Kategori: Hälsa

Idag blir det inte så mycket tid för bloggen. Jag ska åka till Käkkirurgen. Jag hoppas det blir sista besöket. Fast antagligen är det inte det. Har ett besök till som redan är inbokat.

Det är min vän i riskgruppen som ska dit och jag hjälper. Det är tufft att bara kunna vara vid sidan om. Att inte kunna hjälpa och ta bort det onda.

Vi har det fantastiskt bra. Även om vi har det tufft. Vi har massor av hjälp från vårt fina land. Ibland behöver vi bara komma ihåg det.

Jag återkommer när jag har lite mer tid. Så länge önskar jag er en fin dag!

Nu måste jag nog tänka på att ha ännu mer distans. Kroppen brukar säga ifrån när jag gjort för mycket. Fast nu är det andra dagen som jag vaknar med ont i halsen. Så där så det gör ont upp i öronen. Jag har också svårt att svälja.

Eftersom man inte ska träffa folk när man har symptom så får jag nog se till att träffa ännu mindre med folk några dagar. Inte för att jag har träffat många under några månader nu. Nu blir det ännu mindre.

Jag är antagligen bara förkyld. Vi får se hur det går med det. Idag ska jag och maken ta en promenad tillsammans. Vi ska passa på medan solen är framme. Det är så fint att följa stegen som sker i naturen nu. Eftersom det varit så kallt ett tag så har den stannat av lite. Även naturen tar det i sin takt ett steg i taget.

Sedan ska vi städa vårt hus. Lika tråkigt varje gång. Lika skönt är det varje gång det är gjort. Ska bli spännande och se vad som händer med kroppen under dagen. Om den tappar allt eller fortsätter som vanligt.

Skönt att kroppen säger ifrån. Jag har en make som också säger ifrån. Tur jag har två som har koll på mig. Som ser till att jag mår bra och ska bli bättre. Tack för det.

Önskar er alla en fin dag!

Det är tydligen uppsving på att ordna ett testamente nu. Jag kan förstå att det sker samtidigt som jag blir förundrad att det sker. Det är klart att när dödligheten blir mer påtaglig så tänker man på vad som händer sedan.

Jag och maken ordnade testamente ganska tidigt i vårt äktenskap. Kanske inte för att vi kändes oss så dödliga. Jag vet egentligen inte varför vi är så förnuftiga. För många andra verkar ju inte vara det förrän dödligheten dyker upp.

Jag har två barn. Maken har inga barn. Detta var den stora orsaken till att vi ville ha någon form av testamente. Vi är gifta men det täcker inte allt. Vilket andra också verkar ha förstått i dessa tider. Dock så täcker giftermålet väldigt mycket.

Som sagt vi har ett testamente. Där vi redogör för vad som ska hända om båda eller en av oss skulle lämna detta jordeliv. Nu kommer ju dilemmat. Vem hittar testamentet när det väl behövs? Vi har det men man ska också komma ihåg det.

Vi hade två vittnen, fina vänner, som intygade att vi var vi åt oss. De vet att vi har testamente om det skulle behövas. De vet inte vart vi har det. Vart ska man förvara det bäst?

Nu vet också ni att vi har ett om det kommer till det. Inte heller ni vet vart. Jag får hålla tummarna för om det behövs att det kommer fram. Nu när mina söner har blivit myndiga så är det dock inte lika viktigt längre. Jag vet att det klarar sig och har en fin framtid. Även om dödligheten har krupit sig nära.

Efter jag började med djävulens påfund, menar naturligtvis Tamoxifen, så fick jag en massa biverkningar. Den värsta är ju att jag inte kan sova. Och när jag sover så har jag väldigt konstiga drömmar. Jag läste någonstans om man sov dåligt så kom man ihåg vad man drömt. Om man sov väldigt bra så kom man inte ihåg någonting. Det kan ju stämma eftersom jag sover väldigt dåligt.

I natt har jag till exempel drömt om en kvinna som vägrade ta hand om vildsvinskultingar. Hon skulle låta dem svälta ihjäl. Hon hade haft ett vildsvin som fick kultingar. Vildsvinsmamman dog. Och då fick kvinnan en förlossningspsykos och skulle svälta kultingarna. Jag ringer polisen som aldrig kommer. Rätt som det är har alla kultingarna blivit stora. Och kvinnan blir dödad av dem.

Varför drömmer jag sådant här? Och det är också konstigt att jag kommer ihåg dem så tydligt. Och lång tid efteråt. Det vanliga är att man kommer ihåg lite fragment när man vaknar. Sedan när man ska försöka återberätta så går det inte. För man redan har glömt. Jag skulle kunna fortsätta om min dröm. Jag hittade kvinnan innan hon fått kultingarna i ett hus som var tio små hus i ett träd. Alla upp och ner, på en rad, så de kom upp cirka 100 meter.

Kanske relaterar till att jag sover så dåligt. Men varför jag drömmer om vildsvin är konstigt. Varför blir hon dödad? Varför vill hon döda? Inget av detta är från någon film eller något som hänt mig det senaste. Husen är antagligen från Tv. Jag tittade på Tiny house igår. Det övriga, bara messed up hjärna eller helt naturligt?

Jag tror också jag har andra biverkningar som jag inte listat innan. Det jag listat innan är ju sömnen, kramp, synrubbningar, smakförändringar, blodtrycksfall för att nämna några. Många av dessa har jag blivit av med.

De här andra biverkningarna är sådant jag har haft innan men inte i denna omfattning. Jag har ju nämt urinvägsinfektionerna. Det har jag haft tidigare men inte som nu. Efter jag började med Tamoxifen så har jag haft det regelbundet. Många har jag lyckats ”bota” själv. Andra har lett till antibiotika.

Något annat som jag gjort innan men väldigt sällan. Kanske mest när jag var gravid när jag försöker minnas tillbaka. Alltså länge sedan. Det är att kroppen samlar vatten. Nu för tiden har jag för mycket vatten i kroppen mer än mindre. Jag vaknar med svullna fingrar så jag knappt kan röra dem. Fötterna gör ont av trycket. Och om jag tar vätskedrivande så försvinner för mycket vatten. Då vill kroppen spara lite extra för att kompensera. Det blir moment 22.

Jag har också psoriasis. Det är något som jag haft ganska många år. Det var länge sedan jag led av att jag hade det. Tills nu. Nu besvärar det mig igen. Jag har det på flera ställen på kroppen. På ställen där andra inte har det. (Självklart är jag inte som andra.) Jag har det mitt på ryggen bland annat. Det kan jag hålla i schack. Jag har ju världens bästa produkter. TimeWise Body™ Targeted- Action® Toning Lotion är en fantastisk bodylotion som faktiskt tar bort psoriasis. Eller i alla fall på mig.

Dock är den lite svår att ha inne i hörselgången. För där har jag så klart psoriasis. I hörselgången. Det kliar och fnasar. Det gör ont. Det är som ett konstant tryck i örat. Nu har jag kortison till örat och hoppas på att det ska försvinna snart.

Både vattnet och psoriasisen är ju kopplade till sömnen. För kroppen är stressad av att den inte får sova. På det sättet så är det biverkningar från Tamoxifenen. Urinvägsinfektionerna kan jag inte påstå beror på sömnbrist. Men jag påstår ändå att det är en biverkning. Det sista jag fick, som kanske också blev droppen, var blod i urinen. Det berodde på sköra slemhinnor. Vilket också leder till urinvägsinfektioner på mig.

Det kan ta lång tid innan alla biverkningar dyker upp. Jag hade ju haft urinvägsinfektionerna ganska länge innan blodet kom. Men ingen gjorde koppling förrän det blev blod.

Nu kan ni ju fundera vidare på vad för konstiga drömmar jag har. Önskar er en fin dag!

Att som egen företagare hamna i en pandemi är inte helt lätt. Jag har många som har blivit väldigt påverkade. Inkomster som har blivit noll. Där är inte jag och maken (än). Jag har varit i en kris i flera år nu. Pandemi hjälper mig dock inte.

När jag blev sjukskriven så hamnade mitt företag i en kris. När man jobbar med personliga relationer och de upphör då är det kris. Mina kunder försvann. Hade det varit ett år så hade jag nog klarat mig ganska bra. Men med flera år så har min verksamhet försvunnit med 90 procent.

Att fylla på med en pandemi gör det inte bättre. Nu är det inte bara jag som är egen företagare i min familj. Även maken är det. Vi driver ett bolag tillsammans med olika inriktningar. Vi hjälper varandra när det behövs. Att jag då är sjukskriven till 75 procent i denna krisen är inte optimalt. Jag har inte så mycket tid (eller kraft) att kunna hjälpa till på.

Alla blir ju drabbade nu. På ett eller annat sätt. Jag menar inte att det bara drabbar oss som är egna. Men det händer andra saker för en egen när man hamnar i en kris som denna. Som egen när inkomsterna sinar så måste du jobba mer än innan. Du jobbar mer och får ut mindre pengar. Som egen har du också valet att jobba mer. Att inte ge upp ditt företag.

Det börjar kännas i magen. Hur kommer det gå? Hur långe kommer vi (mest maken) att orka? Förra gången kunde vi avbryta renoveringarna för att leva på sparpengar. Denna gången har vi precis satt in nya fönster och bytt panel i somras på huset. Mycket av sparpengarna är använda. Vi klarar oss för nu. Men hur länge?

Det är väl det som är det mest otäcka för alla. Att man inte vet någonting. Jag hoppas det vänder snart. Jag hoppas att vi alla gör vad vi kan för att förhindra att det blir värre. Igår fick jag veta att permitteringen från en av de största arbetsgivarna här kanske ska minska nästa vecka. Hoppet lever och är det sista som försvinner.