Kategori: Hälsa

Eftersom jag är opererad för bröstcancer så har jag kontroller varje år. För att se att ingen cancer har uppkommit i andra bröstet. Nästa vecka är det dags igen. Nu till att jag inte vill åka. Inte för att undersökningen är ett problem utan var undersökningen ska göras. Jag ska åka en dryg timma bort för att göra undersökningen.

Jag tycker det är helt absurt att jag ska åka en dryg timma för att undersökas. För det första, det är snö och dåligt väglag. För det andra, DET PÅGÅR EN PANDEMI. Varför ska jag åka så långt och riskera smittspridning i ett sådant här läge? Jag tycker det är konstigt hur de tänker.

Det kanske är viktigare att jag kollar att ingen ny cancer har kommit än att jag riskerar Covid-19, både att ge det eller att få det. Jag antar också att just nu är mammografivagnen just där och då får alla ta sig dit. Första gången gick jag här hemma. Andra gången fick jag åka i tjugo minuter. Och nu då en dryg timma.

Utöver dessa aspekterna så ska jag också orka köra den sträckan. Vilket blir tufft för mig om jag haft en natt helt utan sömn. Tiden är så klart kl 09.00. Vilket innebär resa hemifrån 07.30. Senast för att ha marginal på väglaget och annat som kan hända på resan. Jag kan ju heller inte vara där 09.00. Borde ju vara minst tio minuter innan för att parkera bilen och anmäla sig. Jag ska hitta också. För jag har ingen aning om vart det är.

Vi får se hur det går med resan. Och undersökningen vill jag så klart göra. Men frågan är vilket som är viktigast? För att göra resterande med färdigställandet av min kropp, det är bortprioriterat på grund av pandemin. Vilket är helt okej. Frågan är hur allt prioriteras? Behöver jag vara rädd för ny cancer eftersom jag uppenbarligen prioritera att åka så långt för att undersökas.

Frågorna är många och inga svar lär jag få. Igår lyckades jag få ner adventsstjärnorna. Alltid något. Nu är julen helt ute ur vårt hus. Att det behövde städas (och fortfarande behövs) struntade vi i. Det blev en kväll med chips, choklad och supergod hamburgare istället. Maken läser monteringsguider och jag lyssnar på musik. Bra arbetsfördelning. Dessutom så serverade han mig maten och allt snacks.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Denna veckan har hittills varit helt obrukbar. Det enda vettiga som skett är att jag varit hos mamma och jag har varit på ett läkarbesök. Som inte var helt vettigt heller. För jag glömde hälften av det jag skulle ta upp. Men det blev gjort så i sig blev det vettigt.

Annars har det bara varit en massa strul med det ena och det andra. Dagarna har bara försvunnit fast man inte har hunnit med något. Idag är det städdag och när det är det tråkigaste som finns i hela världen så blir det inte mer inspirerande när man är helt slutkörd. För det är jag. Trots att inget har gjorts av fysisk karaktär i veckan.

Om man inte räknar bilkörandet till mamma. För lite fysiskt blir det med körandet. Mest hjärnan blir påverkad dock. Jag tror inte jag är ensam om att bli trött av bilkörande. Mamma har också haft en dålig vecka. Varje dag denna vecka så har det var kass när jag frågat. Hon blev lite gladare när jag var där. Det hade varit skönt om man kunde vara oftare. Vi klarade av gårdagens skvaller ganska fort. Eftersom vi hörs varje dag. Sedan sov hon en stund. Hon sa till mig att jag också skulle sova. Men som vanligt så satt jag där bredvid utan sömn.

Läkarbesöket gick ut på min sjukskrivning. Och den har varit alldeles för länge och de vill ha mig tillbaka i arbete. Jag vill också tillbaka till arbete. Men när man inte klarar av att bara vara och ha en vardag hur ska man då kunna lägga på arbete? Det blir som det blir. Och jag gör vad jag kan. Jag glömde fråga en massa frågor om sömn. Men så är det när man inte kan sova. Hjärnan fungerar liksom inte som den ska och en massa saker glöms. Tur att läkarna finns kvar. Får vi hoppas i alla fall att inte alla strejkar för ohållbar situation.

Igår var musiken med mig som så många andra dagar. Den behövs för läkande egenskaper. Jag satte på dina mest lyssnade låtar 2020. Det var lite nostalgi och insikt om att jag har åkt mer bil än maken 2020. För maken 2020 lista är bara julsånger. Undrar om det är så att vi fuskade och startade våra julsånger lite för tidigt förra året. Fast vi borde ha hålla oss till oktober. Men om man räknar snabbt så blir det tre månader med bara julmusik. Som tydligen har gått på makens konto. Jag har haft mer musik en jul i tre månader hur som helst. Även om jag älskar julmusik så är den tiden förbi. Nu är det annat som gäller.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är frågan. Jag sover inte för tillfället. Definitivt inte just nu när jag skriver. Men inte annars heller. Jag glömmer mer och mer. Det snurrar mer och mer. Men jag får fortsätta med det och bara hoppas på att det blir bättre. Jag har en alldeles för snäll make som gör mer än han borde för mig.

Han snickrar, han lagar mat, han handlar, han diskar, han städar och han passar upp på mig. Jag sitter mest ner och gör inte så mycket. Jag gör saker men inte i samma utsträckning som honom för att jag kan inte. Så även när han snickrar och jag bara sitter och vilar, då kommer han och kollar om han ska göra thé åt mig.

Att inte sova år inte bara ett problem för mig. Det påverkar också maken i allra högsta grad. Jag behöver tänka mig för så jag inte kör slut på honom nu. För md allt som sker här hemma så är allt lite jobbigare. Och jag har inte mer krafter för det. Så han använder sina. Har ni provat att städa när det är grejer överallt?

Det går inte. Jag förstår när man ser på städprogram att det första man gör är att ta ut allt. Sedan kommer en tredjedel tillbaka om de har tur. Ofta är det för mycket grejer som gör att de inte har städat. Så har vi det nu. Det går inte städa. Fast vi försöker, mest maken.

Igår gjorde jag vitkålssallad. Det går att göra med osthyveln och en liten kastrull. Saker som hittas lätt för tillfället. Lock till skålen för all sallad som blev över efter maten var inte lika enkelt att hitta. Efter att, maken så klart, letat länge och väl så hittade han ett lock. Nu har vi vitkålssallad för ett tag framåt. Enkelt och gott. Om man vet var mandolinen finns så är det ännu enklare.

Att inte sova börjar bli tröttsamt. Inte bara för mig utan även för maken. Inte bara fysiskt för honom för att ha gör allt. Utan även för att han oroar sig för mig. En dag i taget. Idag blir en dag då jag är extra trött. Mamma ska få ett besök. I eftermiddag så då kanske jag har piggnat till och haft tid för lite vila.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Så var det igår. Och om man ska vara ärlig, under ganska lång tid nu. Ärlig har jag lärt mig att man ska vara. Jag hade inte tänkt att jag skulle få cancer. Jag hade heller inte tänkt att jag skulle bli sjuk av behandlingen. Det är mycket som man tänker som inte blir som det var menat. Ibland blir det till det bättre. Ibland får man se till att det blir till det bättre. Det sista jobbar jag på i det långa loppet. Det korta är redan passerat.

Igår alltså. Då var tanken att rensa undan i köket inför rivningen. Samt att städa. Fredagar är städdag. Även på juldagen (hade jag tänkt.) Igår blev ingen städning. Allt energi fanns med det lilla jag röjde undan. Det är konstigt med orken. Ibland så finns det mer än jag vet om och ibland tvärtom. Igår var en sådan dag. Jag trodde att orken fanns men kroppen sa nej.

Då blev det till att ta det lugnt istället. Idag hoppas jag på att kunna röja ut det sista i köket. För imorgon ska vi riva. Då måste det vara borta. Och jag kan redan nu säga att det blir ingen städning. Städdagen denna veckan försvann helt enkelt. Vårt hem blir inte mindre hem för att vi har lite skit i hörnen. Vi det blir tvärtom. För vi lägger tiden på varandra istället för att slita ut oss.

Jag kommer få ta dagen i omgångar. Eftersom kroppen gav upp så totalt igår. Många pauser och mycket vila emellan. Det är planen idag. Idag har jag också tänkt att det ska bli som jag tänkt. Att det ska ta lite längre tid men bli klart. Istället för att jag ska fixa allt snabbt och så blir inget klart. Eller det är väl aldrig inget som blir klart. Snarare mindre än vad jag tänkt. Också för att jag är i den situationen att den långa planen inte blev om jag tänkt. Med cancer och hela den biten. För min hjärna, den är inte alls överens med mig om att jag är sjuk.

Den fattar inte alls vad kroppen menar när den ger upp. Eller varför tiden försvann så fort. Min hjärna blir alldeles förvirrad av att flera timmar passerat och den tror det är en kort stund. Medan kroppen tänker att det var en kort stunds vila den fått istället för flera timmar. Hjärnan har inte förstått att den också behöver vila. Massor av vila. och eftersom den inte får det så blir det lite förvirrat ibland (läs ofta).

Nu är livet så här. Den långa planen är att göra det till det bättre. En dag i taget. Livet är till för att levas. Jag lever hellre lite långsamt än inte alls. Jag lever hellre för stunden men vila än inte alls. Vi har så mycket att vara tacksamma för. Jag är tacksam för att jag lever. Jag är tacksam för att jag har min familj. Jag är tacksam för att vi har en bostad. Jag är tacksam för att jag kan gå. Jag är tacksam för att jag kan prata. Jag kan fortsätta länge. Många saker som vi alla borde vara tacksamma för men som många tar för givet.

Med allt jag har att vara tacksam för så gör det inte så mycket att det inte alltid blir som man tänkt sig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Han är så rolig. Det går liksom inte att låta bli att skratta när han kommer igång. Lite bakgrund. Maken har varit ute och grejat med förrådet förra helgen och den helgen som varit. På veckorna så är det för lite ljus för att det ska finnas tid för hobbyverksamhet. Då är det arbete som gäller. Hur som helst han bygger vidare på helgerna.

För en tid sedan berättade jag för maken om en ung kille (28 år) som hade insjuknat i viruset. Han hade fått liknande symptom som många andra. Ont i kroppen. Feber. Hostig. Det hade inte varit så farligt. Han hade känt sig sjuk en tid. Varit isolerad. Bodde ensam. Han hade haft kontakt med sin mamma varje dag. Hon hade tyckt att allt var som det skulle hela tiden. Alltså att han var sjuk men förloppet flöt på. Till slut så började det vända. Han blev bättre.

Det var så ett antal dagar till de båda, mor och son, planerade för att han skulle återgå till jobbet. Jag antar att hon var som mamma i allmänhet, som ville hjälpa till och göra matlådor åt honom. De planerar för det. Han mår bättre. De hörs på telefon och mamma tycker att sonen andas tungt. Inget mer om det. Men som mammor gör (eller alltid borde) så oroar hon sig och ringer på eftermiddagen igen. Inget svar så hon åker dit. Och hittar honom på golvet. Mycket tragiskt och jag tog illa vid mig och därför berättade jag det för maken.

Han avled. Jag vet inte om han var avliden när mamman kom eller om det skedde senare. Det spelar ingen roll. Han är avliden och var i övrigt en frisk ung man som var på bättringsvägen. Då fick han tungt att andas. Inte så han sa något men mamman hörde det. Sedan är han borta samma dag. Jag blir sorgsen över det när jag skriver om det nu. Känns dumt att fortsätta. Men detta är bakgrunden till min makes beteende.

Maken bor inte ensam. Maken har inte Covid-19. Maken har inga symptom som feber eller hosta. Mycket viktigt att komma ihåg nu. Igår berättade maken att han hade glömt bort att andas. Och tänkte då på det jag sagt och fått panik över att han kanske inte kunde andas och fick ännu svårare att andas. När han berättar det här så kan jag inte låta bli att börja skratta. Och säger, att tror du inte jag hade märkt något? Svaret blev att han var ju ute när det hända. Jag kanske hade märkt det försent.

Jag skrattar lite och säger att det är nog ingen fara. Då säger han nästa sak. Det var inte första gången. Nu har det hänt två gånger. Han har glömt bort hur man gör att andas och får då panik för att han tror han har covid-19 och att han ska dö inom väldigt kort tid. Om man känner min hypokondriker till make så vet man också med vilken röst och min han berättar med. Då börjar jag skratta så att tårarna sprutar. Han har GLÖMT bort att andas. OCH kommer inte på hur man gör det. När tårarna kommer på mig, så börjar maken också skratta.

Om det är något som kommer orsaka andningsproblem hos oss så är det mer troligt att det blir på grund av skrattanfall som tar andan mot att det är ett virus som gör det. Just för tillfället. Det hade kanske varit andra odds på det om vi hade haft jobb som innebar att vi inte kunde jobba hemifrån. Men nu är vi hemma hela tiden. Vi hämtar mat vid affären. Tvättar händerna innan vi åker. Spritar på plats. Tvättar händerna när vi kommer hem. Rör inte ansiktet under denna tiden. Maken har dessutom som hypokondriker STOR vana av att inte röra någonting, ALLS, när han handlar.

Ibland får jag tänka mig för vad jag berättar saker för maken. Hans hjärna tänker lite för mycket för hans egna bästa (ibland). Och det mycket tragiska som hände den unga mannen var en sak som inte är så trolig att hända hela tiden. Även om risken finns så kan man inte gå och glömma hur man andas när man är ute och bygger. Jag lider med den unga mannens familj. Jag önskar mig i julklapp att hela världen ska slippa detta virus som sprider död och skräck.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har hittat grejen som fungerar på mig. När jag börjar känna symptom på urinvägsinfektion så värmer jag kudden i ugnen och sitter med den på magen en dag. Den har kommit att bli min bästa vän just nu. Det är ett antal gånger i månaden som jag får ha en dag i fåtöljen. Jag får springa och värma den med jämna mellanrum. Då jag inte använder micro så är ugnen på ganska mycket. Som tur är så när ugnen väl är varm så håller den sig länge och när jag slår på nästa gång så går det fort.

Det tar en dag med kudden samt mycket att dricka. Och massor av citron. Igår blev det två citroner som jag drack samt en dag i fåtöljen med vetekudden på magen. Det är konstigt för även om jag är varm så är det väldigt behagligt med den extra värmen när den behövs. När dagen har gått och symptomen har försvunnit då får jag panik av värmen. Alltså jag blir så varm att det blir obehagligt. Då är behandlingen klar. När värmen blir obehaglig då vet jag.

Det är så skönt att ha hittat något som fungerar. Och fort också. Att slippa ringa vårdcentralen. Ibland lämna prov, ibland inte. Om jag har varit för ofta så vill de inte ge antibiotika trots utslag. Nu är det länge sedan jag behövde ta antibiotika. Så himla skönt. Min bästa vän har jag självklart fått av maken i julklapp för många år sedan. Då var den för att jag är så frusen och skulle kunna värma mig när jag går och lägger mig. Nu är den kompisen i vardagsrummet tillsammans med fåtöljen.

Jag är glad att man får vara med några vänner. För det börjar kännas att inte få besöka någon eller bara vara med sina vänner. Vi har ställt in allt som är med vänner. Vi har inte haft besök och vi har inte besökt någon sedan i somras. Vi har inte haft vårt traditionsenliga glöggmys. Vi har inte haft vårt traditionsenliga julbesök till norr. Vi har inte haft halloween med vänner. Allt som vi har gjort tidigare år har blivit inställt. Även vårt julbord med familjen. Fast det gjorde vi ju hemma så det ställdes ju inte in fullt ut. Det var toppen.

Mycket är inställt och ändrat. Jag har gjort vad jag kan för att hindra smittspridningen. Vi har inte blivit smittade inom familjen (än), men många runt omkring oss. Det är tufft nu. Och tuffare blir det. På något sätt känns det som att alla inte gör vad de kan för att hjälpa till. När man läser inlägg på instagram att de ska ha middagsbjudning får en bunt människor och folk kommenterar ”att jag ska också ha middagsbjudning. Inte heller lydig”. Då blir jag fundersam. Vad är det som gör det?

Jag har fler vänner än min vetekudde. Men jag ska bara träffa en vän ett tag till. Eller så länge det behövs. För om jag inte får träffa min vän vetekudden när det behövs, då blir det jobbigt. På riktigt jobbigt.

Ta hand om dig. Hoppas du har en vän som du också får träffa på riktigt. Utöver min vän så har jag ju maken. Det är en stor tröst i eländet. Vi hörs imorgon.

Det är det mest rättvisa vi har. Tiden. Ingen kan styra tiden. Ingen kan bestämma att en dag ska vara kortare eller längre. Tiden går framåt oavsett vad vi gör eller vad som sker i världen. Tiden är inte rättvis mot oss alla. Vissa får vara kortare tid på jorden. Oavsett vilka som går vidare så fortsätter tiden. På det sättet så är den rättvis. Ingen kan stoppa tiden för att hinna med. Ingen kan pausa innan något fruktansvärt händer. Eller något fantastiskt. Tiden går oavsett vad vi gör.

Tiden känns som att den går väldigt långsamt just nu. Fast jag inte kan skruva på någon knapp för att sakta ner. Jag hade nog hellre velat ökat farten. För att komma förbi och vidare. Jag älskar utmaningar. Det är utmaningarna till mångt och mycket som format mig till den person jag är idag. Fast denna utmaningen börjar tappa udden av vad den ny utvecklar mig med. Nu står det liksom bara still. Det är som att trampa vatten, fast utan vatten och med kvicksand istället. Långsamt sjunker man neråt ju mer man trampar.

Människan är inte gjord för att bara vara still. Så vi trampar vatten för fullt. När det bästa är att bara vara still. Jag hoppas på att kvicksanden snart blir till vatten igen. Att vi kan börjar umgås utan rädsla. Att vi kan röra oss fritt utan rädsla. Att man kan torka näsan offentligt utan att bli dödad med blicken. Jag gör vad jag kan för att vara still i fötterna. För att inte sjunka djupare.

Och tiden den fortsätter som om ingenting pågår. När vi alla är döda, då går tiden vidare. Som om ingenting har hänt. För tiden finns och går framåt hela tiden. Tick, Tack… Tiden är vår bästa vän och vår värsta fiende. Allt beror på läget. Tiden den bryr sig inte om den är vän eller fiende. Den tickar bara vidare. Tick, tack…

På nätterna så är tiden inte min vän för tillfället. Den går så långsamt och tiden känns som en evighet innan jag somnar. Vilket det också är för det mesta. Jag är vaken på natten och känner mig klarvaken. På dagen så är det enda jag vill att sova. Då är tiden inte heller min vän nu för tiden. Den går alldeles för snabbt och dagen är slut. Innan jag hunnit med någonting. Jag har inte ens lyckats starta hjärnan.

Jag känner mig som en zombie. Som går fram halvdöd utan hjärna. Eller är jag en varulv? Det är kanske det jag är? Eller inte, för jag saknar solen strålar som just nu inte existerar. Allt är som kvicksand. Man sjunker djupare och djupare ner. Och tiden, den bryr sig fortfarande inte. Den fortsätter att ticka.

Även om jag ibland hade velat styra tiden så är jag oerhört tacksam för att jag inte kan det. Att ingen kan det. Om det hade gått så hade vi haft det tufft. Alla som hade kämpat för att kunna stoppa tiden. De som älskar stunden just nu. De som vill att det ska vara för evigt. Och på andra sidan så finns dem som vill att stunden ska ta slut, eller ännu hellre aldrig börja. De som är i ett rent helvete. De skulle ta bort den tiden.

Tiden är det mest rättvisa vi har. Den bryr sig inte om framgång eller motgång. Den bryr sig inte om rikedom eller fattigdom. Den bryr sig helt enkelt inte. Den bara fortsätter att ticka. Tick, tack…

Ta hand om dig. Efter ett antal nätter med mindre sömn än vanligt så hoppas jag att hjärnan är med mig imorgon. Och då hörs vi igen.

Det känns fortfarande som att en ångvält har kört över mig. Jag har gjort mycket kul i veckan som varit. Sedan har det varit en del besked som man kunnat vara utan. Allt i en kombo har gjort att ångvälten har hälsat på igen. Kroppen gör ont i varje del. Jag hade en lugn dag igår och i lördags. Eller efter diskberget så var den lugn i lördags.

Igår så var det ingenting på schemat. Vi gjorde en handling, online, som ska hämtas på onsdag. Skönt att göra en veckohandling hemma och sedan bara att åka och hämta. Behöver inte träffa någon på nära håll. Man sitter bilen och uppger sitt ordernummer eller namn och sedan så ställer personalen in i bagagen. Klart. Väldigt skönt nu när detta virus härjar.

Vi hälsade på mamma. Hon fick äta kroppkakor tillsammans med oss till middag. Det var väldigt uppskattat. De fick gott betyg både i ord och renskrapad tallrik. Dock tyckte hon att vi kunde börjat med maten lite tidigare. Så när maken, som fick följa med middagen till ära, sa att det var dags att börja steka sa hon: Ja, det är på tiden. Ni som känner mamma vet hur den rösten lät. Annars var hon ganska tystlåten igår. Hon satt på behörigt avstånd från oss. Hon kollade att vi gjorde rätt och lyssnade på vad vi sa.

Maken körde dit och hem. Jag kunde vila i bilen. Så varför ångvälten fortfarande har kört över mig vet jag faktiskt inte riktigt. Den brukar att försvinna när jag får vila lite efter en hektisk period. Sedan kan det ta lång tid för återhämtning men inte med känslan av att en ångvält hälsat på precis över min kropp. Det kan vara dagen efter och sedan är det långsamt bättre och bättre. Förutsatt att jag tar det lugnt. Det är mest att jag är trött och hjärnan som är extra seg. Inte nu alltså. Kroppen gör ont.

Och för alla er som nu tänker att det är symptom på något annat så är det fel. För så här har det varit innan. Exakt så här. Det är tidsaspekten som inte stämmer denna gången. Antagligen så har kombon av allt gjort att jag behöver mer tid. Får se hur det känns imorgon helt enkelt.

Idag ska jag fixa fyra julklappar och ringa lite viktiga samtal. Annars är det vila som gäller igen. Vila, vila, vila. Om jag säger det tillräckligt ofta så kanske hjärnan är på samma nivå som mig och sprider signalen till resten av kroppen. Affirmation ska vara bra. Eller ska inte bara vara bra. Det är bra. Frågan är om det fungerar så här?

Nu ska jag dricka lite te och se om jag kan väcka kroppen lite.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.