Anledning att jag inte borde erkänna här är att jag kommer få skäll. Mest av syskonen för maken vet redan. Och han skäller aldrig på mig. Orolig är han dock och det vill jag inte heller.
Igår var det en hel del vila men tydligen inte tillräckligt. Men innan jag avslöjar så vill jag bara meddela att den nya sömntabletten gör mig illamående och dålig mage.
För efter vila och minstingen slutat jobbet så gav vi oss ut på en cykeltur. Med tanke på det fina vädret. Igår bestämde vi att vi skulle cykla 5 mil. Det är inte jättelångt. En lagom träningsrunda. För någon som är frisk i alla fall.
När vi hade kommit halvvägs ungefär så började jag att må dåligt. Jag mådde illa och kände hur magen var i uppror. Om man är halvvägs så finns inte så många alternativ utan det är bara att cykla på. Man måste ju hem.
Efter cirka en mil så mådde jag så dåligt att det kom upp. Jag kräks aldrig. Jag menar aldrig. Jag var magsjuk för ungefär 20 år sedan och då kräktes jag. Nu har jag dock kräkts ett antal gånger. Även innan nya sömntabletten.
Jag tror (och maken) att det är kroppen som säger stopp. Du är utmattad och måste vila. Nu var ju dock problemet att vi var inte hemma än. Och efter den kräkningen så kändes det lite bättre med illamåendet.
Jag säger självklart till minstingen och vi bestämmer att vi svänger av för en kortare väg hem.
Vi kommer hem och turen blev 4,5 mil. Jag är tacksam för minstingen som ödmjukt slår av på takten och håller mamma sällskap. Trots att han hade kunnat köra på. Innan vi var hemma kom det nästan på båda hållen så idag blir det bara vila.
Till mitt försvar kära syskon. Någon gång måste jag försöka tänja gränserna. För jag vägrar att bara lägga mig ner och dö.
I vilan kanske att jag går ut och försöker döda löss på rabarbern. För självklart var i stort sätt lika många tillbaka igår. Äpoelbuskarna har några få som kommit tillbaka. Liten tröst.
Dagens ord: Kraftsamling. Jag kraftsamlar.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
