Livet är outgrundligt. Som tur är så vet vi inte vad som ska hända. Vi kan styra vad som ska hända men oftast inte. När det händer saker som man inte kan påverka eller styra över, då börjar man tänka. Tänka på hur livet har varit, hur livet kommer att bli. Inte bara för dig själv utan även för andra.
När jag fick mitt cancerbesked så hade det varit ett naturligt steg. Men det kom inte då. Mitt fokus var bara hur löser vi detta. Jag visste att detta löser jag. Men sedan började jag behandling med Tamoxifen (djävulens påfund). Efter ett år när jag var som sämst. När jag hade alla (nästan i alla fall) listade biverkningar, då kom det. Då kom funderingarna kring hur livet skulle fortsätta. Dem tankarna finns kvar, fast jag har blivit av med mängder av biverkningar.
Nu har tankarna gått över lite på hur var livet. En sak som jag kommer att bära med mig alltid är när jag kommer ner till mormor (vi bodde ovanför mormor och morfar) och hon ska rengöra kristallkronan. Den där stora varianten som tar upp ett halvt rum. I min värld så har man den hängande och putsar varje del för sig. Inte i mormors värld.
I mormors värld tar man hela kristallkronan och trycker in den i diskmaskinen. Med allt på precis som när man lyfte ner den från taket. När man har knölat ett tag och pressat lite här och var för att den ska få plats, då sätter man på ett program. Och vilket program är inte så noga, bara det går i över en timma så att kristallerna verkligen blir rena.
Detta gjorde mormor lite då och då. Inte varje månad snarare två gånger om året. Nu ska det tilläggas att kristallkronan var elektriskt. Eller den är fortfarande. Och den fungerar också. Idag får den inte samma behandling. Men den överlevda alla år med mormor. Och gnistrande ren blev den varje gång. Hemligheten var tillräckligt långt program och spolglans. Enligt mormor.
Jag skulle inte rekommendera att testa men fin blev den. Det är sådana saker som man minns. Ofta det lite tokiga eller sådant som gick fel. Misstagen. Allt bra man gjort eller varit med om försvinner på ett annat vis. Där behöver man hjälp av andra för att minnas. Som tur är kommer vi ihåg olika saker så att vi kan minnas tillsammans.
Jag minns min mormor med glädje. Hon var väldigt rolig. Hon kunde allt om hon bara ville. En fantastiskt kvinna som gick sin egna väg i det traditionella spåret. Spåret där kvinnan gifter sig och skaffar barn och tar hand om hemmet. I det spåret så gick hon verkligen sin egna väg. Morfar hade det lite jobbigt ibland med att hänga med. För mormor följde inte normerna. Hon var en av dem tidiga att bryta dem.
Sådant insåg man inte när man var liten. Men nu ser man det med andra ögon. Ögon som sett annat från världen. Ögon som är mer öppna för vad som sker.
Öppna dina ögon och ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
Igår var vi hos mamma. Denna gången var det jag och maken. Inga barnbarn. Ändå så var hon väldigt pigg. Kanske är det vädret som gör det lättare. Även denna gången så blev det så att jag fick säga till att nu behöver vi åka. Annars hinner du inte vila något innan du måste upp igen. Då ville hon vila.
Vi satt ute och väntade. Mamma kommer rullande med en av favoriterna ur personalen. Hon säger till mig att hon tycker jag är fin i håret. Då skrattar jag, tackar och säger att mamma tycker inte det. Mamma tycker jag är ful i håret. Då skrattar de båda. Precis det hade utspelat sig på vägen bort till oss. Hon hade sagt det och mamma hade svarat, NEJ!
Mamma har ju ingen spärr längre. Hennes diplomatispärr är helt borta. Vilket är ganska befriande. Som tur är så tycker hon inte att jag är ful. Jag är bara ful i håret med den färgen. Vi kom fram till att det är tur att hon är nyklippt och snygg igen.
Jag är lila och lika glada är vi båda för det.
Vi satt till och med en liten stund ute i solen. Det var varmt men behagligt. Vi kollade in blommorna också. Det är massvis med fjärilar i deras trädgård. Det har också dykt upp en ny blomma som varken jag eller mamma tänkt på innan. Men vi kom fram till att vi båda tycker om den. Kan vara en typ av solhatt. Mamma är mycket nöjd över mina kunskaper men framför allt att jag försöker.
Solhatt?
En sådan härlig dag det var igår. Mamma var i sitt esse. Vi fikade tillsammans. Mamma såg till att maken också fick kaffe. Det är tydligen lite snålt med kaffet nu för tiden. Eftersom det inte är några besök så görs det mindre kaffe också. Det är ju bra. Men när det väl är ett besök är det inte säkert det räcker. Då är hon inte nöjd min kära mor. Men igår så fick han kaffe, då är allt bra. Hon fick till och med fram om han ville ha påtår.
Det bästa av allt för mig var nog att när vi skulle gå och jag säger som vanligt: Mamma, jag älskar dig. Då kom hennes vanliga leende och ett svar!: Jag älskar… Det gör ingenting att det inte kom fram dig också. Det kom jag älskar och det räcker. Igår var en bra dag.
Idag kommer också bli en bra dag. Vi tvättade staket igår. Idag ska det behandlas delar av det. Det är tre omgångar som det ska behandlas i år. Dessa tre omgångar behöver göras på samma dag. Så långt är allt bra. Men det måste ju torka emellan. Först två timmar och nästa fyra timmar. Det är sex timmar i bara väntan. Sedan behöver jag tänka på att solen inte ska ligga på. Men det ska nog gå bra.
Mamma var pigg igår. Hon hängde med i samtalet och sa även vissa saker. Även om det var mest ja och nej. Vi satt i skuggan utan tak över oss. Fikat blev vaniljhjärtan och mörk choklad. Sådan jag vet mamma tycker om. Det blev en sådan först sedan hjärta.
Jag lyckades till och med att lura i henne lite dricka. Hon brukar bara dricka kaffe. Och ni kan tänka er att i denna värmen behövs det vätska. Jag fick ge henne ny dricka eftersom för att annars ville hon inte ha. Varm dricka är inte så gott. Kylväska och kylklampar är en väldigt bra uppfinning.
Igår var det faktiskt så att vi fick säga att nu ska vi gå. Annars brukar mamma ge upp efter en kort stund och så får man sitta i dörröppningen ett tag. Då sover hon bort stora delar. Till slut så säger hon att nu är det färdigt. Vill du vi ska gå, Ja. Igår satt hon i en timma och en kvart. Jag är så glad.
Greta Garbo-glasögonen är på.
Den största orsaken är nog att sönerna var med. De kunde sitta och prata med varandra. Ställde ett antal frågor till mormor för att kolla fakta och fortsätta. Äldsta sonen frågade bland annat om hon var bra på blommor? Svaret var ett tydligt ja. Då kom snabbt repliken från äldsta sonen: Och du har lyckats producera den här. (Och pekar på mig). Det tyckte mamma var roligt.
Den andra orsaken är nog att vi satt i skuggan utan tak. För även om taket skyddar så håller det också kvar värmen. Det blir ganska tryckande under taket. Nästa gång så sätter vi oss på skuggsidan när det är varmt.
Idag kommer jag att njuta av besöket hos mamma igår. Jag kommer fortsätta att njuta av värmen. Att kunna sitta ute långt in på natten utan att behöva ta på sig filt eller någon terassvärmare. Underbart! Vi avlutade kvällen på fina vänners altan. Med god mat gott sällskap och naturligtvis säkert avstånd. Det kan jag också fortsatt njuta av.
Så skönt att åka och hälsa på mamma. Vädret är perfekt. De hade lovat att det skulle vara tjugonio grader och strålande sol. Men nu ska det vara tjugosju grader och molnigt. Vilket är skönt. Det är för varmt för mamma så molnen är välkomna.
I eftermiddag ska vi åka dit. Jag försöker komma på något gott att baka till fikat. Men det blir nog som vanligt vaniljhjärtan åt mamma. I eftermiddag vet jag vad det blev.
Det växer här hemma. Jag älskar värmen och hoppas den stannar kvar. Som tur är för alla så är det inte jag som bestämmer det. Växterna tycker också om värmen om de bara får vatten. Det går åt mycket vatten nu.
Den gamla dahlian.Nya dahlian.
Det spelar också roll hur du tar hand om dem när du köper dem. Den gamla dahlian tuktade jag ganska hårt. Klippte bort alla blommor som blev de första veckorna. Och se på den nu. Den nya köpte jag någon vecka senare. Den har det bara kommit tre blommor på än. Och två är bortklippta. Hoppas den kommer prunka lika mycket snart. Hoppet finns för denar massor av knoppar.
Vi har det fint här hemma. Jag njuter av att kunna vara hemma. Jag håller tummarna för att köket håller ihop ett tag till. Ekonomin och tiden behöver hänga med för att kunna börja med det projektet. Nu är vi utomhus och projekten går framåt. Snart har vi en altan till mintingens altandörr.
Pågående projekt.
Nu ska vi bara hitta något att lägga på. Kompositbrädorna som vi har på stora altanen säljer inte leverantören längre. Har tydligen varit för mycket klagomål. Våra är ihåliga. Det har blivit frostsprängning i. Vårt är jättefint och har inte haft några problem. Alternativet som är nu är massiva och då snackar vi i en helt annan prisnivå.
Det löser sig. Vet bara inte hur ännu. Och idag är det inte viktigt för jag ska åka till mamma och hälsa på. Jag önskar dig en underbar dag. Njut av den vart du än är och tan hand om dig. Hörs imorgon.
Vädret blev bra. Solen kom fram mer och mer och värmen ökade gradvis under dagen. Det är alltid lite lättare då. Att känna solen och värmen gör att man slappnar av. Kanske för att allt liv behöver sol för att överleva. Även vi människor.
Det var inte bara solen som kom och gjorde dagen bättre. Även samtalet från mammas boende gjorde dagen bättre. De ringde på förmiddagen och undrade om jag kunde klippa håret på mamma. Och svaret var snabbt, det kan jag. Jag kommer vid lunch. Sagt och gjort jag och en av vännerna som är på besök åkte till mamma.
Igår var en bättre dag. En glad mamma som hade fullt fokus på mitt besök. Jag klippte håret och mamma kollade in min vän. Jag (och vännen) pratade och mamma sa ja eller nej eller skrattade lite. Solen var precis lagom med en del moln. Humlorna flög bland blommorna tillsammans med mängder av fjärilar.
Vi kom överens om att vi borde låtit håret vara lite långt så jag kunde komma om någon vecka igen för att klippa det. För att få vara nära och röra vid varandra. Vi var helt överens om att nu kunde besöksförbudet upphöra. I alla fall för oss. Vi sa att snart kommer enhetschefen och säger att ni får inte vara så nära. Du får klippa håret men bara om ni inte är nära och utomhus. Ni är nära.
Hon kom aldrig. Kanske för att det visade sig att hon hade semester. Hur som helst så har nu mamma inte Covid-frisyr längre. Hon är nyklippt och på ganska bra humör. Hon orkade vara artig och satt uppe en hel timma tillsammans med oss ute i solskenet under terasstaket. En härlig timma. Självklart så fixade vi fram Greta Garbo-solglasögonen åt mamma. De kom dock efter vår bild.
Passade på att ta en närbild efter klippningen. Inte en stor tjock kalufs som spänner under kepan.
Efter besöket så var det solhäng hemma hos oss på altanen. Äldsta sonen kom på eftermiddagen och det blev härlig gemenskap fram tills på natten. En alldeles underbar sommar kväll där smått och stort diskuterades. Mysstämningen var på topp med levande ljus och terrassvärmaren på.
Fina ljuslyktan som vi fått utav min bror och hans sambo.
Idag kommer också bli en fantastisk dag. Solen ska skina hela dagen. Mamma ska få besök av sin sambo. Allt är bra idag. Kanske blir det ett bad i en sjö. Eller för vissa kanske det blir ett bad i en sjö. Jag är nöjd med att solen är här och hälsar på. Njut av dagen. Ta hand om dig så hörs vi imorgon.
Grå himmel. Tjockt, tjockt grått. Idag är vädret bra men grått. Det är alltid lite lättare när vädret är bra. Nu för tiden har jag bra regnkläder. Det är väldigt skönt att inte bli blöt på kroppen. Det är också väldigt skönt att komma in när man varit ute i ruggigt väder. Ändå så är allt lite lättare när vädret är klart och solen skiner.
De har lovat att det ska bli sol senare idag. Jag hoppas att så blir fallet. Att kunna sitta ute och njuta av vädret och livet. Igår satt vi ute, jag och maken. Utanför mammas dörr. Igår var det tufft. Mamma var alldeles rödgråten. Jag sa det till henne att du ser alldeles rödgråten ut. Och då fortsatte det. För igår var det en riktigt sk*tdag och tårarna rann.
Igår var vädret grått med regnet hängande. Vi satt ute och det var småkallt ute och kallt på insidan. När vi varit där ett tag så blev det bättre. Tårarna slutade och mamma sa att det var något bättre. Det är tufft att vara där på besök när allt är sk*t. När jag också vet att allt är sk*t. Det finns ingenting att göra åt det.
Besöksförbudet gör inte saken bättre. Att man inte kan hålla handen och bara finnas. Att bara hålla med om att allt är sk*t men jag är ändå här. Att på avstånd sitta och titta på. Det är SK*T!
Mamma är stark. Mamma är fantastisk. Mamma har lärt mig så mycket. Mamma har gjort massor av fel. Mamma har ett om ursäkt. Mamma har tagit strider. Mamma har gjort allt för oss, hennes barn. Det finns ingenting som gör det rättvist att mamma har det så här. Livet är inte rättvist.
Ta hand om dig! Njut av dagen, hur den än ser ut. För imorgon kan det vara försent.
I vår familj så gnabbas vi, gärna och mycket. Vi gnabbas för det mesta kärleksfullt men det händer att vi går över gränsen. Igår var vi och hälsade på mamma. Mamma sov sig igenom hela besöket. Maken menar att hon fick lugn och trygghet av att vi stod där i dörröppningen och gnabbades. Att hon hörde det fast hon inte var medveten om det.
Igår gick vi inte över gränsen (tror jag). Vi försökte verkligen väcka henne men det gick inte. Samtidigt så behöver hon sömnen för att reparera hjärnan. Så då slutade vi. Svårt när man heller inte får röra vid någon utan ska stå flera meter ifrån och skrika. Då gnabbades vi. Något som mamma verkligen tycker om.
Mamma tycker mest om det när vi (mest vi barn) gör det och hon bara är med i periferin. Men hon kan tycka om att vi retas med henne också. Ofta blir det då påtalande om att hennes kräftor med honung var ingen höjdare, eller ärtorna som brände vid. Till svar blir det: Det där måste vara preskriberat nu? Hur länge ska jag få veta detta?
Vårt svar är alltid unisont: Aldrig. Vi kommer alltid att komma ihåg och påminna dig. Och så fortsätter vi. Man kan tycka att vi är envetna som inte släpper det. Kanske är det så enkelt att vi har inte så mycket mer att pika vår mamma för. Kanske är det så att mamma har varit för bra, helt enkelt. Mamma borde se det som en komplimang att vi inte kan komma med något nytt, för det är inte mycket nytt som hon har gjort.
Det kan också bero på att hon är mamma så klart. Att vi inte vill retas med mamma. Utan visa respekt och kärlek mer än att retas. Även om det är kärleksfullt som vi retas. Vi syskon retas mer med varandra istället. Eller för att vi gör mer saker som finns att kommentera. Oftast är det jag och min bror mot vår syster.
Vilket inte är så konstigt, vi är småsyskon och hon är äldst. Det är så ordningen är, småsyskon är en pain in the a**, helt enkelt. Vi tycker om att gnabbas och det är på lika villkor. Det är när vi håller på som mamma mår som bäst. Igår var det jag och maken men det fick duga. Även om hon inte var medveten om det.
Som vanligt avslutade jag besöket med: Jag älskar dig, mamma. Hon brukar inte svara tillbaka så var ingen skillnad igår. Däremot så fick jag inget leende denna gången. Leendet är hennes svar till mig.
Ta hand om dig. Du vet inte hur imorgon ser ut. Men du vet har det är nu. Gör det mesta av dagen och njut. Vi hörs imorgon.
Det är då det förändras. Om man inte måste så är det ganska behagligt att veta vad man har. Även om man inte är nöjd med hur det är så vet man ändå. Men man vet inte vad man får.
Det är lätt att bara fortsätta i det spåret som är påbörjat. Man kanske egentligen vill göra något annat. För att göra något annat så krävs mod, tid och engagemang. För att göra något annat så måste man våga sluta göra det man håller på med.
Att våga öppna en ny dörr när du inte vet vad som finns bakom är modigt. Det finns många modiga människor i världen. Men att öppna en ny dörr är också något många gör för att det finns ingen annan väg. Man har kommit till en punkt när man måste.
Det är fortfarande modigt att gå vidare men jag tror att vi hade inte varit där vi är i världen om inte vi hamnat i situationer där vi måste. Kanske också därför vi följer alla regler och normer som är, för att vi är rädda för vad som händer annars. Vi vet vad vi har men inte vad vi får.
I vår familj är vi snart vid ett läge att vi måste. Kanske är det till det bästa. Att vi måste öppna en ny dörr. Vi har många dörrar att välja på. Då gäller det också att välja rätt dörr.
Minstingen har precis börjat sitt nya jobb. Att veta att man valde rätt dörr är svårt. Att då välja en annan efteråt är svårt. Jag säger inte att minstingen har valt fel. Jag säger att det är svårt med alla val vi har. Med alla förväntningar vi har. Och framför allt kanske allt ansvar vi har.
När du öppnat en ny dörr, så vet att det finns alltid möjligheten att stänga den och öppna en ny. Du behöver bara vara modig och våga. Att veta att allt löser sig om man man bara vågar. De mest framgångsrika företagen i USA har i snitt fem konkurser bakom sig, innan de blev ett av de mest framgångsrika.
De öppnade alltså fel dörr fem gånger, innan det blev rätt dörr. Utan de misstagen bakom sig hade de kanske aldrig kunnat öppna rätt dörr. Du måste bara våga.
Ta hand om dig. Du är viktig och jag vet att du kan om du bara vågar.
Jag har inget hem. Eller ingen plats som är ett hem. Många har nostalgiska minnen till sin födelseort eller uppväxtort. De känner att när de kommer tilllbaka till sitt föräldrahem då är de hemma. Många flyttar också ”hem” när de gjort äventyr, karriär eller annat i ungdomen. Men när det är dags för barn då är det hem som gäller.
Jag har aldrig känt så. Jag har många platser som jag bodde på när jag var liten. Det kanske är en bidragande orsak. Jag vet inte ens om alla platser jag bott på. Jag kommer ihåg en del av dem. Fram för allt den som sedan blev för resten av uppväxten. Platsen som mamma är ifrån och som mamma bodde på ändå tills hon flyttade till äldreboendet.
Mamma flyttade ”hem”. Inte när det var dags för barn. Det fanns redan tre stycken när hon kände att det var dags att flytta ”hem”. Jag beundrar mamma som gjort så mycket på eget bevåg. Hon har följt sina egna övertygelser. Ofta oavsett vad andra tyckt och tänkt. Men ”hem” lockade för mycket till slut.
Det blev också ett beslut som var kontroversiellt. För hennes make, min pappa, ville inte flytta dit. Han var rätt nöjd där han var. Han hade jobb och tyckte att de fick bli särbos. Vilket de var några år. Sedan efter 25 år så blev det skilsmässa.
För mig är mitt hem där jag är. Jag och min make. Mitt hem är hos mina barn men inte för att de är hos mig. Jag vill att mina barn ska ha egna hem. Men när jag är hos dem då är det mitt hem. Men en plats kommer nog aldrig att bli mitt hem. Jag har svårt att lägga sådana känslor i en plats.
Ett hem behöver kärlek, ett hem behöver frihet, ett hem behöver rymd, ett hem behöver värme, ett hem behöver omtänksamhet och jag kan fortsätta länge med vad ett hem behöver. För mig är ett hem så mycket mer än bara fyra väggar och tak över huvudet. Jag gissar att det är mer än så även för dem som har en plats som hem.
Vad är ditt hem? Har du funderat på vad som gör att du mår bra där du är just nu? Eller åt andra hållet, vad som gör att du inte mår bra?
Mitt hem är just nu här. Just nu mår jag bra. Just nu så är det en fin dag. Ta hand om dig! Och du har väl inte glömt att just du är viktigt. Ingen finns för att finnas. Alla finns av en anledning.
Nu är jag hemma igen. Resan denna gången blev annorlunda men jag var inte hemma när jag skulle. Jag reste strax innan elva och skulle vara hemma kvart över sju. En lång resa oavsett. När jag sitter och väntar på att åka från mitt semestermål kommer första notisen. Ditt tåg är inställt!
Härligt meddelande från SJ AB.
Jag är så van så det vara bara att inse att det blir en annorlunda resa hem också. Jag hade redan ersättningsbuss första sträckan. Den skulle ta 45 minuter enligt SJ. Jag visste att den tog längre tid. Mycket riktigt. Bussen avgick sex minuter före utsatt avgångstid. Bussföraren hälsar välkommen och meddelar att resan kommer ta 50-55 minuter.
Den tog 60 minuter. Vilket innebar att jag hade tre minuter på mig för mitt byte. Fast det var lugnt. Det var ju ny buss, de stannade på samma ställe. Det var lite förvirrat på platsen. Bussföraren visste inte vart han skulle. Han höll på att ringa runt. En stund senare så får vi gå ombord och vi sitter alla utan någon bredvid oss.
När vi åkte en stund så kommer beskedet att vi ska åka med till Fagersta. För det finns inget tåg till oss i Hornsdals bruk. Ingen berättar varför. Senare får jag reda på att det är ett växelfel. Inga tåg kommer fram. Det bästa av allt är att jag borde inte ens åka denna sträckan. Men det är banarbete på sträckan jag borde åka. Och det är det varje sommar. En rundtur i Sverige blir det alltså då.
Jag börjar inse att jag kommer bli MYCKET sen till min anslutning i Hallsberg. Jag börjar kolla alternativ. De är inte så roliga. Om jag har tur så är jag hemma 21.15. Om jag har otur så är jag hemma 23.15. Har jag väldig otur så kommer jag inte hem alls idag. Med stor sannolikhet så hade det blivit 23.15 då det var ytterligare en anslutning till innan jag var på sista tåget.
Jag ringer maken. Maken säger direkt jag hämtar dig i Hallsberg. Så jag vet att du kommer hem idag. Till Hallsberg är det 2,5 till 3 timmar att köra från oss. Jag tycker det är lite onödigt. Jag säger att jag ska kontakta SJ och återkomma.
Efter en lång vända med SJ så säger SJ om du kan bli hämtad i Hallsberg så är det nog bäst ändå. Jag fick tillbaka hela biljettpriset för den resan och ny biljett till Hallsberg. För nu är jag bara på bussen än så länge, till Fagersta. Det blev alltså bestämt att maken hämtar mig i Hallsberg. Nu är klockan tre någon gång på eftermiddagen.
Det är svårt att göra bedömningar så långt innan. Men jag har också vanan över hur det brukar bli när jag åker tåg. Jag har personen som brukar skämta om att så länge man inte är på samma tåg som Josefin så kommer man fram i tid. Jag ville inte vara hemma efter elva på kvällen. Att resa i över tolv timmar är tufft för vem som helst. För mig är det nästan ohållbart.
Bussens toalett är låst. Det finns ingenstans att gå på toaletten. Jag tänker att det löser sig i Fagersta. Vi bör vara där någon gång efter tre. Det var hundra grader på bussen (jag överdriver så klart). Då vill man gärna fylla på med vätska. Jag drack försiktigt men man kan ju inte svimma av värmeslag. Ofrånkomligen behövde jag en toalett.
Väl framme i Fagersta så ser jag på långt håll när bussen svänger upp mot stationen att den är stängd. Stora lappar på dörrarna som berättade att det var stängt på grund av covid-19. Bara att bita ihop. Jag satte mig på en bänk och åt lite. Nu är klockan tjugo över tre och jag tänker för mig själv, det är lugnt. Tåget kommer 16.02. Jag klarar mig tills dess.
Halvfyra så kommer det en ny notis. Vet inte ens vilket i mängden längre. Tåget försenat, ny beräknad avgångstid 16.59. Då kom paniken. Jag behöver en toalett. Stationen är stängd. Restaurangen bredvid är igenbommad och till salu. Jag ser en lite träddunge och funderar på allvar att bredvid vägen och spåret försöka gömma mig där.
Jag sansar mig och går till Glasklart. Butiken som säljer glasögon och frågar om de vet någon publik toalett. Det fanns inga sådan. Men jag fick väldigt gärna låna deras. Jag var inte ödmjuk och snäll alls. Ja, tack, det gör jag gärna. En kund i butiken säger då att det kostar 200 kronor. Mitt svar: Det betalar jag gärna efter att ha rest sedan kl elva och antagligen inte kommer få tillgång till toalett på länge än.
Den lättnaden!
Sedan så kom faktiskt tåget. Sent men inte så sent, halvfem blev det. Jag är nu lugn att det ändå inte blir försent hem. Maken är på väg till samma plats som mig. Jag har inga mer byten. Jag inser att om jag skulle hela vägen hem så var vi nu så sena att det blivit efter elva innan jag varit hemma.
Jag tog rätt beslut. En av anledningar till beslutet var också för att tågen som jag kunde åka med hade ingen servering. Det visar sig bero på covid-19 när jag kommer på tåget. Att åka så länge och inte veta om man får tag på middag var heller inget alternativ. Nu kunde jag och maken äta på vägen hem tillsammans. Jag har världens bästa man, som släpper allt han håller på med för att hämta mig borta i änna vänna världen.
Tur vi bor i ett vackert land när man är sen på tåget.
Vi var hemma strax efter nio på kvällen. Alltså samma tid som om jag hade hunnit med resten av min anslutningar. Lite drygt två timmar sen. Så skönt att det inte blev drygt fyra timmar. Vi stannade också på vägen och åt mat då. Och det hade jag inte fått om jag åkt tåg.
Vi stannade och beställde maten ut till bilen. Då beställer man via appen och behöver inte röra någonting utanför bilen. Maten kommer och jag ber maken öppna sin dörr lite. Han står så att han har ingen parkering bredvid. Han sitter och äter. Han har pommes i handen och rätt som det är tittar han ner och ser klegg på magen. Han säger: Va, vad är det där? Har det trillat ut ur munnen på mig. Han lyfter hamburgerboxen som står på mittkonsolen och ser om den är kladdig under. Sedan vrider han huvudet åt vänster.
Då är det fågelbajs på dörren och hans mage! Att han inte dog då. En fågel bajsade precis när han öppnade dörren och det blev på dörren och in på honom. Hur stor är sannolikheten för det? Så klart var han tvungen att gå in och tvätta av tröjan och händerna. Helst hade han velat tvätta hela sig (i handsprit).
Ingen mat var i närheten av där det kom. Det blev bara på maken eller fågelbajsmannen som han nu kallar sig själv. Det enda han kunde tänka på tills vi var hemma var fågelbajsen och duschen. För det blev det en direkt vi kom hem, dusch för maken.
En annorlunda resa med många vändningar blev det. Men nu är jag hemma. Maken och jag är tillsammans igen. Jag har haft underbara dagar med mycket god mat och härligt sällskap. Nu blir det vardag igen. Den nya tvättmaskinen är igång med sin första tvätt. Maken var till och med och satte på den. Nyfiken som han är (och han vill se att fågelbajströjan tvättas).
Jag önskar dig en fin dag. Njut av solen och ta hand om dig!
