Maken och jag har inga hemligheter för varandra. (Vad jag vet om, eller vad han får i julklapp har han ingen aning om.) Vi har heller inga problem att prata med varandra. Men för den sakens skull så pratar vi inte med varandra om allt. Vissa saker är inte värda att ta upp. Vissa saker glömmer man bort innan man har haft tid att ta det. Vissa saker tror man att man har sagt. Vissa saker har man sagt oavsett vad den andre påstår.
Om man säger att man pratar om allt, vad innebär det? Säger man minsta småsak? Säger man det någon har sagt i förtroende? Eller är att prata om allt att man delar allt som är viktigt? Det som tillhör att vara öppen om. Särskilt om något jobbigt har hänt? Det är det viktigaste för mig. Att ha maken att vända mig till och veta att han lyssnar i alla lägen. (Han har också blivit väldigt duktig på att inte göra mer. Bara lyssna, inte hitta lösningar.)
Vad innebär det för dig? Och har du det så? För att ha det så innebär inte att man måste vara i ett förhållande. Alla behöver någon att prata med så att ha någon man kan prata med allt om är jätteviktigt. Enligt mig. Kanske det finns vissa som tycker att det är skönt att bara ha sig själv. Om det finns, är nog dessa personer inte så många. Med tanke på att människan är ett flockdjur.
Även om jag upplever att maken och jag pratar om allt så säger jag inte allt. Det har blivit tydligt med starten av denna, bloggen. För maken läser allt jag skriver. När jag skrivit om diskmedlet så undrade han vad vi skulle göra med flaskan som står under diskbänken? En sådan sak är något som kunde ha varit bra att ta med maken. Om han inte vet om att det är problem med något så är det svårt att ändra på. Men en sådan sak kan bli helt oviktig för mig att dela. Den saken blir så självklar för mig att det är slut på användandet av Yes hemma hos oss men vi använder upp det som nu finns.
Jag är inte ensam om att handla, så oviktig information som försvann blev viktig information som försvann. Nu läser han allt i min blogg vilket är bra. Nu får han mer än innan. Mer än han vill, vem vet? Jag kan skylla lite på att jag sover för lite. Jag behöver sålla bort för att komma ihåg det som är verkligen viktigt. Vilket också är en av anledningarna till att jag började skriva. Att skriva här hjälper mig massor. Jag vet att det som händer och sker och mina tankar kommer jag att minnas. För det är bara att gå in här och läsa.
Trots att jag glömmer bort en del att prata om så anser jag att maken och jag pratar om allt. Jag anser att vi har ett gott förhållande till varandra där vi stöttar varandra och även låter oss ha utrymme att växa på som prästen sa när han vigde oss.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.