Kategori: Familj

Minstingen lagar mat varje tisdag. En deal i steget innan han flyttar hemifrån. Igår var det diskussioner kring hur mycket pasta som skulle kokas till de stuvade makaroner. Jag svarar att det bör vara ca 7 deciliter. Och en dryg liter stuvning. Självklart så görs de i olika steg. Inget annat är ett alternativ. Det är vi väldigt överens om i vår familj.

Maken är inte närvarande när vi diskuterar till en början. När han kommer in i samtalet så börjar han med att säga till minstingen att han inte behöver göra så mycket. Det blir så mycket jobb för honom. Det räcker om han gör till oss nu till middag och en matlåda till honom imorgon. I nästa andetag så säger han det räcker med en liter makaroner.

Minstingen fnissar och säger men mamma säger 7 deciliter. Sedan visar han i en glasburk hur mycket det är med de olika måtten. Maken skrattar rakt ut och säger att 7 dl räcker ingenstans. Mintingen och jag börjar skratta och frågar hur han ska ha det. Ska han laga mycket mat eller ska han laga lite mat. Maken frågar vad vi menar. Du säger att han inte ska laga så mycket mat för att det blir jobbigt. Sedan säger du att 7 deciliter inte räcker.

Vi enas om att makens uttalanden inte går ihop. Laga inte så mycket-det blir för jobbigt mot det där räcker inte. Men maken är ihärdig och till slut så blir det något mitt emellan. Det är lyxigt att få maten lagad av sonen en gång i veckan. Med äldsta sonen så blev den mesta av matlagningen över telefon. Hur ska jag göra med detta-frågorna som alltid är. Nu har inte minstingen så många sådana frågor kvar men han är ju också äldre nu än vad hans bror var när han flyttade hemifrån.

Snart så bor inte minstingen hemma heller längre. Det är mysigt så länge det varar. Och vi får se hur länge det gör det.

Ta hand om dig. Idag ska vi äta stuvade makaroner och falukorv till lunch i vårt hushåll. Vi hörs imorgon.

Igår fick mamma upp sitt julpynt. Lite tidigt. Men man vet aldrig om de stänger ner allt snart. Vilket jag hoppas att de inte gör. Men om så är fallet så har nu mamma det julpyntat. Eftersom mamma samlar på snögubbar så kan man ta fram det nu. Det är mindre juligt än jultomtar.

Hon har några tomtar. De är från hennes pappa. Han samlade på tomtar. Han hade också alla på samma ställe när julen kom. Uppradade på chiffonjén i finrummet. Stående tätt, tätt för att få plats med alla. Några av dessa har mamma hos sig. Tre av den större storleken. Många fler finns hemma hos henne och sambon. (Eller säger man särbon nu?).

Nästa gång jag kommer måste jag ha med lim. För pappstjärnan till lampan hade släppt i en av fogarna. Jag kan också ta med en annan pappstjärna för jag har likadana här hemma. Igår visste jag inte att den var trasig så då hade jag inget lim. Nästa gång får jag helt enkelt lösa det.

Vi fikade tillsammans och hade det bra. Mamma var inte så talför igår. Men hon fick fram att jag behövde inte sitta där. Då sa jag att jag sitter inte bara där jag är ju hennes sällskap. Då svarade hon att det var ju trevligt. Då stannade jag. Och om hon velat att jag skulle gå då hade hon nog sagt något igen. Det brukar hon vara tydlig med.

Vi (läs jag) gick igenom vad som hänt sedan vi sist sågs. Bland annat så kommer vi inte kunna fira näst yngsta barnbarnet som det var tänkt. Nu får vi hitta en lösning digitalt istället. Då tjurade hon lite men så sa jag att det är ju bättre än inget firande alls. Då log hon. Det blir nog bra när vi är där.

En dag i taget. Vara hemma. besöka mamma (sällan). Vara hemma. Handla. Det är det vi gör nu för tiden. Börjar tära på allt och alla. Kanske också därför restriktionerna inte efterföljs av många. Jag kommer fortsätta att följa så gott jag kan.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår kom beskedet om att allt förlängs. Eller det är på remiss men jag ser inte varför det inte skulle bli så. Vi har inte gjort som vi blivit rekommenderade. Det har lett till att hårdare restriktioner måste införas. För allas vår skull. Nu straffas alla. Vi får vara max åtta personer i allmän samling. Nu är frågan om vi kommer att ta vårt ansvar som följer med friheten?

För friheten har vi. Även om det införs restriktioner så har vi friheten. Det är ingen som kommer avbryta en privat fest. För det skulle inskränka vår frihet. Sedan hoppas jag att alla inser att nu ska vi inte ha fest. Där det kommer att avbrytas är när det är offentligt. Är vi fler än åtta stycken samlade så kommer samlingen att skingras. Om vi sitter på ett matställe så får vi vara fler än åtta i lokalen men inte fler än åtta i varje sällskap.

Restaurangerna får alltså lite dispens från de hårda nya reglerna. Dock så uppmanas vi att inte gå ut och äta och sitta på lokal. Då är frågan kommer vi att beställa hem mat för att hjälpa istället? För vi har friheten. Vi måste bara förvalta denna så vi får behålla den. Annars finns risken att det kommer en pandemilag. En lag som säger att rätten finns att inskränka vår frihet. Att rätten finns att stoppa privata fester. Är det vad vi vill? För det är nästa steg om vi inte tar vårt ansvar för vår frihet.

Jag försöker att hitta guldkornen i vardagen. Att inte fokusera på allt jobbigt som är just nu. Ett stort guldkorn är att jag får frukost på sängen. Varje dag. Det är så lyxigt. Och jag älskar att bli behandlad som det viktigast i världen för min make. Oftast är det yoghurt på menyn. Maken gör vad jag ber om. Äggröra, stekt ägg, bacon, smörgås, ja, vad som helst. Nu är det snart jul (längtar) så då finns det julskinka (heter ju helgskinka nu) och rödbetssallad som alternativ.

Det är ett stort guldkorn för mig. Att få frukost på sängen. Makens guldkorn är att få äta vid bordet. Jag har sagt att det får bli på söndagar. Jag kan säga att hans guldkorn slarvas det med. Det är långt ifrån varje söndag som han får äta vid matbordet i köket tillsammans med mig. Jag njuter för mycket av mitt guldkorn så han får sitt väldigt sällan. Han är för snäll att påminna mig också.

Idag njuter jag av mitt guldkorn. Många dagar kvar till söndag. Jag ska verkligen försöka komma ihåg att vi ska gå ner och äta frukost tillsammans då. Vilka är dina guldkorn? Vad gör du för att orka just nu?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Mamma är en snögubbssamlare. Hon började samla på snögubbar innan det ens gick att få tag på. Förr i tiden så var det mest tomtar och änglar som var till jul. Då vill mamma ha snögubbar. Och samlandet har fortsatt. Nu är det jag som jagar snögubbar. Åt mamma.

Jag såg att de hade ett flertal på Erikshjälpen här i stan. Problemet är ju att vi inte ska ge oss ut i butiker. Här blir det lite svårt för det går inte att köpa över nätet från butiken. De har en webshop men inte på alla produkter i sortimentet. Sedan vill jag ju också bidra i köpandet för allas överlevnad. I detta fall många barns i andra länder.

Jag har ju också en del klimatångest så att köpa begagnat är ju det bästa. Och då på hemmaplan utan en massa transporter. För jag letar en del på Tradera och andra sidor men då tillkommer ju ofta frakten. Då menar jag alltså själva resan i landet inte kostnaden. Svårt det där med hur man ska göra. Det blir inga snögubbar denna gången. Jagandet får fortsätta.

Och då kan jag också visa mamma och se om hon är intresserad. Hon har köpt en julduk begagnad. Jag hittade på Tradera och hon vann budet. Förhoppningsvis kommer den också att kunna läggas på bordet. Det återstår att se hur det blir med besök i framtiden. Jag hoppas att alla bara kan försöka sitt bästa och inte sprida smittan. Då släpper det snart. Ja, om vi får ett vaccin vill säga. Men det verkar ju hoppfullt just nu.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har lyckan att ha någon att bli gammal med. Någon som lyfter mig och hjälper mig. Jag hittade inte rätt med en gång men när jag väl gav mig chansen att göra det så blev det verkligen rätt. Vi är som skapta i samma form och samtidigt inte.

Vi är väldigt lika. Vi behöver vår egentid. Vi behöver få utrymme att vara oss själva. Vi är ganska individualistiska kan man säga. Vi tycker inte om lagsporter. Vi tycker om att kunna tävla för oss själva. Att kunna lita helt och hållet på sin egna prestation för att ta sig till målet. Det kan var en styrka och en svaghet. Men vi är lika i det avseendet.

Vi är också väldigt olika ibland. Jag är mer nyfiken på att prova nya saker. Vi tänker båda väldigt snabbt men ofta på olika områden. Jag kan vara väldigt snabb i tanken kring inredning medan maken kanske vurmar för Makitavertyg mer. Jag har lätt för att se hur saker och ting blir visuellt medan maken har lättare med språket.

Alla delar som vi är lika och olika på gör oss väldigt kompatibla med varandra. Där den ena tappar, tar den andre vid. Där båda lyfter så lyfter vi högre tillsammans. Vi kommer hålla livet ut. I nöd men också i lust. Vi har upplevt nöd. Vi är på väg att uppleva nöd ännu en gång i vårt liv tillsammans. Och vi kommer att ta oss igenom, runt eller över det tillsammans.

Det viktigaste är tillsammans. Vi busar mycket. (Mest jag, jag vet.) Och det kanske det är det viktigaste ändå. Att busa tillsammans. Inte att ha någon att bli gammal tillsammans med utan att ha någon att förbli ung tillsammans med. Då har vi hittat rätt. Vi njuter av att bara vara, busa, glädjas och vara sorgsna tillsammans.

Om vi inte passar oss så kanske vi inte bara förblir unga. Vi kanske blir barnsliga. Med tanke på avhållsamheten av att träffa andra människor kanske vi tappar konceptet och alla sociala normer och blir barn tillsammans. Om jag måste välja mellan att bli gammal med någon eller att bli ett barn med någon så väljer jag det senare. Det låter roligare.

Ta hand om dig. En dag till. Jag lovar vi orkar en dag till. Vi hörs imorgon.

Utan hoppet så kommer vi aldrig att klara det. För att orka hålla ut och hålla i så måste vi leva på hoppet. Hoppet att det kommer att bli bra igen. Det kommer aldrig kunna bli som det var innan. Men det kan bli bra. Det kan bli bättre. Vi kan förbättra oss.

Jag lever på hoppet. Hoppet att mänskligheten ska tänka på andra än sig själva. Jag lever på hoppet att det kommer något bättre ur det här. Jag lever på hoppet att vi reser oss igen.

Mamma har rest sig igen. Hon kom hem från sjukhuset igår. Hon är nöjd, jag är nöjd, vi alla är nöjda att mamma är hemma igen. Ännu en gång har hon rest sig. Mamma är stark och tillsammans orkar vi. Jag fick berätta om allt som hänt sedan hon blev inlagd. Vilket var en hel del. Jag berättade bland annat om hur jag smälte choklad när jag kokade ägg för att spara tid. Det tyckte hon var roligt.

Om man kokar ägg och behöver smälta choklad så är det väldigt behändigt. Använd en värmetålig form med handtag. Då ställer du formen på äggen med handtaget utanför kastrullen. Då behöver du inte hålla formen. Det smälter bra och inga ånga åker in då formen är rakt i grytan. Det var en härlig eftermiddag vi hade tillsammans. Och det viktigaste, hon drack kaffe och njöt igen.

Mamma är hemma igen. Så skönt. Hon kunde prata mycket och orkade länge. Jag får åka tillbaka snart igen. För att verkligen bara kunna vara tillsammans med mamma igen. En helg är inte så lång tid men en helg där mamma ligger på sjukhus är en evighet. Idag blir det återhämtning för mig och så åker jag på besök imorgon igen.

För hoppet det finns kvar. Idag blir en bra dag. En dag med distansering och hoppet om att allt ska bli bättre snart. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det finns mycket att säga om mormor. Kanske aldrig kommer att kunna få fram allt. Igår satt vi och pratade om familjen. Om oss alla. Minstingen tog upp mormor och så klart drog vi igång på högsta växeln.

Vi berättade bland annat om den gången mormor skulle koka ägg. Maken är fantastiskt duktig på att koka ägg. Han får dem alltid krämiga i gulan. Mormor talade en dag om hur goda ägg han gjorde. Vi åt frukost tillsammans hemma hos oss. Som ni vet så har ju mormor ingen stressknapp i kroppen så det kan bli lite längre än vad som var tänkt på spisen. Som ärterna hon brände vid.

Av den anledningen så blev ofta mormors ägg hårdkokta. Inga studsbollar. Hon satte ju timer på äggen. Men det blev oftare hårda än krämiga. Mormor vill inte ha rinnig vita. Och så är det väl lite med oss alla. Vi tar lite extra för att verkligen inte få rinnig vita om vi inte vill ha det. Och det går då fort från krämig gula till hård gula.

Maken berättade hur han gör sina perfekta ägg. Han tar äggen. Lägger dem i kastrullen. Han använder alltid samma kastrull. Ofta samma mängd ägg. Han häller på vatten och sätter dem på spisen. När han sätter på plattan så sätter han på timern på äggen. Nio minuter.

Mormor är mycket nöjd över att fått veta hemligheten med perfekta ägg. Det går en tid och vi ska äta middag hos mamma. Vi ska äta nässelsoppa med ägghalvor. Som vanligt är mamma ute i sista sekunden. Äggen kommer fram på bordet oskalade. När vi har ätit nässelsoppa tidigare så har det alltid varit med hackade ägg blandade med smör, crème fraîche och gräslök. Men inte denna gången. Denna gången blir det ägghalvor med perfekt krämig gula.

Maken är först med att börja skala ett ägg. Det visar sig vara ganska svårt. För äggen är knappt uppvärmda. Det finns en vit fast hinna på insidan av skalet. Resten är ett rått ägg. Mormor blir alldeles förfärad. Hur är det möjligt? Hon hade ju gjort precis som hon hade fått lära sig av maken.

Maken frågar hur gjorde du då? Hon går igenom stegen. I med äggen i kastrullen. Maken frågar hur många ägg och vilken storlek på kastrullen? Mormor svarar att det var ju ganska många ägg, åtta, så en större kastrull. Hon fortsätter att hon fyllde med vatten och när hon satt på plattan så satte hon timern på nio minuter. Precis som hon fått lära sig.

Maken försöker med snäll och pedagogiskt röst förklara att det är många saker man behöver ta reda på när man kokar på hans sätt. Det första är spisen. Hur lång tid tar det innan det kokar upp? Och sedan spelar det roll hur mycket vatten och hur många ägg man använder. Så storleken på kastrullen spelar också roll.

Mormors ägg blev inte perfekt till soppan. Mormor kokade aldrig perfekta ägg efter makens recept. Kanske om maken varit där och tajmat allt att hon gjort det. Efter en tid så fick de också induktionshäll. Då hade det ännu en gång behövt att tajmas med tiden. Mormor kokade ägg på sitt egna vis. Det var lättast. På med äggen. Sätt timern när vattnet kokar. Om man missade när det började då gissade man hur länge och satte tiden efter det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.