Månad: augusti 2022

Jag är lång. Det vet alla. Det är väldigt många som påpekar för mig att jag är lång. Ibland som om jag inte visste om det. Men det gör jag alltså. Jag trivs också väldigt bra i min längd. Vilket är mammas förtjänst. Det finns också många fördelar med att vara lång. Som överväger nackdelarna med råge.

Det finns personer som inte tycker om att jag är lång. Oftast män som säkert känner sig hotade. Jag har flera gånger fått påtalat att jag är lång, men inte längre än honom. När jag nästan alltid är det. Längre. När det då blir bekräftat (av någon annan eller helt sonika mäta) så blir ofta kommentaren men då ser ju du ner på mig.

Fast det gör jag ju inte. Jag ser aldrig ner på någon. Jag tänker aldrig på att någon är kortare än mig. Däremot så kan jag notera om någon (kvinna) är längre än mig. För det är så ovanligt med en kvinna som är längre. Män är också ganska ovanligt att de är längre än mig.

Jag stör mig inte på det. Männen gör uppenbarligen det. För lite sedan så var jag tvungen att gå hem och fråga maken, om han skulle tycka det var jobbigt att vara kortare än en kvinna? Han svarade snabbt att han inte skulle tänka på det ens. Vilket antagligen stämmer. För jag gillar högklackat. Använder det gärna och så ofta det går. Maken blir då ofta kortare än mig. Det skiljer fyra centimeter mellan oss. Jag har nästan alltid mer än det.

Jag har aldrig fått någon kommentar från maken angående min längd. Inte mer än att han tycker jag är snygg. Första gången vi sågs frågade han inte hur lång jag var. Han påtalade inte att jag var lång. Han förstod att jag visste redan det. Det finns män som har frågat mig varför jag har högklackat. Män som kanske hade varit längre än mig om jag inte haft det. Män som också tillagt att jag är tillräckligt lång utan.

Det är inget som stör mig. Det händer tillräckligt ofta för att jag ska vara van. Nu har det varit en pandemi och jag har inte varit bland folk på samma sätt så nu blev jag lite fundersam. Är det verkligen ett stort problem om jag är längre än män? Jag är ju ändå långt över medelsnittet även för män. Maken kunde alltså inte relatera och förstå varför någon skulle tycka det.

Tills igår. Maken och jag var ute på en liten promenad. Maken och jag gick bredvid varandra. Maken och jag gick förbi spegelfönster. Maken utbrister: Vad kort jag är! Vi stannar och kommer fram till att om man jämför så var han kort mot mig. Jag hade högklackat. Nu sa ju maken inget om min längd. Men det var min längd som gjorde att han kände sig kort.

Kanske är det så för alla andra män också att de känner sig korta. Och då inte för att de ser oss tillsammans i spegelbild utan för att de känner att de inte räcker till. Maken kommer alltid känna att han räcker till. Han kommer alltid att vara den absolut bästa maken. Han räcker till lite för mycket ibland. När maken insåg att han faktiskt var kortare än mig så insåg jag att andra män som kommenterar min längd känner att de inte räcker hela vägen upp.

Ta hand om dig. Vi ses imorgon.

Igår var jag stora delar av dagen i mammas trakter. Jag började dagen här hemma som snart blev en körning till Eksjö. Som gick vidare till Bodafors. Där fick jag rast. Jag vet inte hur många som varit i Bodafors men för mig kändes det lite svårt att hitta en toalett som är okej att gå på utan att köpa något. Sjukhus är bra ställen att passa på att ta ett sådant besök.

Jag fick åka vidare till ”min” nästa ort. Sävsjö. Där blev det körningar resten av dagen. Jag åkte till Vrigstad några gånger också. Det var verkligen på mammas gata jag spenderade dagen. Jag hade mamma med mig hela tiden. Det var en härlig dag. Med ösregn emellanåt också.

Det var inte bara mammas trakter utan också svägerskans. Som jag faktiskt fick en liten träff med när jag hämtade en kund på hennes jobb. Det var väldigt länge sedan vi sågs. Det var en härlig kram jag fick och sedan var det av igen.

Många fina minnen och roliga möten under dagen. Det mest spännande igår var nog ändå att jag fick köra trappklättraren. Jag har aldrig kört den innan. Eller jo, det har jag. På utbildningen. Men aldrig ensam, live med kund. Det gjorde jag igår.

Jag sa till kunden att jag ville prova utan hen först. Efter lite knixande så gick det bra. Kunden kom dit kunden skulle. Jag dröp av svett för att allt skulle vara rätt. Jag tänkte så att hjärnan ploppade ut kändes det som. Även om den är väldigt säker, trappklättaren, så är det ändå mig som det hänger på i slutändan.

Nu har jag gjort det. Vilket känns himla bra. Nästa gång så kommer det gå bättre utan knixande. Fast tydligen så var jag lite för snabb så jag vet inte om det behövs. Jag kanske ska fortsätt knixa så jag inte blir ännu snabbare. Körningen blev inte registrerad för att jag var för snabb. Jag ringde in för att kolla och det var tur, för den var inte det, registrerad alltså..

Jag får ta det lite lugnt och fortsätta som jag gör helt enkelt. Med knixande.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår blev det både det ena och andra på skördefronten. Jordgubbar har skördats länge. Jag har tagit hand om plantorna lite bättre det senaste. Jag har tagit bort en hel del kart så de som ska bli jordgubbar orkar bli lite större. Innan var de nästan som smultron. Jag gissade att det berodde att plantan inte orkade med all kart. Nu är jordgubbarna större så jag hade antagligen rätt.

Nu har också blåbären börjat att mogna. Jag kommer äta blåbär i flera veckor. Det är massor av bär. Tack och lov så mognar inte alla samtidigt. Även om jag hade kunnat frysa in så är det mycket godare att kunna gå ut och plocka och äta direkt. Det blev blåbär och jordgubbar till frukost bland annat.

Trädgårdsblåbär går inte jämföra med skogsblåbär. Det är som att jämföra päron och äpplen. Smaker helt olika och båda är lika goda. Blåbären är mycket söta, goda och väldigt stora. Perfekta på bakverk. Eller frukost. Det blev även till efterrätt med glass på kvällen. Då fick maken också.

I övrigt så tvättade jag tusen tvättmaskiner. Det var inte så mycket sol. Desto mer blåst. Tvätten torkade fort. Jag var bara tvungen att säkra ställningarna så de inte blåste omkull. (En gjorde det några gånger, som bästa maken fixade.) Att jag hade planer på att fixa en miljard andra saker struntar jag i för tillfället. Kanske något av dessa saker görs idag? Eftersom det var tusenfyra tvättar som behövdes göras, kommer jag att tvätta vidare. Det vet jag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken och jag har ett sådant. Ilands problem. Det är inget som vi kan säga måste åtgärdas men det är ovant som det är nu. Människan är är vanedjur och efter snart sexton år tillsammans i samma företag så har vi vant oss. Vi har ätit lunch tillsammans nästan varje dag. Nu kan vi inte det.

När jag kör så kan jag få lunch vart som helst. Så länge det finns en toalett som går att låna och någonstans att köpa mat. Där kan jag få min rast för att äta. Jag vet heller inte när jag har rast. Även om jag startar dagen med ett vara på en ort så kan det snabbt ändras till en annan ort. När man inte vet när eller var man är då rasten infaller så är det svårt att planera lunch tillsammans med maken.

Det saknar vi nog båda. Att äta tillsammans. Även om vi gör det övriga måltider så har vi inte alla. Denna veckan har vi dock haft lunch tillsammans. Varje gång jag fått meddelandet om rast så har jag skickat till maken att lunchen blir hemma. Ofta en timma innan det är dags. Fast om jag haft kund i bilen så kan maken ha fått veta det en halvtimma innan.

Att då äta en Farfars köttbullar hemma tillsammans med maken blir en riktigt lyxmåltid, enbart för att vi äter ihop. Vi kommer att överleva detta ilands problem. Vi kanske till och med kommer att uppskatta mer att äta lunch tillsammans än innan, då vi gör det mer sällan nu.

Vi avlutade dessutom den härligt regniga fredagen tillsammans med fina vänner på en grekisk restaurang i grannkommunen. Det var härligt att ses, det har gått alldeles för lång tid sedan sist. Vi åt där och efterrätten hemma hos ett par av vännerna. Vi hade mycket trevligt med mycket god mat och efterrätt men bäst var ändå sällskapet.

Som vanligt så är det inte många bilder. För som alltid har jag fortfarande inte löst det andra ilands-problemet, den fulla lagringen. En bild kommer det i alla fall, bild på den goda risotton som jag åt igår på kvällen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har dåligt samvete för att jag älskar denna värme. När det är över 30 grader och varmt långt in på kvällen. Jag älskar det men har lite dåligt samvete. För allt mår inte bra av värmen. Naturen törstar och vill ha vatten. Att jag inte har mycket dåligt samvete är för att jag kan inte styra värmen. Även om mänskligheten är orsaken till klimatförändringarna så är det inte jag personligen som kan ändra temperaturen dag för dag.

Igår hade vi 32 grader varmt. Dagen slutades på altanen med benen i högläge, dricka serverad av maken och bara njuta av vädret och värmen. Idag ska det bli betydligt kallare och en massa regn. Även om jag älskar värmen så hoppas jag att denna prognos stämmer. Vår natur törstar ihjäl.

Igår fick vi också bevattningsförbud. Vi får vattna med kanna men inte med slang. Det gör att man inte orkar vattna så mycket och sparar då automatiskt på vattnet. Jag hoppas att jag ska slippa vattna och att växterna får vattnet från himlen.

Mina dahlior börjar slå ut nu. Jag har två kvar som jag vill se vad det blir innan jag lägger upp bilder. (Eftersom jag fortfarande inte löst mitt bildproblem). En har inte kommit. Det ska bli spännande att få reda på vilken det var som inte ville. Extra glad är jag för den som jag vet att jag lyckades övervintra.

De som kommer ska jag försöka med igen. Jag ska kanske gulla lite nästa år. För att få blomning tidigare. Eller så köper jag bara för perioden innan och så blommar de egna lite senare. Det märker jag nästa år.

Ha en riktigt skön fredag alla mina fina läsare!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är många som uttrycker sig om att alla blivit så lättkränkta nu för tiden. Det var minsann annorlunda när de var små! Jag gissar att det var inte så annorlunda för i tiden. Inte vad gäller lättkränktheten. Men flödet på information som når ut till den stora massan är förändrad. Alla hörs mer, även de som är lättkränkta. Just nu kanske det är jag som är det. Eller?

Är det okej att röra vid någon bara för att den har kjol på sig? Är det okej att smyga upp under kjolen utan att personen märker det? Jag är nog inte lättkränkt. Jag tycker inte att det är okej att röra vid någon utan tillstånd. Jag tycker inget rättfärdigar det. Bara för att jag sitter ute en kväll i kjol så är inte det okej. Jag hade dessutom strumpbyxor på mig. Att du vara högt upp på låret i närheten av troskanten är inte okej.

Inte ens om man är en mygga. Inte ens nere på på benen är det okej om man är en mygga. Jag önskar att jag hade upptäckt det när den var på plats för den hade dött. Av en smäll. Eller flera. Nu sitter jag här hemma och känner mig kränkt av myggen som alltid måste attackera mig. Trots att jag visar tydligt att jag inte är intresserad.

Varför är det alltid jag som ska bli utsatt för alla dessa mygg som ska suga mitt blod? Utan min tillåtelse! Varför räcker det inte med att jag har strumpbyxor som skydd för dessa illvilliga blodsugare? Jag är kränkt över att de inte kan respektera mina gränser. Att bara för att jag har kjol på mig så ska de vara där och lämna sitt märke.

Om någon undrar så har jag myggbett på de mest konstiga ställena. Som tur är var det en himla trevlig kväll och jag ska försöka låta bli att klia så ger jag inte mer energi till de små liven.

Om någon nu tar illa upp så menar jag att jag inte tycker det är okej av någon att vidröra någon annan utan tillåtelse, någon, något, alltså vad som helst. Tillåtelse först sedan vidrörande. Lättkränkt eller inte, det är aldrig okej.

Ta hand om dig. Jag kliar inte vidare. Vi hörs imorgon.