Kategori: Hälsa

Publicerat

Cellprov

Idag ska jag ta cellprov. Innan har det alltid bara varit obehagligt. Att gå till någon och behöva klä av sig underdelen av kroppen och sedan ta ett prov på livmodertappen. Det finns ett visst obehag med det. Det gör också lite ont men inte så farligt. Det är mest proceduren som är obehaglig.

Idag är det lite mer obehag. Då jag redan har haft cancer även om det var bröstcancer så känns det lite jobbigt med tanken. Den tanken fanns aldrig innan. Obehaget var bara proceduren. Sedan glömde man bort att man väntade på ett besked om hur läget var. Nu kommer jag inte glömma.

Om cancern letat sig in en gång innan så kan den göra det igen. Konstigt hur vi fungerar. För risken är lika stor nu som då. Skillnaden är att innan så drabbade det inte mig. Jag får inte cancer. Det händer bara andra. Även om inte tänkte de tankarna så var det omöjligt liksom. Nu är det inte omöjligt. Jag är en av alla dem andra som fick det.

Några veckor obehag kommer det bli innan svaret kommer. En skillnad mot förra gången. Då visste jag att det var cancer så fort jag kände knölen. Och då har jag ändå sökt för knölar tidigare. Och gjort biopsi. Då trodde jag inte att det var något. Vilket det inte var. Denna gången visste jag. Därför så ska jag hålla mig positiv med att jag inte har livmoderscancer. Jag ska bara bekräfta att jag inte har det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Inte bara köket

Det är inte bara köket som kommer närmre. Även Covid-19 kommer närmre. Fler och fler vi känner har det eller har haft det. Vi kan ju heller inte veta med all säkerhet att vi inte haft det. Det är ju inte alla som märker av några symptom men som ändå har det. Det är otäckt.

Och otäckare ska det väl bli innan det vänder. Nu har ännu en kär skådespelare gått bort i sviterna av Covid-19. Sven Wollter. Alla dödsfall på grund av sjukdom är tragiska. Alla som går bort i cancer eller annan icke smittsam sjukdom. Skillnaden är att denna är smittsam. Och vi tror att vi håller oss borta från viruset. Fast vi kan aldrig göra det. Inte helt.

Vi behöver mat. Så även om vi beställer hem så måste vi ta emot leveransen. Även om vi skulle ta emot genom att lämna utanför dörren så måste vi röra påsen med maten. Smittan kan sitta på produkterna i påsen. Eller på påsen. Och så kliar det vid ögat precis som jag tagit in påsen. Och så är det kört.

Hur ska vi göra? Vi kan inte isolera oss helt och hållet. Eller är det enda sättet? Att ingen träffar någon under en längre tid. Att vi som idag bor ihop inte heller ska träffas utan bo isolerade från varandra. Jag vet inte. Det är tufft.

Vi har nu fått bekräftade fall på ett äldre boende i kommunen. Det avråds från besök. Hälften av personalen kan inte gå till jobbet. Då kan man anta att personalen är sjuk. Kanske i Covid-19. Alltså även om ingen besöker så är det inte säkert för de boende. För de måste ha hjälp av personal som lever sina liv när de inte är på jobbet. De går antagligen och handlar.

Jag har skrivit om detta innan. Det känns bara lite hopplöst nu. Att vad vi än gör så hjälper inte det. Människor dör ändå. Jag vet att det inte är så. Det hade med stor säkerhet varit mycket högre dödstal om vi inte hade begränsat oss som vi gjort. Nu gäller det att orka hålla i och hjälpas åt att hålla ut. Vi klarar det! Tillsammans fast var för sig.

Det är otäckt. Vi kan inte hålla handen för trygghet. Vi får hålla handen i tanken. Och så blir det lite mindre otäckt.

Ta hand om dig. Håll i (handen) så håller vi ut (tillsammans). Vi hörs imorgon.

Publicerat

Hur länge orkar vi?

Det är nog den största frågan av alla just nu. Hur länge orkar vi? Människan är flockdjur. Vi behöver ha andra runt omkring oss för att må bra. En del behöver väldigt många och en del behöver färre. Nästan ingen mår bra av att vara helt ensam. Frågan är då hur länge vi orkar?

Att bara vara ensam är inte nyttigt. Även om man trivs med det. Man lär sig från andra och det är bra att bli utmanad i vad andra anser lämpligt och inte. Nu ska vi hålla oss för oss själva. Vi ska inte ha stora fester (eller små). Vi ska jobba hemifrån. Vi ska undvika att handla flera på en gång. Etcetera, etcetera…

Nu när vi har varit mer ensamma än tidigare så tänker jag mer på min äldsta son. Vi har inte många vänner. Vi har inte många tillställningar, stora eller små. Men vi har vänner och vi har familj. Äldsta sonen har egentligen bara haft sin familj. Det gör så ont när jag tänker på det. Och nu har det också blivit extra tydligt hur svårt det måste vara för honom.

Att inte ha vänner som man kan anförtro sig åt. Eller bara kunna vara löjlig tillsammans med. Att skratta eller gråta med någon som man vet förstår. Tänk att inte ha det! Du kanske också kan förstå sorgen i det nu? Nu när man inte ska umgås mer än nödvändigt med andra.

Jag är tacksam för min familj. Jag är tacksam för telefon och lösningarna digitalt. Men det kan aldrig ersätta den fysiska träffen. Att prata med mamma på telefon är lika med noll. Att sitta bredvid mamma i fåtöljen utan att säga något är hela världen. Tänk då att inte få det.

Det är så många aspekter i denna pandemin som ger ohälsa. För mig på många olika nivåer. Att inte kunna vara med familj eller vänner men också känna på hur det kan vara för äldsta sonen. Sorgen i allt. Sorgen i att jag dessutom inte är ensam. Denna gången hade jag gärna tagit smärtan ensam. Men det gör jag inte. Alla får uppleva pandemins framfart på ett eller annat sätt. Ohälsan kring den framfarten, den är obegripligt stor.

Det största problemet är nog, att ingen vet när det är över. Frågan är hur länge orkar vi?

Ta hand om dig. Håll ut! Håll i! Vi är starka tillsammans fast var för sig.

Publicerat

Besök

Idag skulle vi fått besök. Vi har inte varit hos någon sedan i somras. Vi har inte haft besök sedan i somras. Varje gång med god kontroll och med tanke på restriktionerna. Idag skulle vi haft besök men så blir det inte.

Vi ställde in igår. De skulle komma från en region med de nya restriktionerna. Att inte träffa andra än dem de bor ihop med. Eventuellt träffa människor på jobbet. Inga andra. De ska inte besöka köpcentrum. De ska inte gå på gymmet. De ska inte gå på biblioteket. De ska inte göra någonting.

Vår region har stor smittspridning. Så jag gissar att det kommer hit snart också. Jag vill inte mer. Det är så tråkigt att inte kunna få leva och träffa andra. Jag är tacksam för att vi inte är isolerade helt som många andra länder. Fast detta börjar också bli jobbigt nu. Men nu är det så här. Vi avbokar och håller i och håller ut. För alla andras skull.

Vi ställer in för att skydda vården. För att skydda personer från smittan. Vi ställer in för att vi måste inte för att vi vill. Det handlar inte om oss. Det handlar om pandemin och att skydda andra.

Det är extra jobbigt att mamma ligger inlagd, igen. Som jag misstänkt i flera veckor så har hon urinvägsinfektion. Jag hoppas att de kommer kolla lungorna också. För antagligen är det lunginflammation också. Hon fick åka in i torsdags. I onsdags när jag var där så sov hon sig igenom hela mitt besök. Hon drack inget kaffe och åt ingen middag. Jag fick i henne lite yoghurt och dricka.

Nu är hon på sjukhus och har blivit lite piggare. Jag hoppas att hon är ännu piggare idag. Ingen har ringt under natten och som mamma alltid sagt, om man inte hör något så är allt bra. Det räknar jag med nu också. Inga nyheter är goda nyheter. Hur jag ska gå vidare med att ingen har lyssnat på oss under dessa veckor då vi misstänkt detta vet jag inte.

Eller personalen som jobbar med mamma har lyssnat. Men inte de som kan göra något, sjuksköterskorna. De har inte gjort något. De har hävdat (genom personalen kring mamma) att hon har inga symptom, så vi får avvakta. Hur svårt är det att ta ett blodprov?

I torsdags visade det sig att det var inte så svårt. Från att hon skulle bli testad och vi skulle avvakta till söndag och besöksförbud under tiden. Så blev det en halvtimma senare ett samtal om att värdena är så höga att vi måste ringa efter en ambulans. Minstingen sa hemma, hur är det möjligt att du vet mer än dem som är utbildade?

Flera veckor med samma sak. Mamma har inte samma symptom som andra. Mamma har antagligen urinvägsinfektion, lunginflammation eller båda. Fast nej då, det kan hon inte. Då skulle hon ha feber. ARGHHHHHHHHHH………….

Hur som helst nu är hon inlagd. Och tummar och tår hålls för att hon ska komma hem pigg snart igen.

Ta hand om dig. Idag inte imorgon. Då kan det vara försent.

Publicerat

Skönaste dagen

Igår var en av de skönaste dagarna på väldigt länge. Andra dagar har varit kul, givande eller utmattande. Det har varit en salig blandning. Inget fel på någon av dagarna. Igår var det en skön dag. En väldigt skön dag.

Det fanns inget som behövde göras. Vi hade en timma extra av tid. Jag kunde vila i massor. Jag blev varm i kroppen igen. Efter att ha varit ute och tvättat stenen så blev jag ganska kall. Igår blev jag varm igen. Maken pysslade om mig som vanligt. Även om han var ute och byggde så tog han hand om mig. Jag fick frukost på sängen. Fast söndagar är hans dag att få åta vid köksbordet. Jag fick även hans dag.

Jag har kanske löst det hur vi ska ha det i köket. Det är så många olika saker som gjorde dagen väldigt skön. Angående köket så är stommar beställt. Vitvaror likaså. Det återstår, golv, väggar, tak och bänkskiva. Självklart så finns inte sådant golv som jag vill ha. Jag vill ha färg och plast. De två komponenterna går inte ihop. Jag har inte vetat om vi ska kakla eller ha stänkpanel. Tapet som skyddas mot stänk.

Många val och inga som jag vill ha. Så är det ofta. Jag vet vad jag vill ha men det finns inte att få tag på. Men jag tror jag har kommit på en lösning. Nu ska jag ringa runt lite idag och se om det går att få till det på det sättet som jag vill. Och jag tror att det går. Därför det var en så skön dag igår.

Jag fick sova mer än vanligt också. Jag sov på dagen. Det är absolut förbjudet att sova på dagen. För att jag ska kunna sova på natten. Men till slut så är kroppen så utmattad att den struntar i det. Igår fick jag sova en timma på dagen. Oerhört skönt. Och det förändrade inget i natt. Allt har varit precis lika sömnlöst som vanligt.

Idag hoppas jag på en produktiv dag. Att jag hittar alla delar som jag vill hitta. Oavsett så kommer dagen bli bra. Det vet jag för det har jag bestämt. Då blir det så.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Stenen kom igår

Jag är glad som ett barn på julafton. För jag har fått min sten! Bästa grävaren lovade mig en sten till veckan och en sten kom han med. Precis som han lovat. En liten prydnadssten till trädgården. Jag ska plantera lite runt och på den. Får se vad jag hinner idag. Det regnar nu och ska regna fram till eftermiddagen. Fördelen med regnet är att stenen behöver tvättas. Nackdelen är att jag inte vill vara i regnet.

Min lilla sten.

Jag har att göra hela helgen antagligen med min sten. Minstingen var inte så imponerad. När jag frågade med utropstecken visst är det fint, så svarade han nej. Men det kanske kan bli. Du kan nog göra det fint. Det är skönt att jag kan lita på min barn. Inga krusiduller och omlindanden. De säger som de tycker.

Inatt har varit en dålig natt så vi får se när jag orkar tampas med regnet och tvätta stenen. Jag fick sova någon timma på morgonen, vilket jag är glad för. Kanske skulle det vara bättre med olika sovrum för mig och maken. Vi har utrymmet för att lösa det men jag vill inte egentligen. Jag vet bara att jag försöker att inte störa maken när jag är vaken. Det är samtidigt väldigt mysigt att ligga och lyssna på när han snusar.

Det är nog inte smart att ha olika sovrum. Jag skulle nog sova sämre eller i alla fall vila sämre. För när jag ligger och lyssnar på honom så tänker jag inte på annat. När han inte var hemma så gick jag upp och grejade. Och då får inte kroppen vila. Jag får fortsätta med att inte vilja störa maken när han sover.

Ta hand om dig. Ha en skön dag så hörs vi imorgon igen.

Publicerat

Mamma mår bättre

Åh, så skönt. Mammas hosta har lugnat sig. Hon är inte isolerad längre. Nu kan oron avta lite för att hon eventuellt har lunginflammation. För det skulle ingen av oss orka nu. Att äntligen få börja ses igen och då inte kunna. Men så är det inte. Idag ska vi ses.

Igår var jag ute och plockade svamp med en fin vän. Vi hittade inte så mycket men vi hade lika kul tillsammans för det. Jag frågade mamma om hon skulle vilja ha en kantarellmacka till fika när jag kommer. Och det var ett tydligt ja. Att hon ville. Jag ska försöka komma ihåg att ta med mig kaffe också. Så att hon får påtår. För den är det lite svagt med just nu. Påtåren alltså.

Antagligen beror det på att köket inte kan räkna så bra. För innan när det var tillåtet med besök så fanns det alltid påtår för alla som ville. Sedan kom besöksförbudet och då tyckte köket att de kunde brygga mindre kaffe. Eftersom inga gäster var välkomna. Problemet i den matematiken är bara att det aldrig kom speciellt många besökare. Så kaffet beräknat med besökare räcker lagom till dem som bor där.

Vi får se om de i köket kan vänja sig vid att besöksförbudet är över och att alla kan få så mycket kaffe de vill ha. Särskilt kaffelisan till mamma jag har. Hon har alltid druckit väldigt mycket kaffe. I alla fall så länge jag vet och kommer ihåg. Hon har kunnat dricka precis innan hon går och lägger sig och somna ändå. Sedan startade hon morgonen med kaffe (och en cigarett). När hon tagit ett par baljor så kunde en rostad macka få göra sällskap med ytterligare en kopp och ett glas juice.

Kaffet kvarstår. Mackan och juicen likaså. Mycket annat har ändrats. Idag blir det en kantarellmacka vilket det vara oftare förr när hon plockade själv. Det är härligt att ha dessa stunder tillsammans. Nu för tiden träffas vi väldigt ofta. Innan när mamma var frisk så träffades vi inte lika ofta.

Kanske för att vi bodde lite för nära varandra. Vi tog oss inte tiden att boka med varandra. För vi kunde ju när som helst. Nu är jag glad att vi bor så nära varandra att det tar mig fyrtio minuter att åka till mamma. Även om jag ibland behöver trixa för att ta mig dit. Det är det värt att få den tiden nu. Ibland skrattar vi. Ibland gråter vi. Ibland fnyser vi. Ibland är vi bara tysta. Det viktiga är att vi är tillsammans. Idag blir det nog skratt och kärleken till mat.

Kärleken till mat har jag från mamma. Hon har även lärt mig att man inte behöver recept. Hon har lärt mig massor av bra saker. En sådan är att lukta, smaka och klämma på maten innan man hänvisar den till soptunnan. För datumstämpel är inte det som säger när det ska i soporna. Det är jag mycket tacksam för att jag har fått från mamma. Om jag inte haft det och i kombinationen med klimatångesten som jag fått, det hade inte varit någon höjdare.

Mamma sa till mig, jag minns det mamma sa…

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Det är tufft

Att komma till mamma och hon hostar. Det är tufft. Jag är inte så orolig för att hon har covid. Snarare så blir jag bekymrad över att hon nu blir isolerad tills de har svar på om det är covid. För alla andras skull. Att vara begränsad i sin rörlighet, sitt tal och bara träffa andra vid fika och måltider är svårt nog.

Att då bara få träffa personal några gånger om dagen. Det är ingen höjdare. Att äta alla måltider på rummet. Att inte få någon miljöändring alls. Jag var hos mamma igår. Så då fick hon sällskap när hon åt middag. Idag kommer hon inte ha sällskap.

Mamma är rosslig och har lite slemmig hosta. Inte mycket men den finns där. Igår hostade hon mycket. Den stora oron är att det är lunginflammation igen. Det är lätt att få det när man inte rör sig så mycket. Mamma kände sig inte sjuk. Det sa hon tydligt. Men hon var inte så med i samtalet. Vilket tyder på att hon kan vara trött.

Mamma har haft lunginflammation innan utan att ha feber. Det är bara vi som är nära som har märkt att något är fel. Och inget har gjorts förrän det nästan har gått på tok. Denna gången hoppas jag att de lyssnar på oss och ser till att det inte är varken covid eller något annat.

Vi bestämde igår att det blir fler besök denna veckan. För att hon ska slippa vara helt ensam. För det är inte kul, att vara ofrivilligt ensam. Idag firar de dessutom måltidens dag med nygräddade våfflor. Jag hoppas att de kommer in med det till mamma. Det är inte säkert. För det är en aktivitet som innebär att man gör våfflorna tillsammans i dagrummet. Och om man inte är med så har man valt att man inte vill ha. Men det tänker de säkert på. Personalen är bra som jobbar med mamma.

Jag fick visa mamma lite bilder på hur fin en av mina klematisar är. Den planterades i våras. Den blev bara en liten kort stängel. Min expert tyckte jag skulle klippa ner den i slutet på juli. Det har kommit två en aningens längre stänglar på den. Och nu har den massor av blommor. Den är liten men väldigt vacker. Med flera knoppar dessutom. Jag undrar om de hinner slå ut också.

Min fina klematis med flera knoppar. Samt en maskros till höger. Den kommer dock inte överleva.

Jag har höstpyntat på trädgården. Jag har planterar lite ljung. Jag passade på i det fina vädret. Mamma tror inte att jag är hennes dotter längre. På ett bra sätt. Bara att hon aldrig trodde att jag skulle börja med att plantera så mycket. Tänk vad klimatångest kan göra. Och med en mamma som man kan fråga så går det mesta.

Återbruk av plåtfälg som kruka.
Hösten är här.

Jag har planerat några julrosor också. Hoppas att de kommer överleva. De ska in i mina jättekrukor senare. De som jag inte kan plantera i förrän jag vet var de ska stå på heltid. De går knappt att flytta med bara lecakulor i botten. Så nu är de i en kruka som går att flytta. Tillsammans med höstsliverax och murgröna. De trivs på platsen så hoppas att även julrosorna gör det.

Julrosorna.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Sovmorgon

Jag fick frågan vad det är som gör att jag inte sover. Svaret på det är två ord. Dj**ulens påfund eller Tamoxifen som den heter. Den tar bort östrogenet i kroppen. Tanken med det är att skydda mig från cancer. Sedan att en av biverkningarna är livmoderscancer, det kan vi vara tysta om.

Hur som helst jag blev alltså satt i klimakteriet via medicin. En av biverkningarna i klimakteriet är att man sover dåligt. Kanske inte en så konstig biverkning när kroppen har spunk och ändrar hur kroppen ska fungera i fortsättningen. Det är anledningen till att jag inte kan sova. Att kroppen har tokfnatt. Den vet inte hur den ska jobba för att fungera.

Jag har också fått vallningar. Att jag blir varm utan förklaring. Vilket är ett tokfnatt som kroppen gör i klimakteriet. En del får så att så att svetten forsar och en del märker det inte alls. Jag har märkt det men väldigt lite. Från att alltid frysa (nästan) så är det ibland att jag faktiskt inte fryser. Ibland på natten kan jag till och med ta av mig täcket på delar av kroppen.

Det är alltid då jag vaknar. Jag är lite varmare när jag vaknar. Sedan tar det många timmar innan jag kan somna igen. Att jag inte somnar för kvällen är inte i samband med en vallning. För då är det värmehjälpmedel som behövs. Alltså som vanligt. Men det är fortfarande tokfnattet från Tamoxifenen som gör att jag inte kan sova.

Idag fick jag sömnen på morgonen. Och jag är glad att jag får sova alls. Jag är glad för många saker. Bland annat att jag bor i Sverige. Jag är glad att hösten är här. Jag älskar hösten. Som dessutom har börjat väldigt fint. Jag är glad för att jag får besöka mamma igen. Jag är glad för att vitvarorna är lösta. Bästa butiken Elon i Tranås har hjälpt oss. Trots att inget blev som det var tänkt så har jag hittat en lösning som jag är nöjd med. Och Elon i Tranås kunde lösa allt. Trots att de inte hade allt i sortimentet. Det är jag mycket glad för.

Det blir ju nästa år som vitvarorna kommer. De är beställda och förvaras av Elon i Tranås tills vi ska ha dem. Allt för att inget ska utgå ur sortimentet. Det spelar ingen roll om det kommer en flashigare modell, jag vill ha dessa och köket är anpassat efter måtten på dessa. Nästa år blir det nytt kök.

Jag önskar dig en fin dag. Grattis på världsnykterhetsdagen! Ta hand om dig så hör vi imorgon.

Publicerat

Snål, miljövänlig eller bara gammal

Jag tror att jag börjar bli gammal. Jag har alltid varit snål. Eller ekonomisk. Miljövänlig har jag försökt att vara och har nyligen fått klimatångest. Jag kanske är alla tre.

Jag har alltid tänkt på pengar. Jag har alltid sett till att jag har kunnat köpa det jag vill ha. Så snål kanske blir fel. För jag snålar för att kunna spendera. Köket är ett bra exempel. Nu finns ingen lyx utöver köket. Lyxen är att kunna byta kök. Jag har alltid anpassat mig efter mina inkomster. Jag tycker inte att jag är snål mot andra men det är inte jag som ska avgöra det.

Jag har alltid tänkt på miljön. Det är från mamma. Mamma har sagt det ena och det andra vad som sker och hur det påverkar. Jag är uppvuxen på landet. Då behövs bil. Men om man glömt något så fick det vänta. Det har blivit mer och mer med åren i takt med att klimatet försämrats. Och jag har alltid tänkt att vi alla hjälps åt. Att alla gör litegrann för att hjälpa miljön. Nu har jag klimatångest för att jag har insett att ingen gör litegrann. Det är få som gör det. Så nu måste jag kompensera för alla som inte gör något.

Därav alla växter i trädgården. Att vi har vårt sedumtak på carporten/förrådet. Det är ändå drygt 77 kvadrameter. Det borde bidra lite. Vi har fått gräshoppor, nyckelpigor och annat som vi inte haft innan på tomten. Mer av bin och humlor för det finns mat åt dem nu. Som sagt jag gör vad kan för att hjälpa världen. Och det går inte ihop med snålheten. För det är mycket pengar spenderat på trädgården.

Varför börjar jag då bli gammal? Klart att inte få sova bidrar. Kroppen känns ibland som att den är hundra år. Jag börjar också bli gammal. Men man behöver inte bli gammal i sättet för att man åldras. Det är väl bra om man följer med sin ålder. Och inte agerar som man är tjugo när man är sjuttio.

Jag dricker te. Jag använder gärna tepåsen flera gånger. Är jag gammal, snål eller miljövänlig? Jag sparar pengar på att inte ta ny påse. Jag sparar på miljön med att inte ta ny påse. Men mest är jag nog gammal när jag inte tar ny påse. Vad tycker du?

Jag har ju dock inte blivit vuxen nog att dricka kaffe. Så det ligger för mig. Då är snål och miljövänlig kvar. Jag väljer nog att vara miljövänlig. Det blir bra.

Ta hand om dig. Tand om vårt klot. Vi hörs imorgon.