Månad: december 2020

Publicerat

Vetekudden = bästa vännen

Jag har hittat grejen som fungerar på mig. När jag börjar känna symptom på urinvägsinfektion så värmer jag kudden i ugnen och sitter med den på magen en dag. Den har kommit att bli min bästa vän just nu. Det är ett antal gånger i månaden som jag får ha en dag i fåtöljen. Jag får springa och värma den med jämna mellanrum. Då jag inte använder micro så är ugnen på ganska mycket. Som tur är så när ugnen väl är varm så håller den sig länge och när jag slår på nästa gång så går det fort.

Det tar en dag med kudden samt mycket att dricka. Och massor av citron. Igår blev det två citroner som jag drack samt en dag i fåtöljen med vetekudden på magen. Det är konstigt för även om jag är varm så är det väldigt behagligt med den extra värmen när den behövs. När dagen har gått och symptomen har försvunnit då får jag panik av värmen. Alltså jag blir så varm att det blir obehagligt. Då är behandlingen klar. När värmen blir obehaglig då vet jag.

Det är så skönt att ha hittat något som fungerar. Och fort också. Att slippa ringa vårdcentralen. Ibland lämna prov, ibland inte. Om jag har varit för ofta så vill de inte ge antibiotika trots utslag. Nu är det länge sedan jag behövde ta antibiotika. Så himla skönt. Min bästa vän har jag självklart fått av maken i julklapp för många år sedan. Då var den för att jag är så frusen och skulle kunna värma mig när jag går och lägger mig. Nu är den kompisen i vardagsrummet tillsammans med fåtöljen.

Jag är glad att man får vara med några vänner. För det börjar kännas att inte få besöka någon eller bara vara med sina vänner. Vi har ställt in allt som är med vänner. Vi har inte haft besök och vi har inte besökt någon sedan i somras. Vi har inte haft vårt traditionsenliga glöggmys. Vi har inte haft vårt traditionsenliga julbesök till norr. Vi har inte haft halloween med vänner. Allt som vi har gjort tidigare år har blivit inställt. Även vårt julbord med familjen. Fast det gjorde vi ju hemma så det ställdes ju inte in fullt ut. Det var toppen.

Mycket är inställt och ändrat. Jag har gjort vad jag kan för att hindra smittspridningen. Vi har inte blivit smittade inom familjen (än), men många runt omkring oss. Det är tufft nu. Och tuffare blir det. På något sätt känns det som att alla inte gör vad de kan för att hjälpa till. När man läser inlägg på instagram att de ska ha middagsbjudning får en bunt människor och folk kommenterar ”att jag ska också ha middagsbjudning. Inte heller lydig”. Då blir jag fundersam. Vad är det som gör det?

Jag har fler vänner än min vetekudde. Men jag ska bara träffa en vän ett tag till. Eller så länge det behövs. För om jag inte får träffa min vän vetekudden när det behövs, då blir det jobbigt. På riktigt jobbigt.

Ta hand om dig. Hoppas du har en vän som du också får träffa på riktigt. Utöver min vän så har jag ju maken. Det är en stor tröst i eländet. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Öppna ytor

Jag har gärna mycket saker. Eller mycket saker framme. I köket så är mycket hängande från taket. Vi har en öppen hylla som saker vi använder ofta står på. Så jag har gärna mycket saker men också öppna ytor. En av de första sakerna vi gjorde när vi flyttade in i huset var att riva en vägg. En bärande vägg. Men den skulle bort. Jag ville ha öppet mellan vardagsrummet och köket. För att få öppna ytor.

Både så att man kan umgås fast någon lagar mat men också för att det känns friare. Inte instängd i ett litet rum någonstans där ingen ser en. Sedan att vi fick mer matlukt i resten av huset på köpet gör inget. Jag har hellre öppet och fritt och matlukt i huset än instängd och ingen matlukt i övriga huset.

Vi har dock byggt igen dörren som var in till köket från början. Efter många år och mycket prat från mig så till slut gick maken med på att vi kunde ta bort den dörren. Den dörren gick ut i hallen. Och hallen leder till resten av huset. Så nu blir det inte isigt i huset. Nu luktar det mest gott när man lagar mat i övriga huset. Och i köket kan det bli osigt beroende på på vad man lagar.

Så jag som tycker om öppna ytor har nu påbörjat köksrenoveringen. Igår fick jag ett ryck och bestämde mig för att påbörja att flytta ut det som finns i köket. Eftersom vårt kök är från början på sjuttiotalet så är det inte speciellt användarvänligt. Det har inte funnits tillräckligt med skåp för det första. Dessutom så de skåp som finns är inget bra. De är små eller för stora. Under diskbänken är det ett hörn bredvid som viker av mot andra väggen. Så där är nästan helt omöjligt att använda utrymmet. Det är det största skåpet vi har.

Allt detta som inte fungerar i köket har gjort att vi satt in lösa skåp och hyllor. Tills den dag vi ska göra om köket. Så här ser såg alltså vår kök i ut innan. Bry er inte om alla makens verktygslådor. De står uppställda så för att se om elementet kommer få plats på sidan av skåpet. Köksön är vårt gamla köksbord men högre ben. Där under står skåp som är flyttbara. Sedan har vi hyllan som står där dörrhålet var innan. Där vi förvarar allt som vi använder ofta. Tallrikar till exempel. Så smidigt att ha de framme så.

fyra flyttbara skåp synliga på denna bilden.

För att kunna leva under dessa veckor som vi ska vara utan kök så måste va ha en hel del i vardagsrummet nu. Sedan vet jag heller inte vilka skåp som kommer tillbaka in i köket. Eventuellt bara det höga svarta plåtskåpet som har våra grytor. Det andra plåtskåpet under bordet kommer få stå där det är placerat nu. Bakom kökssoffan. Innan stod det en hylla där. Tillsammans med en lilla plåtskåpet. Hyllan vet jag inte var den kommer vara sedan. Nu står den inklämde bakom fåtöljerna med en micro på.

Nu kan det vara bra med micro. Men annars är det väldigt skönt att vara utan.
Rakt fram är det bra. Titta inte åt höger.
Så här tänker jag det kommer vara sedan också. Utan julpynt såklart.
Jag som gillar öppna ytor, ha, ha. Så här vill jag inte ha det sedan.
Från andra hållet. Nästan klaustrofobiskt.

Inte så öppna ytor längre. Massor av saker på mindre yta helt enkelt. Vi kommer överleva veckorna som det kommer ta. Jag skulle dock inte kunna ha det så här hela tiden. Idag är det paus från flyttandet på grejer. Jag ska fundera ut vart vi ska göra av alla grejerna som är i våra värdelösa skåp. Vissa saker kommer vi ändå vilja använda. Frågan är vilka? Vissa saker är självklara att vi kan packa undan. Jag har stora kartonger. Jag har papper att packa i. Nu är bara frågan om när och vad.

Jag lovade bild på vår nya lampa. Bullen däremot är i magen så den blir det ingen bild på. Men lampan finns kvar (tack och lov), så den finns med på bild. Man skymtar också vår nya ringklocka på bilderna. Två stycken uttag i med. Skönt att kunna dölja uttagen.

Släckt.
Tänd.

Ta hand om dig så hörs vi imorgon.

Publicerat

Vi har EN lampa

En hel lampa har vi. Igår kom elektrikern på morgonen. Jag trodde inte vi skulle få någon el innan detta året var slut men igår varde det ljus. Han hade sagt att det eventuellt kunde bli att vi fick upp en lampa innan jul. Men det brukar vara mycket snack och lite verkstad från hantverkare. Så det hade jag släppt och tänkte att det blir när det blir. I torsdag eftermiddag ringde han och sa att på fredag morgon dyker två stycken upp.

Anledningen till att de kom var att de behövde hålla sig på orten med småjobb just igår. Så då passade det bra om de kunde komma till oss. Och självklart så var de välkomna. Vi har nu fyra stycken lampor uppsatta på väggarna i carporten samt på en på husväggen. Varav en fungerar och är inkopplad. Den på husväggen. För där är strömmen klar inifrån. De andra fyra kommer kopplas in när vi får elcentralen i förrådet. Då kopplas också alla spottar in som sitter i taket. Det går framåt!

Inte bara det, vi har också en ringklocka. Som lyser, så ingen missar vart man ringer på. Underbart. Dessutom den gamla sorten som går på el istället för batteri. Vilket nästan alla nya går på. Vilket vi har haft i våra arbetslokaler. Jag kan säga att batterierna behöver bytas förvånansvärt ofta. Väldigt skönt alltså att denna går på elen. Elektrikerna tyckte det var väldigt roligt att se om det fanns ström i kablarna. Vi har en fungerande ringklocka. Underbart.

Och ljus från vår lampa. När vi kommer ha fem så kommer det bli väldigt ljus. Lägg på lite spotlights på det så kan vi hitta en nål i höstack enkelt på vår uppfart. Det kommer att bli fantastiskt bra när det är klart.

Sedan var det som vanligt fredag och den förhatliga städningen. Jag varvade städningen med att baka. Det gjorde det lite roligare. Och så fick vi nybakt saffranslängd till kvällsfikat. Det var gott. Av en slump så råkade vi se Julens alla bak med Johan Sörberg och Tina Nordström i veckan. Då hade jag redan bestämt att jag skulle göra saffranslängder. Och det första de gjorde var en saffransdeg och sedan lite olika varianter av den. Bland annat en saffranslängd.

Jag har aldrig varit så förtjust att ha russin i brödet. Om jag har haft det så har det varit nertrycka i bullarna. Därför jag föredrar längd för då kan man skippa russinen. Nu blev jag lite inspirerad till att prova att blötlägga russin i glögg för att ha dem i degen. Johan blöta de i vatten en timma innan han gjorde degen. Jag lät de stå ett dygn i glögg. Det blev toppenbra kan jag avslöja. Jag älskar glögg. Och att få in den smaken i russinen precis så att man känner det var perfekt.

Det kommer jag alltså göra igen. Med russin i. Jag provade också att frysa någon längd innan den jäst utbakad. Det tipsade Johan också om. Så nu får vi se på julafton om det var ett bra tips eller inte. Idag blev det väldigt gott så jag har stora förhoppningar om att det kommer bli bra på julafton också.

Sedan är mitt julstök egentligen över. Jag behöver göra inlagda päron snart. Så vi har på julafton. Det är önskemål från mamma. Det mamma vill ha, det får mamma. Sedan blir det mest till att tänka på det som kommer efter jul. Att riva. Det blir mer stök än vad som varit innan till jul.

Dagen igår gav oss ljus. Både i carporten och genom saffranslängden. Det ska jag njuta av hela helgen. Jag kanske till och med kan lyckas ta någon bild så ni ser hur det blev. Ljuset finns kvar men hur det går med längden får vi se om den överlever tills kameran kommer fram.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon, med eller utan bild på bullen.

Publicerat

Oavsett så går tiden framåt

Det är det mest rättvisa vi har. Tiden. Ingen kan styra tiden. Ingen kan bestämma att en dag ska vara kortare eller längre. Tiden går framåt oavsett vad vi gör eller vad som sker i världen. Tiden är inte rättvis mot oss alla. Vissa får vara kortare tid på jorden. Oavsett vilka som går vidare så fortsätter tiden. På det sättet så är den rättvis. Ingen kan stoppa tiden för att hinna med. Ingen kan pausa innan något fruktansvärt händer. Eller något fantastiskt. Tiden går oavsett vad vi gör.

Tiden känns som att den går väldigt långsamt just nu. Fast jag inte kan skruva på någon knapp för att sakta ner. Jag hade nog hellre velat ökat farten. För att komma förbi och vidare. Jag älskar utmaningar. Det är utmaningarna till mångt och mycket som format mig till den person jag är idag. Fast denna utmaningen börjar tappa udden av vad den ny utvecklar mig med. Nu står det liksom bara still. Det är som att trampa vatten, fast utan vatten och med kvicksand istället. Långsamt sjunker man neråt ju mer man trampar.

Människan är inte gjord för att bara vara still. Så vi trampar vatten för fullt. När det bästa är att bara vara still. Jag hoppas på att kvicksanden snart blir till vatten igen. Att vi kan börjar umgås utan rädsla. Att vi kan röra oss fritt utan rädsla. Att man kan torka näsan offentligt utan att bli dödad med blicken. Jag gör vad jag kan för att vara still i fötterna. För att inte sjunka djupare.

Och tiden den fortsätter som om ingenting pågår. När vi alla är döda, då går tiden vidare. Som om ingenting har hänt. För tiden finns och går framåt hela tiden. Tick, Tack… Tiden är vår bästa vän och vår värsta fiende. Allt beror på läget. Tiden den bryr sig inte om den är vän eller fiende. Den tickar bara vidare. Tick, tack…

På nätterna så är tiden inte min vän för tillfället. Den går så långsamt och tiden känns som en evighet innan jag somnar. Vilket det också är för det mesta. Jag är vaken på natten och känner mig klarvaken. På dagen så är det enda jag vill att sova. Då är tiden inte heller min vän nu för tiden. Den går alldeles för snabbt och dagen är slut. Innan jag hunnit med någonting. Jag har inte ens lyckats starta hjärnan.

Jag känner mig som en zombie. Som går fram halvdöd utan hjärna. Eller är jag en varulv? Det är kanske det jag är? Eller inte, för jag saknar solen strålar som just nu inte existerar. Allt är som kvicksand. Man sjunker djupare och djupare ner. Och tiden, den bryr sig fortfarande inte. Den fortsätter att ticka.

Även om jag ibland hade velat styra tiden så är jag oerhört tacksam för att jag inte kan det. Att ingen kan det. Om det hade gått så hade vi haft det tufft. Alla som hade kämpat för att kunna stoppa tiden. De som älskar stunden just nu. De som vill att det ska vara för evigt. Och på andra sidan så finns dem som vill att stunden ska ta slut, eller ännu hellre aldrig börja. De som är i ett rent helvete. De skulle ta bort den tiden.

Tiden är det mest rättvisa vi har. Den bryr sig inte om framgång eller motgång. Den bryr sig inte om rikedom eller fattigdom. Den bryr sig helt enkelt inte. Den bara fortsätter att ticka. Tick, tack…

Ta hand om dig. Efter ett antal nätter med mindre sömn än vanligt så hoppas jag att hjärnan är med mig imorgon. Och då hörs vi igen.

Publicerat

En Vit Jul?

Ett av mina mest lästa inlägg Fattar inte fattar jag fortfarande inte. Vi har en vecka kvar till jul. Vi är mitt i en pågående pandemi. En pandemi som har lett till ökad hemnärvaro och ökat alkoholintag. Systembolaget har reklam som får oss till att tänka till kring jul. Alltså i hur vi ska göra när vi handlar. Att vi ska tänka oss för och ta hand om varandra. Att vi inte ska smitta varandra med viruset. Och det enda jag tänker på är viruset som säljs.

Jag tänker på alla barn som inte kommer få en Vit Jul. Varken på utsidan huset eller på insidan huset. Ingen tomte får komma. Om han inte tillhör familjen. Ingen insyn alls. Var fjärde slag som utdelas, görs utan att alkohol är inblandat. Det innebär att 3 slag av 4 ges för att alkohol har druckits. Hur många barn är det som får dem slagen? Hur många partners är det som får dem slagen? Nu när vi inte ska vara ute och festa så blir det fler slag hemma med all säkerhet.

Jag tar en Vit Jul för alla barnens skull. Jag kan inte göra något åt att ge barnen en vit jul på utsidan men insidan kan jag lova att den är vit. För julen är barnens tid. En tid då de ska få tindra med ögonen och bara få vara barn. Det gör inget att de få ont i magen så länge det beror på att de ätit för mycket godis. Och inte för att de oroar sig över att en flaska till ställs fram.

Hur tänker du? Är det värt det? Att veta att vart femte barn tycker det är jobbigt hemma. Kanske är ett av barnen ditt barn eller barnbarn!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Man har inte roligare än…

Just nu så är allt lite allmänt deppigt. Kroppen orkar inte. Mamma frustrerad (inte hela tiden men tillräckligt) över att det inte är som det ska. Och när allt är så så blir inget roligare än vad man själv gör det. Jag försöker hålla mig uppe med skratt ( emellanåt). Maken däremot skrattar inte riktigt lika mycket som mig (än).

Jag lovade att jag skulle måla över Jokern om jag såg hälsobekymmer hos maken. Nu har det passerat ett antal nätter och han har inte blivit skrämd ännu. Så Jokern finns kvar på väggen. När sommaren kommer och det är ljusare tidigare så kanske det händer. Men nu är inte Jokern ett problem. Problemet för makens hälsa är nog jag just nu.

Igår så stod jag utanför toaletten (igen). En annan toalett, en annan pose och inget läte. Jag bara stod där helt tyst, nära, lite underifrån och skumt i hallen. Jag glider upp tyst nära hans ansikte. Han skuttade högt. Jag undrar hur högt han hade hoppat om jag också sagt något? Det finns en risk för hälsan hos oss båda. Hos honom för hjärtat. Att det kanske stannar. På mig för att jag skrattar tills jag kiknar. Tårarna trycker fram bakom ögonlocken.

Ett annat problem är ju att jag gör det här när jag också vill gå på toaletten. Och i vår familj så är det han som tar lång tid på sig på toaletten. Så jag börjar ju skratta för mig själv långt innan det händer. Jag kan också tänka ut hur jag bäst ska göra för att han ska bli så rädd som möjligt. Problemet, är att jag BEHÖVER gå på toaletten!

För när han kommer ut och han blir precis så där rädd som jag räknat med så skrattar jag tills jag kiknar. Det är ingen bra kombination med att behöva gå på toaletten. Så jag måste fösa ut liket från badrummet för att kunna fortsätta skrattattacken under mitt besök. När jag sedan är klar så har liket återhämtat sig och kan väl se det roliga i det (eller inte alls). Han säger att han kommer drömma mardrömmar om hur jag står i olika positioner utanför dörrar i veckor nu.

Jag har inte behövt klappa på honom inatt för att han hade en mardröm. Och jag har inte vågat fråga om han har haft en mardröm. Jag får försöka få honom att tänka på Jokern igen. Att det är Jokern som är boven i vårt hem. Inte jag. Jag är alltid snäll och beskedlig. Jokern däremot vet man ju gör bara hemskheter.

Ta hand om dig. Under dagen så glöm inte att ha roligt. Fnissa lite åtminstone. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Nya användningsområden

Jag har ju snöat in på att man ska återanvända så mycket som möjligt. Inte köpa nytt som slit och släng. Jag tänker ofta på om jag behöver något, ganska länge, innan jag köper något. Om jag köper så försöker jag att det ska vara bra kvalitet. Det ska vara bra hållbarhet. Gärna så att det går att använda efter min död. Och jag har långt kvar tills jag blir riktigt duktig på att vara klimatsnäll. Men alla steg framåt är bra steg.

Nu är det så att jag har kommit på att det finns fler användningar för produkterna i mitt badrumsskåp än vad som var tänkt från början. Detta kan ses som reklam efter som jag säljer produkterna själv, men det är det inte. Produkten som är en sminkborttagare för ögonen använder jag till det men också något annat. Den heter Oil-free eye makeup remover. Den ser ut så här:

Mary Kay Oil-free Eye Makeup remover på min badrumshylla.

En kväll efter jag gjort min kvällsrutin och var klar för sängen så insåg jag att mina glasögon var väldigt smutsiga. När man tagit av sig glasögonen och sätter på sig dem igen, det är då man inser hur skitiga de egentligen är. Denna kvällen orkade jag inte gå ner i köket. I köket har vi våra rengöring för glasögonen. Jag orkade verkligen inte. Så jag tänkte om min ögonrengöring är så bra till ögonen så är den säkert bra till glasögonen också. OCH det var den!

Det fungerade tippen toppen bra. En bomullsrondell (ett förbättringsområde för mig, jag vet), lite remover på. Sedan gnossa på glasen. Nästa steg är viktigt. Skölj INTE av med vatten. Utan torka torrt direkt. De blir skinande rena. Om jag ska välja så föredrar jag removern mot sprayen i köket. Nu kommer jag använda det tills det visar sig att det inte var så bra. Som till exempel att det inte är så bra att använda diskmedel. Det förstör glasen. Än så länge lever mina och är renare än någonsin.

Jag ser det som en bra sak att kunna använda samma sak till flera olika områden. Precis som tandkräm kan användas till att rengöra särskilt svåra klisterställen som sitter på ömtåliga ytor. Bättre att använda milda saker än starka saker. Om det fungerar vill säga. Och det gör det ju med dessa.

Det var mitt reklaminlägg får jag väl då säga. Fast det inte är det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Med nyputsade glasögon, för det är med i rutinen på kvällen nu.

Publicerat

Ångvält

Det känns fortfarande som att en ångvält har kört över mig. Jag har gjort mycket kul i veckan som varit. Sedan har det varit en del besked som man kunnat vara utan. Allt i en kombo har gjort att ångvälten har hälsat på igen. Kroppen gör ont i varje del. Jag hade en lugn dag igår och i lördags. Eller efter diskberget så var den lugn i lördags.

Igår så var det ingenting på schemat. Vi gjorde en handling, online, som ska hämtas på onsdag. Skönt att göra en veckohandling hemma och sedan bara att åka och hämta. Behöver inte träffa någon på nära håll. Man sitter bilen och uppger sitt ordernummer eller namn och sedan så ställer personalen in i bagagen. Klart. Väldigt skönt nu när detta virus härjar.

Vi hälsade på mamma. Hon fick äta kroppkakor tillsammans med oss till middag. Det var väldigt uppskattat. De fick gott betyg både i ord och renskrapad tallrik. Dock tyckte hon att vi kunde börjat med maten lite tidigare. Så när maken, som fick följa med middagen till ära, sa att det var dags att börja steka sa hon: Ja, det är på tiden. Ni som känner mamma vet hur den rösten lät. Annars var hon ganska tystlåten igår. Hon satt på behörigt avstånd från oss. Hon kollade att vi gjorde rätt och lyssnade på vad vi sa.

Maken körde dit och hem. Jag kunde vila i bilen. Så varför ångvälten fortfarande har kört över mig vet jag faktiskt inte riktigt. Den brukar att försvinna när jag får vila lite efter en hektisk period. Sedan kan det ta lång tid för återhämtning men inte med känslan av att en ångvält hälsat på precis över min kropp. Det kan vara dagen efter och sedan är det långsamt bättre och bättre. Förutsatt att jag tar det lugnt. Det är mest att jag är trött och hjärnan som är extra seg. Inte nu alltså. Kroppen gör ont.

Och för alla er som nu tänker att det är symptom på något annat så är det fel. För så här har det varit innan. Exakt så här. Det är tidsaspekten som inte stämmer denna gången. Antagligen så har kombon av allt gjort att jag behöver mer tid. Får se hur det känns imorgon helt enkelt.

Idag ska jag fixa fyra julklappar och ringa lite viktiga samtal. Annars är det vila som gäller igen. Vila, vila, vila. Om jag säger det tillräckligt ofta så kanske hjärnan är på samma nivå som mig och sprider signalen till resten av kroppen. Affirmation ska vara bra. Eller ska inte bara vara bra. Det är bra. Frågan är om det fungerar så här?

Nu ska jag dricka lite te och se om jag kan väcka kroppen lite.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Mirakel

Vi behöver alla ett mirakel ibland. Något som ger oss hoppet om att det går. Det jag inte förstår är varför så många har något negativt att säga om Mirakel – Mira och Rakel? Årets julkalender. Jag tycker att den är jättebra. Den ger oss en tro om att vi kan lösa de stora problemen som är kring oss. Det senaste är en debattartikel i Dagens Nyheter av Lisa Magnusson om att detta är en misär. ”I Sverige älskar vi socialrealism. Inte ens julprogram för barn går fredade.”

Jag förstår inte? Det är en väldigt fin berättelse om hur barn kan hjälpa barn och att vuxna finns med som hjälp på vägen. Mira och Rakel byter plats genom ett svart hål. Det är exakt 100 år som skiljer dessa bägge flickor åt. Rakel som kommer från 1920 såg tjusningen i 2020 och skulle vilja stanna kvar medan Mira från 2020 inte vill vara kvar i 1920. Men innan hon hittar en väg till att komma ”hem” igen så hinner hon bli vän med ett av tjänstebarnen som bor på gården.

Att hon träffar Sören gör att hon vill tillbaka. Hon måste rädda honom. För i framtiden får reda på att han kommer omkomma i en brand. Hon måste tillbaka. Alltså barn hjälper barn. Det visar barn som är tveksamma till vuxnas hjälp. Den visar så många saker som är bra för barn att ha med sig.

Mina barn är uppvuxna med skilda föräldrar. Men vi har alltid haft vårt bästa för barnen i vårt sätt att samverka som föräldrar. De är från en familj med trygghet och svåra stunder. Men aldrig att de har tvivlat på oss vuxna. Många barn gör det. Tvivlar på de vuxna. Att bli sviken av vuxna är vardag för många barn. Det finns 320 000 barn i Sverige som upplevt negativa aspekter med vuxna.

I min värld så tycker jag det är jättefint att vi vet om att alla inte har det bra. Att det finns barn som inte har en familj att vara med. Och jag tycker de visar det på ett väldigt bra sätt i Mirakel. Sedan har vi delen med tidsskillnaderna. Att för hundra år sedan förväntades flickor inte bli något annat än hemmafru. Få barn och ta hand om familjen. Att barn får veta det idag är en förmån enligt mig.

Alla behöver vi ett mirakel ibland. Vi har alla varit i situationer som gjort att vi undrat hur det ska gå. En del större än andra. Ibland behöver vi små mirakel och vissa behöver stora mirakel. Det sker mirakel varje dag. Vi behöver bara se dem. Jag hoppas att du ser på Mirakel och ser vilka mirakel som sker.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

OSTEN!

Vi glömde osten till julbordet! Förutom det så var allt perfekt. Allt blev klart i tid. Minstingen gjorde en god drink till förrätt medan äldsta sonen öppnade födelsedagspresenten. Han kokade stjärnanis och nejlika i vatten. Sedan tog han varmt vatten i ett glas och fyllde på med juliga saker. Om jag kommer ihåg allt så var det apelsinsockerlag, julvattnet, pressad apelsin och citron samt rumish. Rumish är alkoholfri rom. Sedan hade han gjort kanderade apelsiner och satte på kanten. Det blev toppengott. Testa gärna den.

Väldigt god drink. Passade perfekt innan ett julbord.

I övrigt så finns inga bilder från vårt julbord med god mat på. Vi hade trevligt och jag brukar inte ta mig tiden att ta en massa bilder när jag umgås. Jag skulle behöva bli bättre på det. Både för er skull men också för mammas skull. Så hon kan få se lite annat. Hon har sett fram emot att få höra om vårt julbord. Och hon blev glad att allt gick bra. Att barnbarnen hade det bra. Hon tyckte det var särskilt roligt att äldsta sonen tog med sig rester hem. Även från julskinkan. För den brukar han inte tycka om på vårt julbord. Men i år så gick den hem. Den var inte lika god som pappas men den var den godaste vi någonsin gjort.

Hon tyckte det var kul att få höra om allt som var lyckat. Extra kul när jag berättade om osten. Så klart blev det en massa rester. Vilket inte gör något. Det som blev en hit var väl långkålen. För den tog nästan slut. Alla smakade av den. Jag tyckte jag gjorde mycket och skulle kunna få äta det ett tag. Så blir det inte. Men det är en massa annat över. Idag blev det rester till lunch. Det kommer bli rester till middag. Lika imorgon. Även frukost lär bli rester ett tag framöver. Fillimpa med julskinka, senap, äppelmos och rödbetssallad, finns det något godare?

En del disk blev det i alla fall. Och denna bilden är den enda från kvällen. Det är inte ens alla disk med på bilden. En del gjorde jag under kvällen. Men lämnade det mest till idag så att vi bara kunde umgås och ha trevligt. Och äta förstås, för det gjorde vi hela tiden. Idag har diskberget försvunnit. Och mamma har fått höra om hur bra det var. Så nu är det återhämtning som gäller. Imorgon ska mamma också få lite rester. Kanske det som gjorde henne lite extra glad.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.