Kategori: Familj

Det är väl så man säger? Tiden går fort när man gör någonting skulle jag vilja påstå. När man bara väntar på något då går tiden väldigt långsamt. Som att vänta på tomten, det är en jobbig väntan. Idag firar jag och maken bröllopsdag. Kristallbröllop. Jag skulle vilja påstå att tiden går fort när man har roligt, passar väldigt bra idag.

Maken och jag har varit gifta i femton år. Det är dessutom hans födelsedag. Eftersom vi båda har varit gifta innan så valde vi att förlova oss på min födelsedag och gifta oss på hans. Dagen idag är bådas dag men mest hans. För utan honom så skulle vi inte finnas. på femton år så har vi hunnit med väldigt mycket. Både roliga och mindre roliga saker. Allt har vi gjort tillsammans.

Det mesta icke-roliga har varit sådant som vi fått kämpa med tillsammans. Som när vi hamnade i en finanskris och vi inte hade några pengar. Vi löste det tillsammans. Eller som när jag fick bröstcancer, vi kämpade tillsammans. Precis som med allt roligt vi har gjort tillsammans. Alla resor, renoverat hus, ett arbete, allt tillsammans.

Vi har bråkat, även om det inte är ofta, så har det hänt. Vi säger ofta till varandra att det är när jag inte vill ha en kram som jag behöver den mest. När det då väl kommer till den stunden när vi behöver det mest, ja, då kan vi inte neka kramen. Och allt blir väl igen. Om jag ska vara ärlig så är det oftast jag som tjurar och tycker att jag har rätt. Men mamma varnade maken. Bland de första gångerna de sågs så sa mamma: nu har du fått något att bita i. Fast det är jag som bits mest. Maken kramas mest, även när jag inte vill.

Som tur är så händer det inte så ofta. Den mesta av tiden så är vi väldigt överens och kärleksfulla. Ett tydligt exempel på det är när jag skojade om vad mamma sagt om maken: Att så snygg är han inte. Minstingen trodde det var nyligen mormor sagt det. Men det var för över femton år sedan innan vi var gifta. Vi håller på likadant idag som för femton år sedan, jag sa hur snygg han var hela tiden, och gör än. Vi ställer upp för varandra och vi ser till att ta hand om varandra. Maken lyckas lite bättre än mig.

Det är tur att jag alltid är lite bättre på presenterna än maken. Han är fantastisk men han behöver exakta önskelistor på vad jag skulle vilja ha. Så jag får idag en Nittsjö Luvnisse i bröllopsdagspresent. En som jag själv har införskaffat så att jag verkligen får en jag vill ha. Maken däremot har inte en aning om vad han får. Han får både bröllopsdagspresent och födelsedagspresent. Jag hoppas han tycker om båda. Imorgon får ni veta vad. Han har inte fått dem än. Han vet inte ens om att han ska få några alls. Grattis på kristalldagen till oss och Grattis maken till ytterligare ett år.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När man jobbar med människor så händer det att man inte alltid är överens. Det ingår för alla. Jag är inte alltid överens med alla. Alla är inte överens med mig. Jag är inte konflikträdd, Jag står upp för mig själv och jag försöker alltid att vara rättvis.

Ibland händer det att jag avreagerar mig hos maken. Ibland händer det att jag bara berättar. Som när en värmepanna gick sönder i veckan. Som fastighetsskötare så blir det jag som tar samtalen. Det är jag som hittar felet och löser det. Även om det innebär, som i detta fallet, att ta in hantverkare.

Jag hittade att det fanns ett kommunikationsfel. Det finns fyra stycken värmepannor dessutom så till att börja med ska man hitta vilken som strular. När det då står kommunikationsfel på den ena som inte ens tillhör samma adress som den som är trasig så kan det ta lite tid innan felet hittas. Det tog en dag att hitta felet. När en himla massa människor är utan varmvatten så är det självklart ätt någon blir frustrerad och låter det gå ut över den som ska lösa problemet.

Det hände. En person var väldigt frustrerad och skällde på mig. Jag tog det inte personligt. Men det gjorde maken. Eller han tog det som: Låt bli min fru! Maken är väldigt snabb på att ta mig i försvar om det är någon som ger sig på mig. Denna gången var det någon som gav sig på mig. Men det fanns ingen annan att ge sig på. Pannan gick sönder och det var ingens fel. Det gick inte att förutse. Det är sådant som händer. Men ingen vill vara utan varmvatten i flera dygn. Och då kom svadan på mig.

Maken var så arg. Han släppte mig knappt ur sikte i fall någon skulle ringa och skälla igen. Om det varit han som behövt höra skället så hade allt varit lugnt. Nu var jag som fick det, då tänder han på alla cylindrarna. Trots att han vet att jag kan hantera det. Han är som en arg tigermamma för mig. En som ryter ganska hårt men som tur är inte använder sina tassar eller tänder.

Nu fungerar pannan igen och maken jan andas ut. Han kan låta mig svara i telefon utan att stå bredvid taggad att ta över. Nu har vi en ganska lugn helg framför oss. Den kommer handla om att få en dörr på plats. Ingen av oss har monterat dörr tidigare. Vi säger som Pippi: Det har vi aldrig gjort förut, så det klarar vi helt säkert!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Man brukar säga att mammor är som lejonhonor eller som en tigrinna när det kommer till ens barn. En mamma skulle göra vad som helst för att beskydda sina barn. Samma är det med maken. Men han beskyddar inte barn så han blir lejonhannen. Lejonet som beskyddar sin hona, om man ska vara helt korrekt blir det honor. Alfahannen har ju en hel flock som han beskyddar. Framförallt honorna. Ungarna är inte det viktigaste. De kan till och med bli dödade av alfahannen.

Maken är lejonet i vår familj. Han har inte flera honor att beskydda. Han nöjer sig med en. Han är alfahannen som ska beskydda mig till varje pris. Han gör det bra. Han frågar ofta hur jag mår nu när jag jag jobbar mer än vad jag klarar. Han ser till att jag gör minde hemma för att kunna jobba mer. Han frågar inte om saker som han annars gör. Han lagar maten. (Det gjorde han mycket innan med. Han lagar också mer mat för att han tycker om vårt nya kök så mycket.) Oavsett så beskyddar han mig.

Även när det kommer till mina barn. Han hjälper mina barn för att avlasta mig. Det kan vara både äldsta sonen och minstingen. Inga stora saker alltid, han finns liksom bara om det behövs. Som att det behövs handlas eller hämtas någonstans. Han beskyddar mig också när han tycker att det är nog.

Som om äldsta sonen ringer och behöver ha ett långt samtal för att veta att han har agerat rätt i en situation med vänner. Då kan maken komma och brösta upp sig bredvid mig för att kunna flika in att jag behöver vila. Jag ska inte ta ett sådant samtal vid den tidpunkten som är just då. Dessa situationer är ofta på kvällstid (sent) och de måste göras där och då. Det kan inte vänta, för sonen kommer inte kunna släppa det förrän det är utrett. Om då vännerna behöver egen tid för återhämtning innan det reds vidare så måste mamma vara den som reder ut det åt sonen innan.

Lejonhannen står då otåligt och med stort bröst och stilig man bredvid och frustar tyst. Lejonhonan, som också är av alfamodell, får då vänligt men bestämt tala om att tack men det går bra för denna gången. Då kan han gå iväg och vara någorlunda lugn.

Som tur är så händer inte dessa samtal så ofta. Äldsta sonen har blivit väldigt duktig på att hantera olika situationer med ett lugn. Han stressar inte upp sig och behöver oftast bara en bekräftelse på att det han sagt var rätt och inte för hårt. Om man är väldigt logisk så ser man bara fördelarna med att någon talar om att man gjort fel. Om man då också inte har så hög empati så är det svårt ibland att se att någon tar illa upp. Det har han blivit duktig på. Att kunna utrycka sig på ett sätt så han får fram det helt logiska men så att personen inte tar det personligt.

Fast sanningen är den som gör ondast. Vilket innebär att det gör ont ibland när man hör det och kanske också tar det personligt, för en stund. När det har pratats lite om det så reder det ofta upp sig och båda parter kommer ut starkare. Sonen behöver som sagt få veta att han inte gått över gränsen. Både vid återhämtningstillfället och ibland efteråt.

Som mamma gör man allt för att beskydda sina barn. Att inte kunna beskydda barnen från ovänskap eller att inte ha några vänner alls, det gör ont. Att då ha samtalen som gör sonen duktig på att vara en bra vän, det är enkelt även om det är svårt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Sedan är det mammas födelsedag. Den första utan mamma och hon kommer till sista vilan. Hemma i byn som hon älskade så mycket. Hon tog byn på stort allvar. Hon lät också byn ta hand om henne. Skogens lugn var det som gav mamma energi.

Lugnt som inte går att få någon annanstans. Hon tyckte om lugnet i kyrkan också men det gick inte att jämföra med skogen. I skogen gick mamma långa turer och korta turer. I skogen så kunde hon vara sig själv utan att få någon kritik.

Mamma var en färgstark person. En som hördes och som alltid hjälpte den som behövde det. För mamma spelade det ingen roll om hon fick stå i skottlinjen om det var för rättvisans skull. Mamma var lång och hon syntes alltid. Inte bara för att hon var lång. Hon snarare nyttjade sin längd så att hon skulle synas och höras när det behövdes.

Kanske var det därför som hon behövde skogen. Skogen som inte satte henne i skottlinjen. Skogen som alltid fanns där för henne, så som hon alltid fanns för andra. Jag vet att det tog på mammas krafter att hjälpa andra. Hon gjorde det för att hon många gånger hade behövt det själv. Utan hjälp så orkar vi inte alltid. Mammas största hjälp fanns nog i skogen, i mossan och i träden, svampen och djuren.

Mamma fyller snart år. Mamma har inte ont längre. Mamma har inte svårt att hitta orden mer. Mamma kan berätta sin långa historier som började nittonhundra-kallt hur lätt som helst nu. Mammas tårar är slut nu. Tårarna över frustrationen att inte fungera som hon ville. Tårarna över att inte komma ut i skogen, eller till vänner, familjen eller henne lilla gullegris hunden.

Hennes tårar är slut. Mina fortsätter. Hennes sekund är slut. Min fortsätter. Mammas andetag är slut och fortsätter i mig. En vecka kvar då ska vi fira dig mamma. Vi ska fira din dag för dig genom oss.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken är med här i bloggen ganska mycket. Många dråpliga historier som alla är sanna. Inte ens överdrivna. Kanske lite underdrivna. Ofta handlar det om att han är paranoid eller att han ska bli sjuk, eller slagit sig. Nästan alltid om något som händer maken som när han tjuter högt och jagar spindlar med sopborsten bland virket.

Maken vinner oftare över spindlarna än tvärtom. Men med sopvborsten i handen på maken, då vann spindlarna. Andra berättelser är om hur maken alltid förutspår skador. Om hur han ska dö på kuppen. Som den den gången när allt skulle planeras och hyras saker för att lösa limträbalken. Minstingen och sonen stod med stora tunga balken vid fötterna och dividerar medan jag tar ena änden på axeln och går upp på stegen och så är det klart.

Maken behöver planera och jag kör på. Det är då maken blir skadad. När han är ute och jagar spindlar med sopborsten eller med skivstänger i källaren så skadar han sig sällan. Det har hänt att han har slagit sig när han är ensam. Som när han amputerade tummen (eller ett finger, vad det nu var) två gånger. Inte ens på samma dag. Utan dagarna efter varandra. Då slog han med släggan på handen på samma ställe. Med samma tillvägagångssätt fast det inte fungerade först dagen.

Han har också dött några gånger. Senaste nära döden upplevelsen är när han jagade getingarna med vattenshowen på uppfarten. Min poäng är att maken har alltid en anledning att dö eller skada sig. Och han berättar det alltid omgående. Gärna innan. Nu har det faktiskt inträffat att han inte sagt något. Varken innan eller under. Dock efteråt. Fast i förbifarten.

När vi hämtade den stora sädesmalen (som ingen av oss trodde var så stor) så talade jag om för maken att han skulle få ryggskott, ljumskbråck och dö. Den är så tung. Den är mycket tyngre än den ser ut dessutom. När jag insåg det så hade inte maken kommit in ladugården ännu. Maken säger inget. Han känner på den och är tyst.

Antagligen så skriker han inombods när han försöker rubba den. Men han säger inget. Jag vet att han tänkte när han såg den att den sär tar jag och min fru. Inga problem. Vi var fyra stycken som hjälptes åt. Vi hade klarat oss på tre. Men inte två. Maken säger inget när vi flyttar den. Han säger inget när vi lastar den. Han bara kör på.

Vi får upp den på släpet och vi tackar för oss. Vi hade arbetskläder på oss för att vi visste att vi skulle lyfta saker. Inte hur stora eller tunga men arbetskläder är alltid bra. Vi visste också att vi skulle hämta sakerna i ladan. Maken tog sina snickarshorts. Jag hade långbyxor. Vi hade arbetskläder inte skyddskläder. Inga förstärkta skor eller annat.

När vi åkt en bit hemåt så ser maken på sitt knä och utbrister, jaha, var det där jag slog i? Då har han ett skrapmärke på knät. Först då får jag reda på att han skadade sig när vi lastade den på släpet. Min fantastiske make skulle inte dö. Han behövde inte amputera benet. Han behövde ingen stelkrampsspruta. Han bara konstaterade att han hade ett märke på knät och att det var där han slog sig. Jag blev inte stolt då. Det är först nu jag blivit det.

Igår såg jag hans knä. Det är sommarvarmt igen och maken har shorts på sig. Han har ett jättestort blåmärke på knät. Det är som min hand. Bilden gör inte blåmärket rättvisa. Det är mycket mer färg på det i verkligheten. Nu kommer min stolthet. Han har inte dött en enda gång. Han har heller inte sagt något om att det gör ont. Men med den storlek och de skiftade färgerna så slog han i ganska rejält. Han har säkerligen ganska ont när han rör det nu också.

Jag är stolt över maken att han inte behövt amputera benet än. Han har inte fått kallbrand. Han har inte fått någon spricka i benet heller. För även om han gör det mest för mig så är han också duktig på att berätta det mesta för mig. När vi äter så pratar han om vad vi ska äta vid nästa måltid. Och nästa. Och ibland nästa på det.

Idag ska vi äta rotmos. Det ska jag göra. Det vet jag för maken frågade igår om jag inte kunde göra det, när vi åt middagen som han gjort. Stekt fläsk och löksås. Vilket var mycket gott. Som han gjorde för att jag skulle kunna vila. Men han berättade inte det mesta för mig när han slog i benet då vi hämtade malen. För det är jag stolt. Även om jag tycker om när han berättar saker för mig. Vi får se om han gör det till en vana att låta bli. Då får jag nog be honom börja igen. För vi skulle nog ha det ganska tråkigt tillsammans om vi inte sa något.

Ta hand om dig. Rotmos och falukorv blir det för oss idag. Hoppas du också får äta något gott. Vi hörs imorgon

Igår så var det ljuvligt väder. Växterna ville ha vatten och annan omsorg. Jag bad maken börja vattna när jag kollade över ägorna. Jag plockar bland annat blåbär och björnbär. Binder upp någon gänglig ranka. Det är inte så länge jag behöver ge omsorg. När jag kommer tillbaka från baksidan så är maken borta och uppfarten helt blöt.

Jag undrar varför han haft på vattnet mellan häcken och rabatten på uppfarten? Konstigt mönster också? Jag struntar i det och går in med skörden.

När jag kommer ut igen så har maken letat efter mig. Han hade varit nära döden IGEN. En geting var ute efter honom. Eftersom han (vilket inte var en geting) blev stungen för några veckor sedan så är han väldigt rädd nu. Han började med att vifta med handen men den var envis så han skulle spruta bort den med vattenslangen. Det gick så där. Han fick lämna platsen. Getingen var efter honom. För att döda.

Om du blir stungen av en geting första gången så kan du aldrig få en allergisk reaktion. Detta har jag talat om betryggande varje år för maken som aldrig blivit stungen i sitt liv. Tills för några veckor sedan (not). Nu kommer alltså maken dö av en allergisk chock nästa gång han blir stungen.

Jag skrattar gott åt när han berättar historien. Maken såg också hur de nyinflyttade grannarna såg hans vattenshow och getingjakt med skratt från andra sidan vägen. Kan ha varit lika stor anledning för maken till att lämna platsen som att geting inte gav sig.

Framåt eftermiddagen (när JAG vattnat allt i trädgården) så bestämmer vi oss för att njuta av solen på altanen. Även maken. Dock kan han inte ha någon dricka med sig, för getingarna.

Vem tror ni de, getingarna, är intresserade av? Maken så klart. Han har solhatt på sig. Han viftar och fäktar. Flugorna är också getingar. Han hoppar upp och ner i stolen. Han kommer ju DÖ om han blir stungen. Hans hals kommer svullna igen och han kommer att kvävas.

Vid ett av tillfällena när han har flugit upp och kastat sig bort från en geting (med tjut naturligtvis) så kastar han sin hatt på den. Den landar in under bordet på altanen och jag säger, vad bra nu har du en spindel i hatten istället. Maken tar upp den och tjuter högt samtidigt som han kastar iväg hatten igen. Han har sett den lilla dragkedjan på hatten och trodde det var en spindel. Han får (så klart) nästan en hjärtinfarkt. Jag skrattar så jag inte kan säga något. Då börjar han också skratta och inser hur roligt det har sett ut. Det dröjer dock ett tag innan pulsen sjunker på honom.

Ja, så kan det gå när maken ska fortsätta att dö. Frågan är bara när (snarare om) getingarna lyckas ta honom. Konstigt nog vill inte getingarna döda mig. Jag har ändå blivit stungen tre fyra gånger i mitt liv. Jag satt på samma plats lugnt och skönt en meter från de dödliga getingarna som försökte ta maken.

Det blev ingen middag ute. Det blev dock grillat som vi åt inne. Vid grillen så var maken fredad från getingarna. Han trodde det var för att han inte hade solhatten på sig då. Jag berättade inte att han inte hade solhatten på när han hade vattenlek med getingen på uppfarten. Däremot så mumlade jag något om att getingar inte tycker om rök så mycket. Gott blev det hur som helst. Avslutat med paj. Delvis av blåbären och björnbären som skördades tidigare under dagen.

En fin dag som alla överlevde. Även getingarna. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.