Igår så berättade jag att det var några som skrattade med (åt) makens ruttna citroner. Eller att jag hade ruttnat kanske var upphov till skrattet. Hela saken med det var att minstingen var med på ett hörn när hela processen med förruttnelsen utspelades i verkligheten.
Maken var helt överens med mig att citronerna ruttnade medan minstingen vidhöll väldigt starkt att han hade inte sagt något om att ruttna. Även om han höll med maken om att det blev varmt från spisen. Att de skulle må bättre på andra sidan. (Vilket stämmer, han sa inte ruttna, bara maken.)
Jag sa, när detta hade pågått ett tag när det hände, att nu är det ett blogginlägg och gick och hämtade telefonen för att ta kort. Det är inte alltid jag är så tydlig med vad som ska vara i bloggen. (Jag frågar alltid familjen om jag får när det handlar om dessa). Grejen var att det var för roligt i verkligheten för att låta bli att tala om det. Maken bjuder gärna på det också. (Om någon tror han ändrat sig så har ni fel. Citronerna och äggen ruttnar fortfarande till höger om spisen.)
Vi började prata lite om hur jag bloggar och om vad. Minstingen tänkte då att jag kanske bara bloggar när det är roliga saker som händer. Eller viktiga saker. Men så är det ju inte. Jag bloggar om något varje dag. Det vet ni redan om. Han undrade då vad jag bloggar om när inget händer på en dag? Jag skriver om det som inte händer svarade jag då.
Det låter kanske lite konstigt men det finns alltid något att skriva. Även om det ibland är väldigt triviala saker. Saker som egentligen bara har betydelse för mig själv. Vilket är det viktigaste med bloggen. Att den är för mig själv.
Bloggen är en plats där jag får ner mina minnen. Jag kanske aldrig kommer gå tillbaka och läsa, men tryggheten om att de finns där och inte glöms bort gör att allt blir lite lättare. Det är det viktigaste, att minnena består. Det brukar man alltid säga, att minnena består. Fast det stämmer ju inte. Ofta glöms de bort.
Här finns en del av allt. Det roliga, som är vanligt att komma ihåg en tid. Det jobbiga, som är vanligt att man kommer ihåg länge. Det traumatiska, som är vanligt att man kommer ihåg för alltid. Allt det andra glöms oftast innan dagen är slut. På detta sättet så finns det en del av allt kvar.
En lång, tråkig dag finns också kvar. Den som kanske är den absolut viktigaste av alla dagar. För det är den dagen som gör att man uppskattar de bra dagarna så mycket mer. Om vi bara hade bra dagar så skulle de till slut inte upplevas som bra.
Att citronerna ruttnar, det var en bra dag. Nu har frun slutat att ruttna så mycket och citronerna står kvar till vänster, så de är inte ruttna heller.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.