Kategori: Familj

Döden finns med oss ända från födseln. Döden är livet och livet är döden. I vårt hem tror jag är döden är lite mer närvarande i livet än i andra hem. Då tänker jag inte på att mamma har lämnat oss på jorden. För det har vi alla, nära personer som lämnar oss kvar i livet.

Nej, jag tänker på maken. Han dör ganska mycket. Ofta är det också väldigt roligt när han dör. Så länge han dör på det sättet när han faktiskt inte dör. Då har vi ganska kul. Även maken gissar jag.

Igår satt vi och kollade på film. Film som även minstingen ville se. Vi har sagt ganska länge att vi ska se den och igår blev det av. Som vanligt när vi ser på film med maken så (dör han) pausas det en massa för olika saker som ska göras. En gång för att vi skulle äta efterrätt. Glass och päron.

Glassen och päronen är hämtade. Vi är alla tillbaka vid TV:n och filmen är igång. Vi äter och mumsar och rätt som det är så dör maken. Han sätter i halsen. En päronbit (jag gissar att det var sista gången han åt dödsfrukten). Han hostar två gånger. Andra gången så kommer biten ut.

Samtidigt som biten kommer ut säger maken att han höll på att dö. Han är så allvarlig så jag och minstingen kan inte sluta skratta. Du hann inte ens få panik, sa jag, du var inte nära att dö. JOOOOO, jag höll på att dö. Jag kvävdes OCH jag fick PANIK.

Minstingen och jag kan inte sluta skratta. Två små fjuttiga hostar och han höll på att dö. När han dessutom är så allvarlig så blir det bara roligare. Minstingen gör vad han kan för att inte skratta. Jag gör inget för att låta bli.

Till slut så fick vi enas om att vi skulle se vidare på filmen. För dödsfallet gjorde att vi missade en del. När maken då försöker komma ikapp handlingen så kan inte jag hjälpa honom meddelar jag. Jag tänker bara på hur du kvävs och heimlichmanövern vi behövde utöva.

Så här är det hemma på var gata i stan. Maken dör lite hela tiden. Han är förvånansvärt frisk för att dö så mycket som han gör. Han har många tänder också med tanke på hur många gånger han slår ut dem. För det gjorde han också igår, slog ut tänderna. Inte när han kvävdes. Det var tidigare när vi åt middag.

Vi tränar på att ha döden närvarande. Ibland är det inte så roligt, som när en olycka är framme på riktigt. Att döden kommer är det enda vi vet med säkert. Bara inte när eller hur. Och hur mycket vi än skrattar åt maken (han själv med oftast) så kan det hända att man kvävs. Då är vi förberedda på det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår blev det mammas älskade lutfisk. Den som det ibland har varit diskussioner om hemma, om den skulle göras eller inte. Jag gillar lutfisk. Jag tror att det är antingen eller, du gillar eller så gillar du inte. Mamma gillade, så även jag.

Igår var vi hembjudna till mammas sambo för lutfisk, vitsås, skirat smör och kryddpeppar. Det fanns torsk och äggsås också. Faktiskt så hade alla vi barn lyckats hålla oss friska så vi kunde komma. Dessutom var merparten av barnbarnen med som hade möjlighet utanför jobb eller studier OCH var friska.

Sedan att jag ordande med lutfisk till fyra personer och om man ska gå på instruktionerna så var det kvar fisk för två personer när väldigt många hade ätit. Torsken den var nästan slut. Jag kan konstatera att mammas älskade lutfisk är mammas älskade lutfisk och någon mer. Inte allas. Det blev för mycket lutfisk.

Jag var mycket nöjd. Jag var även mycket nöjd med vädret och rimfrosten i träden. Fantastiskt vackert hemma hos mamma. Det var glada minnen men också stor saknad. När man röjde runt och lagade mat. Vi skrattade gott åt mammas madras curry i skåpet som kan vara från 60-talet. Som också kommer få bo kvar i skåpet några årtionden till, minst.

Vi avslutade middagen med att ge oss ut i kylan. De flesta av oss med tillräckligt mycket kläder. Andra med lite mindre. Mysigt var det och kul. Det var kul för att det fanns en fyrhjuling med i bilden. Tillsammans med fruset vatten. Mycket kul tyckte vi alla som var med.

Det var en fantastisk dag för att minnas och vara nära. Hemma hos mamma med alla oss på plats. Sorgen är stor men närheten är större.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det sista året har jag inte varit särskilt aktiv på Facebook. Det finns många orsaker till det. Bland annat allt hat och falska saker som sprids där. Ett tag kände jag att jag kunde inte läsa en enda kommentar på något inlägg utan att det var hat.

Hat om hur samhället sköts. Eller hat om hur illa det är för en själv och inte alla andra. Hat mot invandring. Hat, hat, hat. Jag orkade inte. Jag är lite mer tillbaka igen. Minst en gång om dagen för att dela dagens blogginlägg. Ofta så tittar jag bara på det som är i flödet just då och sedan lämnar jag.

När man är inne första gången så är ofta första delen i flödet minnesbilderna från tidigare år just den dagen. Jag har alltid uppskattat minnena. Lite kul att minnas tillbaka vad man gjorde förr ett år sedan eller många år sedan. Mina minnen kommer vara ganska få för detta året.

Igår var en dag med många minnen. Det första var från fem år sedan. (Jag kanske har varit osynlig längre än ett år på Facebook.) Igår var det ett alldeles underbart minne. Och ett alldeles jobbigt minne.

För fem år sedan hade jag julmys med mitt jobb. Mitt jobb som jag idag inte har kvar. Mitt jobb som jag tappade på grund av bröstcancern. (Eller egentligen djäv****s påfund Tamoxifenens skuld). Inte helt men den delen som handlar om att utbilda andra. Mitt Mary Kay ser idag väldigt annorlunda ut mot för fem år sedan.

För fem år sedan satt vi i min lokal och hade julmys för fullt. Julklappslek, god mat och gott godis OCH massor av gott sällskap. Vilken en av dem som var där var mamma. Det var den sista julfesten mamma var med på, där hon var frisk. Året därpå i februari fick hon en stor stroke.

Det minnet var särskilt jobbigt och särskilt fint. Det var sällan mamma var med på bild. Denna gången är hon med fast hon inte vet om det. Den gången skrattade vi alla och hade hur mysigt som helst tillsammans. Jag tog några bilder i all hast. För att komma ihåg hur bra vi hade det. Nu gör det lite ont.

Ont för att detta är första julen utan mamma. Även om det inte varit några fler julfester med jobbet som mamma varit med på så har vi träffats varje jul. Vi har skrattat och njutit av god mat och gott sällskap. Bara annorlunda. I år blir det inget av varken det ena eller det andra, med mamma.

Även om mamma kommer finnas hos oss så är hon inte med oss. Det kommer bli svårt och igår gjorde det sig väldigt påmint. Jag visste att det skulle komma. Jag längtar fortfarande till julen och jag känner nu lite extra att den måste bli väldigt bra i år, för mammas skull.

Ta hand om dig, Vi hörs imorgon.

Om man ska bråka så är det väl smart att välja sina tillfällen. Maken och jag bråkar inte så ofta men det händer. Eller det kanske är att ta i, vi har meningsskiljaktigheter om hur man ska göra.

Tvätten sköter jag. Så där kan jag göra hur jag vill utan att det är någon diskussion. Det händer att maken måste hjälpa att hänga en tvätt. Om det har hänt något akut med äldsta sonen till exempel och jag måste åka hemifrån. När maken hjälper mig så får jag stålsätta mig att tvätten hänger ”fel” när jag kommer hem. Inget bråk alltså. Jag går oftast ner och hänger om tvätten, men jag säger inget.

Med disken är det annorlunda. Disken är makens territorium. Dessa två sysslor är det enda som är uppdelat. Allt annat delar vi på att sköta. Maken tycker verkligen illa om att tvätta så då har jag den. Diska tycker vi nog ganska lika om. Tråkigt men inget man dör av.

Eftersom maken sköter disken så borde jag hålla mig därifrån. Jag har lite svårt för det. För maken vill inte öppna diskmaskinen och ha alla våningarna ute. Det vill jag. Disken torkar bättre då. Och det blir fräschare i diskmaskinen. När jag ställer upp så kommer maken och stänger. Nästan stänger, liten glipa lämnar han.

Hans anledningen är för att någon (han eller minstingen) kan gå i den öppna diskmaskinen. Jag tycker att det är osannolikt. Så då öppnar jag igen. Problemet är att han är så mycket i köket så han får ofta sista ordet med att den är stängd. Om man måste bråka så är det ändå ganska harmlöst med att öppna och stänga diskmaskinen.

Vilket inte är varje dag för oftast så tar maken ur diskmaskinen och låter allt som inte är torrt ligga på tork på bänken. Då finns inget behov av att öppna och stänga luckan. Men jag tror egentligen maken bara är taktiskt för då blir det oftast jag som lägger in allt i skåpen. Det som inte torkar är oftast mina plastbunkar som han inte har full koll på vart de ska än.

Igår var en öppna, stänga dag. Jag ordnade mycket disk och satte på en maskin. Jag öppnade då också eftersom det var jag som ordnat disken. Men det hjälpte inte. Maken var där och stängde ändå.

Det var väl värt bråket för disken var från wienernougaten. Mycket god blev den. Jag kan rekommendera att använda hälften av den mörka chokladen med havssalt. Det blev pricken över i. Försvinnande god så trots att det är jul snart, så har det gömts en burk så det finns i alla fall på julafton.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag brukar alltid skriva att maken skulle göra allt för mig. Vilket stämmer till nästan hundra procent. Maken skulle dö för mig. Det finns dock en sak som maken inte skulle göra för mig. Eller låta mig bestämma. Och det är maten.

Maten vill gärna maken bestämma. Han vill ha koll på tiderna. Han vill veta vad han ska äta. Jag får gärna laga maten (även om han gärna gör det själv nu, i vårt nya kök) men han vill gärna ha koll på vad jag ska göra. Eller minstingen. Maten behöver maken ha koll på. Hans mat- och sovklocka för störningar om den inte kan ringa när den borde. Och om den visar frukt så är det fruktstund som gäller. Om den visar mat så är det mat som gäller. Maken behöver ha koll på maten.

Jag skrev igår att vi behöver mat, husrum och kärlek. Maken behöver kärlek. Maken behöver också mat. Mat är mycket kärlek för maken. Så när jag låter honom bestämma maten så visar jag största möjliga kärlek till honom.

Det viktigaste är tiderna och att det inte blir som jag kan tycka ibland, något gott istället för mat. Det är inte ofta men det händer. Igår pratade vi om julen. Vi ska fira bara vi närmaste. Dock så har mina barn haft olika jular. De har varit hos mig och de har varit hos sin pappa. Igår krockade det för maken.

Vi äter alltid två lagade mål mat om dagen. Igår blev det tal om hur barnen brukar göra hos sin pappa. Där börjar julen på eftermiddagen. Med glögg och Kalle sedan blir det julmat och efter det julklappsöppning.

I vår familj (makens, min och mina barns) så är det jullunch och sedan Kalle om någon är intresserad. Vilket aldrig någon är förutom jag. Så då blir det paketöppning direkt och gott samtidigt eller efter. Någon form av julefterrätt. Går den att äta utan bord så blir det med paketöppning. Behövs bord så blir den enskilt. Sedan blir det lite paus och strax blir det julmat igen. Kanske en skinksmörgås samt med stor sannolikhet, lite andra rester från julbordet.

Nu blev det tal om att det kanske inte skulle vara jullunch. Utan julmiddag. Hur blir det med lunch då? Kommer det bli någon mat till lunch på julafton. Maken behövde reda ut detta så han vet hur det blir med maten på på julafton. Jag kan lugna alla med att maken kommer överleva.

Han kommer få julbord till lunch. Vi har gått igenom ordningen på tillagning. Ugnarna är planerade för vilken rätt som ska vara i vilken. Om något blir fördröjt så vi inte kan äta exakt tretton så finns det glögg med på schemat så vi kan dricka lite glögg, innan allt eller alla är på plats. Vi har diskuterat hur vi ska kunna lösa Kalle åt mig samtidigt som paketen öppnas. Det vi inte har pratat om är vilken efterrätt det ska vara. Vilket är helt rimligt, för maken är inte så intresserad av efterrätter.

En sak till har vi inte pratat om, vem som är tomte. Fast det är nog också rimligt. Det har alltid varit äldsta sonen sedan han var gammal nog för att läsa. Nästan. Maken är lugn med att han får mat. Rätt mat på rätt tidpunkt. Maken kan nu andas ut och sova gott fram till jul. Eller det är nog för mycket sagt. Det är många måltider innan julafton. Vilka vi inte planerade igår. Vi får hoppas han överlever nu när allt är planerat för julafton.

Jag vet vad maken behöver. Jag kompromissar också med det för att det är inte alls lika viktigt för mig. Det viktiga för mig är att jag vet att det blir mat. Sedan tycker jag om att testa nya saker så vad det blir är inte lika viktigt. Ibland blir det riktiga toppbetyg och ibland inte, men då har jag i alla fall provat något nytt. Det viktiga är nu att julafton är planerad och maten blir på rätt tider.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på mamma. Snögubbarna är säkert en del av det. De har fått flytta runt lite. Men nu tror jag att jag hittat den perfekta platsen för de flesta av gubbarna. På avsatsen i trappan. Där syns de alltid. Och blir extra fint på kvällen med alla ljussen tända. (Alla elektriska). Det ser bättre ut i verkligheten.

Nu när jag går förbi så är mamma med mig. Nu när all snö har kommit så hade mamma också varit extra glad. Att det blivit ljust ute och barnen kan göra riktiga snögubbar. Vi hade haft mycket att prata om i våra samtal just nu. Varje kväll avslutar jag som varje gång vi sa Hejdå. Både in real life eller på telefon. Jag älskar dig och mamma svarade, jag gillar dig också.

Jag saknar vår tid tillsammans. Jag saknar att inte kunna ringa och berätta om vad som hänt. Jag saknar att inte försöka få ur henne några nyheter tillbaka. Jag saknar hennes NEJ. Det enda man kunde vara helt säker på vad hon ville var när hon sa NEJ. Jag saknar att få äta tillsammans med mamma. Jag saknar att sitta fåtöljen när hon låg bredvid och sov. Jag saknar mamma.

Jag tänker väldig mycket på mamma. Mycket av de senaste åren. Även om allt var helt värdelöst så hade vi väldigt mycket roliga stunder också. Jag tänker på hur lika vi var. Hur mycket av mamma jag faktist har ärvt. Jag är mammas dotter. Som när jag vill extra mycket smör på mackan. Det är mammas arv till mig.

Jag har ärvt mammas alla dåliga sidor. En del bra med men alla dåliga är garanterat nedärvda till mig. Som att ha mycket smör på mackan är en. Gott men kanske inte så hälsosamt. Även om alla mina hälsoprover visar att jag har goda värden. Men jag har också ärvt inte så goda hälsodelar. Som urinvägsinfektion, njursten och gallsten allt från mamma. Hennes huvudvärk får jag också dras med ibland.

Jag har hennes envishet. Vilket är både bra och dåligt. Även om mamma var mycket smartare än mig så är jag också smart som jag fått från mamma. Det är många bra saker som jag fått från mamma. Jag är även lång från mamma. Jag har lärt mig att laga god mat från mamma. Jag kan radda upp en massa saker som vi är väldigt lika på. Som att jag fått en hennes drakklor, vilket är mest bra men ibland ett problem.

Mamma kunde hoppa över ett mål mat för att äta något gott istället. Gott kan vara ostkaka med grädde eller räkor med baguette. Att lyxa med mat har jag lärt mig från mamma. Att köpa en fin köttbit mer sällan istället för billigt alltid. Eller fin fisk till middag mitt i veckan. Mamma hade lyxmiddagar när det passade henne. Inte för att det var helg. Jag kan göra lika. Viktig del i det är om man hittar något på extrapris eller i kort datum-disken. Mamma såg alltid fynden som ingen annan såg.

Det är högt och lågt som kommer in i hjärnan. Som att jag gjorde en bakad cheesecake förra helgen som jag ätit på i veckan. Maken har tagit extra portion av maten och jag har tagit efterrätt istället. Med extra grädde, ovispad av lathet, med hjortron på. Kakan ska ätas som den är men jag är mammas dotter. Extra allt och mer lyx i matväg, grädde och sylt blir det då till.

Att jag är så lik mamma är mest bra. Men också jobbigt för tillfället. För det blir så tydligt att mamma ar borta. Nu är det jag som tar vid och ger vidare. Jag gör vad jag kan för att vara en bra mamma. Jag gör vad jag kan för att ge vidare. För att kunna det så måste jag minnas. För att minnas måste jag tänka på mamma. Just nu är det bara lite extra jobbigt. Jag slutar aldrig att minnas hur ont det än gör.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vi har inga husdjur i vår familj. Mest för att vi tidigare tyckte om självständigheten. Att kunna resa som vi ville utan att behöva tänka på någon annan. Det är inte alltid möjligt att ta med husdjur. Det är inte alltid heller semester att ta med husdjur. Men att resa på arbete och ha med djur det är aldrig möjligt. Husdjur har helt enkelt inte gått ihop med våra liv.

För om minstingen skulle fått bestämma hade vi haft en koloni av djur. Vilka djur som helst bara det är djur. Han älskar verkligen djur. Han ser inga bekymmer. Han har hund hos sin pappa så han får en del gosande. Han har också lärt sig att det innebär en del ansvar. Som den gången han lovade att vara hundvakt hos oss. Han var inte så gammal. Hans pappa frågade mig. Jag sa ja. Minstingen skulle ju sköta allt.

Eller hur. Men när hunden, som är en liten tax, bajsade ut mer än hela sig själv vid grannes portstolpe så släpade jag hem hunden i kopplet och släpade tillbaka lillhusse i pyjamas att plocka upp bajset. Jag sa till honom att ta med en stor påse. Han trodde inte på mig. Sedan blev det att inte trodde det var hans hund som släppt bomben vid grannens portstolpe.

Det skrattar vi gott åt även idag. Minstingen gjorde precis som jag gjorde när jag var liten. Jag lovade att jag skulle sköta allt. Och så var det mamma som tog hand om det mesta. Jag gullade med kaniner, hundar, katter, inte fåglarna och mamma skötte ruljansen. Vi bodde på landet så det var både hästar och kor och annat som fanns och gulla med utan att mamma behövde ansvara för skötseln.

Allt gullande med djur när jag var liten fick mig till att inte vara intresserad av djur idag. Jag ser mer ansvaret och allt städande än gullandet. Mina barn har aldrig haft husdjur av den anledningen. Samt att äldsta sonen inte tycker om djur. Tills hans pappa skaffade hund. Då insåg han att hundar lär sig. Taxen har aldrig varit på honom på samma sätt som på minstingen. Minstingen är den som busar och gullar. Äldsta sonen är den som kan klappa honom. Om hunden ber snällt. Några drag sedan är det bra och han tigger inte om mer. Som han gör för alla andra.

Nej, djur är inget för mig. Maken hade också djur när han var liten. Fåglar. Han tycker om fåglar. Jag förstår inte varför, eftersom det är flygande råttor. Finns inget gulligt med fåglar. Han hade undulater som fick flyga fritt. Jag tänker bara i panik på allt fågelbajs överallt. Maken svarar att det var inte så farligt. Om det hände var det bara som en liten torr (rått-)bajs. Verkligen inget för mig.

Maken vill inte heller ha husdjur. Han är ingen som gullar med katter eller hundar. Fåglar går tydligen bra. Han tycker däremot om att titta på roliga filmer på hundar och katter. Han tycker det är väldigt tillfredsställande. Han kan visa mig på gulliga katter eller hundar som skäms för att få mig att hålla med. Men jag håller inte med. Jag tycker inte det är roligt och de är inte särskilt gulliga.

Eftersom maken håller på så där så kan jag ibland önska mig en katt. En riktigt lurvig en som är gosig. En som kan hålla mig sällskap när jag känner mig otillräcklig. En som kan spinna lite i mitt knä. Jag skickar annonser på katter till salu till honom. Och han blir lika rädd varje gång. En katt skulle aldrig kom in hemma hos oss om det inte vore för att jag vill ha en. Om jag verkligen skulle vilja det så skulle jag få det. Maken gör allt för mig. Det är därför han blir så rädd.

En hund skulle heller aldrig komma in. Det blir han inte lika rädd över. För jag vill verkligen inte ha en hund. Att mamma hade kennel har avskräckt mig för all framtid. Gulligheten räcker inte på långa vägar för allt arbete en hund innebär. En katt har jag inte uttryckt samma känslor om. Det är heller inte samma arbete med en katt som en hund. Katter är mer självständiga än hundar. Därför är det roligt att önska sig en katt.

Om jag skulle vilja ha en fågel skulle han var mer lättövertalad. Men det kommer ALDRIG hända. Det spelar inge roll hur mycket maken skulle vilja ha en fågel. Då skulle jag bo i ett hus och maken och fågeln i ett annat hus. Kanske på samma tomt men tveksamt.

Husdjur är ganska uteslutet i vår familj. Det skulle vara en lurvig katt då….

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

För man inte har roligare än vad man gör det till. Nu verkar det ju bli nya restriktioner inom kort. Vi har fortsatt haft väldigt lite kontakt och heller inte haft närkontakt i onödan när personligt möte har varit nödvändigt. Det kommer inte bli alltför hårt slag mot oss att inte få träffa någon igen. Men det är ändå tur att vi har fått kläm på det här med att ha roligt ensamma i familjen.

Om någon har missat det så älskar jag julen. Julpyntet är framme och så också lite GOD JUL i olika konstellationer. Flera luvnissar har God Jul som meddelande. Jag har också GOD JUL som bokstäver i trä. Dessa hade jag ställt upp i fönstret där det inte finns någon fönsterbräda., direkt på karmen.

I våras så ärvde jag vita träbokstäver i bokstäverna, I, M, S, L, E. Dessa har flyttats runt i en massa olika kombinationer. M:et har också fått vara ett W. Det är jag och maken som ändrat. Oftast på städdagen när de flyttas för att torka av. Det har blivit en rolig grej av det. Både om det är upptäcks och om man förstår när det varit långsökt. Minstingen kom hem igår när vi var på utflykt. När vi kom hem stod detta.

DU LOG, tyckte minstingen man skulle ändra till. Tydligen gäller samma regler för mina GOD JUL-bokstäver. Därför drog maken till med:

Vi har det ganska roligt ändå. För om inte vi ser till att det är roligt så kommer ingen göra det. Vi firade första advent med god mat och gott fika och då roligheter. Idag blir det också gott fika. Igår var det mannagrynspudding. Mycket god med aronia-sylten. Idag blir det bakad cheesecake. Det ska bli spännande för det har jag aldrig gjort innan. Den ska stå över natten i kylen. Idag får jag veta om den ska göras igen eller inte.

Idag fortsätter roligheterna säkerligen. Det goda hoppas jag på än. Hur som helst blir det bra. Det vet jag säkert. Jag ska förbereda plogen på traktorn. För snart kommer det mycket snö lovas det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.