Kategori: Hälsa

Igår skrev jag om Borrelia. Igår läste maken min blogg. Som han alltid gör. Jag får vara tacksam för att han är ett fan av min blogg. Igår kollade han inte pricken. Igår kollade han TBE och anknytning till Borrelia. Jag har alltså inte bara Borrelia längre. Jag har också TBE.

Då symptomen uppkommer för TBE 7 till 14 dagar efter bettet så har jag det med stor sannolikhet. Nu har han koll efter feber, frossa, muskelvärk och huvudvärk. Att jag haft muskelvärk samt huvudvärk innan har ingen relevans nu. Att jag har ont i kroppen när hjärnan inte får vila kommer inte accepteras som sannolikt. Mer sannolikt är det TBE. Då jag blivit biten och inte har en ring runt bettet.

Det gör inte saken bättre att jag fick bettet i ett område med ökade fall av TBE. Tur ändå att jag inte fick det i Tjeckien, fästingbettet alltså, för då hade jag antagligen varit död nu. I Tjeckien var det flest TBE-fall år 2018. 712 fall medan det var 385 i Sverige. Jag var i Närke och det är numera rödmarkerat sedan 2021. Maken är nu ännu mer orolig över mig. (Om det nu var möjligt).

Dessutom bor vi i ett län som är gulmarkerad. Med flera oranga runtom. Jag gissar att vi snart kommer ta vaccin mot TBE. Det jobbiga med det är att man måste gå till läkaren. Man riskerar att bli sjuk efter sprutan. Man får allra minst ont i armen i flera dagar. (Vilket man, läs maken, inte vill ha). Maken gillar inte doktorn. Även om han ska dö av allt så vill han inte få hjälp för allt. Det ska bli spännande att se vad som sker. Om vi båda hinner dö av TBE innan vi tar vaccin eller om det bara är jag som dör i TBE och maken aldrig går ut igen?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det har nog alla varit med om. Nu har det blivit mer tydligt för mig hur tiden inte är tillräcklig, inte om jag ska hinna allt som skulle behövas göras. Jag är väldigt glad och tacksam för att ingen kan ändra tiden. Jag är glad och tacksam för att tiden är lika för alla. Vi har alla 24 timmar på ett dygn.

Saken för mig är att jag måste prioritera vilan framför annat. Som att träna. Det var länge sedan jag tränade. Då menar jag inte cykla till jobbet eller ta en promenad. Jag menar ett högintensivt träningspass när man svettas i mängder och är helt slut efteråt. Det var väldigt länge sedan. Vilket jag saknar.

Nu har jag börjat jobba på sjuttiofem procent. Vilket jag älskar. Dock så kommer det med val, val som jag inte helt är bekväm med. Träningen är sedan länge borta. Jag har lyckats att tvätta hela tiden. Ingen har behövt köpa nya kläder för att det inte finns rent att ta på sig. Jag har halvdant lyckats att städa. Jag har bakat ibland. Jag har ändå kunnat göra vissa hushållssysslor. Vilket känts bra eftersom det är maken som får göra det mesta.

Nu har jag fått prioritera bort mera. Som bakning och att damma. Bakningen saknar jag. Att damma saknar jag inte, men att vara behjälplig saknar jag. Maken dammsuger, diskar, moppar och dammade lite emellan mina. Han tar hela köket. Torkar dörrar, kylskåp, rengör diskmaskinen och, och, och. Jag kan fortsätta länge.

Jag är så glad att jag kan jobba som jag gör, men det är tackvare maken. Jag är glad att jag hittat ett nytt uppdrag som känns givande. Ett uppdrag som är hjälp till andra. Jag är glad att ingen kan ändra på tiden för annars hade jag önskat att jag hade mera. Och hur skulle det bli? Inte alls bra. En dag skulle någon önska att det bara var en timma kvar till det roliga medan någon annan samtidigt önskar att dagen aldrig ska ta slut.

Som tur är kan vi inte välja. För det är jag tacksam. Snart kommer jag vara ikapp, det önskar jag. Det är också något som kan bli verklighet. Då behöver jag heller inte önska mig fler timmar, för de kommer inte behövas. Det önskar jag mig: att jag ska orka mer och att då tiden räcker till.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ni har blivit ganska många som läser min blogg och jag är så tacksam för var och en av er. Jag började skriva för min skull. Jag behövde någonstans få ut allt som finns i mig. Jag ville också kunna varna och få andra till att förstå vad som hände mig kan undvikas för många. Jag ville också dela med mig av sådant som hänt i mitt liv. Som hur jag och min äldsta son löser hans svårigheter tillsammans. Det har blivit mer och mer att jag vill dela till andra utöver att jag mår bra av att skriva.

Igår fick jag ett fint meddelande. Det var också ett tråkigt meddelande om ett inlägg som jag skrev för två år sedan i början på bloggens liv. Inlägget var om hur jag inte kunde förstå hur min läkare inte talade om för mig att jag skulle sluta dricka alkohol omgående när jag fick bröstcancer beskedet. Det kan du läsa här: https://josefinsdagbok.se/hormonspiral-alkohol-cancer/

Det har gått två år sedan jag skrev detta och det är flera decennier gammal information för alla. Att alkohol är den största orsaken till bröstcancer. Jag skrev också om en annan cancer som alkohol är den största orsaken till. Tjock- och ändtarmscancer. Den är mycket mer aggressiv än bröstcancern. Fler riskerar att inte klara behandlingarna.

Att jag då igår fick meddelandet att en person jag känner faktiskt har blivit informerad om att personen inte ska dricka alkohol med den diagnosen gör mig glad. Självklart är jag ledsen över diagnosen. Att få diagnosen tjocktarmscancer måste vara ett väldigt tufft besked att få. Men att då läkaren talar om att nu är det slut på alkoholen gör mig väldigt tacksam. Det kan förlänga liv att den läkaren säger och informerar om det. För det är jag tacksam.

Tyvärr vet jag att det inte är så med alla läkare. Även om det är två år sedan jag själv blev exkluderad från informationen så vet jag att det är andra med senare besked som inte blir informerade om alkoholens skador. Att INTE få informationen och kunna göra ett aktivt val för sitt liv är skrämmande. Jag är ingen läkare, de allra flesta som får ett cancerbesked är inte läkare. De som får ett cancerbesked förlitar sig på att få den allra bästa hjälpen. Att då inte få det enkla rådet sluta dricka alkohol och det kan förlänga ditt liv är skamligt.

Att jag då igår fick veta att det är de som får det, det gör mig glad. Med allt detta så är jag fortfarande väldigt tacksam för all hjälp jag fått. All annan information jag fått har varit mycket hjälpsam. Jag har alltid haft någon jag kan vända mig till om jag har en oro. Jag är väldigt tacksam för att jag bor i Sverige och att jag inte behövt betala vad det faktiskt kostar att få hjälpen.

Det gör det lite mer frustrerande, för om informationen hade gått fram så hade det varit billigare i längden. Vi hade inte behövt behandla så många som vi gör idag. Det är inte ens en gissning. Alla vetenskapliga studier visar på att så är fallet. Alkohol är den absolut största orsaken till både bröst-, tjocktarms- och ändtarmscancer. Tänk om alla visste!

Tack till dig som läser. Tack för att du tar dig tid att kontakta mig. Tack för att du gör det du gör. Du gör skillnad. Du är värdefull. Tillsammans så kan vi finnas för varandra. Tack!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det var tydligen inte så dumt att få gnälla av sig lite. Att få bort allt ur huvudet, kanske underlättade. Igår natt sov jag åtta timmar! Jag vet inte hur många år sedan jag sov så länge? Vilken glädje att få sova. Även om jag har många timmar att ta igen för dessa åren, så är det en början.

Jag har ingen aning om varför, men jag kan gissa. Jag gissar att Tamoxifenen (som är djävulens påfund) är på väg ut ur kroppen. Att biverkningen börjar att avta. Jag hoppas att det är så. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den nu är på väg att släppa greppet. Samtidigt som det blir lite jobbigt att tänka på att det ökar riskerna för att få ny cancer.

Även om Tamoxifenen gav mig alla biverkningar som fanns att få så gav den mig också skydd för att inte få ny cancer. Jag är ännu inte friskförklarad så lite jobbigt är det med tanken på att tamoxifenen nu börjar släppa sitt grepp om mig. Men Hallelluja den börjar släppa sitt grepp om mig. Det är min förhoppning.

Efter en GOOOOOD natts sömn så hade jag en fullspäckad dag. Jag har börjat arbetsträna på sjuttiofem procent. Om greppet har släppt så finns det hopp om att det kommer bli bra snart. Igår slängdes en massa skärp som blivit samlat. Kartonger som blir över från saker som vi använder men också saker som räknas som farligt avfall från alla boende. Glödlampor och batterier till exempel.

Att fylla bilen med allt och göra en enkel körning till tippen och samtidigt njuta av våren är en bra kombo. Särskilt efter en god natts sömn. Även om det inte blir fler på ett tag så kommer jag njuta av den som var. (Men fler kommer, det vet jag nu.)

Idag ska jag plantera i min egna trädgård som inte är riktigt lika praktfull som körsbärsblomningen är. Men snart så är den det. Lite varmare på natten så olivträden får flytta ut. Det vill jag ha nu.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det blev massor av vila och återhämtning igår. Maken tog det fysiska på jobbet och samlade in alla snöskyfflar. Jag skötte lite admin hemifrån. Någon som inte hade ström, som gick att lösa via telefon. Det viktigaste är att ta reda på varför proppen löst ut. Något har jag lärt mig, skulle vilja skriva den hårda vägen. Men det är inte sant. Jag har lärt mig det den förnuftiga vägen. Att prata med någon som kan när det är problem.

Igår var det en lugn dag med tid för min hjärna att komma ikapp. Det var det i söndags också men det räckte inte. Idag kommer jag försöka att ta det lite lugnt men ändå jobba. Inte som igår hemifrån utan även vara på plats fysiskt. Jag tror det ska gå bra. Om inte så får jag byta filter (i värmesystemet) på torsdag istället och ha morgondagen som vila.

Jag har turen att kunna göra lite som jag vill. Så länge allt blir gjort så kan jag göra det när det passar mig. Inte helt sant, för när snön vräker ner så behöver jag ta den på första arbetstiden som kommer. När det är avloppsproblem är det lite samma sak, fast det har hittills slutat med att jag varit på plats när det hänt. (Vilket jag måste ha med mig att det är inte hållbart i längden.) Som tur är så händer inte det så ofta. Men gör det det så är det efter arbetstid, det kan man lita på.

Dock när man känner att man längtar efter semestern då är det inte riktigt bra. Tidigare när jag längtat efter semestern är det för att det varit en resa bokad. Inte för att jag längtat efter vilan. Vissa längtar efter semestern för att de hatar sitt jobb. Det gör inte jag. Jag tycker mitt jobb är roligt och omväxlande. Men, vilan har varit frånvarande ett tag.

Jag kommer inte vänta på semestern innan jag tar min vila. Jag menar bara att det är något som behöver åtgärdas när man känner längtan. Vilket jag gör, och försöker åtgärda nu. Inte sedan.

Vi får se om vilodagen igår räckte för bara idag eller om jag har tagit fel och behövde lite till. Jag hoppas inte det utan att jag klarar mig med den vilan som är nu.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När man vill mer än huvudet klarar av så är det svårt att lyssna på kroppen. Eftersom jag vill hinna med och vet att jag har hunnit med så gör man ibland bara ändå. Eller JAG gör bara ändå. Jag borde lyssna mer på kroppen.

Som att min psoriasis aldrig är symptomfri längre. (Jag har dock fått den till att bli lite bättre). Som att jag är förstoppad nästan hela tiden. Som att kroppen är tung mest hela tiden. Att jag går upp i vikt. Det finns många tecken och jag bara gör ändå.

Maken är den som får täcka upp för mitt frånfall. Och jag vill inte det. Våra fönster behöver putsas och det är jag som brukar göra det. (Mest för att jag är pedant och inte klara av fläckar när det är gjort. När jag gjort det själv är det jag som får klagandet och inte maken.) Maken städar allt själv för tillfället. För jag hinner inte vila. Jag försöker hinna med att tvätta. Vilket går sådär. Tur det går att köpa nya underkläder. (Maken skulle aldrig be mig tvätta och han vågar inte göra det själv för att jag inte ska bli ledsen.)

Vikten har jag försökt att justera genom att ändra kosten. Men det hjälper inte. Jag måste träna. Hur ska jag få ekvationen att gå ihop? Antingen får jag jobba eller så får jag träna. I lördags tog jag hand om trädgården. Idag borde jag jobba. Men igår räckte inte. Jag behöver mer vila. För nu orkar jag inte mer. Kroppen vill inte.

Varför ska man vara så duktig hela tiden? Jag är det för att maken inte ska dö. Dö för att hinna allt jag borde gjort, ovanpå allt han redan gör. Trots det har jag mage att säga till honom att han MÅSTE göra en trappa åt mig. Om han inte gör det så gör jag den själv.

Trappan är för att underlätta livet i trädgården. Förra året fick vi till stenläggningen på baksidan. Vilket innebär att vi nu kan gå till baksidan och vara där. Problemet är att man måste gå runt hela huset då vi inte har någon trappa åt det hållet. Där är ett hål ner till källartrappan.

Mitt hot med att jag skulle göra det själv var effektivt för att han vill inte att jag ska göra det. Till stor del av orsakerna ovanför, att jag har inte ork till det. Den största orsaken är att han vill göra det själv. Att han vill att det blir perfekt och han får användning för alla sina verktyg. Så han har påbörjat arbetet med trappan.

Idag tar jag vila från allt. Även från ultimatumen. Maken kommer fortsätta som vanligt med att ta hand om mig och om huset och om arbetet och om sitt egna arbetet och om mina barn och…

Idag tar jag paus för igår räckte inte.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.