Kategori: Familj

När alla ska tänka på vad man gör, hur man mår och vem man träffar så är det inte helt självklart att man kan träffas.

Jag är glad att vi ändå nu ses. Maken och jag är hos min bror med familj och hälsar på. Det är mysigt att bara få hänga tillsammans. Man blir också servad med både god mat, dryck och godis. Jag får inte glömma den goda osten innan maten. Pesto-ost, tryffel-ost och chili-ost. Jättegoda.

I deras familj ingår en hund. Rasen heter Broholmer. En jättefin hund. Men jag är ingen hundmänniska. De slickar, slemmar, hårar och lite annat också. Allt som bara är äckligt. På avstånd går det bra. Den ”lilla” hunden vet att jag inte är så intresserad så hon håller sig på avstånd, till mig.

Maken däremot som är hundrädd egentligen, tycker hon om att vara nära. Och han tycker också det går bra. Vem vet hon kanske lyckas omvända honom och rätt som det är har vi hund. Dock inte henne för då skulle vi få med hennes matte att göra.

Problemet är att vi har nu pratat om hur det var när vi var yngre. Mamma drev en kennel och var uppfödare till Old English Sheepdogs. Också ”små” hundar. Maken tittar på mig efter att samtalet pågått en längre tid och säger: Jag har svårt att ta in hur mycket djur och lantmiljö du är uppvuxen i.

Antagligen lite för mycket lantmiljö så jag hann utveckla ett antitillstånd till allt vad heter djur och kryp i min närhet. Avstånd är ledordet tillsammans med orden djur och kryp.

Maken var på semester på Turkiet. Ensam. Det var innan vi var tillsammans. Men vi kände varandra. Han tycker om att göra saker ensam. Även att semestra. Det är ganska ovanligt att tycka om sitt egna sällskap så mycket att man vill vara helt med sig själv under två veckor.

Fördelen är att du kan göra precis vad du vill utan att kompromissa när du semestrar ensam. Vilket jag också kan uppskatta. Det var också en av anledningarna till av vi bestämde att vi skulle få ha mycket egentid när vi blev tillsammans. Jag kan säga att av den har det inte blivit så mycket för vi tycker om att vara ensamma tillsammans. Denna resan är jag ändå glad att han gjorde ensam.

Som ni alla vet vid detta laget så älskar han mat. All möjlig mat. Men eftersom han är både hypokondriker och lite paranoid så brukar han inte äta mat på ställen som är suspekta. Eller mat som han inte vet riktigt vad det är. Men som ensamvarg letar han gärna upp ställen som inte har så mycket människor där. Vilket borde uppfattas som suspekt, om det inte finns några kunder så kan det vara för att maten är dålig. Men så är det oftast inte. Utan när han går dit så fylls oftast restaurangen upp med folk kort därpå. Till hans stora förtret.

På Turkiet känner han doften av kycklingkebab. Han är hungrig. Då lockar det än mer. Det var ett hål i väggen i närheten av hotellet. Alla vet att man ska hålla sig ifrån grillkök som ligger som ett hål i väggen och inte bara det, utan som dessutom grillar kyckling på spett.

Maken köper en kycklingkebab. Han äter och njuter. Den är himmelskt god enligt hans utsago. Kebaben hinner inte mer än ner, innan han i panik tar sig till rummet och spenderar tiden på toaletten istället för i solen.

Dagen efter så kommer det mest roliga i denna berättelse. Maken går och köper EN TILL kycklingkebab från samma ställe. Min paranoida make som alltid förutspår var som problemen är ifrån eller kan vara ifrån. Han köper en till för den var så god. Same procedure as last time. Panik uppför trapporna till rummet. Och där spenderar han lite tid på toaletten igen.

Man brukar lära sig av sin misstag. Men ibland är det också värt det. Det blev dock ingen tredje gång. Vi är alla olika som tur är. En del tar risker. En del är försiktiga. Och en del är försiktiga risktagare.

Eftersom vi alltid åt middag tillsammans hela familjen när jag var liten så har jag tagit efter traditionen i min familj. Det kan ha varit så att tiden har anpassats för att det är något i vägen. Men vi har ätit tillsammans. Så länge ingen är bortrest.

Minstingen tycker att detta är självklart att vi äter ihop. Men nu när han har blivit lite äldre och hänger med kompisar på ett annat sätt så har han insett att ingen äter ihop. Detta tycker han är mycket märkligt. Varför äter inte familjen tillsammans?

Det behöver inte bara vara att han har varit hos kompisar och sett detta. Även om han är hemma här och hänger med kompisar digitalt så märker han det. För när vi äter så äter inte bara vi. Vi har också diskussioner och umgås rent allmänt. Vilket kan ta lite tid. Ibland flera timmar. Detta tycker hans kompisar är underligt och frågar hur lång tid tar det för dig att äta egentligen?

Minstingen blir så konfunderad över detta. Han har börjat kolla av läget hur andra gör nu. Det vanligaste verkar vara att den som kommer hem först lagar mat åt alla. Även om den personen då är ensam, så äter den. När resten kommer så tar man mat från spisen och så vidare. Vilket blir att alla äter ensamma.

Något som är säkert är att minstingen kommer att ta efter traditionen: att middag äter hela familjen tillsammans och inget annat.

Mamma har alltid funnits där. Vi har inte alltid setts men vi har båda vetat att allt är bra. Mammas inställning har alltid varit att så länge hon inte hör något från oss barn så är allt väl.

När vi var barn så fanns inte mobiltelefoner. Många hade rutinen att ringa hem när de kom fram. Det gjorde inte vi. Vår rutin var att om något hände så hörde vi av oss. Vilket var ganska sällan. För ibland hände saker men utan vetskap för mamma. Mest harmlösa saker, som alla gånger min bror glömde stiga av tåget på rätt station. Eller steg på fel tåg som inte stannade på rätt station. Då har det hänt att mamma stått för att möta upp och inget barn med tåget. Han dök dock alltid upp, om än sent och ibland med taxi till dörren.

I vuxen ålder har det varit likadant fast med lite mindre inslag av att vi behöver räddas men också mindre antal middagsträffar. För när vi var barn och bodde hemma så var det middagsträffar varje dag. Även nu när mamma är sjuk så har vi middagsträffar. Skillnaden är att vi är hos mamma på äldreboendet istället för hemma i Hylletofta.

Allt förändras så är det. Ibland till det bättre, ibland till annorlunda men också ibland till det sämre. Som att mamma inte kan berätta vad jag eller hennes övriga barn heter. Även om hon inte vet vad vi heter så vet hon vem vi är. Trots allt så finns mamma där fortsatt.

Vi förlovade oss när jag fyllde trettio år. Hur skulle vi då göra med giftermålet. Skulle vi vänta tills maken fyllde fyrtio år. Då skulle vi vara förlovade i drygt två år innan vi gifte oss. Det hade kanske inte spelat så stor roll. Det som var det viktigaste var att vi var tillsammans. Samtidigt som vi kände att vi ville verkligen gifta oss. Mest för kärleken men också för att det är praktiskt juridiskt. Maken har inga barn och jag har barn.

Det fick bli på makens trettioåtta års dag som det blev bröllopsdag. Inte så enkelt att komma ihåg hur länge vi varit gifta men det kommer för alltid vara två år längre än om vi väntat till makens jämna födelsedag. Han fyller i oktober som ni vet. Det skulle bli vår årsdag med plus någon vecka. Hur skulle vi toppa att cykla uppför en alptopp?

Jag hade aldrig varit i New York, det hade maken. Och New York, är inte det med på allas bucketlist typ? Det fick bli New York. Där går det också gifta sig och det blir giltigt i Sverige. Om det nu inte är så att man har ett bestämt datum som det måste ske på. För om det råkar vara så att det datumet inte infaller på en måndag eller torsdag så var det inte möjligt. Och gissa om maken fyllde år på en lördag 2006!

Då får man tänka utanför boxen. Framförallt eftersom ringarna redan var graverade med ort. Våra ringar har texten på utsidan. Och med det typsnittet som vi ville ha så var det inte möjligt att göra texten efter ringen var gjord. Lösningen blev ett giftermål på Arlanda. Med följande bröllopsmiddag i New York. Jag kan starkt rekommendera er ett bröllop på Arlanda innan flygturen.

Vi blev upphämtade på parkeringsplatsen. Där tog de våra väskor och checkade in både oss och väskorna. Vi fick komma in en specialväg. De kollade våra pass på parkeringen. Efter vigseln fick vi passera en säkerhetskontroll helt utan kö, då vi var ensamma på den sidan med personal. Du kan välja att ha med bröllopsgäster med buffé, eller egentligen precis som du vill ha det. Maken och jag har båda varit gifta innan och haft bröllop helt enligt alla traditioner. Denna gången var det bara vi. Ingen visste att vi skulle gifta oss. Inte ens mina vildbattingar.

Det var en fin vigsel med många fina ord och vackra lokaler. Det var verkligen vår stund. När vi kommer till boardingen så har vi fått varsitt boarding kort och eftersom vi inte träffat någon som man brukar så hade vi inte kunnat kolla med benutrymme. Jag är lång och maken är längre. Det hade varit skönt att få vid nödutgång. Detta är på den tiden när det inte gick att boka dessa platser, utan man fick vara tidigt på flygplatsen och flörta i incheckningen. Det jag hade gjort var att jag ringt någon vecka innan och kollat läget då jag visste att vi inte skulle behöva/få checka in själva.

Vi smög fram till boarding-disken när en personal dök upp och kollade om personen visste om det var nödutgångsplatser. Svaret blev att ni kan vara lugna, ni har bra platser. Skönt. Efter ett tag när vi går ombord så passerar vi förbi business class och ska hitta våra platser när flygvärdinnan kommer och hämtar tillbaka oss. För vi ska sitta i business class. What? Det var sådan lyx att sitta där. Inte bara för att man får lyx utanför att någon hade verkligen gjort så att vi fick en fantastisk bröllopsdag. Vi fick välja mat från olika alternativ. Det serverades med riktiga bestick i miniatyr, riktiga glas. Och hela tiden fanns det frukt och snacks att tillgå. Det var verkligen en upplevelse, OCH gott om benutrymme. Tur vi var finklädda för tillfället.

Euforiska som vi var så gick allt väldigt enkelt. Vi tog oss förbi tull och immigration smidigt. Bytte om på hotellet och begav oss ut för bröllopsmiddag på Manhattan. Maken gillar ju mat, det vet alla vid detta laget. Maken tycker särskilt mycket om snabbmat, framförallt hamburgare. Konstigt nog så blev det pizza slice (eller flera) till middag. På ett supermysigt hak. Ett sådant hak som bara finns på andra sidan. Vår dag var fulländad.

Ännu mer för alla blev lurade. Eftersom vi flög på makens födelsedag så kunde inge tro att det inte var sant att vi skulle till Aten. För det var vad alla trodde, att vi skulle till Aten. Alla visste att vi skulle gifta oss på makens födelsedag och i New York. Bara inte vilket år. Många gissade på den jämna födelsedagen eftersom vi valt mitt jämna årtal. Svärmor ringde och talade om att vi kunde förvarnat att hon skulle köpa tidningen den dagen. För annons hade vi ordnat. Nu fick hon reda på det av en väninna som läst det i tidningen.

Nu är vi hemkomna från mamma. Maken följde också med. Han tog med sig sitt arbete och satt hos mamma och arbetade. Det blev inga kramar och inget röra vid mamma. Till hennes förtret. Hon vill gärna att jag hjälper henne när jag är där, istället för personalen. Så blev det inte idag.

På dörren stod det att man inte var välkommen om man var förkyld. Annars var det inga restriktioner. På bilprovningen i Sävsjö så fanns tydliga instruktioner om att hålla dig borta om du varit i högriskområde eller var sjuk. De talade också om hur du undvek smittspridning. Föredömligt.

Än så länge är besökare välkomna till mamma. Vi pratade om hur det var förra året när magsjukan härjade. Då sattes hela äldreboendet i karantän och besökare var inte välkomna. I fyra veckor. Då höll hon på att dö tråkdöden. Det är redan tradigt med att vara sjuk som mamma är. Hon kan inte göra sig helt förstådd. Hon kan inte förflytta sig själv. I princip så är hon där hon är tills någon flyttar på henne.

Som tur är, så är maten (oftast) till mammas belåtenhet. Mat är och har alltid varit väldigt viktigt för mamma och oss i familjen. Det är det vi har samlats kring. Vi åt alltid middag tillsammans oavsett vad som skulle göras. Sedan fick vi vara med kompisar eller göra våra aktiviteter. Övriga måltider har det varit hipp som happ med, men inte middagen. Den var helig, det var då vi gick igenom dagens händelser.

Idag blev det spenatsoppa med ägghalvor till lunch för mamma. Äppelkaka och vaniljsås till efterrätt. Då fick jag gärna hacka lite ägg och blanda med smör, för att ha i soppan. Tyvärr blev det ingen gräslök, för det hade hon själv haft i hemma. Och till det rostad macka med mycket smör. Det blir extra lyxigt när hon får mycket smör. Personalen har inte riktigt lärt sig det (än). Fast som sagt maten är väldigt god och lagas på plats på boendet. Så ingen av oss klagar på det, inte heller mamma. Och att hon blir extra glad när man är på besök och gör det som hon vill ha det, det får vara bonusen.

Maken och jag har alltid varit uttrycksfulla i vår kärlek. Vi har sagt roliga saker och gjort teckenspråk till varandra som ingen annan förstått, eller kanske kunnat gissa men inte vetat exakt.

I början sa främst min familj men också andra i vår närhet att det där kommer att avta ju längre tiden går. För vår del så har det inte avtagit, mer förändrats. Vi har fortfarande Okejajlavu som vi kör med. Den kommer för alltid att bestå. Vi har andra saker som också består som att vi säger hur snygga vi tycker att den andra är. Sedan har vi börjat med nya saker för man förändras. Sånt är livet.

Att vi säger Okejajlavu beror på minstingen. När de var små mina älskade barn så rörde de allt. Allt skulle lyftas på och inspekteras. Eller öppnas och se vad som fanns i. Även när vi gick och handlade. Maken hade tröttnat på detta och säger till dessa bägge herrar, som är ca fem och sju år gamla: Nu ska vi gå in och handla. Kan ni ha händerna utmed sidorna och inte röra någonting. Förstår ni? Inte röra någonting i butiken. Varpå minstingen svarar: Okejajlavu! Äldsta sonen bryter ut i ett sådant hjärtligt skratt och vi har också svårt att hålla oss. Sedan säger äldsta sonen: Du sa att du älskar honom, ha, ha. Och på den vägen är det. Så gulligt att vi bara har fortsatt med det.

Kära mamma tröttnade på mig och min kärlek en gång när vi var där för att äta middag. Vi höll på att laga maten tillsammans. Jag berättar hur snygg jag tycker han är. Vi pratar om ditten och datten och med jämna mellanrum så säger jag till honom hur fin han är. Rätt som det är så säger mamma med lite fräs i rösten: SÅ snygg är han inte!

Att vi har tröttat ut vår omgivning ibland gör inte så mycket, eftersom vi inte har tröttnat. Det är det viktigaste, att vår kärlek består och att vi vill fortsätta visa den oavsett vem som är med oss.

Självklart så har vi våra kontroverser också. För maken går det över fort, för mig så hänger det kvar lite längre. Som tur är bråkar vi inte så ofta. Jag tror på att ett förhållande ska vara både ock men med mera kärlek än bråk. Det är inte bra att hålla inne känslor. Och vi alla har fler känslor än kärlek. Som tur är övervinner kärleken mycket.