Närheten till sorgen och mamma

Igår var det en helt värdelös dag. Just då kändes det så. Inga dagar är värdelösa. Den började långsamt med att jag inte hade några körningar. Det var helt oväntat och jag kände hur kroppen blev tyngre. Kroppen var redan tung och jag skulle egentligen inte kört serviceresor för jag hade annat jobb att göra. Ändå sa jag att kunde köra även igår. Att börja dagen med att inte ha någon körning blev så meningslöst.

Jag vet att det inte var det logiskt. Man vet inte hur dagarna ser ut som chaufför. Kunderna kan boka sin resa en timma innan så det hade kunnat vara att varenda bli var upptagen. Igår råkade det bara var lugnt på morgonen. Ändå blev kroppen tung och inte blev det bättre ju längre dagen passerade.

Jag fick tidig rast som blev mycket längre än vanligt. För att det var en lugn dag. Först så blev jag matt över att jag inte var hemma och kunde spendera tiden med att bara vara hemma. Utan sitta i bilen och tycka synd om mig själv. Eftersom jag inte är så mycket för att tycka synd om mig själv så åkte jag till rummet för andakt på sjukhuset.

Där blev allt mycket bättre. Den tiden jag var där var som en paus från verkligheten. Samtidigt som den blev mycket tyngre, för mamma var väldigt nära. Hon var där, bredvid, ovanför och inuti. Varken kroppen eller sinnet blev lättare, men det kändes ändå bättre. Kanske för att mamma var där och kunde känna med mig.

Har du känt så någon gång. Att man pratar med någon om sina sorger och bekymmer och det är precis samma problem men ändå är det inte ett lika stort problem längre. Tyngden och sorgen är lika påtaglig men inte med samma känsla. Jag har svårt att beskriva det men tårarna rann där jag satt i tystnaden med mammas närhet.

Hos mamma

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Han bestämmer mer och mer.

När jag är ute i världen och far (vilket jag inte borde med den klimatångest jag har) så får maken sköta uppdraget som fastighetsskötare. Han har blivit väldigt duktig med all träning han haft. Först var det taxiresorna som gjorde att han fyllde in för mig. Sedan blev jag sjukskriven och han fick göra ännu mer.

I början så tog han inga egna beslut alls. Om någon boende frågade om något så var hans standardsvar att han skulle kolla med mig. Alltid. Nu har det ändrats. Ganska mycket. Så han både ser till att hjälpa boende utan att fråga mig och även lova saker utan att bekräfta mig att det går bra. Inte alltid men många gånger.

I veckan när jag åkt så var det inbokat en tekniker för fastigheten. Teknikern kunde bara vissa dagar då han utgick från annan ort och då krockade det med att jag inte var hemma. Maken svarade snabbt att det kunde han fixa. Inga problem. Han visste precis vad som skulle visas och vad som skulle sägas och om det eventuellt skulle bli några fler ställen på området. Inga problem.

Han trodde han hade förutsett allt. Han är duktig på det min make. Att förutse saker. Han hade också varit med mig tidigare och visste precis hela ärendet. Han hade till och med kollat en omgång helt själv vid ett tillfälle. Han hade full koll. Dagen kom. Det snöade som bara attan och maken var förfarande lika tillitsfull att detta skulle gå jättebra. Teknikern ringer när han plogar. Han ringer när det är bestämt så maken svarar så klart.

Då säger teknikern att han är förkyld. Maken svarar nog fortare än hjärnan hinner processa, att det är inga problem. Vi håller avstånd bara. Teknikern kom. Maken visade vad han skulle visa. Båda höll avstånd. Det bestämdes en ny träff och mötet vara över. Maken fortsatte ploga och teknikern åkte till nästa uppdrag.

När maken berättar det här för mig så har hans hjärna hunnit med att processa vad som hänt. Teknikern hade varit förkyld! Tror du att jag kommer bli förkyld nu? Frågar han mig. Innan jag hinner svara så tillägger han, ja, jag kommer nog bli sjuk nu. Tänk om jag blir jättesjuk? Tänk om det kommer ännu mer snö och jag ligger sjuk? Då kommer ingen kunna ploga.

Maken hade inte riktigt koll på allt. Han hade inte räknat med att någon kunde vara på jobbet förkyld. Inte efter pandemin. Han hade dock koll på allt väsentligt, för teknikern gjorde vad han skulle och maken visade rätt saker. Sedan att maken kommer bli dödssjuk nu, det är en annan femma. (Vilket han inte blivit än och han har passerat inkubationstiden med några dagar). Det är tur att jag snart är hemma och kan pyssla om honom när han ligger för döden.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Naken igen

Under många år har jag inte tyckt om att se mig själv naken. Att vara naken har alltid varit svårt bland andra. Eller svårt, det är nog mer en svensk norm att man ska inte visa sig för mycket. Jag tillhör kategorin som inte skulle bada på en nudiststrand. Jag har alltid tidigare kunnat byta om i omklädningsrum utan problem. Att basta med andra kvinnor har heller aldrig varit något konstigt.

Att sedan röra sig på en strand med bikini eller baddräkt har alltid varit en självklarhet. Jag har aldrig haft några direkt osäkerheter kring det. Sedan har det funnits vissa saker som man själv brytt sig om. Sådant som jag inte varit nöjd med men kunnat göra något åt. Enkla småsaker. Kan inte ens ge ett bra exempel.

De senaste fem åren efter mastektomin så har jag inte varit mig själv. Jag har varit mycket obekväm med mig själv. Jag skulle aldrig byta om öppet i omklädningsrum. Jag har badat en gång offentligt under dessa åren. Det var för ett år sedan och jag var en bit på väg med hur jag såg ut. Jag hade då genomgått två operationer för att försöka få till ett bra resultat rent kosmetiskt. Det var hemskt. Jag var mer under vatten än över. När jag var över hade jag hela tiden badrocken på. En hemsk känsla som kröp i hela mig.

Att vara naken då inför mig själv var det absolut värsta. Att maken såg mig gick bra. Han har varit väldigt uppmuntrande under hela min resa, innan, under och efter cancern. Jag tror aldrig att maken skulle tycka något annat än att jag är vacker. Med eller utan bröst. Med eller utan armar, eller vad som helst. Det är mig han älskar och jag känner det verkligen. Det är jag själv som var värst att visa mig för. Jag har undvikit att titta på mig själv naken under alla dessa åren. När jag gjort det så har det varit groteskt.

Tills nu! Jag väger några kilo mer. Min kropp är mer slapp, utan träning. Ändå så är jag mer nöjd än vad jag någonsin varit. Här i Bratislava så har badrummet speglar på flera väggar. Det spelar ingen roll hur du står i duschen så ser du dig själv i spegeln. Helkropp i vinkel då speglarna är på flera väggar. Du ser dig själv mycket mer än bara rakt framifrån. För första gången på länge så tittade jag faktiskt noga på mig själv naken.

Jag är så nöjd med min kropp! Jag gillar allt jag ser. Det spelar ingen roll med allt som är förändrat (som är på grund av träning och missnöje, då jag ätit annorlunda och tränat noll). Det spelar ingen roll vad som varit, NU är jag mycket nöjd. Jag har TVÅ bröst som ser liknande ut. Jag ser fram emot sommaren när jag kommer vara nöjd med mig själv och kunna gå med ett linne eller bikinitopp. Att känna att det är JAG igen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Nerbäddad

Igår var det extra täcke som gällde. Jag låg hela dagen under täcke. Filt också naturligtvis. När man är sjuk så får man ha täcket i soffan. Jag är inte sjuk. Bara sömnen som inte är tillräcklig. Jag har också ärvt mammas mage, som inte var som den skulle igår. Dessutom så frös jag hela dagen. Trots extra täcket som följde mig var jag än var.

Jag började dagen med filt och gick över till gästsängen och bäddade ner mig där extratäcket fanns. Det var hur skönt som helst. Maken tyckte synd om mig så han kom och kramades en stund. Han förslog också att jag skulle få god middag som kanske också skulle vara bra för magen. Så fick det bli.

Halstrad sushi
Vanlig sushi

Maken har aldrig varit så förtjust i sushi. Dock har han funnit att halstrad sushi är väldigt gott. Jag gillar vanlig nigiri lika mycket. Igår tog jag därför en med lax och avokado för mig och maken att dela på. Han blev glatt överraskad över hur gott han tyckte det var. Särskilt den med avokado.

Sedan tog jag täcket till källaren och fåtöljen framför TV:n. Efter ett antal avsnitt av en serie vi ser så låg jag fortfarande som i en kokong Tog inte ett finger utanför täcket. Då frågade maken om han skulle komma och värma mig lite? Jag svarade ja, ganska förvånad. Han tycker inte om trånga utrymmen och även om fåtöljen är en loveseat så blir det att man måste vara nära.

Det tog trettio sekunder när han kommit till mig som jag förstod varför jag fått erbjudandet. Han slapp knäcka nacken men förevändningen att det var för min skull han kom. Han somnade som en liten prins under täcket bredvid mig. Där sov han så gott medan jag tittade på två avsnitt till. Sedan var jag faktiskt varm.

Då började han snarka och jag bad honom att sluta. Då var han färdig med att vara bredvid mig. Dessutom så var jag ju varm så han hade ju gjort vad han erbjudit. Värmt mig. När han snusade så var det mysigt. Snarkningarna rätt i örat var inte lika mysiga.

Idag hoppas jag att gårdagskvällens värme håller i sig. Annars vet jag var jag ska göra med en gång. Tvinga maken att kramas nära i fåtöljen i källaren.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Nu vet jag att jag läker

Idag är sista dagen för min penicillinkur. Mycket skönt. För att äta den har varit mer besvärande än vad jag åt den för. Jag har haft kontakt med mottagningen via video där jag fick visa upp såret. Allt ser mycket bra ut. Vilket är skönt. För nu vet jag att jag läker som jag ska. Ja, om inget annat oväntat dyker upp vill säga.

Denna oväntade sak läker bra. Det är det viktiga nu. Jag hade heller ingen infektion. Vilket är mycket bra. Jag lär inte få någon heller trots öppning eftersom jag fick penicillin med en gång. Jag har också tagit det lugnt och inte överansträngt bröstmuskeln.

Jag är mycket glad att jag läker men som sagt lite mer för att jag snart slipper äta kuren. Jag har tagit en stor tablett tre gånger om dagen. Det är inte så jobbigt i sig att ta en tablett tre gånger om dagen. Jag kan svälja lätt med eller utan något att dricka till. Det som varit jobbigt är att den skulle tas emellan måltider. En timma innan eller två timmar efter.

När man får frukost på sängen så blir det väldigt lång tid att ligga i sängen för att få äta efter man vaknat, när man måste vänta en timma efter tabletten. Om jag skulle ta den två timmar efter frukosten så blir det väldigt sent på kvällen som jag skulle behöva ta den sista två timmar efter middagen. För att det inte skulle bli fel så har jag ställt larm för att ta tablett och för när mat fått ätas. Sedan har jag ju också min mat- och sovklocka i maken som dubbelkollat hela tiden att jag tagit tabletten. Om han inte till och med kommit och gett mig den strax innan larmet.

En annan svårighet har varit att tabletten skulle sköljas ner med minst 250 ml vätska. Gärna mer. Jag tycker inte om att halsa dryck. Jag dricker lite under lång tid. SÅÅÅÅÅÅ skönt att jag slipper det nu. Jag är också så otroligt tacksam att jag inte behöver ta en massa mediciner hela tiden. Jag värdesätter mitt enkla liv med alla mina egna små svårigheter. Det viktigaste är hälsan och den är snart kry igen, det tackar jag för!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Glasögon

Jag har haft glasögon sedan jag var tonåring. Det började med att jag fick ont i huvudet. Det utreddes på många sätt innan de kom fram till att hon kanske ser dåligt. Det gjorde jag, på långt håll. Huvudvärken blev mindre med glasögon. Jag har haft många glasögon i mitt liv. Jag trodde jag skulle ha flest när jag var mindre.

Jag har alltid varit fumlig. Kanske för att jag är lång. Jag har inte alltid haft koll på när jag börjar och när jag slutar. Många glasögon har gått sönder på det sättet. Till exempel kan man ta sönder glasögonen på gympan genom att man får en smäll. Glasögonen far iväg och innan jag har hunnit återfå balansen, så har glasögonen hamnat under foten och de blir mos.

Jag har haft många varianter på hur glasögon kan gå sönder. Mamma såg till att jag alltid hade försäkring. Hon var smart och jag lärde mig på samma väg att göra detsamma med mina barn. Den ena har ärvt fumligheten av mig. Den andra byter inte glasögon speciellt ofta.

Nu har jag kommit till åldern där jag blivit närsynt. Vilket alla tydligen blir. Jag har början på progressiva. Det är nu det går utför. Man säger att man blir bättre och bättre upp till 25 år. Sedan går det utför. Jag fyller 47 år i år. Jag ska väl vara glad att jag varit på topp så länge. För nu går det fort. Jag behöver byta glasögon varje år.

Det är inte helt gratis med progressiva glasögon. Inte om man ska byta varje år. Jag skulle behöva byta nu men att vara sjukskrien gör inte att det finns mängder i kassan. Jag vill inte lägga pengar på att byta glasögon just nu. Inte senare heller för den delen. Glasögonen är ju hela. Inget glapp, inget trasigt alls. Jag har haft mängder med glasögon där skalmen fått vara tejpad ett tag eller försök till limningar.

Så länge jag ser att köra så får det gå ett tag till. Det kommer nog gå ganska länge, att se att köra alltså. Den största svårigheten blir att kunna se på telefonen, alla ordrar som kommer upp. Eller att kunna följa navigeringen på densamma när man ska hitta till kunder. Det börjar bli ett problem. Jag putsar glasögonen om en förhoppning om att det ska hjälpa. Vilket det aldrig gör. Hoppet är det sista att överge människan. Gäller starkt på mig just nu.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag läker (tror jag)

Jag tror jag läker fint. Jag har ju förband på så vet inte riktigt. Jag känner att jag har koagulerat blod där under. Vet inte om jag ska ta bort förbandet och kolla. Det skulle sitta en vecka så svaret är nej. Men jag är ju nyfiken.

Det gör lite ont men det är inte så konstigt. Jag har inte fått svar på om det var någon infektion eller ej. Jag känner ingen skillnad av att jag äter penicillin, det tycker jag att jag borde gjort då.

Det som känns är att jag skulle ta det lugnt. Vilket jag gjort och är mycket tacksam för att jag bor i Sverige. Där vi har läkarvård som ger hjälp omgående när det behövs. Maken hade inte överlevt om jag inte fått hjälp direkt.

Idag fortsätter vilan och läkningen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det som inte fick hända

Just det hände. Det som inte fick hända, hände igår på helt fel tidpunkt. Fast så är det väl alltid? När jobbiga saker händer så är det alltid fel tidpunkt. Igår så brast ärret upp. Igår skulle jag åkt till Oslo över helgen. Det blev inget Norge, istället blev det bröstmottagningen för att kontrollera att det inte är någon infektion.

Anledningen att en infektion är misstanken beror på att det borde inte kunna spricka upp två månader efter operationen. Antagligen så var det något som behövde komma ut och därför brast det. Förhoppningsvis så har det inte blivit någon infektion utan det sprack upp och släppte ut smutsen innan.

Jag borde ha fått feber om det skulle vara en infektion. MEN jag har ju ärvt från mamma att jag inte är som alla andra. Det skulle inte förvåna mig om jag kan ha en infektion i kroppen utan att få hög feber. Det får vi se nästa vecka när provsvaret kommer tillbaka.

Efter att makens stora rädsla för att jag ska dö så var han glad för att jag inte åkte iväg i helgen. På det sättet kan han pyssla om mig och se till att jag håller mig lugn och får läka. Sedan var han också glad över att slippa vara gräsänkling men mest glad var han nog för att han fick en utflykt med lunch. Förutsatt att jag inte skulle dö eller bli inlagd. De två sakerna hade förtagit hans glädje för utelunchen. Om inte jag är med så är inte glädjen lika stor.

Makens lunch

Och han var glad på lunchen. För då var besöket avklarat hos läkaren där jag fått reda på att allt såg bra ut. Det var klart blod som kom ut. Inget var eller trasiga kanter. Jag blev sjukskriven en vecka till för att vara på den säkra sidan, även utskrift av penicillin. Allt för att ha hängslen och livrem.

Penicillinet

Faktiskt att vi hämtade ut medicinen innan vi åt lunch. Maken tyckte det var viktigare än mat. Det stora problemet med den här sorten är att den ska tas en timma före mat eller två timmar efter mat. Inte tillsammans MED mat, vilket jag tycker brukar vara det vanliga. Dessutom TRE gånger per dag.

En timma innan betyder att jag måste veta när jag ska äta. Två timmar efter betyder att jag inte ska äta något på två timmar. När man är sjuk så får man tröstäta, det är sedan gammalt. Det är svårt att tröstäta när man måste göra det på vissa tidpunkter. Idag är det dessutom lördag. Jag får inte ligga i soffan och äta godis hela dagen alltså, när 6 timmar måste vara ätfria. Tur dygnet har 24 timmar, lite godis kommer slinka ner. Maken såg så klart till att jag hade tröst med mig hem när jag inte fick åka på min utflykt till Norge.

Praliner till oss. Smile-pralinen var jättegod, lemoncurd.

Det som inte fick hända, hände och jag blir väl omhändertagen. Jag ska inte dö. Jag kommer bli hel. Nästa vecka kommer svar på om jag behövde penicillin eller ej. Nästa vecka vet vi om det läker eller om något mer måste göras. När allt inte går som man vill får man se till att hitta andra vägar. Trots allt så blev det väldigt bra. Maken fick utflykt och sällskap. Jag mår ändå bra och jag får åka till Norge via video för en stund idag. Maken tyckte också att jag ska ta en tur till favoritbutiken för att pigga upp mig lite för min icke-resa.

Ta hand om dig. Det ska jag göra, lovar. Vi hörs imorgon.

Inte allt är bra

Livet är inte alltid tipp topp. Vilket gör livets bra delar så mycket bättre. En sak som inte alltid är så bra med att köra serviceresor är att jag blir smärtsamt påmind om mammas sista besök på sjukhuset. Det var en vecka före påsk den 24 mars. Jag åkte till mamma som så många andra gånger. Denna gången hade jag också praktiska saker som behövde lösas utöver vanliga besöket.

Jag skulle laga lite kläder åt mamma. När man sitter i rullstol så blir ofta kläderna lyfthjälpen i att rätta till sittställningen. Vilket blivit märkbara hål i linningen på vissa byxor. Mina besök var ofta väldigt långa, även detta tillfälle var det. Så jag hann sy färdigt och hade vanlig mystid också.

Det var då jag insåg att mamma hade feber. Hon var lite mer loj än vanligt och rätt som det är så kommer det upp och mamma kräks på golvet, ja lite överallt. Det slutar inte och fortsätter med diarré. Detta under pågående pandemi och varken mamma eller jag hade fått lämna rummet. Bra om det varit smittsamt. För alla trodde alltid att allt var Covid. Även denna gången.

Mamma slutade aldrig att kräkas. Det kom galla och vi ringde efter en ambulans. Vilket självklart resulterade i att hon fick åka in. Något jag är väldigt tacksam för idag är att de bad mig att åka in också. Inte i ambulansen men möta upp henne på akuten. Jag frågade nervöst eftersom det var pandemi. Besökare var inte tillåtna på sjukhus och jag skulle ju ses som en besökare.

När det gällde mamma så gjorde de ett undantag. Då mamma inte kunde göra sig förstådd och hennes dåliga skick så ville de gärna att jag var med henne för hennes och deras skull.

Jag kom först till akuten. Mest för att de hade behövt hjälpa mamma på vägen inte för att jag körde för fort. Jag fick omgående möta upp henne väl på plats. Mamma och jag behövde ingen skyddsutrustning men all personal var som rymdmänniskor. Visir, skyddskläder, handskar, munskydd och säkert lite till som jag inte kommer ihåg nu.

Det jag kommer ihåg är hur dålig mamma var. Hur hon inte kunde behålla någonting och infarten i armen blev fel och det var blodbad runt mamma. Hon tittade på mig med tacksamhet i ögonen för att jag var där. Hon fick inte ens fram ja och nej för det fanns inga krafter alls.

Den sorgen över den stunden kan verkligen skölja över mig när jag är där på samma ställe och hämtar en kund. Sorgen över att mamma behövde vara så sjuk och veta om att hennes kropp inte orkade mycket mer. Jag kommer aldrig glömma den dagen.

Sorgen är där men jag är också oerhört tacksam för att jag fick vara med. Tänk om det varit så fyrkantigt att jag inte fått det och mamma hade behövt vara där själv. Tänk att förstå vad som sägs men inte kunna besvara alla frågor som kommer från personalen. Den utsattheten är jag så glad för att mamma slapp uppleva, för jag var med.

Jag kommer också komma ihåg de som leende jag lyckades locka ur henne mitt i allt elände. Som när infarten orsakade blodbadet och jag påpekade för mamma att vi alltid ska vara lite speciella. Som när jag hade dubbelsidig lunginflammation och läkaren skickade hem mig för att jag hade fel symptom. Eller när jag fick en blåsa på 10×10 cm på smalbenet när jag var gipsad upp till låret. Den som också blev avfärdad med att det kliar när man är gipsad.

Då kom det lite leende och jag visste att hon höll med om att vi allt är lite speciella. Något vi ofta skämtade om, för att vi kunde råka ut för både det ena och det andra. Jag skyller allt på mamma och har ärvt det av henne. Detta var snart två år sedan och det märks. För sorgen sköljer extra mycket nu.

Ta hand om dig. Vi vet inte vad som sker imorgon. Vi hörs då är planen.

Explosion eller ej

Idag blir det stora testet. Idag kommer jag få veta om det blir en bröstexplosion eller ej. Jag har ju inte lyft något tungt sedan den 1 december 2022. Idag ska jag köra taxi och om det blir någon körning med bår eller en stor rullstol så kommer jag behöva använda bröstmusklerna rejält. Jag är fortfarande lite öm. Vi har inte fått någon snö sedan jag fått börja försiktigt att lyfta tungt, därför har jag inte testat med något riktigt tungt ännu.

Idag blir det alltså den stora testdagen. Förutsatt att det blir någon sådan körning. Det vet jag inte förrän dagen är över. Jag hoppas att det inte blir något exploderat bröst. Jag är inte så orolig egentligen. Det är dessutom bara ett som det är någon risk med. Vilket är mitt egna. Det andra är ju en protes och där har jag ingen bröstmuskel.

Vilket är bra vad gäller explosion på den sidan. Men det kanske blir att den andra sidan som har en bröstmuskel får ta i lite extra som kompensation. Alla andra delar i kroppen brukar kompenseras så antagligen görs det även här. Idag får jag vet hur det blir, om jag har två eller ett bröst när jag kommer hem. Det vore ju synd om det exploderade med tanke på att jag är väldigt nöjd med resultatet.

Wish me luck (fast jag tror inte det behövs).

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.