Rean har förändrats genom åren. Ganska drastiskt har det blivit med just Black friday som var igår. Från början var det en readag för fysiska butiker för att hävda sig mot online handeln. Som kontrade ganska snabbt med Cyber monday.
Den där fredagen blev populär och många hittade väldigt bra fynd. Men så blev det Black weekend som fortsatte till Black week och så blev det även Black month. Nu är det rea mest hela tiden.
Det känns som att det är lätt att man nu köper mer för man tror det är ett kap än att det är det. När hösten kommer så har jag omedvetet börjat vänta om det är något vi behöver för att se om det blir rea. För i början gjorde jag massor av fynd. Nu gör jag fortfarande bra deals men sällan superkap. Är jag ensam om det?
Det går dock att hitta bra priser men det blir ju bara det om det var något du ändå skulle ha. Annars kommer det ju bara att kosta eftersom du inte egentligen inte behövde produkten. I år har jag fyndat bra uppladdningsbara ljus från Duni. I övrigt så gör jag de flesta fynden på secondhand-marknaden nu för tiden. Hittade du något riktigt kap igår? Eller spanar du på något i helgen?
Alla har väl gjort ett dåligt köp i sina dagar. Man är lite snabb och så står man där med något som blev fel. Jag kanske inte ska ha förutfattade meningar om det. Men innerst inne så hoppas jag lite, lite grann (JÄTTEMYCKET) att jag inte är ensam om att göra felköp.
Man kan känna sig vansinnigt dum. Jag får erkänna att jag har många gånger köpt för små skor i hopp om att de inte alls är små utan kommer passa hemma, som i ett mirakel. Det är alldeles för många gånger för att jag borde berätta om det. Men så är det.
Jag har stora fötter och de skorna jag vill ha passar inte. Jag kan inte ens påstå att det är för att jag verkligen vill ha en speciell typ av skor. Det jag vill ha är allt som inte är herrskor. För det finns till mig, herrskor. Jag skulle gissa att min storlek är som den normalstora herrstorleken. Med en skillnad, min fot är mycket smalare. Som till exempel så kan jag inte dra åt min arbetsskor tillräckligt bra. Utan att knyta upp så kan jag med lite besvär ta av skorna.
Skor är alltså många felköp på min lista. Jag tror faktiskt att jag äntligen har lärt mig. Och trots att det då är väldigt pinsamt att jag inte lärde mig efter första, andra eller trehundrade gången så är inte alla skor mitt sämsta köp någonsin.
Mitt sämsta köp någonsin är julkulor. Hur då kan man undra? Ja, om man gillar julen väldigt (VÄLDIGT) mycket så råkar man titta på juldekorationer en del. Bara råkar, inte aktivt alls. När jag då råkade se denna bilden förra året så tänkte jag att det är något för mig.
Bild från hemsida som säljer stora julkulor.
Vilket stämmer. Stora julkulor utomhus skulle passa lika bra som tillräckligt stora damskor på mig. Jag tycker om att det passar storleksmässigt helt enkelt. Och ja, jag fattade att de inte kommer vara exakt som bilden. Men det stod i beskrivningen att de gick att förankra för blåst. Det stod andra saker med som gjorde att jag tänkte att det kan nog ändå inte vara så illa.
Eftersom jag inte är helt borta även om jag gör pinsamma saker ibland så valde jag köp först-betala sedan. Fortfarande mitt sämsta köp NÅGONSIN!
De där bollarna kommer hem och jag vet inte ens om det finns några likheter med bilden. Eller jo, de är runda och i den storlek jag förväntade mig. Men mer än så finns inga likheter. Det jag fick hem var stora badbollar. Skulle du lämna en badboll utomhus? På vintern? Och tro att den överlever mer än en dag?
Min fina svägerska skickade en liknade bild som jag visar här ovanför, för ett tag sedan och sa att en sådan vore perfekt för mig. Och hon har ju helt rätt. Hon känner mig alldeles utmärkt. Hon säger dock inte att jag ska köpa. Bara att en sådan passar mig. Jag svarar henne att det stämmer men tyvärr är det en badboll, så inget för mig.
De där badbollarna jag köpte förra året var i mellandagarna. Självklart meddelade jag företaget att de var ju inte alls som varken beskrivningen eller bild. Så efter många turer fram och tillbaka så betalde jag nästan ingenting och ÄNDÅ är det mitt sämsta köp någonsin.
För nu har bollarna tagits fram för första gången. Även om jag köpte bollarna i mellandagarna så kom de inte samma dag och mejlkonversation var väldigt lång fram och tillbaka innan jag beslutade mig för att behålla dem. Maken var med på ett hörn och tyckte att vi skulle nog kunna använda dem ändå.
Mitt sämsta köp visade sig vara precis så problematiska som jag trodde när de väl kom fram. Lägg en badboll utomhus i lite blåst. Den är borta inom några sekunder. Blås upp en boll inomhus och ta ut den i kyla. Den skrumpnar. Blås upp den lite till fast utomhus och så blir det varmt några dagar senare. Den sväller och exploderar.
Jag spände fast mina julbadbollar i våra utemöbler. Det hann bara gå några timmar så satt surikaten bredvid mig och undrade vad som hände. Jag svarade stilla att en badboll exploderade. Nej, gjorde den? Ser du det? Mitt svar, nej, jag ser inte, jag hörde. Konstigt nog så gick han inte ut omgående och kollade men när han gjorde något annat och kom till köket så räknade han en, två, tre, fyra…
När han stått tyst en stund så tog han på sig och gick ut på altanen och var borta ett tag. Ganska långt tag. Jag satt fortfarande kvar och luktade på blommorna i fåtöljen. Så kommer han in och bekräftar att det finns bara fyra badbollar kvar. Och den som gick sönder är spårlöst borta. Jag sa att det båda var kallt och började blåsa rejält när de togs fram va?
För det gjorde det, blåste. Och om en boll som sitter fast i blåst i ett tunt litet uppblåst handtag, ja, då finns inte bollen mer. Den blåser bort för om något går sönder, är det alltid på den tunnaste delen. Handtaget i detta fall. Handtaget var ju också det som hade buntbandet om sig. Det som fanns kvar efter explosionen var alltså buntbandet.
Mitt sämsta köp fick de fyra kvarvarande ventilerna öppnade på sig. För att undvika fler explosioner samt att jag inte ska vara miljöbov med att sprida massa skräp i naturen. Eftersom jag också har klimatångest så kan jag hälsa att vi hittade den trasiga badbollen dagen efter inkilad i ett hörn på tomten. Så jag är ingen miljöbov på denna punkten. Bara en dålig köpare.
Om bollarna kommer pumpas upp och användas inomhus vet jag inte. Även om vi har stort hus så tar de stor plats. Jag kanske kan skänka dem till någon som vill ha dem och leka med i poolen. Jag vet inte, men dåligt köp det var det med absolut fullständig säkerhet. Mitt värsta någonsin. Och ja, bild finns. Den pinsamma sanningen kommer här. Bild på julkulorna i verkligheten.
Vem som helst kan välja att ringa från okänt nummer. Tidigare var det vanligt att försäljare ringde från okänt nummer. Det sker nog fortfarande men inte så ofta så skulle jag gissa. Samtidigt ringde vården från okänt nummer. vilket så klart ställde till det. Ingen vågade låta bli att svara och så var det en säljare som man inte ville prata med. När det blivit ett stort problem så bestämdes det att säljaren var tvungna att ringa från ett nummer som visades.
Som sagt det händer fortfarande att vissa säljare ringer från okänt nummer. Vården fick fortsätta ringa från okänt nummer men problemet blev mycket mindre. För de allra flesta säljarna skötte sig. Jag vet inte varför det sedan var tvunget för vården att visa sitt nummer men vad skönt det var. Även om man inte kan ringa tillbaka med ett missat samtal så vet man ändå att det var vården och kan leta upp vem som sökte en om man är orolig.
Nu är frågan varför får polisen fortfarande ringa från okänt nummer? Det hände i förra veckan. Mitt i natten så klart. Det var jobbrelaterat men ändå. När jag vaknar och inser att jag har missade samtal från ett okänt nummer så är det idag inte så många det kan vara. Det skulle kunna vara ett bussamtal eller en vän som glömt ta bort det. En vän hade nog skickat ett sms eller lämnat ett meddelande. Bussamtal hade inte gjort det. Polisen tycker man skulle kunna göra det.
Det gjorde de inte. Jag fick reda på av styrelsen att polisen hade ringt mig. (Då kan du räkna ut varför polisen hade mitt nummer.) Problemet löste sig utan att jag svarade. Det som stör mig men mest maken är att polisen ringer från okänt nummer. Maken är upprörd för tänk om något skulle hända mig och han har ljudet av och bara jag kan ringa igenom. Om polisen alltid ringde från 114 14 så skulle man kan ställa in att polisen alltid ringer igenom. Varför kan de inte ringa från ett synligt nummer?
Det borde vara samma från vården. Bara ett nummer oavsett vem från vården. Då skulle man kunna göra likadant. Vården har inte bara ETT nummer men det är alltid 010 först. Vilket nu har börjat bli ett problem. För säljarna ringer från 010-någonting nu. Fast det skulle inte vara något problem om vården hade ett nummer. Som 114 14 som bara är till polisen. Jag vet inte men det borde gå att lösa. Det borde vara ganska enkelt. Eller?
Det är något speciellt med att stiga upp tidigt och tända ljus. Det ska vara så tidigt att det är lugnt ute. Då innan världen har vaknat. Det är mysigt. Jag gör det inte så ofta. Särskilt inte nu när nattsömnen är dålig. Men ibland när jag ska upp och jobba så går jag upp när jag ändå inte kan sova och tar en lång långsam morgon. Det gjorde jag igår.
Den högra är mammas ljusstake och kristallerna på den andra också mammas.
Det är extra fint när mamma också är med där i tystnaden. Mamma hade fyra likadana ljusstakar och hon hade alltid två framme. Hon tände dem väldigt ofta. För oss alla är dessa ljusstakar ett starkt minne av mamma. Vi har alla varsin. Jag gissar att vi tänder de lika ofta. Jag tänder ljus i den nästan varje dag.
Det som blev annorlunda igår var att jag aldrig gick till jobbet. Frukosten blev ovanligt lång och det hann bli ljus ute. För när jag varit upp ett tag så talade kroppen om att jag inte skulle göra någonting. Igår blev en dag med vila. Det enda jag gjorde var att ta reda på vilka ljusslingor vi har för att veta var jag ska sätta upp dem. Kanske idag. Får se när det gått ett tag hur kroppen känns.
Jag har jobbat med hud vård och makeup. Det innebar också att jag skickade en massa paket. I början gjorde jag fina paket som kändes lyxiga att få. Det fick jag sluta med ganska snabbt. För många av paketen kom inte fram. Då började jag skicka i bruna påsar som var väldigt tråkiga och fler paket kom fram. Men fortfarande många som aldrig kom fram.
Varje gång jag påtalade det för PostNord så var svaret att de inte visste vad som hänt och att de inte heller kunde ta reda på det. Men om jag hade haft tur så hade kanske pakten kunnat dyka upp på en terminal någonstans i Sverige för paket som gått sönder. Jag hade aldrig turen. Vilket innebar att de var antagligen stulna.
Jag hade inte så mycket annat val än att fortsätta att skicka paket med PostNord. Det blev tyvärr aldrig helt bra. Trots att jag försökte med att skicka via ”skicka lätt” som ska spåra paketen. Det hjälpte inte heller. Då blev bara svaret att det fanns på en ort men sedan visste de inte mer. Om jag ville vara säker på att få fram min post så skulle jag behöva skicka med rekommenderat. Då kunde PostNord hjälpa mig och endast då. Inte ett alternativ då rekommenderat kostar skjortan.
Igår såg jag i Expressen att de hittat en anställd som stal brev. Det är så ledsamt att någon tycker det är okej att stjäla post. Jag tycker det är jättebra att de hittat någon. Jag undrar dock hur de gjorde eftersom PostNord aldrig kan hjälpa till om det inte är rekommendera post. Vilket jag vet med all säkerhet att dessa paket inte var, just för att det kostar för mycket. Titta gärna på filmen på Expressen: https://www.expressen.se/tv/nyheter/sverige/postnord-mannen-filmas-tar-paket-for-600-000/
Idag skickar jag inte så många paket, men jag tar emot desto flera. Jag har inte haft några som aldrig kommit fram. Kanske det beror på att de allra flesta inte kommer med PostNord utan något annat fraktföretag.
Under lång tid har jag påtalat att SJAB är ett palindrom. Som tyvärr är mer rätt än vad SJAB är när man läser det rättvänt. Jag överväger att vägra SJ i framtiden. Jag kan till och med redan ha bestämt mig.
I torsdags var jag sen, vilket jag redan berättat om. Då var tutan trasig. Igår när jag skulle hem blev jag sen igen. IGEN! Jag är ytterst sällan med på ett tåg som är i tid. Igår pratade jag med två (vilket vi svenskar har en benägenhet att göra vid förseningar) andra resenärer som reste ofta.
De reste denna sträcka fast kortare än mig två gånger i veckan och de var utsatta för många sena tåg. De kom inte ens ihåg när de inte fick tjugofem procent tillbaka på biljettpriset. Det är ju minsta man kan få. Det är löjligt faktiskt. Jag berättade att jag åkte upp i torsdag för att jag verkligen skulle komma i tid på fredagen. Och de förstod fullständigt och hade gjort samma i min situation. Men om man pendlar till jobbet är det svårt att åka dagen innan för att faktiskt komma i tid.
Igår var det hjul som var skadade. Men det började långt innan med att tåget från Malmö var sent. Det som då skulle vända och åka tillbaka. Då var det sent på grund av en explosion som skedde i lördags. Om man tror på vad de ropade ut på tåget. Om så är fallet är det märkliga att tåget innan var i tid och kom fram i tid. Även tåget efter var i tid.
Så när tåget väl kommer in för att det är sent på grund av sen tågvändning då får vi stå och vänta utanför tåget i väldigt länge innan de städat, fyllt på med mat OCH kopplat bort dubbeltåget. Sedan får vi gå ombord. Då är vi en timma sena. Minst fyrtio minuter fick vi stå ute på perrongen och kolla på tåget som städades eftersom de ropat ut att tåget ska avgå direkt när det kom in.
När jag var ombord var det dags för nästa. Ungefär precis när alla lyckats få av sig ytterkläder och satt sig tillrätta kommer ett plingplong och en konduktör som låter meddela att vi inte ska göra oss för hemmastadda. För eventuellt skulle vi inte få åka med det tågsetet då det eventuellt hade hjulskador. Självklart gick det ett antal minuter och så kom beskedet att vi inte kunde åka med det tåget. Vi skulle få vänta lite till och ännu en städning på ett annat tåg som skulle komma in senare.
Jag vill så klart inte åka med trasiga hjul. Det jag stör mig på är att det alltid är något problem. En av de där som pendlade till jobbet åkte oftare och oftare Mälartåg för då visste han att han kom fram, även om restiden var längre från start. Borde inte det där tågsetet som vi inte kunde åka igår, redan varit taget ur bruk? För om det är farligt för oss då så borde det varit problem ett tag.
Jag kan också meddela att det var inte bara hjulen som hade problem. Sitsen i mitt säte lutade framåt så jag gled av sätet under hela resan. När jag gick på toaletten så fungerade tack och lov spolningen men dock inte vattnet till händerna. Nu hade jag handsprit med mig så jag hade en nödlösning men jag borde inte behövt ha den lösningen.
Det jag är tacksam för är att jag lärt mig av alla mina förseningar att aldrig åka hela vägen hem. Utan maken skjutsar mig och hämtar mig en halvtimma hemifrån. För om han inte gjort det hade jag varit fyra timmar sen igår, då man bara får vänta på nästa avgång (om det finns) och igår hade den avgången gått med en resväg på en och halvtimma istället för en halvtimma. Och självklart inte direkt utan med väntetid på en halvtimma.
Jag vill värna miljön och åka tåg. Men jag kan faktiskt inte längre motivera mig till det. Jag har nog ett genomsnitt på två timmar i försening om jag slår ut alla mina resor med palindromet SJAB. Ibland kortare och ibland betydligt längre. Och om jag då åkte hela vägen hem hade genomsnittet varit fyra timmar. Igår blev jag drygt två timmar sen hem. Jag är och blir så trött…
Ta hand om dig. Åk inte med SJ om du kan undvika det. Vi hörs imorgon.
Det är nog ingen som missat att jag tagit över mammas snögubbesamling och därmed hennes snögubbesamlande. När jag gör något är det ofta helhjärtat. Så även denna gången. När mamma blev sjuk så höll jag span åt mamma och köpte ibland snögubbar utanför säsong som jag sedan gav vid en högtidsdag eller speciellt tillfälle. Jag kan säga att det finns inte tillräckligt många dagar på året för alla mina högtidsdagar som jag har för tillfället.
Jag har nog spårat ur lite och jag tror att gränsen är nådd eller till och med passerad. Jag har fullt på mammas snögubbesamling alldeles kolossalt i år. Det är mest Goebels som har ökat. Jag gillar verkligen Goebels former och färgskalorna. Eller det är svårt att säga vad jag gillar för det är helheten. Mitt senaste köp som är det som visar tydligt urspårningen. OCH ändå så är jag så glad att den nu är inlämnad för att skickas.
Den som väntar på något gott…
Jag är mer än glad. För denna är en sort som jag aldrig sett tidigare på någon andra hands-marknad. Jag skulle nästa kunna säga att jag aldrig sett någon årssnögubbe av den större modellen någonsin funnits. Jag kan bara säga nästan, för det har förekommit men det är väldigt sällan. När man då vinner budet på en stor Goebel som är en årssnögubbe som man aldrig sett innan så blir man väldigt glad. Ännu gladare att den är skickad och snart kommer.
I fredags skickades denna fina gubbe till mig.
Nu får det dock vara nog. Jag kan inte lägga mer pengar på snögubbesamlingen. Nu är det nästan absurt. Det är tur den gör mig lycklig. Jag har redan planer på hur jag ska få upp allt på ett väldigt bra sätt. Maken har föreslagit att Goebels-gubbarna ska få alla husen, även kähler-husen som nu är tillsammans med Royal Copenhagen-snögubbarna. Jag tror det kommer bli toppen att göra ett landskap med alla mina Goebels och sedan ha snögubbar utspridda som dekoration utan landskap. Det kommer bli bra. Bara inga fler snögubbar till samlingen för nu. (Får se hur långt ”för nu” blir.)
Jag brukar alltid förvarna äldsta sonen om precis det, att jag kan vara borta men maken är hemma. Om vi båda är borta så har han ALLTID fått informationen om det. Ibland flera gånger. För att maken tror att det inte är gjort så han kolla om äldsta sonen fått informationen. Det skulle faktiskt kunna hända att maken kollar med min son fast han vet att jag berätta. För att maken är paranoid och tror att ingenting går som det borde. Då även informations-byten.
Som sagt jag brukar meddela det när jag åker men maken är hemma, men inte denna gången. Det är liksom inte riktigt lika viktigt att jag meddelar det (tror jag) eftersom back-upen är hemma. Hans kontaktväg när något hänt är att han ringer mig, sedan maken och sist sin pappa. Om han har specifika ärenden så brukar han ringa direkt till den som det berör, med vissa undantag. Han ringer alltid mig eller sin pappa när han vill oss något. Men ibland ringer han mig istället för maken fast han vill maken något. Inte helt lätt att förklara men maken är alltså den första back-upen om något händer.
Självklart så hände något denna gången när jag inte meddelat sonen att vi inte är hemma. Vi brukar lösa det mesta på telefon men det gick inte denna gången. Denna gången hade han åkt hemifrån utan nyckel hem till oss. Och han behövde nyckel hem till oss för att hämta dricka. Just när maken skjutsar mig till tåget så kommer han hem till oss och ingen är hemma.
Nu börjar de stora bekymren. Han ringer mig och jag sitter i tyst vagn. Jag går iväg och smsar maken samtidigt att han kanske kan ringa sonen och kolla läget. Innan jag öär hela vägen ute i lite vestibulen på tåget så ringer sonen igen. Jag svara eftersom jag då hunnit ut och kan svara. Maken smsar att det är upptaget. Jag måste svar maken att det är med mig han pratar, samtidigt som jag försöker höra vad sonen säger på ett väldigt högljutt tåg.
Sonen frågar om jag är hemma. Nej, jag är på väg till Stockholm och är på tåget MEN maken är hemma. Det finns ingen bil hemma, så nej det är han inte. Så klart. Det hade jag ju kunnat räkna ut att han visste att ingen var hemma då han frågade den frågan. Men jag var trött och lite långsam. Ett förtydligande, maken skjutsade mig till tåget och är snart hemma och kommer vara det hela helgen. TILLS han hämtar mig vid tåget på söndag.
Jag fick reda på problemet och sa att jag löser det med maken. Men då var det försent. Sonen tyckte allt var fel och maken fick inte komma med dricka och han ville bara lägga på. Han talade om att han tyckte det var jobbigt och att han inte ville prata mer. När han var liten så kunde han inte få fram den informationen. Han bara lämnade eller var tyst. Om han stannade och var tyst och någon försökte fortsätta prata så blev det ofta ett utbrott. All information som inte är väntad blev för mycket på för kort tid. Han måste få tid att strukturera upp den och sedan kunna bearbeta problemet.
Självklart kollade maken om han kunde ringa sonen, vilket var osäkert. Men han provade och det visade sig att allt det som var jobbigt var att jag var på tåget. Att jag inte hörde riktigt och allt blev fel. Hade han vetat om att jag skulle var på tåget så hade han vetat vad som kunde ske. Men det visste han inte, för hans mamma hade inte sagt det denna gången.
Hur som helst så löste maken och sonen problemet. Ett antal timmar senare så kom sonen tillbaka och tog sin dricka när maken var hemma. Maken fick alltså inte åka hem till sonen. Sonen behövde bara återhämtning efter allt som blivit fel och sedan kunde han göra ett nytt försök med vetskapen om att maken fanns där om det skulle bli något knas igen.
Det är de små sakerna som kan ställa till det rejält. Saker som för en utan autism aldrig kan föreställa sig vara något problem någonsin. Men att mamma åker tåg utan att berättat det är ett problem för honom. Det är tur att vi alla är olika. Underbart faktiskt. Jag är lärt mig så mycket tack vare min äldsta son, vilket är helt fantastiskt.
Imorgon är jag hemma igen. Hoppas att det inte blir något knas då. Varken för sonen eller SJ. Framför allt för SJ AB. Jag vill gärna inte behöva läsa det baklänges på hemresan. Antigen så har jag jättemycket tur och allt går perfekt. Eller så är all tur borta. Jag köpte nämligen den sista biljetten på hela tåget. På ett tåg som går en timma senare än vad jag behövt för att det första var redan slutsålt. Jag vet inte om turen är förbrukad. Det får vi se imorgon.
Igår åkte jag tåg. Maken var lika nervös som vanligt. Det hade ju dessutom lagt sig lite snö på marken så han trodde inte det skulle bli någon resa för mig. Men det blev det. Och jag kom fram, bara inte i tid. Vilket inte är så ovanligt.
Det ovanliga denna gången var varför jag var sen. Det blev drygt tjugo minuter, så inte hela världen. Jag hade tydligen också tur, för vi borde blivit helt strandande. Allt enligt lokföraren som berättade om vad som hände.
Först fick vi bara informationen att vi körde långsamt på grund av tekniskt fel och att vi skulle göra en triangelvändning. Alltså in på ett håll nerifrån och ut på det andra hållet snett uppåt. Det skulle ta tio minuter för att vända tåget så vi kunde fortsätta med det andra loket. Som då inte hade tekniskt fel.
In, stanna, två lokförare springer genom tåget, köra ut. Det tog inte så lång tid men vi behövde ju också åka lite med vändningen vilket till slut då blev dessa dryga tjugo minuter. Som enligt SJ AB inte räknas som försening, men det är en helt annan sak.
Det tekniska felet var att tutan inte fungerade. Det var en ny variant som jag aldrig råkat ut för innan. Tydligen så är det en stor trafikfara att åka i över 200 km/h och inte kunna tuta. Om vi inte fått felet där vi fick det så hade vi inte fått fortsätta åka alls. Vilket då var min tur, att vi fortsatte åka.
Det var en älg bredvid spåret som de skulle tuta på och det gick inte. Detta var efter Norrköping. Vi hade tydligen inte så mycket mer val än att fortsätta köra långsamt fram tills där vi kunde vända. Hade det hänt innan så hade vi fått stanna i Norrköping och byta tåg eller något annat. Nu blev det en vändning och vi hade fungerande tuta och vi kunde köra fullt blås igen.
Ja, ibland ska man ha tur. Kanske det är så att jag alltid ska vara glad när jag kommer fram. Kanske särskilt när det är fyra timmars försening. För alternativet är inte kul, att inte komma fram alls. Det gjorde jag igår och jag hade en jättemysig eftermiddag/kväll med min bror och svägerska. Samt några ungdomar, till och med någon mer än jag tänkt. Supermysigt, massor av god mat och en ljuvlig päronkaka som stod i ugnen när jag kom. Vad gör tjugo minuter då?
Igår var jag i en annan del och körde av Småland. Jag vill flytta till Tranås. Förutom att de har landets bästa ELOn-butik så har de också julbelysningen uppe på Storgatan i stan.
Det var så mysigt. Eftersom min man löser detta så är det väl bästa att jag förtydligar, jag vill INTE flytta till Tranås. Jag har bara önsketänkande om att vi skulle ha det likadant hemma hos oss i vår kommun.
För han gör ju det, läser bloggen. Och det jag skriver är det som blir. Innan han läste om att Vi ska sätta upp vår belysning ute nästa vecka så pratade vi om det. Då var hans svar att det får bli någon gång i december. Utifrån att han kollade våra kalendrar.
Men så läste han bloggen och sa då på kvällen att han nu visste att, Vi ska sätta upp den nästa vecka. Så jag vill alltså inte flytta till Tranås. Men vad vackert det är med alla ljusen. Det är dessutom inte bara kommunen som fått upp belysning, många lägenheter och villor har också fått fram sina slingor. Att det dessutom snöade och låg ett vitt lager på marken förstärkte känslan. Åh, vad jag längtar tills nästa vecka.
Det är tur att jag ska hänga med min fina bror och svägerska, och förhoppningsvis några ungdomar med, ikväll. Då kommer tiden gå fortare tills jag faktiskt får plocka fram alla mina slingor och lampor. Jag ska passa på att slänga fram min stora tomte på en gång. All in, blir det alltså nästa vecka.
