Kategori: Familj

Publicerat

Kantareller och annat viktigt i livet

Mammas specialitet, kantareller. Stekta, stuvade eller något annat gott med dessa små gula saker. Det är mammas grej. Igår fick hon mina kantareller. Stuvade och plockade av mig.

Jag kommer dit. Har fått låna minstingens bil för att åka till mamma. Vi vägrar att ha två bilar. För det första så är maken och jag nästan aldrig ifrån varandra mer än över dagen. För det andra, det är inte bra för miljön att alla har en egen bil. För det tredje, jag har ben. Tyvärr är det lite långt att gå till mamma. Så igår fick minstingen använda sina ben för att jag tog hans bil.

Bra för miljön, bra för hälsan och bra för plånboken. Väl på plats hos mamma så ska jag värma kantarellerna som jag gjorde hemma. Jag ska steka varsin macka. Jag har med kaffe så jag kan brygga åt mamma. Jag har med mig kastrull, stekpanna, smör, grädde och allt som vi kan tänkas behöva för att kunna äta tillsammans i mammas lägenhet. Allt för att följa rekommendationerna och inte vara ute i allmänna utrymmena.

Tror ni att mammas spis fungerar? Så klart inte. Den har fungerat. Jag har använt den. Jag vet hur man gör och vilka knappar som ska vridas på. Men den är död. Det är svårt att värma något utan värme. Så hur ska vi nu göra? Det är tre olika personer från personalen som försöker få igång spisen. Ingenting hjälper. Antagligen så har en säkring gått. Men det skåpet är låst. För alla, även personalen. Du behöver tydligen ha en särskild titel för att få röra det skåpet.

Det var lördag igår. Tror ni att den personen som har rätt titel jobbar på en lördag. Svaret är nej, det gör inte den personen. Så där står jag med halva mitt kök hos mamma utan att få någon värme. Det finns ju andra spisar att använda. Problemet är covid och att tänka på att inte sprida någon eventuell smitta. Och de boende rör sig i korridorerna. Då bör jag inte göra det som besökare.

Till slut kom vi fram till att det finns ett personalrum i källaren som inte används på helgerna. Dit fick mamma och jag gå med halva mitt kök för att göra våra mackor.

Kan du sluta ta bilder och låta mig äta nu?

Mackan blev gjord och mamma var nöjd. Och en hel termos med kaffe fick vi med oss. Så jag behövde inte brygga något. Men grädden var bra för det fick vi ingen. Och man måste ha grädde i kaffet om ni inte visste det.

Jag tog också bilder på mammas uteplats för att åka till min expert och se om hon tycker att vi ska plantera något nu, istället för till våren. Kanske en klematis till eller en kameleontbuske? Du kanske har några bra förslag. Jag vet inte men det ser tomt ut i rabatten. Så det ska vi göra något åt. Mamma undrar fortfarande om jag är hennes dotter, eller om det går att ha en bortbyting i vuxen ålder?

Ser alldeles öde ut i hörnet. Till höger om min skugga finns idag en klematis.

Mamma är nöjd över att jag har klimatångest. Att hon inte vet att jag är hennes dotter gör inget, för det är till det bättre. Enligt henne. Jag var inte dålig innan alltså. Bara bättre nu. Livet är för kort för att vi inte ska utvecklas hela tiden. Att lära mig saker är något som jag verklig uppskattar. Kanske mer nu när orken tryter. Att veta att jag fortfarande kan utvecklas är en fantastisk känsla.

Jag får dock jobba lite på tålamodet nu för tiden. Att ha ett starkt tålamod tillsammans med lite sömn är en bedrift. Och jag klappar mig på axeln varje dag för att jag klarar så mycket som jag gör. Jag klappar mamma på axeln varje gång jag är där för att hon klarar allt hon gör. Att hon orkar en dag till. Om inte för sin skull, så för vår skull.

Jag brukar säga att jag fått min envishet av henne. Men det är inte riktigt sant, för hon har sin kvar. Att vara envis är en styrka men kan också vara en svaghet. För om vi lägger envisheten på fel saker så blir det inte bra. Som när mamma envetet inte ville träna efter stroken. Ingen bra sak. Men när hon envetet bestämmer sig för att hänga i, det är en bra sak.

Igår blev det skratt som jag trodde. Lite frustration när spisen inte gjorde som vi ville. Och sedan kärleken till maten. Med stor aptit så njöt vi tillsammans av varsin macka. Och mamma flera koppar kaffe (med grädde). Allt som allt en bra dag!

Idag blir det att hålla igång tills maken kommer hem. Nu saknar jag honom oerhört. Att bara få snusa in i nacken när han kommer hem. Det längtar jag efter. Att få höra hans röst. Att bli försäkrad om att vi löser alla hinder tillsammans. Idag är en bra dag!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Mamma mår bättre

Åh, så skönt. Mammas hosta har lugnat sig. Hon är inte isolerad längre. Nu kan oron avta lite för att hon eventuellt har lunginflammation. För det skulle ingen av oss orka nu. Att äntligen få börja ses igen och då inte kunna. Men så är det inte. Idag ska vi ses.

Igår var jag ute och plockade svamp med en fin vän. Vi hittade inte så mycket men vi hade lika kul tillsammans för det. Jag frågade mamma om hon skulle vilja ha en kantarellmacka till fika när jag kommer. Och det var ett tydligt ja. Att hon ville. Jag ska försöka komma ihåg att ta med mig kaffe också. Så att hon får påtår. För den är det lite svagt med just nu. Påtåren alltså.

Antagligen beror det på att köket inte kan räkna så bra. För innan när det var tillåtet med besök så fanns det alltid påtår för alla som ville. Sedan kom besöksförbudet och då tyckte köket att de kunde brygga mindre kaffe. Eftersom inga gäster var välkomna. Problemet i den matematiken är bara att det aldrig kom speciellt många besökare. Så kaffet beräknat med besökare räcker lagom till dem som bor där.

Vi får se om de i köket kan vänja sig vid att besöksförbudet är över och att alla kan få så mycket kaffe de vill ha. Särskilt kaffelisan till mamma jag har. Hon har alltid druckit väldigt mycket kaffe. I alla fall så länge jag vet och kommer ihåg. Hon har kunnat dricka precis innan hon går och lägger sig och somna ändå. Sedan startade hon morgonen med kaffe (och en cigarett). När hon tagit ett par baljor så kunde en rostad macka få göra sällskap med ytterligare en kopp och ett glas juice.

Kaffet kvarstår. Mackan och juicen likaså. Mycket annat har ändrats. Idag blir det en kantarellmacka vilket det vara oftare förr när hon plockade själv. Det är härligt att ha dessa stunder tillsammans. Nu för tiden träffas vi väldigt ofta. Innan när mamma var frisk så träffades vi inte lika ofta.

Kanske för att vi bodde lite för nära varandra. Vi tog oss inte tiden att boka med varandra. För vi kunde ju när som helst. Nu är jag glad att vi bor så nära varandra att det tar mig fyrtio minuter att åka till mamma. Även om jag ibland behöver trixa för att ta mig dit. Det är det värt att få den tiden nu. Ibland skrattar vi. Ibland gråter vi. Ibland fnyser vi. Ibland är vi bara tysta. Det viktiga är att vi är tillsammans. Idag blir det nog skratt och kärleken till mat.

Kärleken till mat har jag från mamma. Hon har även lärt mig att man inte behöver recept. Hon har lärt mig massor av bra saker. En sådan är att lukta, smaka och klämma på maten innan man hänvisar den till soptunnan. För datumstämpel är inte det som säger när det ska i soporna. Det är jag mycket tacksam för att jag har fått från mamma. Om jag inte haft det och i kombinationen med klimatångesten som jag fått, det hade inte varit någon höjdare.

Mamma sa till mig, jag minns det mamma sa…

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Det är tufft

Att komma till mamma och hon hostar. Det är tufft. Jag är inte så orolig för att hon har covid. Snarare så blir jag bekymrad över att hon nu blir isolerad tills de har svar på om det är covid. För alla andras skull. Att vara begränsad i sin rörlighet, sitt tal och bara träffa andra vid fika och måltider är svårt nog.

Att då bara få träffa personal några gånger om dagen. Det är ingen höjdare. Att äta alla måltider på rummet. Att inte få någon miljöändring alls. Jag var hos mamma igår. Så då fick hon sällskap när hon åt middag. Idag kommer hon inte ha sällskap.

Mamma är rosslig och har lite slemmig hosta. Inte mycket men den finns där. Igår hostade hon mycket. Den stora oron är att det är lunginflammation igen. Det är lätt att få det när man inte rör sig så mycket. Mamma kände sig inte sjuk. Det sa hon tydligt. Men hon var inte så med i samtalet. Vilket tyder på att hon kan vara trött.

Mamma har haft lunginflammation innan utan att ha feber. Det är bara vi som är nära som har märkt att något är fel. Och inget har gjorts förrän det nästan har gått på tok. Denna gången hoppas jag att de lyssnar på oss och ser till att det inte är varken covid eller något annat.

Vi bestämde igår att det blir fler besök denna veckan. För att hon ska slippa vara helt ensam. För det är inte kul, att vara ofrivilligt ensam. Idag firar de dessutom måltidens dag med nygräddade våfflor. Jag hoppas att de kommer in med det till mamma. Det är inte säkert. För det är en aktivitet som innebär att man gör våfflorna tillsammans i dagrummet. Och om man inte är med så har man valt att man inte vill ha. Men det tänker de säkert på. Personalen är bra som jobbar med mamma.

Jag fick visa mamma lite bilder på hur fin en av mina klematisar är. Den planterades i våras. Den blev bara en liten kort stängel. Min expert tyckte jag skulle klippa ner den i slutet på juli. Det har kommit två en aningens längre stänglar på den. Och nu har den massor av blommor. Den är liten men väldigt vacker. Med flera knoppar dessutom. Jag undrar om de hinner slå ut också.

Min fina klematis med flera knoppar. Samt en maskros till höger. Den kommer dock inte överleva.

Jag har höstpyntat på trädgården. Jag har planterar lite ljung. Jag passade på i det fina vädret. Mamma tror inte att jag är hennes dotter längre. På ett bra sätt. Bara att hon aldrig trodde att jag skulle börja med att plantera så mycket. Tänk vad klimatångest kan göra. Och med en mamma som man kan fråga så går det mesta.

Återbruk av plåtfälg som kruka.
Hösten är här.

Jag har planerat några julrosor också. Hoppas att de kommer överleva. De ska in i mina jättekrukor senare. De som jag inte kan plantera i förrän jag vet var de ska stå på heltid. De går knappt att flytta med bara lecakulor i botten. Så nu är de i en kruka som går att flytta. Tillsammans med höstsliverax och murgröna. De trivs på platsen så hoppas att även julrosorna gör det.

Julrosorna.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Rutiner

På söndagar är det inte alls samma rutiner som övriga dagar. Söndagar är dagen då vi gör allt precis som man ska. Det är sjunde dagen och vilodag. Eller kanske inte precis som man ska. Vi äter frukost vid matbordet. Medan alla andra frukostar är i sängen. Där jag blir serverad. För andra kanske det är tvärtom.

Vår söndag är frukost tillsammans vid köksbordet. Ingen skillnad på vad vi äter bara platsen. Maken tycker det är väldigt mysigt att äta frukost tillsammans vid bordet. Så då gör vi det, en dag i veckan. Vi har ofta långfrukost också. Oavsett vad vi äter så ta vi tid på oss. Det är en mysig rutin även om jag måste gå upp ur sängen. En fördel är att jag också förstår hur bortskämd jag är av maken som ger mig frukost på sängen alla andra dagar.

Igår firade vi våran bröllopsdag. Lite för tidigt men det fanns ingen ledigt när vi firar. Tänk att han har orkat med att skämma bort mig i så många år. Maken anser att vi har firat (snart) vår 15:e bröllopsdag. Medan jag anser att vi firat vår 14:e.

Det var ett av diskussionsämnena igår när vi var på Afternoon Tea. Det var väldigt mysigt. Vi njöt av både omgivning och tilltuggen. Det var en perfekt dag med lite sol och inget regn. Krispigt i luften men inte kallt. Färgade löv på träden som lös upp. Herrgården ligger vid vattnet och det är väldigt fint. Det är skogsdungar och det känns nästan lite trolskt.

Wallby Säteri, väldigt vackert.

Då är frågan vad firade vi (snart)? 14 eller 15 år? Elfenbensbröllop var det vi firade, alltså 14 år som gifta. Maken anser att det är vår 15:e bröllopsdag. Vilket stämmer på hans sätt. För han räknar vår bröllopsdag som en. Dagen då vi gifte oss är vår första bröllopsdag. Då blir det att vi firar vår 15:e bröllopsdag. Men det är ju inte så man räknar. Det som man firar är ju åren som gifta. Vilket då blir 14 år.

Vi har däremot varit tillsammans i 15 år. Fast det räknas inte. Jag vet. Vi har haft lång tid tillsammans och vi trivs fortfarande tillsammans. Vi skrattar mycket tillsammans. Flera gånger varje dag. Vi kan gråta tillsammans. Inte varje dag och nog oftare jag som gråter ensam i hans famn än tillsammans.

Det är det viktigaste, vår tid tillsammans. Vi försöker att fira mycket. För att hylla oss. Vår tid. Vårt liv. Vi hyllar också oss som enskilda. Vi är noga med att ge varandra tid för oss själva. Även om vi inte vill nyttja det ofta. Det var en av de saker som kom upp tidigt, till och med innan vi blev ett par, hur viktigt det är för oss att ha egentid. Att kunna få vara med sig själv. Det var viktigt för oss båda.

Det blev inte riktigt så. Vi har nästan all vår egentid tillsammans. Vi kan verkligen vara som vi är tillsammans. Tillsammans klarar vi allt. Ensamma är vi inte lika starka. Det ligger något i det. Att vi behöver styrka från varandra för att kunna övervinna allt. Bara vi har lite tid för eftertanke och egentid så blir det komplett.

Ta hand om dig. Njut av vilodagen. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Städningen är klar

Städningen är klar och vi var hos mamma. Jag tycker fortfarande inte om att städa. Men nu är den gjord och det är skönt. Och det var också kul hos mamma. Så dagen igår blev som jag trodde.

Det har varit extra kul hos mamma några gånger nu. Hon har kunnat starta ett samtal. Och fortsätta det. Även om jag måste tyda en hel del och ibland också gissa så är det ett samtal. Sist pratade vi om valet i USA som närmar sig. Det var ett jättebra samtal. Hon sa spontant att hon inte förstod hur någon kunde rösta på den galningen. Vilket gör mig lycklig. Att så mycket av mamma är intakt.

Nu får vi hoppas att han inte blir vald i början på november. Eller jag hoppas. Mamma brydde sig inte så mycket egentligen. Hon kommer inte märka vem som är president i USA. Fast jag skulle märka vem som är det. Och det påverkar större delen av världen vem som är president i USA. Och om det då är en galning, då har vi en galen värld.

Det är så skönt att kunna ha spännande samtal igen. Att inte bara hålla en monolog med lite ja och nej som respons. Eller ett skratt. Även om skratten alltid är mer uppskattade än ja och nej. Samtal och skratt är det som är det bästa.

Igår var maken med. Då blev det andra typer av samtal. Samt att tv:n är på. Han tycker om discovery-kanalen. Vi har ingen tv hemma om det inte är gratis streamtjänster. Därför vill han gärna sätta på tv:n när han är hos svärmor. Vilket hon gärna låter honom göra. Igår var det en skillnad. Att tv:n var på när vi pratade. Den brukar vara på när hon ska vila. Det blir för mycket intryck med både samtal och tv. Men igår gick det bra. Hon hängde med på vad som sas och kunde strunta i tv:n.

Mammas nya tröjor.

Hon hade dessutom en av de nya tröjorna på sig. Denna gången valde hon allt åt det gröna hållet. Och en beige fick följa med också. Hon var mycket fin. Nu måste jag nog börja leta efter lite buffar. För hon vill gärna matcha den hon har kring halsen med kläderna. Hon har en gråbeige. En Junis-buff. Sedan har hon en blå från Folkhälsomyndigheten, en svart, röd och skogsgrön utan logga från någon på samt en Makita-buff i svart och vitt.

Hon skulle behöva en tealgrön, en röd samt kanske en rosa. Junis-buffen har hon tagit från mig. Den blå har hon också behållit från mig. Men det räknade jag nästan ut innan så jag ordnade två. Och jag har tagit kläder från mamma när jag bodde hemma så jag kan inte protestera. Det är bara att betala tillbaka nu.

Det är roligt att kunna vara med mamma igen. Det är skönt att veta att jag kan hjälpa henne igen. Även om det är att hämta ett glad vatten. Nu kan jag det för vi får vara inomhus. Vi njuter varje gång vi ses. Vilket jag talat om för henne att jag skrivit i bloggen. Så då måste hon göra det. Då skrattade hon gott.

Ta hand om dig. Njut av dagen. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Sex månader

För sex månader så kom besöksförbudet. Maken hade koll på nyheterna för vi visste att snart kommer förbudet. Jag var i trädgården när han kom utfarande med beskedet. Jag släppte allt jag hade och åkte till mamma i arbetskläderna. Trädgårdshandskarna i bakfickan och jord på knäna. Nu har sex månader passerat utan att vi fått vara inne hos mamma. Idag är dagen då vi får ses igen.

Idag är dagen vi ska sätta upp tavlan på väggen. Vi ska fixa på rummet i inredningen. Så som mamma vill ha det. Idag är dagen då maken ska få sova bredvid mamma i fåtöljen. Det är nog det mamma har längtat efter mest. Maken med. Jag längtar efter att få vara nära. Även om jag inte kommer kramas så bara få vara nära, det längtar jag efter.

Det finns glädje i mycket. Idag är det mamma som står för den. Igår var den stora glädjen att jag fick paket. Ett paket med luftlök. Det ska bli så spännande och se vad det blir av den. En vänlig själ som jag inte känner har skickat luftlök till mig. Eftersom det inte finns att få tag i att köpa så jagade jag reda på det på annat sätt. Då är sociala medier bra.

Luftlök som är ganska nere på marken

Jag visste jag skulle få några lökar. Men några är olika många för olika människor. Jag fick massor av lökar. Så nu har jag planterat lite överallt i rabatterna. Förhoppningsvis så trivs den någonstans i alla fall. När den väl trivs så är den tydligen som ogräs och sprider sig lätt. Vi äter mycket lök så för min del går det bra.

Även om det inte var med glädje så blev det ett beslut igår. Nu har jag kompromissat och det blev beställning av ett kök. Det känns bra att veta att kök nu är på gång. Jag tror också att det kommer bli bra. Men kompromissat är det på många sätt. På fler och andra sätt än vad jag hade kunnat förutse. Det kommer först i januari. Så jag har lite tid att fixa runt omkring. Det är bara köksstommar och luckor som är beställt.

Resten ska lösas. Bänkskiva, handtag, vitvaror är kvar. Och kakel, element, golv och tak. Det kommer ju först nästa år. Ugnar beställde jag dock igår. Och de lovade att kunna förvara dem åt mig till januari. Annars skulle risken vara att dem försvinner. Och det vill jag inte. Bänkskiva och resten av vitvarorna kan inte vänta så länge som till nästa år. Men jag har lite tid på mig innan det måste ske. Sju veckor behövde kylskåpet så en månad har jag minst innan jag behöver ordna det.

Även om jag inte är glad över det så är det väldigt skönt. Skönt att beslutet är taget och att vi rullat bollen. Nu är det bara att fortsätta. Men det var igår. Idag är det mamma som gäller. Att bara få vara och pyssla om henne. Det är planen, att njuta av sällskapet.

Ta hand om dig. Njut av tiden, vi hörs imorgon.

Publicerat

Inget annat

Idag finns inget på schemat. Jag laddar för att vara med mamma hela dagen på torsdag. Imorgon finns det en del på schemat. Men jag ska ladda då också. Laddning och inget annat är det som gäller. Nu ser vädret ut att bli hyfsat på torsdag. Men som vi sa när vi skiljdes år förra veckan. Oavsett fint eller dåligt väder så ska vi ses inne hos henne.

Vi ska sätta upp födelsedagspresenten på väggen. Mamma vill ha ny duk på bordet. Jag har tagit dit två dukar men inte kunnat lägga påför att se om hin tycker om någon av dem. Vi ska titta på Discovery-channel. Makens favorit. Han ska sova i fåtöljen och mamma i sängen. Vi ska göra precis som vi vill. Självklart ska vi tänka på restriktionerna. Vi ska gå in via mammas altan för att inte behöva gå igenom boendet.

Om vi förutsätter allt sådant så ska vi göra precis som vi vill. Jag längtar. Mamma längtar och jag tror till och med att maken längtar lite. Fast han måste ändra sina arbetstider. Fast kanske viktigast han har ingen tid för att bygga den dagen. Trots det så tror jag han längtar lite. Att få sova i fåtöljen hos svärmor.

Inget annat är viktigt. Än vår tid tillsammans. Ändå så är det så mycket annat man jagar i livet. Jag jagar kök just nu. Men det är inget viktigt. Inte om man jämför. Tiden vi har tillsammans överträffar allt. Och att då inte välja den är otänkbart.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig

Så är det väldigt mycket just nu. Jag hade inte planerat att bli sjuk. Steg ett. Jag fick bröstcancer. Det var inte det värsta. Då var inställningen att den tar vi bort och så fortsätter livet som vanligt. Fast utan en del av mig är med. Steg två. Så blev det inte. Det blev medicin från hel**tet som gjorde mig jättesjuk. Jag kämpade på länge.

Steg tre. Sjukskrivning under lång tid och pågår fortfarande. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag förstår det och jag tar att man inte kan planera allt. Då får man anpassa sig. Vilket jag gör fortfarande varje dag. Igår på läkarbesöket så tog han mitt blodtryck. Han kom fram till att jag inte är någon ”högtryckare”. Jag hade 95/60. Det är ändå inte det lägsta jag haft. Han föreslog att jag skulle salta lite extra på min tallrik när jag åt. Det höjer blodtrycket.

Jag tycker inte om salt. Jag saltar väldigt lite även när jag lagar mat. Familjen får salta extra på tallriken. Det är inte något jag hade tänkt att göra. Men nu kommer det att finnas i tanken så klart. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag fick en förklaring på varför äldsta sonen gärna saltar sin mat mycket. Han har salt på bacon. Det kan bero på att han har lågt blodtryck som mig. Hans kropp känner helt enkelt det och försöker kompensera.

Jag är mycket för att planera. Jag ser gärna vad som ska ske framåt. Jag har målbilder och anser att om man tänker det så sker det. Men ibland blir det inte som man tänkt. Jag tänkte jag skulle bli av med cancern. Den är borta. Sedan hade jag ingen behandling i tanken mer än bort. Då kom andra och tänkte och jag blev sjuk. Ibland måste man låta andra tänka och anpassa sig på vägen. Jag tycker att jag är ganska duktig på det också.

Det är jag tack vare min äldsta son. Eftersom han är autistisk och inga förändringar får ske. Då har jag blivit en mästare på att anpassa mig för att han inte ska behöva. Resultatet har blivit att han också är en mästare på att anpassa sig. Vilket är fantastiskt då man brukar säga att autism är en omgivningsdiagnos. Det är omgivningen som måste anpassa sig. Då fungerar allt perfekt.

Trots det så blir inte allt som man tänkt sig. Nu står jag här långt in i steg tre och har haft nya steg som tillkommit. Det senaste är att jag inte kan få det kök jag vill ha. Det kan ni läsa mer om här. Klart att man måste kompromissa. Inget konstigt. Nu kommer vi till nästa steg. Jag hade färdigt vilka vitvaror jag ville ha. Jag har köpt diskmaskin efter vilka vitvaror som skulle in fortsatt. Det var kylskåpet som bestämde vilken diskmaskin det blev. Den gick ju sönder för elva månader sedan.

Tror ni att det går att beställa kylskåpet nu när jag vill göra det. NEJ! är svaret. Det går inte. De har stoppat tillverkningen och vet inte om de ska fortsätta. Det är covid-19 som är del av den orsaken. I januari eller februari nästa år ska de besluta om de ska fortsätta tillverkningen. Det finns inte ett enda kylskåp i hela Europa att finna. De har försökt. Ibland blir de inte som man tänkt sig. Nu står jag här med en diskmaskin, utan kylskåp eller andra vitvaror.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Nu måste jag försöka hitta en lösning så att det blir som jag tänkt. Jag vet bara inte hur än så länge.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Mamma sa till mig

Ibland är allt bara tungt. Igår kväll blev det en sådan kväll. Det började ändå ganska bra. Och slutade egentligen bra också. Jag var hjälp igår. Både till sonen och min vän. Jag hade planerat att åka till mamma. Vädret skulle vara bra och idag ska det regna. Det kanske det inte gör men jag ville inte chansa.

Jag ringer alltid innan jag åker för att förbereda mamma på att jag kommer. Ibland ringer jag på vägen. Denna gången ringde jag innan. Då börjar det med att mamma har kräkts under natten och inte mår så bra. Jag var välkommen men på egen risk. Jag bad dem kolla med mamma om hon ändå ville jag skulle komma. Svaret var tydligt, Ja. Jag tänker att om jag får magsjukan spelar ingen roll. Så jag åker dit. Det är ju dessutom på avstånd och lite till. Så jag åker.

Kommer dit. Mamma är inne i sin lägenhet och jag sitter utanför i altandörren. Jag frågar som vanligt hur det är idag. Svaret är att allt är sk*t. Vi fikar och jag pratar på. Efter en timma så orkar hon inte mer. Men eftersom jag ändå sitter i dörrhålet så blir det att jag är kvar. Hon ber mig också att stanna. Personalen fixar så att hon kan vila. Jag sitter där ute och hon ligger och slumrar. Men har ändå koll på mig. Precis som det var innan pandemin. Jättemysigt. Sedan gick vi en promenad i deras fina trädgård. Jättemysigt. Efter det är det dags för middag och mamma vill att jag är sällskap. Precis som förr.

Jag brukade ju var med när mamma åt. Antingen vid lunch eller middag. Det har jag inte varit på ett halvår. Igår blev det igen. Eftersom mamma var isolerad på sitt rum och inte fick gå ut bland de andra boende. Då hon kräkts under natten. Efter middagen går mamma alltid och lägger sig. Så även igår. Jag är med henne till personalen kommer. Jag är den som stått för större delen av samtalet. Det har varit vissa ord och tydningar från mig som vi har konverserat.

När vi sitter där och väntar säger jag till mamma hur mysigt jag tycker vi haft det. Att det kändes som förr trots att jag fick sitta ute och det inte var som vanligt. Då säger mamma med en hel och felfri mening: Jag tycker det har varit en fantastisk eftermiddag! Glädjen i den meningen går inte beskriva. Från att allt var åt h***ete till att det varit en fantastisk eftermiddag. Glädje!

Ytterligare en felfri mening när jag sedan gick. Som svar på mitt: jag älskar dig, mamma så kom det: jag gillar dig också. Inte samma glädje för jag vet om det. Mer glädje över att mamma får fram orden. Så klart härligt att det är de orden då. Snart kommer det tunga. I bilen på vägen hem från mamma.

Jag lyssnar mycket på Petter just nu. På vägen dit var det Petter och det fortsatte på samma lista på vägen hem. Så kommer ”Mamma sa till mig”. En sorglig och fin låt han gjort. Jag antar i hans mammas minne. Det är så mycket i den sången som stämmer med mig och min mamma. Mamma har alltid stått bakom mig och mina val. Hon har alltid tagit striden för mig om det behövts. Hon har alltid varit den som haft visheten och klokskapen när jag stått och velat. Jag har lärt mig så mycket av mamma. Refrängen säger allt:

Mamma sa till mig: ”Glöm de där och va den du vill va”
Mamma sa till mig: ”Håll huvet högt och tro på dina val”
Mamma sa till mig: ”Jag är med dig i varje andetag”
Mamma sa till mig: ”Jag minns det mamma sa”
Sov gott, vi ses nån dag

Den sista meningen så brast det. För så är det. En dag så är det så det blir. Även om det inte är nu så blev det påtagligt att det kommer. Jag orkar inte att tänka tanken, men där var den, tanken. Vi kan inte styra över döden. Döden är det enda som vi vet med all säkerhet att vi kommer till. En dag. En dag där långt borta. Så långt borta att den inte finns…

Allt går cykler, döden är bestämd
Sov gott nu så träffas vi sen

Då är det tungt. Tungt att tänka på hur det blir sen. Innan vi träffas igen. Mamma sa till mig, att om hon inte hör någonting då är allt bra. Mamma sa till mig, att du får inte mer börda än vad du klarar av. Mamma sa till mig, att du klarar mer än du vet. Mamma sa till mig, att du är den bästa personen som kan vara mamma åt din äldsta son. Mamma sa till mig, att hålla huvudet högt och strunta i vad alla andra tycker. Mamma sa till mig, att hon finns alltid där för mig. Mamma sa till mig…

Ta hand om dig. Ta hand om din tid och dem du tycker om. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Frukost på sängen

Efter att har varit borta hela helgen så är det skönt att vara hemma igen. Maken var inte med. Jag har varit på egna äventyr. Jag har varit på uppdrag med Junis. Vi har haft förbundsstyrelse möte hela helgen. Efter att inte ha träffats under sång tid fysiskt så var det skönt att äntligen få göra det. Självklart så gjorde vi det under restriktioner. Vi hade alla enkelrum till att börja med. Det brukar vi inte ha.

Vi har haft digitala möten och träffar under denna tiden som pandemin har pågått. Det är inte riktigt samma sak. Man missar tiden som är emellan. Nu fick vi tid att vara med varandra och då också klara ut saker på rasterna. Hitta andra lösningar och andra vägar. Jag är väldigt stolt att vara en del av Junis. Framför allt för arbetet som vi gjort denna våren. Att ställa om vår verksamhet i stället för att ställa in. Denna sommaren har vi träffat fler barn på läger än förra sommaren. Bara en sådan sak. Självklart säkert och på ett annat sätt än förra året då. Ändå fler barn än förra sommaren.

Att vara borta innebär att jag inte kan få frukost på sängen. Eller, kan och kan. Det skulle jag väl kunna. Men det är inte samma sak att behöva gå upp och göra sig iordning för att sedan gå och hämta frukost för att gå tillbaka till sängen. Det gör jag inte. När jag är hemma så behöver jag inte ens gå upp. För maken går upp och gör frukosten och serverar oss på sängen. Det är en sådan lyx. Och jag uppskattar den så. Mer efter att jag varit borta en helg.

Det är inte bara frukosten jag saknat. Även maken och hans sällskap har jag saknat. Jag har saknat att kunna få vara nära när jag vill och behöver. Att inte höra honom ligga och snusa när jag är vaken på natten, det har jag saknat. Tryggheten av att veta att tillsammans är vi starka. Det har jag saknat. Jag tror maken har saknat mig också. Eller jag vet att han har saknat mig. Nu är ordningen återställd och vi är tillsammans.

Denna veckan blir det till att återhämta sig efter helgens viktiga eskapader. Kommer jag behöva även nästa vecka till. Ett steg i taget. Det finns en del på schemat för veckan. Och jag är glad att jag är hemma och har makens hjälp. Han kanske är glad att han har haft en ledig helg. För förrådet är klart för isoleringen. Nu inväntar vi han som ska komma och ordna in det. Den ska sprutas in. Miljövänlig pappersull. Ett steg i taget.

Som tur är så ska det vara fint väder första delen av veckan. Då hinner jag med ett besök hos mamma i bra väder. Sedan spelar vädret ingen roll längre. För besöksförbudet hävs nästa vecka. Fortfarande årets bästa besked.

Idag har jag fått frukost på sängen. Äntligen. Idag är en bra dag. Ta hand om dig så hörs vi imorgon igen.