Månad: augusti 2022

Igår blev en dag som bara var vila. Igår blev inget av det gjort som jag hade tänkt. Igår blev en dag i fåtöljen med filt, kuddar bok och TV. Igår blev en dag med tre filmer ett antal serie-avsnitt och bara ligga och slappa. Efter ett antal nätter med inte så mycket sömn blev det också lite sömn i fåtöljen. Väldigt välbehövligt.

Jag hade inte en uns ork i kroppen. Jag drog ut lakanen på morgonen för att var tvungen att få i nya på kvällen. Annars hade det inte blivit gjort. Det enda jag gjorde på dagen förutom att ligga i fåtöljen.

Idag tänkte jag att vilan ska fortsätta men med lite mer aktivitet. Som att kolla trädgården. Kanske få hallon och blåbär till en paj. Även om det var godisdag igår så kan det bli pajdag idag.

Vi får se vad som sker. Hur som helst kommer jag att ha en bra dag. Precis som gårdagen var en bra dag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det har varit väldigt varmt senaste tiden. Det har varit så varmt att man alltid behövt tvätta av sig efter jobbet. Även om det finns AC i bilen så hjälper ju inte det när man öppnar upp hela sidan och hela baken för att ta in och ur kunder. Det blir varmt. Men det som gör en varmast är att hoppa upp och ner och spänna remmar, bälten, stänga och öppna dörrar.

Att bli varm har jag inget problem med. Jag svettas mest i huvudet och ner en armhåla. Fast det är skönt att tvätta bort värmen. När det är så varmt som det varit blir även jag genomvarm. Jag kan gå i shorts eller har kortärmat och inte frysa. Även för mig är det skönt att då tvätta bort dagens värme.

Igår var en varm dag som alla andra. Det var tjugo grader på morgonen när jag cyklade till jobbet. Jag visste att det fanns risk för regn. 3 mm var det som var väntat på morgonen. Det hade gått från 28 mm, till nästan inget på bara några dagar. Att cykla hem i lite regn har aldrig dödat någon. Självklart kan man inte lita på prognosen.

När jag cyklade hem började det att regna. När jag säger regna så är det inte rätt, jag menar SKYFALL. Det regnade så mycket att det blev en flod att cykla hem i. Har jag sagt att vi bor på en kulle? Det var som spikar och bilar körde väldigt långsamt i ösregnet för att inte få vattenplaning. Jag kan avslöja att jag behöver inte direkt duscha när jag kom hem igår.

Som tur är jag vattentät. Jag var så blöt att jag fick börja ta av mig på trappan ute. Skorna var vattenfyllda. Strumporna droppade när jag fick av dem. Resten fick jag ta av mig inne i duschen och hänga på tork där för att kunna droppa av. Jag hade lika väl kunnat duschat med alla kläder på och jag hade ändå inte blivit lika blöt.

Ansiktet tvättades och glasögonen putsades. Sedan blev det morgonrock, värmedyna och lyssna till åskan och regnet innan läggdags. Sedan hoppas jag på att jag slipper duscha efter jobbet för att det inte varit så varmt eller skyfallet från syndafloden.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vi lär oss genom hela livet. Något jag har lärt mig tidigt är när jag behöver vila. Jag har länge varit duktig på att ta ledigt när jag behövt det. Det behöver inte alltid vara lång vila. Det behöver inte alltid vara vila som är att sova eller vara ensam. Vilan kan vara med andra om jag bara har möjligheten att bestämma takten.

De senaste åren har den kunskapen visats sig vara väldigt bra att ha. Jag har behövt vila mer än någonsin. Från att ha haft tre jobb samtidigt varav ett på heltid till att gå till att inte kunna jobba alls var en stor omställning. Att då heller inte kunna sova så behövdes vilokunskaperna utvidgas för att överleva.

Jag gick upp på 75 procent första juli. Jag har jobbat hela sommaren och dessutom mycket på det nya jobbet. Att hitta vilostunderna är då mycket viktiga. Igår hade jag sovmorgon. Att ha sovmorgon för innebär inte alltid att jag sover den tiden. Det kan innebära att jag bara ligger kvar i sängen och njuter av tystnaden. Innan dagen startar.

Sedan jobbade jag på eftermiddagen och tog ytterligare en vilopaus när jag hade en stund mellan kunder. Jag åkte nära nästa kund och öppnade upp bilen och lät luften strömma igenom. Där satt jag i solen och njöt av luften som gick igenom bilen. Varma vindar som knappt märktes. Just då var livet mycket bra. Att kunna stänga ögonen och inte låta något störa dig, det är vila.

Att sedan åka till en vän och äta god mat i gott sällskap i fantastiskt miljö är också vila. En underbar sådan.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

De flesta delar sovrum som par. Maken och jag gör det. Frågan är varför man delar sovrum? Jag ser massor av fördelar med att ha separata sovrum. Visst är det mysigt att dela men ibland är det besvärligt också. För maken skulle det dock vara helt uteslutet att ha separata sovrum. För mig är det riktigt lika självklart, bara nästan. Fördelarna överväger för mig. För maken förstår jag inte vad det är som gör att han verkligen inte skulle vilja vilja ha separata rum?

Maken är varmblodig, jag är kallblodig. Maken är alltid varm. Om det är varmt ute så får jag knappt röra honom för att han brinner upp. Det har ju varit väldigt varmt ett tag. Att då dela sovrum blir ju besvärligt för maken. Ändå vill han dela. Han ligger och svettas med en fläkt på och jag har täcke för att fläkten drar.

Jag vägrar att ha luftkonditionering. Vilket maken helst hade velat ha. Då hade jag krävt separata sovrum i OLIKA hus. Min klimatångest skulle inte tillåta det. Min frusna kropp skulle inte kunna överleva det. Maken får nöja sig med en fläkt och jag får ha mitt duntäcke som skydd för att det blir dragigt. Maken skulle ändå vinna på att ha ett eget sovrum.

Maken svettas och jag fryser. Fördel för mig att dela. För när jag fryser så kan jag värma mig på maken. Om jag förbereder honom så får jag det en liten stund. För maken vill helst vara utan beröring. Maken tycker inte om att någon rör vid honom. Som tur är så är jag inte någon. Jag är en som han gärna vill krama. Pandemins restriktioner är helt i hans smak. Inte röra någon och tvätta händerna väldigt mycket. Som sagt, jag ingår inte i att inte kramas. Han föredrar dock att vara fri när han sover.

Jag däremot vill väldigt gärna sova väldigt nära maken. Han flyttar på sig i sängen och jag följer efter. Ända tills han inte kan flytta mer. Då håller han emot med handen i golvet för att inte ramla ut. Han vill ju inte störa mig i min sömn och putta bort mig. Fördel igen för mig. Maken mindre fördel.

En fördel för mig med eget sovrum skulle vara att jag inte stör maken eller blir störd när jag ligger vaken. Om jag skulle varit i ett eget sovrum skulle jag kunnat ha ett ljudisolerat rum som var helt becksvart. Då stängs hjärnan av även när man inte sover.

Dock skulle det var den enda fördelen för mig, för att jag behöver ha täcke på grund av en fläkt är bara en fördel. Jag har två duntäcken på vintern. Ett på sommaren. Maken har massor av fördelar av att vi inte skulle dela sovrum. Ändå vill han inte. Jag är tacksam att maken står ut med så mycket och ändå vill han fortfarande dela sovrum med mig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag fick bröstcancer. Det har nog ingen missat. Sjukdom gör oftast med oss att vi tänker på hur det är att vara frisk. Jag har aldrig tänkt på varför jag fick cancer. Jag har tänkt framåt och se till att bli frisk. Min sjukdom kom ju med medicinen som då tog min sömn. Det har jag tänkt på desto mer, att jag vill sova. Jag vill kunna sova. Inte bara för att det gör mig sjuk utan även för att jag är väldigt trött.

Jag sover mer så det är snart bra. Eller jag har hopp om att det snart ska vara bra. Tyvärr har jag fortfarande nätter som är mycket dåligt med sömn. Detta inlägg skulle inte handla om min sjukdom. För jag tänker ofta mer på andra än mig själv. Vilket jag gissar att många gör. Om en anhörig blir sjuk hade man önskat ta på sig det själv.

När mamma blev sjuk var det precis så. Samtidigt som jag vet att mamma hade tänkt precis likadant om det varit omvänd situation. Ingen vill vara sjuk men man vill heller inte att andra ska vara sjuka. När jag kör taxi så blir man otroligt påmind om vilken lycka man haft och har i livet.

Jag har ingen cancer. Jag sover bara dåligt. Mamma hade ett frisk liv väldigt länge innan hon blev sjuk. Dessutom slapp hon att vara sjuk i decennium. Hon slapp också att få demens. Demens är nog den svåraste sjukdomen som någon kan få. EN mycket grym sjukdom.

Jag kör ganska många med demens. I många olika stadier och kroppsliga utmaningar eller ej. Jag hade en som blev väldigt glad att få åka på en liten extra tur med mig. Vi skulle hämta och lämna en till. Jag frågade sedan när vi var ensamma vad personen jobbat med? Vilket personen inte kunde komma ihåg. När vi var framme berättade jag det för den anhöriga och frågade igen.

Jag fick då veta vad jobbet varit och jag berättade att jag trodde det kanske hade varit med bilar då personen blev så glad för extra turen. Jag fick en kram av kunden och en stark handkramning med ett åsidodragen med ett tack för omtanken. Omtanken att jag ställt frågan igen och tagit mig tid att se personen.

Det lilla vi kan göra och det stora. Glöm inte bort att uppskatta allt du kan och allt du har. Även om du är sjuk så kan du säkert göra massor av saker som inte alla kan. Om du är helt frisk, besök och ta hand om den där personen som inte är så frisk. Då kommer du må bra i hjärtat och du kommer uppskatta livet mer.

Uppskattar du livet? Det är väldigt kort även om du håller dig frisk till gammal ålder. Livet försvinner i ett ögonblick. Ta hand om det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag anser ändå att jag kan en del om verktyg och annat som man behöver hantera när man är hantverkare. Jag har gjort många saker i livet som inkluderat verktyg. Inte bara i arbetslivet utan även privat. Jag har också jobbat som ortopedtekniker i yrkeslivet, det har blivit en del verktyg alltså.

När jag då ska hjälpa minstingen med att sätta upp gardinskenor i taket så kollar jag läget innan jag åker dit. Om jag kanske behöver ha med mig något? Minstingen svarar att det behövs inte. Jag känner min yngste son och ställer kontrollfrågor. Som har du borrmaskin, slagvarianten, borr, skruv, plugg med mera? Jag kollar också om han inte kan se vad han har så kan jag ta med om det saknas något. INNAN jag kommer.

Ja, ja det löser sig. Jag har (nog) allt. Nog stämde ganska bra. Ett rätt blev det. För han kollade INTE innan. Utan när jag väl var där. Han hade en del saker men inte det viktigaste. Som en slagborrmaskin när man ska borra i betong. Gärna rakt också för att det inte ska svaja en gardinskena över hela taket. Då är slagborr bra.

Dessutom så har han varit ute och åkt skatebord och kan ha skadat ena handleden så ha är lite obrukbar med att trycka borrmaskin. Det blev ett antal samtal till maken innan vi kom överens om vilka borr och annat som kunde behövas. Sedan kom maken cyklandes med grejerna. Eftersom jag hade bilen. Som tur är finns det korgar och lådor att fästa på den där cykeln så att komma med slagborrmaskinen samt lite annat gick bra.

Maken fick också åka iväg och köpa lite mat åt oss (med bil). Första måltiden vid köksbordet hos minstingen är nu avklarad. När alla gardinskenor var uppe så gick lillebror till storebror och lånade ett par gardiner för att ha i sovrummet till han köpt egna. Det är många utgifter när man flyttar hemifrån. Snart så har han nog gardiner överallt. Skenor finns i alla fall nu och verktygen är hemma igen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När jag kom till världen så blev detta mina namn. Karin, Ingeborg, Josefin. I den ordningen och med tilltalsnamn Josefin. SÅ många fel. Jag kan inte ens nog understryka hur fel det är.

Det första felet och det minsta är att mitt tilltalsnamn är Josefin och placerat sist av alla namnen. Förr i tiden så var tilltalsnamnet det första och sedan kom släktnamnen. Namnen som man också fick byta till utan att någon kunde protestera. Det var redan godkänt. Först var det kyrkan som godkände, som sedan blev skatteverket. Jag har alltså hetat Karin i många sammanhang. Nästa alltid i myndighetstillfällen vid första besöket åtminstone.

Det är alltså inget stort problem. Det andra problemet som blir lite roligare är att alla namnen är för långa tillsammans. När jag får myndighetspost och alla namn är utskrivna så heter jag Karin, Ingeborg, JOSEF. Så fint. Jag heter helt plötsligt Josef. I och N får inte plats. Mest ett roligt problem. Ingen som ropar upp mig som Josef i väntrummet direkt. Även om det också hade varit lite roligt att se minen när man kommer som Josef.

Sedan hade morfar problem med att jag skulle heta Josefin. För det kunde ju ingen människa heta och verkligen inte hans barnbarn. Om de nödvändigtvis skulle döpa mig till något så kunde det då inte vara Josefina. Det var minsann ett riktigt namn. Ett namn som vettiga personer hette.

Då kommer nästa del som jag tycker är ett problem. Vilket är Karin. Varför heter jag Karin? Det är ingen som vet. Jag gissar att jag fick heta Karin för att blidka morfar. Att jag fick ett namn som en vettig person kunde heta. Lite så där lagom gammeldags så han var nöjd. För det finns ingen annan i släkten som heter Karin, det finns alltså ingen annan förklaring än att morfar skulle bli lite gladare av att jag hette Karin också. Tillsammans med det gräsliga Josefin.

Ingeborg heter jag efter farmor. Det är väl lite gulligt att ha ett namn efter farmor. Det är inte det finaste namnet enligt mig. Men farmor tyckte inte om sitt tilltalsnamn så det fick ingen minsann döpa någon till. Då hade hon som andra namn Ingeborg. Då fick det bli det. Och om det var där historien slutade så hade väl allt varit väl. Men nu är det inte slut. När jag var femton år fick jag reda på att farmor också hette Olivia!

Ja men vi ska döpa sista ungen. vad ska vi hitta på? Jag vet vi tar ett namn från farmor. Hon heter Ingeborg och Olivia, vad ska vi välja. Hm, svårt val, vi väljer INGEBORG. Vilka föräldrar (puckon) väljer Ingeborg framför Olivia? Mina!

Karin, Ingeborg, Josefin det blir gulligt på ett lite flickebarn. (Även om jag inte var så liten. Jag vägde över 4,5 kilo när jag föddes.) Jag vet inte hur många gånger jag grymtat om de dåliga namnvalen till mamma. Även pappa och farmor fick en del av skället. Josefin, Olivia, det hade varit tusen gånger bättre. Och om man inte har något tredje namn som har betydelse så kan man faktiskt helt enkelt stryka det. Karin, varför?

Som tur är så heter jag Josefin och behöver inte använda andra namn. En sak blev ändå väldigt rätt. Josefin passar mig bra och jag tycker det är fint. Är du nöjd med dina namn?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Räcker det? Ett ord eller snarare ett namn och så är allt förklarat? För mig räcker det. När jag säger eller tänker Trump så är allt självförklarat. Nu har det dock blivit ännu mer spinn på historien. Då undrar jag: Hur är det möjligt? Hur kan denna redan alldeles självupptagna och pompösa man lyckas få till ännu mer konstigheter i historien?

Han fick avgå som president. Han uppmanade människor till att storma Capitolium. Man misstänker att han försöker att undanhålla dokument för att ingen ska kunna sätta dit honom för problemen som han orsakat under sin presidenttid. Nu har FBI försökt att komma åt dessa dokument i hans hem. Det är inte det mest konstiga i allt. Konstigt nog.

Det konstiga är att nu börjar människor att byta till Trumps sida. Nu börjar människor att ifrågasätta varför någon ska kränka Trumps hem? I min värld blir det konstigt. Hur kan man ifrågasätta FBI:s intentioner? Hur kan man tro att man bara gör en razzia för att jä…s med Trump? Där är det konstiga.

Dessutom så kommer det nu fram att myndigheterna har försökt få Trump till att överlämna dokumenten sedan i våras. Det kan du läsa mer om här: https://www.expressen.se/nyheter/donald-trump-kravdes-pa–dokument-redan-i-varas/

Ändå så byter alltså människor till Trumps sida. Varför? Hur kommer det sig att det inte räcker med att skriva eller säga Trump för att alla ska förstå? Vad tycker du? Är det kanske jag som har missuppfattat allt? Har Trump blivit utsatt för en häxjakt, som han själv tycker?

Som tur är så är det en ny dag imorgon. Då behöver jag inte tänka på Trump.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Trump-fritt här inne om inte annat.