. Hans coola cykel med limpsadel och förhöjt styre. Utan reflexer och lyse. Himla cool. Fler från byn samlas. Ingen kunde undgå att höra (sirenen) mig. Mamma har inte kommit än. Efter tag så kommer min hund. En stor Old english sheepdog. Och strax efter kom mamma. Men en cigarett. Och alla undrade varför hon tog så lång tid på sig. Svaret: Jag hörde ju att hon lever. Så det var ingen brådska.

Alla hörde att jag levde. När det gick upp för min bror att polisen också skulle komma till platsen inte bara ambulansen. Då tog han sin cykel och kastade ut den på åkern. Och jag blev vansinnig och skrek till honom. Tror du att dem bryr sig om din dumma cykel när jag ligger här! Han lyssnade inte på mig. Han tog det säkra före det osäkra. Polisen skulle inte få beslagta hans coola (olagliga) cykel.

Mammas svägerska var snabbt på plats även om hon också precis som mamma kunde göra bedömningen väldigt fort att jag levde. Men hon hade lite andra kriterier också. Som att se vart jag var skadad. Det var benet som var av. Jag fick snällt ligga kvar på marken stilla tills ambulansen kom. Som inte var långt efter mamma. På med nackkrage. På med benkrage. De blåste upp något runt hela benet för att inget skulle flytta sig till vi kom till röntgen.

Mamma och jag åkte in. Benet är av på två ställen. Både vad ben och skenben. Dessa har åkt ihop och jag måste opereras. Då får jag reda på att de måste klippa av mig kläderna. Kläderna som jag oroar mig för om de gått sönder under min flygtur. På benet var det ett hål. Det visste jag. Vilket jag tyckte skulle lagas. Och nu fick jag reda på att de klippte sönder alltihop. Även strumporna. Inte ens en dag fick jag ha min nya fina kläder.

Mamma tog allt som vanligt med stort lugn. Jag vet inte om det blev något försäkringsärende. Jag fick inga nya kläder omgående i alla fall. Och jag kunde dessutom inte lösa det omgående heller. För det blev gips upp till höften i tio veckor. Sedan att gipset gick sönder vid knäet en gång räknas kanske inte. Eller att jag fick en blåsa på benet som var tioxtio cm som ingen trodde på. Det är helt andra historier om hur vi löste det. Mamma och jag.

Just nu så är allt lite allmänt deppigt. Kroppen orkar inte. Mamma frustrerad (inte hela tiden men tillräckligt) över att det inte är som det ska. Och när allt är så så blir inget roligare än vad man själv gör det. Jag försöker hålla mig uppe med skratt ( emellanåt). Maken däremot skrattar inte riktigt lika mycket som mig (än).

Jag lovade att jag skulle måla över Jokern om jag såg hälsobekymmer hos maken. Nu har det passerat ett antal nätter och han har inte blivit skrämd ännu. Så Jokern finns kvar på väggen. När sommaren kommer och det är ljusare tidigare så kanske det händer. Men nu är inte Jokern ett problem. Problemet för makens hälsa är nog jag just nu.

Igår så stod jag utanför toaletten (igen). En annan toalett, en annan pose och inget läte. Jag bara stod där helt tyst, nära, lite underifrån och skumt i hallen. Jag glider upp tyst nära hans ansikte. Han skuttade högt. Jag undrar hur högt han hade hoppat om jag också sagt något? Det finns en risk för hälsan hos oss båda. Hos honom för hjärtat. Att det kanske stannar. På mig för att jag skrattar tills jag kiknar. Tårarna trycker fram bakom ögonlocken.

Ett annat problem är ju att jag gör det här när jag också vill gå på toaletten. Och i vår familj så är det han som tar lång tid på sig på toaletten. Så jag börjar ju skratta för mig själv långt innan det händer. Jag kan också tänka ut hur jag bäst ska göra för att han ska bli så rädd som möjligt. Problemet, är att jag BEHÖVER gå på toaletten!

För när han kommer ut och han blir precis så där rädd som jag räknat med så skrattar jag tills jag kiknar. Det är ingen bra kombination med att behöva gå på toaletten. Så jag måste fösa ut liket från badrummet för att kunna fortsätta skrattattacken under mitt besök. När jag sedan är klar så har liket återhämtat sig och kan väl se det roliga i det (eller inte alls). Han säger att han kommer drömma mardrömmar om hur jag står i olika positioner utanför dörrar i veckor nu.

Jag har inte behövt klappa på honom inatt för att han hade en mardröm. Och jag har inte vågat fråga om han har haft en mardröm. Jag får försöka få honom att tänka på Jokern igen. Att det är Jokern som är boven i vårt hem. Inte jag. Jag är alltid snäll och beskedlig. Jokern däremot vet man ju gör bara hemskheter.

Ta hand om dig. Under dagen så glöm inte att ha roligt. Fnissa lite åtminstone. Vi hörs imorgon.