Kategori: Hälsa

Det har förlängts. Det var väntat att besöksförbudet skulle förlängas. Trodde dock att de skulle förlänga det längre på en gång. Nu är det hela september också. Det blev besöksförbud den 1 april. Det har varit besöksförbud i fem månader. Med september så blir det sex månader. Enligt mig så gör besöksförbudet mer skada än nytta nu.

Folkhälsomyndigheten, fortsatt kallat FHM, hävdar att de inte kunde stänga ner hela Sverige för att det skulle inte kunna fortsätta i alla evighet. Att om man var tvungen att stänga Sverige så skulle det vara under en period som man visste var ganska kort. Anledningen var att människorna skulle bli galna av att vara instängda. Att vi inte skulle klara att vara i karantän för länge.

Hur är det skillnad mot ett besöksförbud. Dessa stackars personer på äldreboenden mår precis lika dåligt av att inte få träffa sin familj som om en familj karantän som inte får träffa andra. För en nedstängning av Sverige skulle innebära att du fortfarande får vara med din familj. Du är inte helt ensam. Ändå är risken att du blir galen för stor så vi kan inte sätta hela Sverige i karantän.

Men dem äldre går bra. Det går bra att offra dem som är skörast. Dem som som FHM säger att vi ska skydda. För nu skyddar vi inte. Nu skördar vi istället. Vi skördar de äldre psykiska hälsa och deras fysiska hälsa. Vad jag förstår så var det inte besöken som ledde till att äldre på boende fick covid-19. Utan det kom från personalen. Personalen som inte hade tillgång till rätt utrustning. Eller rätt kunskap för att kunna jobba på ett säkert sätt.

Nu har personalen rätt kunskap och förhoppningsvis rätt utrustning. Varför måste besöksförbudet fortfarande gälla? Varför inser inte FHM att de äldre skulle må bättre av att få träffa sina nära och kära? Man skulle kunna införa andra restriktioner. Man skulle kunna införa en tvättstation innan man får gå in på avdelningen. Det borde vara enklare än att se till att det inte sker några kramar under vistelserna som sker utomhus.

Hur gör man med alla saker som de äldre måste få hjälp med som personalen inte får göra? Som att klippa tånaglarna? Det är inte bra att låta naglarna växa i all evighet. Tänk om det blir året ut. Då är vi uppe i nio månader som de äldre inte fått träffa någon eller känna beröring.

Jag har träffat mamma. Det har varit enklare nu när det gått vara utomhus. Snart går inte det. Snart kommer höstrusk och vintern på det. Hur blir det då? FHM borde ändra sitt beslut till att införa restriktioner istället för ett besöksförbud. Självklart ska vi skydda dem äldre. Självklart ska vi ta hand om varandra. Men ett fortsatt besöksförbud är inte att ta hand om varandra. Det är att skörda.

Jag anser att FHM har gjort rätt som inte stängde Sverige. Vi hade varit mer utsatta ekonomiskt än vad vi är idag. Vi hade varit mer psykiskt sjuka än vad vi är idag. Men nu har vuxenutbildningarna fått sluta med distans. Nu måste vi och FHM inse att ett fortsatt besöksförbud är farligare än att inte ha det. Hur skulle du må om du aldrig fick träffa någon?

Det finns många som har det så utan besöksförbud. Vi har också hög psykisk ohälsa. Men nu är den högre. Högre än av den någonsin varit. Vi behöver tänka på vad FHM sa där i början. Vi kan inte stänga Sverige (än). Vi kan inte stänga Sverige förrän den dagen vi absolut måste. För vi kan inte hålla Sverige stängt hur länge som helst. Så är det med besöksförbudet också. Vi kan inte ha det hur länge som helst. Och snart är vi inne på den sjätte månaden.

Jag skulle kunna skriva hur många exempel som helst. Exempel från världen hur det gått för dem. Hur de stängt och sedan öppnat för det går inte hålla stängt. Men jag gör inte det. Jag nöjer mig med att skriva att jag jobbar på att få träffa min mamma. Att få möjligheten att ordna ett besöksrum som är avskärmat, som mammas sambo sa. Eller någon annan lösning för att kunna ses när det är kallt och regnigt ute.

Ta hand om dig. Du är viktig och gör skillnad. Vi hörs imorgon.

Jag har jobbat mycket. Nu kan jag knappt jobba. Om du jobbar mycket nu så kan du leka senare. Det är ett talesätt som används ofta. Jag har försökt att få in leken ofta. Jag har jobbat efter mål och när jag klarat det så har jag fått leka.

Jag kan inte jobba hårt och njuta senare. Jag har inte krafterna. Hur gör jag då. Får jag njuta alls då? Eller ska jag ha dåligt samvete hela tiden för att jag inte bidrar. Bidrar till samhället, till familjens ekonomi. Vad är godkänt i samhället som sjukskriven? Är det godkänt att må bra ibland?

Jag är på gränsen till vad jag klarar just nu. Det har jag skrivit om innan. Jag behöver stanna upp. Är det då okej att jag också njuter och mår bra? Fast jag inte kan jobba och bidra.

Faktum är att jag kan inte jobba hårt och leva på frukten imorgon. Jag måste leva idag för imorgon vet jag inte om jag lever. Ingen vet om de lever imorgon. Enda skillnaden är att jag har blivit medveten om det. Jag har ingen ny cancer. Men jag har fortfarande inte tillräckligt med sömn så att kroppen orkar.

Jag börjar glömma mer och mer, det har jag också skrivit om. Jag har glömt vänner, jag har glömt kunder, jag har glömt maken. Jag glömmer så fort att jag vet inte alltid vad jag ska hämta. Jag glömmer ibland att spola på toaletten. Då förstår ni hur fort jag glömmer. Jag glömmer alltså från att jag reser mig från toaletten och fått på mig byxorna. Sedan vet jag inte vad jag ska göra. Jag har inte glömt att tvätta händerna, det kanske får vara ett riktmärke.

Vi kanske borde ha ett motto som säger gör vad du kan idag för imorgon är det försent. Inte för att du är död utan för att idag finns inte imorgon. Det är så jag försöker tänka. Jag bidrar till vårt hus. Jag jobbar med det jag kan på huset. Jag har arbetstid tjugofem procent. Även om jag inte klarar tjugofem procent och också ha ett liv till fritid så vill jag inte släppa dem. För om jag kan jobba tio procent så får jag det. Ibland blir det femton procent. Och det känns bra.

Jag gör vad jag kan och jag lever idag. Imorgon är det försent. Ta hand om dig. Gör vad du kan och glöm inte att njuta. Vi hörs imorgon.

Livet är outgrundligt. Som tur är så vet vi inte vad som ska hända. Vi kan styra vad som ska hända men oftast inte. När det händer saker som man inte kan påverka eller styra över, då börjar man tänka. Tänka på hur livet har varit, hur livet kommer att bli. Inte bara för dig själv utan även för andra.

När jag fick mitt cancerbesked så hade det varit ett naturligt steg. Men det kom inte då. Mitt fokus var bara hur löser vi detta. Jag visste att detta löser jag. Men sedan började jag behandling med Tamoxifen (djävulens påfund). Efter ett år när jag var som sämst. När jag hade alla (nästan i alla fall) listade biverkningar, då kom det. Då kom funderingarna kring hur livet skulle fortsätta. Dem tankarna finns kvar, fast jag har blivit av med mängder av biverkningar.

Nu har tankarna gått över lite på hur var livet. En sak som jag kommer att bära med mig alltid är när jag kommer ner till mormor (vi bodde ovanför mormor och morfar) och hon ska rengöra kristallkronan. Den där stora varianten som tar upp ett halvt rum. I min värld så har man den hängande och putsar varje del för sig. Inte i mormors värld.

I mormors värld tar man hela kristallkronan och trycker in den i diskmaskinen. Med allt på precis som när man lyfte ner den från taket. När man har knölat ett tag och pressat lite här och var för att den ska få plats, då sätter man på ett program. Och vilket program är inte så noga, bara det går i över en timma så att kristallerna verkligen blir rena.

Detta gjorde mormor lite då och då. Inte varje månad snarare två gånger om året. Nu ska det tilläggas att kristallkronan var elektriskt. Eller den är fortfarande. Och den fungerar också. Idag får den inte samma behandling. Men den överlevda alla år med mormor. Och gnistrande ren blev den varje gång. Hemligheten var tillräckligt långt program och spolglans. Enligt mormor.

Jag skulle inte rekommendera att testa men fin blev den. Det är sådana saker som man minns. Ofta det lite tokiga eller sådant som gick fel. Misstagen. Allt bra man gjort eller varit med om försvinner på ett annat vis. Där behöver man hjälp av andra för att minnas. Som tur är kommer vi ihåg olika saker så att vi kan minnas tillsammans.

Jag minns min mormor med glädje. Hon var väldigt rolig. Hon kunde allt om hon bara ville. En fantastiskt kvinna som gick sin egna väg i det traditionella spåret. Spåret där kvinnan gifter sig och skaffar barn och tar hand om hemmet. I det spåret så gick hon verkligen sin egna väg. Morfar hade det lite jobbigt ibland med att hänga med. För mormor följde inte normerna. Hon var en av dem tidiga att bryta dem.

Sådant insåg man inte när man var liten. Men nu ser man det med andra ögon. Ögon som sett annat från världen. Ögon som är mer öppna för vad som sker.

Öppna dina ögon och ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vädret blev bra. Solen kom fram mer och mer och värmen ökade gradvis under dagen. Det är alltid lite lättare då. Att känna solen och värmen gör att man slappnar av. Kanske för att allt liv behöver sol för att överleva. Även vi människor.

Det var inte bara solen som kom och gjorde dagen bättre. Även samtalet från mammas boende gjorde dagen bättre. De ringde på förmiddagen och undrade om jag kunde klippa håret på mamma. Och svaret var snabbt, det kan jag. Jag kommer vid lunch. Sagt och gjort jag och en av vännerna som är på besök åkte till mamma.

Igår var en bättre dag. En glad mamma som hade fullt fokus på mitt besök. Jag klippte håret och mamma kollade in min vän. Jag (och vännen) pratade och mamma sa ja eller nej eller skrattade lite. Solen var precis lagom med en del moln. Humlorna flög bland blommorna tillsammans med mängder av fjärilar.

Vi kom överens om att vi borde låtit håret vara lite långt så jag kunde komma om någon vecka igen för att klippa det. För att få vara nära och röra vid varandra. Vi var helt överens om att nu kunde besöksförbudet upphöra. I alla fall för oss. Vi sa att snart kommer enhetschefen och säger att ni får inte vara så nära. Du får klippa håret men bara om ni inte är nära och utomhus. Ni är nära.

Hon kom aldrig. Kanske för att det visade sig att hon hade semester. Hur som helst så har nu mamma inte Covid-frisyr längre. Hon är nyklippt och på ganska bra humör. Hon orkade vara artig och satt uppe en hel timma tillsammans med oss ute i solskenet under terasstaket. En härlig timma. Självklart så fixade vi fram Greta Garbo-solglasögonen åt mamma. De kom dock efter vår bild.

Efter besöket så var det solhäng hemma hos oss på altanen. Äldsta sonen kom på eftermiddagen och det blev härlig gemenskap fram tills på natten. En alldeles underbar sommar kväll där smått och stort diskuterades. Mysstämningen var på topp med levande ljus och terrassvärmaren på.

Idag kommer också bli en fantastisk dag. Solen ska skina hela dagen. Mamma ska få besök av sin sambo. Allt är bra idag. Kanske blir det ett bad i en sjö. Eller för vissa kanske det blir ett bad i en sjö. Jag är nöjd med att solen är här och hälsar på. Njut av dagen. Ta hand om dig så hörs vi imorgon.

Grå himmel. Tjockt, tjockt grått. Idag är vädret bra men grått. Det är alltid lite lättare när vädret är bra. Nu för tiden har jag bra regnkläder. Det är väldigt skönt att inte bli blöt på kroppen. Det är också väldigt skönt att komma in när man varit ute i ruggigt väder. Ändå så är allt lite lättare när vädret är klart och solen skiner.

De har lovat att det ska bli sol senare idag. Jag hoppas att så blir fallet. Att kunna sitta ute och njuta av vädret och livet. Igår satt vi ute, jag och maken. Utanför mammas dörr. Igår var det tufft. Mamma var alldeles rödgråten. Jag sa det till henne att du ser alldeles rödgråten ut. Och då fortsatte det. För igår var det en riktigt sk*tdag och tårarna rann.

Igår var vädret grått med regnet hängande. Vi satt ute och det var småkallt ute och kallt på insidan. När vi varit där ett tag så blev det bättre. Tårarna slutade och mamma sa att det var något bättre. Det är tufft att vara där på besök när allt är sk*t. När jag också vet att allt är sk*t. Det finns ingenting att göra åt det.

Besöksförbudet gör inte saken bättre. Att man inte kan hålla handen och bara finnas. Att bara hålla med om att allt är sk*t men jag är ändå här. Att på avstånd sitta och titta på. Det är SK*T!

Mamma är stark. Mamma är fantastisk. Mamma har lärt mig så mycket. Mamma har gjort massor av fel. Mamma har ett om ursäkt. Mamma har tagit strider. Mamma har gjort allt för oss, hennes barn. Det finns ingenting som gör det rättvist att mamma har det så här. Livet är inte rättvist.

Ta hand om dig! Njut av dagen, hur den än ser ut. För imorgon kan det vara försent.