Kategori: Familj

Igår träffade jag mamma. Jag hade inte tänkt att träffa mamma. Inte ens på social distansering utomhus. Jag har ont i halsen. Det har idag börjat gå upp i öronen. Jag vill inte att mamma ska få något sk*t så därför skulle jag inte träffa henne.

Men så ringde hennes sambo och berättade att de på boendet hade tittat på digitala lösningar. Jag kunde ringa dit och se om det var möjligt att få komma med på listan.

De har en Ipad på boendet. På den har de nu ringt några anhöriga och det har varit mycket positivt. Så klart vill mamma vara med på den listan och så blev det. Nu kommer vi till svårigheten. En Ipad kan bara ringa samma märke. Nu funderar den aktivitetsansvarig på om hon ska ta med sin privata androidenhet för att alla ska kunna träffas via video med sina anhöriga.

De är helt fantastiska på mammas boende. (Nästan alla, chefen ger jag inte mycket för.) De försöker allt de kan för att det ska bli så bra som möjligt. Nu kommer det bli mamma som ringer oss istället för tvärtom. Och då är det bäst att vi svarar.

Det var skönt att få se mamma igår. Jag kunde också visa upp vad vi håller på med här hemma. Jag berättade om busken som jag hoppas har liv eftersom hon säger att jag börjar bli duktig på blommor nu. Då skrattade hon åt mig och sa att den kommer att överleva. Hoppet finns hos mig och mamma.

Påsken är en stor högtid i vår familj. Mycket tid för att umgås och äta god mat. Självklart med en hel del godis. Vi har haft några påskar som inte varit som vanligt. Men vi har gjort så gott vi kunnat för kunna hänga med mamma. Denna påsken blir än mer ovanlig.

Det är besöksförbud på alla äldreboendena i Sverige. Även mammas. Istället för att äta god mat och hänga tillsammans så blev det bara lite häng. På behörigt avstånd, utomhus.

Mamma fick besök av mig och maken på hennes terass. Och bror och syster digitalt också ute på terassen. Att mamma inte såg något av mina syskon spelade inte så stor roll. Hon hörde dem och som vanligt fick hon inte en syl i vädret när vi gnabbades med varandra. Då var hon mycket nöjd. Trots att vi inte fick vara nära så fick hon vara med i gnabbet. Jag tror det är en av hennes absoluta favoriter, att få ha oss samlade med tillhörande gnabb.

Hon fick också en ny buff. Då sken hon upp. Hon blev mindre glad när vi inte hjälpte henne med att ta bort märkningen och ta på henne den.

Äldsta barnbarnet var med på ett hörn digitalt. Minstingen var Med på ett hörn fast igår. Han valde färg på buffen. Mamma var nöjd över att han inte tyckte att en svart buff med en stor döskalle på passade mormor. Utan en med paisleymönster. Eller som han sa, den är lite 70-tal så där.

Glad Påsk 🐣

Jag har inte träffat mamma på en vecka nu. Innan det så var det flera veckor med besök utan att jag rörde henne. Nu börjar tankarna kring de saker som hon inte får hjälp med på äldreboendet. Som hennes naglar. Det finns någon bestämmelse som säger att anställda inte får ta hand om naglarna på fötterna.

Händerna får de göra. Och jag kan inte förstå logiken i det men så är det. Fast vad händer nu? Jag är den som tagit hand om mammas fötter. Och det borde vi ha gjort för två veckor sedan. Men då jag inte rört mamma så har det inte blivit gjort. Vad händer om det dröjer månader innan hon får ta emot besök igen?

Kommer personalen få hjälpa till med det? För det är ju bara personal som får vara där. Jag skulle ju inte ens kunna anlita någon som skulle fixa hennes fötter. För det är besöksförbud.

En liten sak i det stora naturligtvis. Det är säkert en sådan sak som ingen har tänkt på. Det är ganska obehagligt att ha för långa tånaglar. Det kan också bli besvär om de blir för långa. Jag funderar på att åka dit och vinka till henne i fönstret. Det borde man ju få göra. Fast det hjälper inte fötterna.

Denna veckan har inneburit många brutna rutiner. Vi har inte tränat en enda gång till exempel. Det har det inte funnits utrymme för när det har varit gipsdamm överallt. Vi har ätit lunch i källaren för att vi inte kunnat vara i köket. Vi plockade fram vår micro och ställde i källaren för att vår hantverkare skulle kunna värma sin mat.

En annan mycket viktigt sak som ändrats är att vi har ätit frukost nere i köket. (Efter allt städande varje kväll så kanske det var skönt att få använda sitt kök en gång per dag i alla fall.) Mycket besvärande för mig att behöva gå ner till köket för frukost. Jag är van att alltid få frukost på sängen. Varje dag så gör maken frukost åt mig som han tar med upp till sovrummet. Jag är bortskämd, jag vet. Det är den bästa starten på dagen. Att få vakna långsamt och äta frukost.

Detta började maken med för så länge sedan så jag kommer inte ihåg när. Det var inte när nyförälskelsen var. Eller nyförälskelsen håller ju på fortfarande. Men jag fick det inte när vi bodde i Västerås. Jag gissar att det pågått i ca tio år av våra snart femton år tillsammans.

Att han ger mig det varje morgon är mest av omtänksamhet för mig men också lite för att han är hungrig. Vi gör det mesta ihop. Äta måste vi göra ihop. Och maken blir (som jag sagt innan) hungrig före mig. Så för att vi ska äta ihop så gör han mat åt mig och vi äter i sängen. Annars skulle han behöva vänta på min långsamstart innan han får mat.

Varje morgon, eller varje morgon när vi är hemma, får jag det. Ibland händer det att dessa rutiner ruckas. MEN idag så är det som vanligt igen. Frukost på sängen och en långsam start!

Ja, Skolans idioter är många. De har även drabbat minstingen som jag skrivit om innan. Han går Teknikprogrammet. Vi visste från början att det skulle komma att krävas mycket plugg för honom. Men det fanns inget annat han ville gå.

Redan i årskurs ett så kom svårigheterna. Vi satt på möten med skolan som absolut tyckte att detta skulle han fixa, om han bara fick lite hjälp. Han var inte ensam om att behöva hjälpen. De hade massor av bra planer för att det skulle ordna sig. Jag ställde ändå frågan: Tror ni att detta kommer att fungera? Det är dumt att slänga bort en massa år som inte kommer att ge något. Men nejdå, det kommer han att lösa. Med hjälp från oss på skolan.

Det som var svårt var mest matten. Alla andra ämnen var inget problem. Men det var matten som var mest av, och som gör Teknikprogrammet till just det. Han klarade matten i ettan. Inte för att han fick speciellt mycket hjälp från skolan. Mer envishet skulle jag säga.

Tvåan kom. Det svåraste året av tre år. Vi hade dialog omgående kring matten. Skolan hade skulle minsann finnas och hjälpa. Inför höstlovet så hade vi ett möte där rektorn var med. När han ställde frågan till minstingen om han gör läxorna, och svaret blir nej. Då tappade rektorn allt intresse för att hjälpa sonen. Han såg honom som en latmask som bara var där för att jag tvingat honom. Mötet fortsätter och jag måste avbryta för att ställa en följdfråga till minstingen. Varför gör du inte läxorna? Och det gäller ju matten. För alla andra ämnena gör du läxorna i. Svaret var: För att jag klarar inte av det. Och jag har ingen som kan hjälpa mig hemma.

Hur svårt är det att ställa en följdfråga? Svårt, tydligen. Men då kunde han minsann se till att minstingen skulle få lovskola på påsklovet. PÅSKLOVET! Detta var på hösten före höstlovet. Så två lov skulle försvinna. Jag påpekade det, men oj, ja, fast vi har ingen som kan ha lovskola innan. F*** O**! Så trött jag blir. Men sa jag, det måste ju finnas andra som inte klarar detta och som behöver hjälp. Vill inte de ha lovskola också? Och, men, fast, kanske, det är ju svårt. För alla andra har ju slutat och bytt till annat program.

Påsklovet kom. Minstingen hade fått en timma extra i veckan att sitta i pluggrummet. Men där är det också andra som är samtidigt. Och när du behöver hjälp hela tiden så funkar inte det. Vi hade höga förhoppningar på lovet. Tre halvdagar. Det är lovskolan. Tror ni man hinner i kapp med avancerad matte och fysik på TRE HALVdagar? Svaret är NEJ.

Men det är fortfarande inga problem enligt skolan. Vi kan ju alltid förlänga studietiden. Då får han ett år till på sig. Han kan välja bort matte och fysik i trean och läsa tvåans då. Okej, vi fortsätter att traggla. Det finns en plan. Sommarlovet börjar närma sig.

Ingen hör av sig. Sommarlovet kommer och jag hör av mig för att kolla om det blir någon lovskola på sommaren? Och då när? Grejen är att minstingen har nu fyllt 18 år. Jag får inte längre någon information. Tyvärr så har inte heller sonen fått någon info.

Svaret är: Nej, det blir ingen lovskola. Det finns inget syfte med det. Han kommer ändå inte klara det. Så slutbetyg är satt. För att läsa upp så får han nu lösa det själv. Vi kommer inte hjälpa från skolan mer.

Psykbryt från mig. Hemma. Jag besvarade inte ens det mejlet med dessa svar. Utan nu letade jag upp en privatlärare. En fantastisk sådan. Han bor inte på samma ort som oss. Vi, jag och privatläraren, hade uppdrag i Junis tillsammans på sommaren och efter en tid förstod jag att han var lärare i matte och fysik. Yes! Han vill jättegärna hjälpa minstingen. Han älskar verkligen att få jobba med att lära ut.

Perfekt. Digitala träffar tre gånger i veckan från september fram till februari. Den 6 mars så var provet som behövde klaras för att bli godkänd. Då var alla delar för hela tvåan i ett enda prov.

Studie- och yrkesvägledaren på skolan hade meddelat minstingen när han började trean att du kan visst få hjälp från skolan. Det är fel att vi släpper dig. Han fick fortsatt en timma i veckan med att träffa en lärare ensam. Efter några gånger så meddelar sonen att han inte blir hjälp av den hjälpen. Starkt gjort av min (alldeles ibland) för snälla son. Som alltid vill att alla ska må bra och att han inte är till besvär. Han meddelar också att mamma hittat en lärare som hjälper mig. Som jag verkligen får hjälp av. Trots att han meddelar det till SYV så fortsätter han med sina träffar en gång i veckan på skolan. Fast det då är bortslösad tid.

Nu måste vi hitta på något för att tacka minstingens fantastiska Tutor. För den 6 mars kom och passerade. Han blev GODKÄND! Underbart! Minstingen är så nöjd över att få visa att han kunde visst. Hans mamma är nog än mer nöjd.

Vi har haft mycket samtal här hemma om hur vi agerat i detta med tanke på vår erfarenhet från skolan med tanke på äldsta sonen. Minstingen har också massor av erfarenhet kring sin äldre bror och skolan. De har ju så klart gått på samma skola. Minstingen har sett hur hans bror har blivit behandlad. Han som vill alla väl och nästan aldrig uttrycker något dumt eller elakt om någon. Säger (om ände försiktigare ord än mig) hur illa det är ställt i skolan för vissa barn.

HAN HAR KLARAT MATTEN! HAN HAR KLARAT MATTEN! S*** O* T***!

När jag kom hem hade maken fixat det mesta i städning. Hantverkaren vi har städar också väldigt bra. Men det blir mycket damm som sagt när man sågar i gips.

Jag frågar maken om han har torkat köksbordet och gjort rent kring matplatsen. Om vi kan äta middag där eller inte? Maken svarar att det behövs inte, för det har inte kommit något damm dit. Jag ber honom att gå fram och dra med fingret på bordet. Han drar med fingrarna och säger: Det är inget…

…Det är bara ett tunt lager damm på.

Maken åkte och handlade. Jag dammsög och torkade vid matplatsen. Sedan tog jag en lång dusch. Så skönt efter att man jobbat fysiskt att få duscha. Efter det middag och nu är det soffläge innan läggdags.

Det ska bli skönt när byggarbetsplatsen är borta. Vi har plockat fram micron och ställt i källaren. För att, mest hantverkaren, ska kunna värma sin lunch. Men också för oss när allt i köket är täckt i gipsdamm, då är man inte så sugen på att börja laga mat i det.