Jag säger inte att alla är idioter i skolan. Det jag säger är att de finns. Tyvärr lite för många. De är så många så att de som är bra har ingen möjlighet att komma fram. Det blir bara vissa ljusglimtar som tränger igenom det massiva mörkret då och då.
Äldsta sonen har råkat ut för de flesta idioterna. Idioterna kan också sköta sitt jobb och till och med hyfsat bra. Förutsatt att det inte är något barn som är utanför mallen. Minstingen har också råkat ut för idioterna på skolan. Han ingår ändå nästan i mallen, det som är utanför är hans dyslexi. Det får bli en egen berättelse för ett annat tillfälle. Dessa idioterna som det handlar om är dagsaktuella.
Äldsta sonen fick diagnosen autism när han gick i sexan. Innan dess hade han aspergers (som idag är i autismspektrat) och ADD. Dessa diagnoser fick han genom skolpsykologerna. Skolan hävdade alltid att vi och sonen var problemet. De behövde inte ändra på något men vi behövde det. Om vi bara såg till att få ordning på sonen så skulle allt fungera på skolan. Att vi berättade att vi inte hade några problem hemma och hade ordning på sonen, var inget som de lyssnade till.
De var påstridiga om att vi var problemet, så till den grad att till slut krävde de att vi sökte till BUP. För det var något fel på ungen. Mitt svar blev att vi behöver inte söka till BUP. Vi vet hur vi ska hantera situationerna hemma för att det inte ska bli några problem. Nehe, det vet ni inte alls, blev svaret. Då meddelade jag att om ni vill ha hjälp från BUP så ger jag mitt medgivande till att skolan söker hjälp där. Vi kommer inte att söka hjälp för vi behöver ingen.
Så blev det. Skolan ansökte till BUP om hjälp enbart för att få bekräftat att det var sonen som var problemet. Detta var när han gick i sexan första terminen. Vi fick komma in väldigt fort till BUP. Gick nog bara några veckor innan vi blev kallade till träff på BUP. Vi som blev kallade var föräldrar, maken samt rektor, specialpedagog samt handledare från skolan. Inte äldsta sonen.
Vi kommer till mötet. Där är psykolog, läkare samt kurator på plats från BUP. Vi är alltså nio personer som ska diskutera äldsta sonen. Eller som skolan skulle uttrycka det, problemet.
Kuratorn hälsar alla välkomna. Vi har en presentationsrunda. Sedan berättar hon varför vi alla har samlats på detta möte. Att skolan behöver hjälp. Hon gör tydligt för alla i rummet att ingen på BUP har ännu träffat sonen. Det de har gjort, eftersom skolan akut behöver hjälp, är att de har gått igenom alla skolpsykologers journalanteckningar. Vilket har blivit ganska många genom åren. Ännu en gång förtydligar hon att ingen på BUP har träffat sonen, ännu.
Sedan säger hon: Jag förstår att ni har problem på skolan. För denna pojk är smartare än alla oss samlade här inne i detta rum. Och jag vill påtala igen för er att detta har vi kommit fram till utan att ha träffat honom.
Mötet fortsatte och BUP berättade det ena och det andra. Hur mycket skolan behövde förändra för att få det att funka för sonen. Att de skulle börja lyssna på oss föräldrar som uppenbarligen visste hur man gjorde för att ha en bra miljö för sonen.
Ingen från skolan sa någonting. De svarade på tilltal och när de fick chansen försökte de säga hur mycket bra de gjort och att sonen var problemet. Varje gång fick de mothugg från BUP. Inte oss. Det var första och sista gången som skolan hade någon kontakt med BUP.
Vi hade dock mycket kontakt med BUP efter detta. Vi och mest sonen har fått hjälp av BUP. Inte så mycket i hur han ska agera utan mer självkänsla att det är inte fel på honom utan på skolan.
Tyvärr så kommer alla idioterna finnas kvar hos sonen för alltid. Det är för stora saker som har hänt. Bland annat så slutade skolans ansökning till BUP med att de talade om för oss att sonen är DUM I HUVUDET och de tar inte ansvar för honom på skolan. Men det är en annan historia för en annan gång.
