Kategori: Familj

Publicerat

Mördare

Det är höst och allt börjar att gå i dvala. Naturen börjar ställa in sig på att ta det lugnt och inte växa mer. Fjärilarna börjar att leta upp sin plats att vara på. Vårt förråd är en sådana plats för fjärilarna.

Maken håller på att bygga igen väggarna i förrådet. Maken har flyttat ett antal fjärilar. Den första hamnade i sopsäcken. Nästa rörde på sig. Maken fick ångest och inser att han mördat en fjäril. Han letar i sopsäcken men den går inte att finna. Inte nog med att han mördat den. Den sista vilan blir i sopsäcken.

Alla andra fjärilar han flyttar på är med största omsorg och försiktighet. Han har handskar och lägger dem på olika ställen i trädgården. Han försäkrar sig om att de inte är kvar senare. Han blir lite glad igen. Att han inte dödade alla små fjärilar. Min make, mördaren.

Jag vet inte om jag tycker mest synd om fjärilen eller maken. Maken har så dåligt samvete att han dödade en fjäril. Efter en stunds (terapi)samtal så kom vi fram till att den första kanske redan var död. Den kanske hade gått till sin sista vila på grund av andra orsaker. Den rörde sig ingenting på hela vägen ut till sopsäcken. De andra rörde sig lite försiktigt så fort maken rörde dem.

Maken blev lite lugnare. Maken tycker synd om de små liven. Han försöker att inte skada någon när han bygger. De enda som han skadar med flit är spindlarna. Han tycker inte om spindlar. Och man hör tydligt när han springer på en. Grannarna tror nog att han skadar sig då. Men jag vet att nu är det spindeljakt på gång.

Först ser han den. Då hoppar han till och låter lite (mycket). Sedan måste han hitta ett vapen. Som kan vara en kvast, pinne eller något annat helt värdelöst att döda en spindel med. Vilket innebär att väldigt ofta överelever spindlarna jakten. Först för att de får försprång när han måste hämta vapen. Sedan för att vapnet är inte avsett för att jaga spindlar.

Om jag är med så är det mycket större risk för spindlarna. Jag HATAR spindlar. Och kryp och annat som inte ska vara där jag är när jag inte vill det där. Nu har jag fått lära mig att krypen är bra. Jag låter de söta krypen vara ganska mycket. Mest för klimatet skull. Men spindlarna, de dör. Om jag är ute så har jag ofta skor på mig. Så när maken hoppar till så tar jag fram foten, beklädd med en sko och spindeln är död.

Ibland så kan jag stå kvar utan att använda min fot. Bara för att få se makens jakt. Att försöka få ihjäl en spindel med en spillbit från pärlsponten är inte en effektiv jakt. Till mördarens försvar så ger han sig efter de stora spindlarna. (Jag tar alla, om jag inte ska roas av maken.) De som låter när de kryper fram. De som man ser ögonen på när man tittar på dem. Dem tar han (eller försöker i alla fall.)

Vapen du inte ska använda för att döda en spindel är: En kvast mot grusgång. Ingen bra metod. Maken intygar det. Spillbitar mot vilket underlag som helst. Hammare mot vilket underlag som helst. Skivstång, fungerar inte ens när spindeln är fångad i en tvättho och är stor som en pingisboll. Större risk att tvätthon går sönder av kraften från paniken och skivstångens tyngd. Maken intygar på alla dessa att de är ineffektiva. Då har han testat många gånger på flera av dem.

Effektiva vapen för detsamma: En fot, gärna med sko på så du slipper få klägg på dig. En spade, endast mot fast underlag och liggande vinkel. Släggan, samma villkor som spaden med underlaget. Vinkeln är inte lika viktig med släggan. Du behöver alltså ett vapen med en större platt yta. Det blir lättare att träffa spindeln då. Maken låter meddela att i vissa tillfällen krävs insektspray. Dock ska du gärna undvika den. Då den är dålig på många fler sätt än bara för spindeln du jagar.

Jag hoppas maken slipper döda någon idag. Det tar på krafterna att mörda. Han vill ju bara att alla ska ha det bra och ta hand om varandra utan att för den delen störa varandra.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Såg för j*kligt ut

Mamma mår så mycket bättre än i våras och tidig sommar. Hon kan äta själv igen. Hon har larmknappen på handleden istället för runt halsen. Men det bästa av allt är att hon har tillbaka humöret.

Om ni undrar så ser det för j*kligt ut efter jag varit hos frissan. Min frisyr bliv ingen fördel av att ha varit hos frisören och klippt. Det stora problemet är att det fortfarande är lila kvar. Tror jag. Så långt kom vi inte i diskussionen kring frisyren. Vi enades om att det viktigaste var att jag var där. Jag försökte också avleda med att visa makens frisyr. Han har inte klippt sig på flera månader.

Men det hjälpte inte. Han fick ingen kommentar om att han behöver klippa sig. Men jag var inte snygg i håret. Kanske det beror på att maken fått sin beskärda del. I början av vårt förhållande så tröttnade nog mamma lite. Vi har alltid varit kärvänliga och uttryckt vad vi tycker om med varandra.

Mamma sa ifrån och tyckte att vi kunde lugna oss lite. Jag menade att det inte gick eftersom han är så snygg. Mammas blixtsnabba svar: Så snygg är han inte. Maken var i samma ru,. Kanske att det ligger och gnager någonstans och hon vill kompensera det. Eller så har alla åren tillsammans gjort att hon faktiskt inte ser några brister hos sin svärson. För klippa sig det behövda han inte.

Vi satt ute (under tak) i en dryg timma. Mamma kom väl påklädd och jag hade med både filtar och ullponcho till henne. Om det skulle behövas. Hon var varm när hon ville gå in igen. För oss andra så var det lite sisådär. Det blir kallt att sitta ute även om man är klädd. Det hade behövts långkalsonger eller filt runt sig och dyna att sitta på för att inte bli kall igår.

Kaffe, choklad (det viktigaste) och bulle. Nöjd mamma.

Det var ett härligt firande. Vi hade kul och skrattade mycket tillsammans.

När det regnar ute och som jag inte dricker kaffe så blir man kall. Det blev inte bättre hemma med massa filtar och kläder. Jag var kall hela kvällen. Uppvärmning kom vid läggdags.

Mina varma tofflor.

Att värma tofflorna och lägga dem i sängen medan man gör sig i ordning för sängen. Det var en riktigt höjdare. Att sedan lägga sig och dra på sig varma tofflor och lägga på sig ett delvis varmt täcke. Det var lyxigt. Mikrovågsugnen är verkligen här för att stanna. Jag hade rätt. (Som alltid).

Nu ska det bli varmare och sol resten av veckan. Passa på och njut av höstens sol. Snart kommer höstens regn. Då får vi njuta v det och tända ljus. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Han har nog fortfarande fel

Mikrovågsugnen har flyttat in. Vi har haft den i två nätter nu. Första natten gick smärtfritt. Maken tyckte det var väldigt bra att han flyttade in i vårt sovrum. Han kunde inte hitta några andra bra lösningar på mitt problem med kalla fötter. Detta var ju den bästa av alla.

Han påtalade också att det fanns en annan bra funktion med att ha en mikrovågsugn. Då behöver den inte vara i sovrummet. Men det är en sak vi har saknat med att inte ha mikro. Och det är att poppa popcorn. Vi värmer våra rester i ugnen och på spisen. Allt blir så mycket bättre på det sättet. Popcornen blir också fantastiskt bra på spisen. Men det blir så mycket krångligare. Och risken för att bränna vid är jättestor. (Inte för mig men för maken, en kastrull är redan sönderbränd. Då skaffade vi en särskild för popcorn.)

I mikron så går det väldigt enkelt. Vi har en silikonform som vi lägger popcornen i. Utan någon olja. Bara popcorn. De blir lika goda som om du poppar dem på spisen. Om du tänker på att du inte vilja i dig fett så är det också bättre eftersom du behöver olja på spisen. Sedan att jag har massor av smält smör på mina behöver vi inte prata om.

Popcorn har blivit mitt lördagsgodis. Jag har alltid tyckt om popcorn men nu är det godare. Sedan Tamoxifenen så är många smaker förändrade. Godis är inte så gott längre. Vilket är jobbigt när man blir godissugen. Men då fungerar det ofta att ta popcorn istället. Eftersom jag äter det ganska ofta om man jämför med innan så är mikro jättebra att ha. Bara inte i köket. Vi har ingen plats och vi vill inte ha en mikro (där).

Igår var det lördag. Igår blev det popcorn (med massor smör). Igår poppades dem i mikrovågsugnen i sovrummet. Det var jättegott. Mitt sug släppte. Vi tittade på film och hade det toppen. Sedan skulle vi lägga oss. Popcorn. Det luktar när man poppar. Kanske lite mer lukt kvar sovrummet om de poppas just där. Bara kanske. Maken har fortfarande fel. Eller? Om det varit popcorn på spis med olja så hade jag nog fått ge mig. För det blir liksom oljigt då. Som klibbar.

Men nej, jag behöver inte ge mig. Maken hade fel. Han ändrade sig och vi har nu en mikrovågsugn i sovrummet. Han är här för att stanna. Han smälter in bra och stör ingen. Lukten han avger är när vi har blivit bjudna på innehållet. Så han är välkommen att stanna. (Ett tag till.)

Idag fyller mamma år. Idag ska vi åka på födelsedagsfika hos mamma. Jag har klippt mig sedan vi sågs förra veckan. Vilket jag hoppas är bra. För hon satt och spanade på mig förra veckan. Och så säger jag att jag har satt upp håret, och ska klippa mig nästa vecka. Mammas omedelbara och felfria svar: Bra, det behövs! Hoppas hon tycker om det. Annars får jag fjäska med blåbärsbullarna som är födelsedagsfikat.

Ta hand om dig. Njut av dagen. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Inte överens

Maken och jag, vi är inte överens. Vår tvättmaskin gick sönder i somras. I mitten på juli. I höstas gick vår diskmaskin sönder. När diskmaskinen gick sönder var allt frid och fröjd. Maken och jag var överens. Även när tvättmaskinen gick sönder var vi överens.

När diskmaskinen gick sönder sa maken att han diskade för hand ett tag. Då kunde vi fundera på hur vi skulle göra. Vi var överens. Han diskade för hand, i tre veckor. Sedan gav han upp. Vilket jag förstår och vi var överens om att vi behöver en ny diskmaskin.

När tvättmaskinen gick sönder så sa maken att han tvättar det som låg i maskinen och jag fixar en ny tvättmaskin. Vi var överens. Jag fixade en ny och han tvättade i lika många timmar som jag letade efter en ny tvättmaskin.

Innan någon av dessa maskiner gick sönder så började vi att märka det innan. Maken mest på diskmaskinen och jag mest på tvättmaskinen. (Eller bara jag på tvättmaskinen. Maken tvättar inte, han diskar.) Nu är det så att det har börjat att märkas på kylskåpet. Och det är nu vi inte är överens. Maken menar att det brukar vara så på sommaren. Jag menar att det har aldrig varit så i denna omfattning.

Vårt kylskåp fryser vår mat. Och maken har rätt. Det har hänt även tidigare. Då har det varit väldigt varma sommardagar och många har öppnat och stängt kylen. Då har det kunnat hända att något som varit nära bakre delen, har frusit. Nu är det inte varma sommardagar längre. Det har inte varit varma sommardagar hela sommaren. Vår kyl håller på att dö.

Jag vill dock inte ha rätt. Jag vill att maken har rätt. Vi har inte tid, pengar eller ork att fixa med ett kylskåp nu. Tyvärr har maken börjat inse att vår kyl inte mår bra. Han har hela förra veckan försökt att ställa in den så att den inte är för varm. Eller för kall. Och när han hittar en bra inställning så hoppar den iväg. Antingen till varmt eller kallt. Nu pendlar den mellan fem och åtta grader. Med risk för frysning om det står långt in.

Risken är överhängande att vi står utan kylskåp snart. Det blir inte bättre av att jag trycker in ett kärl i ugnen och fastnar i värmerslingorna. Vi var två personer som löste det. Att få ut den alltså. Utan att slita med hela ugnsinredningen. Så nu är risken stor att vi snart behöver en ny spis. Jag hoppas att det är det enda. Att inte huset brinner ner för att spisen kortsluter.

Om kylskåpet går sönder så får vi använda vår extra kyl i källaren. Vårt kylskåp som vi hade på kontoret. Nu har vi inget kontor av flera olika anledningar. Men kylskåpet är kvar. Det kan vi använda. Det är dock inget stort kylskåp. Vilket innebär att det är inte hållbart i längden. Som makens handdiskning när diskmaskinen gick sönder. Det går ett tag.

Vi har också en frysbox i källaren. Den införskaffades när vi skulle ha fest. Så att vi kunde laga mat till en hel drös människor och förvara maten innan festen. Den frysen går att göra om till kyl. Då tänker ni snabbt att vad bra. Då flyttar vi upp blåbären (som är det enda i frysen) till frysen där uppe, och gör en kyl av den. Då är det längre hållbart.

Eller inte, för om kylen håller på att lägga av. Tror ni inte att frysen från samma tidsepok, kommer lägga av samtidigt som kylskåpet? Det tror jag. Trots att det är avfrostat och omskött så tror jag det. Då behöver vi också frysen i källaren. Det är ju egentligen inte synd om oss. Vi har backup. Det är inte många som har det. Men vi vill inte behöva använda backupen. Vi vill göra klart vårt förråd så att vi har någonstans att göra av allt.

Vi får se hur det blir. Och om kylskåpet inte lägger av inom rimlig tid så kommer maken att bli neurotiskt av att behöva kolla kylen hela tiden. Då föredrar jag att leva med backupen. Att leva med vetskapen att något kommer att hända kan vara värre än att det händer.

Igår blev det blåbärsbullar. För att jag var sugen på det. Jag är ju inte sugen på godis längre. Då blev det bullar när suget slog till. Och goda var dem. De blev klara sent. Men det gjorde inget eftersom det var fredag. Hela familjen provade när de var klara.

Blåbärsbulle med vaniljkräm och mandelmassa. Smarrigt.

Igår kom också mina växter. Jag skulle behöva åka och hämta dem. Tyvärr är det inte en enda centimeter grävt för dem där växterna. Och min kropp håller på att stänga av. Det ska regna hela dagen. Och det kanske är bra. För då hämtar jag växterna men låter bli att gräva. Min psoriasis håller på att sprida sig ut i ansiktet från öronen. Det är ett tecken på att jag ska ta det lugnt. Eller vad säger ni?

Spännande att se vilka växter som följer med mig hem idag. Jag återkopplar imorgon om det. Tills dess så önskar jag dig en underbar dag. Njut av livet. Du lever varje dag och dör bara en gång. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Bra dag

Idag känns det som att hösten är här. Det regnar och är ruggigt. Igår var det fint väder och svalare men fortfarande varmt. Solen värmde gott när man var ute. Idag håller de på att gräva upp vår tomt. Vi ska ha ett tak till släpkärran. Och jag orkar inte gräva mer.

Eller jag kommer ju få gräva mer när altanens golv är klart. Då ska det göras en nio meter lång rabatt. Så lite till gräva blir det. Men detta grävandet är på tjugo kvadratmeter. Det ska grävas bort djupt för att lägga bärlager så att det blir stabilt med plattorna sedan. Släpkärregaraget är tänkt att det ska göras i höst. Men när de ändå är här gräver så får de gräva lite till.

På baksidan ska det också läggas plattor. Det kommer läggas plattor någon gång när tid och pengar finns. Det är ca trettiofem-fyrtio kvadratmeter. Jag orkar inte gräva mer! Det räcker med att jag grävt bort hela hörnet och lagt sjösten. Det räcker med att jag grävt utmed hela kortsidan och lagt sjösten. Det räcker att jag grävt plinthål till altanen. Det räcker med att jag grävt utmed hela grannens sida och lagt sjösten. Det räcker att jag grävt för badkaret samt planteringsbordet. Det räcker nu.

Eller inte. Jag skulle ju visst gräva nio meter till. Men sedan räcker det. Jag orkar inte mer. Eller, hur mycket orkar man egentligen? Vart går gränsen? Grävandet har ju varit bra för kroppens fysik. Jag har varit tvungen att röra på mig. Jag har använt muskler som jag inte använder i vardagen. Träning är en av de viktigaste beståndsdelarna för min hälsa just nu. Inte bara enligt mig utan även enligt min läkare.

Att röra på sig är bra för alla. Vi rör på oss för lite. Så att då vara tvungen att gräva kan ju vara bra. Men sextiofem kvadratmeter och djupt. Där går gränsen för mig. Maken gör så mycket annat, så att han skulle hjälpa till med det är inte rimligt. Någonstans måste vi bli färdiga och då behöver vi hjälpas åt, på alla ledder.

Idag blir en bra dag. Trots att det är regn och höst. Idag blir det grävt. Idag ska vi åka till mamma. Det blir kantarellomelett. Mamma har önskat. Så det blir middag ute idag. Under tak som tur är. Vi valde dag efter hur vädret skulle vara. Förra veckan så var idag en fin dag. När tiden gått så är idag den enda dagen med regn denna veckan. Men kantareller och regn går bra ihop. Vi får bara klä på oss tillräckligt. Det svåra blir att hålla maten varm.

För vi måste ju ha med maten färdig. Vi kan ju inte låna och värma hos mamma. Det är besöksförbud (ja, fortfarande, trots att jag meddelade tidigare att det vore bättre för alla att häva det.), därför måste vi vara utomhus. Utan att röra vid varandra. Men kantareller blir det. Omelett blir det. Lite annat blir det också. För idag är en bra dag.

Ta hand om dig. Det är det enda du behöver tänka på, att ta hand om dig. Då blir allt väl. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Besöksförbud

Det har förlängts. Det var väntat att besöksförbudet skulle förlängas. Trodde dock att de skulle förlänga det längre på en gång. Nu är det hela september också. Det blev besöksförbud den 1 april. Det har varit besöksförbud i fem månader. Med september så blir det sex månader. Enligt mig så gör besöksförbudet mer skada än nytta nu.

Folkhälsomyndigheten, fortsatt kallat FHM, hävdar att de inte kunde stänga ner hela Sverige för att det skulle inte kunna fortsätta i alla evighet. Att om man var tvungen att stänga Sverige så skulle det vara under en period som man visste var ganska kort. Anledningen var att människorna skulle bli galna av att vara instängda. Att vi inte skulle klara att vara i karantän för länge.

Hur är det skillnad mot ett besöksförbud. Dessa stackars personer på äldreboenden mår precis lika dåligt av att inte få träffa sin familj som om en familj karantän som inte får träffa andra. För en nedstängning av Sverige skulle innebära att du fortfarande får vara med din familj. Du är inte helt ensam. Ändå är risken att du blir galen för stor så vi kan inte sätta hela Sverige i karantän.

Men dem äldre går bra. Det går bra att offra dem som är skörast. Dem som som FHM säger att vi ska skydda. För nu skyddar vi inte. Nu skördar vi istället. Vi skördar de äldre psykiska hälsa och deras fysiska hälsa. Vad jag förstår så var det inte besöken som ledde till att äldre på boende fick covid-19. Utan det kom från personalen. Personalen som inte hade tillgång till rätt utrustning. Eller rätt kunskap för att kunna jobba på ett säkert sätt.

Nu har personalen rätt kunskap och förhoppningsvis rätt utrustning. Varför måste besöksförbudet fortfarande gälla? Varför inser inte FHM att de äldre skulle må bättre av att få träffa sina nära och kära? Man skulle kunna införa andra restriktioner. Man skulle kunna införa en tvättstation innan man får gå in på avdelningen. Det borde vara enklare än att se till att det inte sker några kramar under vistelserna som sker utomhus.

Hur gör man med alla saker som de äldre måste få hjälp med som personalen inte får göra? Som att klippa tånaglarna? Det är inte bra att låta naglarna växa i all evighet. Tänk om det blir året ut. Då är vi uppe i nio månader som de äldre inte fått träffa någon eller känna beröring.

Jag har träffat mamma. Det har varit enklare nu när det gått vara utomhus. Snart går inte det. Snart kommer höstrusk och vintern på det. Hur blir det då? FHM borde ändra sitt beslut till att införa restriktioner istället för ett besöksförbud. Självklart ska vi skydda dem äldre. Självklart ska vi ta hand om varandra. Men ett fortsatt besöksförbud är inte att ta hand om varandra. Det är att skörda.

Jag anser att FHM har gjort rätt som inte stängde Sverige. Vi hade varit mer utsatta ekonomiskt än vad vi är idag. Vi hade varit mer psykiskt sjuka än vad vi är idag. Men nu har vuxenutbildningarna fått sluta med distans. Nu måste vi och FHM inse att ett fortsatt besöksförbud är farligare än att inte ha det. Hur skulle du må om du aldrig fick träffa någon?

Det finns många som har det så utan besöksförbud. Vi har också hög psykisk ohälsa. Men nu är den högre. Högre än av den någonsin varit. Vi behöver tänka på vad FHM sa där i början. Vi kan inte stänga Sverige (än). Vi kan inte stänga Sverige förrän den dagen vi absolut måste. För vi kan inte hålla Sverige stängt hur länge som helst. Så är det med besöksförbudet också. Vi kan inte ha det hur länge som helst. Och snart är vi inne på den sjätte månaden.

Jag skulle kunna skriva hur många exempel som helst. Exempel från världen hur det gått för dem. Hur de stängt och sedan öppnat för det går inte hålla stängt. Men jag gör inte det. Jag nöjer mig med att skriva att jag jobbar på att få träffa min mamma. Att få möjligheten att ordna ett besöksrum som är avskärmat, som mammas sambo sa. Eller någon annan lösning för att kunna ses när det är kallt och regnigt ute.

Ta hand om dig. Du är viktig och gör skillnad. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Jobba hårt

Jag har jobbat mycket. Nu kan jag knappt jobba. Om du jobbar mycket nu så kan du leka senare. Det är ett talesätt som används ofta. Jag har försökt att få in leken ofta. Jag har jobbat efter mål och när jag klarat det så har jag fått leka.

Jag kan inte jobba hårt och njuta senare. Jag har inte krafterna. Hur gör jag då. Får jag njuta alls då? Eller ska jag ha dåligt samvete hela tiden för att jag inte bidrar. Bidrar till samhället, till familjens ekonomi. Vad är godkänt i samhället som sjukskriven? Är det godkänt att må bra ibland?

Jag är på gränsen till vad jag klarar just nu. Det har jag skrivit om innan. Jag behöver stanna upp. Är det då okej att jag också njuter och mår bra? Fast jag inte kan jobba och bidra.

Faktum är att jag kan inte jobba hårt och leva på frukten imorgon. Jag måste leva idag för imorgon vet jag inte om jag lever. Ingen vet om de lever imorgon. Enda skillnaden är att jag har blivit medveten om det. Jag har ingen ny cancer. Men jag har fortfarande inte tillräckligt med sömn så att kroppen orkar.

Jag börjar glömma mer och mer, det har jag också skrivit om. Jag har glömt vänner, jag har glömt kunder, jag har glömt maken. Jag glömmer så fort att jag vet inte alltid vad jag ska hämta. Jag glömmer ibland att spola på toaletten. Då förstår ni hur fort jag glömmer. Jag glömmer alltså från att jag reser mig från toaletten och fått på mig byxorna. Sedan vet jag inte vad jag ska göra. Jag har inte glömt att tvätta händerna, det kanske får vara ett riktmärke.

Vi kanske borde ha ett motto som säger gör vad du kan idag för imorgon är det försent. Inte för att du är död utan för att idag finns inte imorgon. Det är så jag försöker tänka. Jag bidrar till vårt hus. Jag jobbar med det jag kan på huset. Jag har arbetstid tjugofem procent. Även om jag inte klarar tjugofem procent och också ha ett liv till fritid så vill jag inte släppa dem. För om jag kan jobba tio procent så får jag det. Ibland blir det femton procent. Och det känns bra.

Jag gör vad jag kan och jag lever idag. Imorgon är det försent. Ta hand om dig. Gör vad du kan och glöm inte att njuta. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Nytt besök

Idag ska jag åka till mamma. Det är skönt när det inte går en vecka emellan. Idag ska jag också pyssla om henne. Hennes fötter ska fixas. Förra gången gjorde vi det i ösregn. Denna gången blir det i värme och sol. Vi kom överens om att jag inte ska behöva godkänna det av enhetschefen igen. Så nu lever vi farligt. Mamma är rebell och jag skyller på att jag är lik henne.

Det har hon fortfarande koll på. Hon svarade direkt när jag bad personalen ta av och kolla läget. För det borde behövas. Mamma svarade omgående att det behövs. Det känns bra att hon har koll på det. Hennes skäggstrån hålls också efter ganska bra så förhoppningsvis är det mamma som får fram att det ska skötas.

Igår plockade jag blåbär igen. Fyra gånger har det blivit totalt nu. Jag plockade inte hela tiden igår för jag orkade inte rensa det som blev. Och med mitt sällskap så är det precis lika kul i skogen med eller utan blåbär. Nu är det sista versen för blåbären. De börjar bli mindre, många som har torkat. Och så allt bös som följer med hem. Igår var det så mycket så maken hjälpte till.

Inte så mycket för att jag bad om det, utan för att jag nämnde att man kanske kunde blåsa bort en del och suga med dammsugaren. Då blev det fart på blåbärsrensaren till make. Han hämtade lövblåsen. Vi har fortfarande ingen ström på altanen så hans lövblås fick det bli. Alla hans verktyg (nästan) är med batteri. En del på 36 volt men de flesta på 18 volt. Med hans menar jag så klart våra. Med den detaljen att jag använder dem fem procent av tiden.

Det var tur vi var utomhus. För det yrde löv och tallbarr överallt. Och maken var som ett barn på julafton. Det var synd att det var blåbär med i bilden för annars hade han ju fått blåsa med full kraft. Nu fick han stå och halvtrycka på lägsta effekt. När jag sedan rensade det sista för hand så lekte han med att blåsa rakt i hinken. Han gjorde mig gärna sällskap igår. Två aber: det första att lövblåsen inte hade lägre effekt och det andra att det var blåbär man skulle vara försiktig med.

Grannens plommon börjar bli övermogna. Jag har testat att lägga in plommon. Får se om jag tycker om det. Har aldrig gjort det innan. Som tur är dröjer det två veckor innan jag vet om det är gott eller inte. Så då kan jag inte göra fler förrän nästa år. Vilket är bra för att skala plommon var ingen höjdare. Om dem blir goda så var det helt värt det. Med lättvispad grädde tänker jag att det kan bli gott. Vi får se.

Det kommer inte bli fler blåbärsturer nu men kanske att det blir svamp. Jag får plocka dåligt då. För rensningen var ju sådär. Tror inte att det fungerar med lövbåsen då. Det borde finnas någonstans där man tipsar om hur man gör. Om man kommer på något smart så borde alla få veta det. Nu vet ni att lövblås fungerar på blåbär. Man måste bara vara utomhus. Annars blir städningen av huset värre än att rensa blåbären.

Ta hand om dig. Du är lika viktig idag som igår om inte viktigare. Vi hörs imorgon.

Publicerat

När saker händer

Livet är outgrundligt. Som tur är så vet vi inte vad som ska hända. Vi kan styra vad som ska hända men oftast inte. När det händer saker som man inte kan påverka eller styra över, då börjar man tänka. Tänka på hur livet har varit, hur livet kommer att bli. Inte bara för dig själv utan även för andra.

När jag fick mitt cancerbesked så hade det varit ett naturligt steg. Men det kom inte då. Mitt fokus var bara hur löser vi detta. Jag visste att detta löser jag. Men sedan började jag behandling med Tamoxifen (djävulens påfund). Efter ett år när jag var som sämst. När jag hade alla (nästan i alla fall) listade biverkningar, då kom det. Då kom funderingarna kring hur livet skulle fortsätta. Dem tankarna finns kvar, fast jag har blivit av med mängder av biverkningar.

Nu har tankarna gått över lite på hur var livet. En sak som jag kommer att bära med mig alltid är när jag kommer ner till mormor (vi bodde ovanför mormor och morfar) och hon ska rengöra kristallkronan. Den där stora varianten som tar upp ett halvt rum. I min värld så har man den hängande och putsar varje del för sig. Inte i mormors värld.

I mormors värld tar man hela kristallkronan och trycker in den i diskmaskinen. Med allt på precis som när man lyfte ner den från taket. När man har knölat ett tag och pressat lite här och var för att den ska få plats, då sätter man på ett program. Och vilket program är inte så noga, bara det går i över en timma så att kristallerna verkligen blir rena.

Detta gjorde mormor lite då och då. Inte varje månad snarare två gånger om året. Nu ska det tilläggas att kristallkronan var elektriskt. Eller den är fortfarande. Och den fungerar också. Idag får den inte samma behandling. Men den överlevda alla år med mormor. Och gnistrande ren blev den varje gång. Hemligheten var tillräckligt långt program och spolglans. Enligt mormor.

Jag skulle inte rekommendera att testa men fin blev den. Det är sådana saker som man minns. Ofta det lite tokiga eller sådant som gick fel. Misstagen. Allt bra man gjort eller varit med om försvinner på ett annat vis. Där behöver man hjälp av andra för att minnas. Som tur är kommer vi ihåg olika saker så att vi kan minnas tillsammans.

Jag minns min mormor med glädje. Hon var väldigt rolig. Hon kunde allt om hon bara ville. En fantastiskt kvinna som gick sin egna väg i det traditionella spåret. Spåret där kvinnan gifter sig och skaffar barn och tar hand om hemmet. I det spåret så gick hon verkligen sin egna väg. Morfar hade det lite jobbigt ibland med att hänga med. För mormor följde inte normerna. Hon var en av dem tidiga att bryta dem.

Sådant insåg man inte när man var liten. Men nu ser man det med andra ögon. Ögon som sett annat från världen. Ögon som är mer öppna för vad som sker.

Öppna dina ögon och ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vädret gör det lättare

Igår var vi hos mamma. Denna gången var det jag och maken. Inga barnbarn. Ändå så var hon väldigt pigg. Kanske är det vädret som gör det lättare. Även denna gången så blev det så att jag fick säga till att nu behöver vi åka. Annars hinner du inte vila något innan du måste upp igen. Då ville hon vila.

Vi satt ute och väntade. Mamma kommer rullande med en av favoriterna ur personalen. Hon säger till mig att hon tycker jag är fin i håret. Då skrattar jag, tackar och säger att mamma tycker inte det. Mamma tycker jag är ful i håret. Då skrattar de båda. Precis det hade utspelat sig på vägen bort till oss. Hon hade sagt det och mamma hade svarat, NEJ!

Mamma har ju ingen spärr längre. Hennes diplomatispärr är helt borta. Vilket är ganska befriande. Som tur är så tycker hon inte att jag är ful. Jag är bara ful i håret med den färgen. Vi kom fram till att det är tur att hon är nyklippt och snygg igen.

Jag är lila och lika glada är vi båda för det.

Vi satt till och med en liten stund ute i solen. Det var varmt men behagligt. Vi kollade in blommorna också. Det är massvis med fjärilar i deras trädgård. Det har också dykt upp en ny blomma som varken jag eller mamma tänkt på innan. Men vi kom fram till att vi båda tycker om den. Kan vara en typ av solhatt. Mamma är mycket nöjd över mina kunskaper men framför allt att jag försöker.

Solhatt?

En sådan härlig dag det var igår. Mamma var i sitt esse. Vi fikade tillsammans. Mamma såg till att maken också fick kaffe. Det är tydligen lite snålt med kaffet nu för tiden. Eftersom det inte är några besök så görs det mindre kaffe också. Det är ju bra. Men när det väl är ett besök är det inte säkert det räcker. Då är hon inte nöjd min kära mor. Men igår så fick han kaffe, då är allt bra. Hon fick till och med fram om han ville ha påtår.

Det bästa av allt för mig var nog att när vi skulle gå och jag säger som vanligt: Mamma, jag älskar dig. Då kom hennes vanliga leende och ett svar!: Jag älskar… Det gör ingenting att det inte kom fram dig också. Det kom jag älskar och det räcker. Igår var en bra dag.

Idag kommer också bli en bra dag. Vi tvättade staket igår. Idag ska det behandlas delar av det. Det är tre omgångar som det ska behandlas i år. Dessa tre omgångar behöver göras på samma dag. Så långt är allt bra. Men det måste ju torka emellan. Först två timmar och nästa fyra timmar. Det är sex timmar i bara väntan. Sedan behöver jag tänka på att solen inte ska ligga på. Men det ska nog gå bra.

Ta hand om dig! Vi hörs imorgon.