Kategori: Hälsa

Om man inte visste det innan så lär man sig på vägen. Är det inte så det fungerar. Om man inte lär sig omgående så kanske man behöver lite mer tid bara. Jag lär mig hela tiden. Jag vill lära mig hela tiden. Om maken har jag nog lärt mig färdigt. Det är dock kul att följa med på resan.

Maken har börjat träna. Han har alltid varit mycket för att träna. Viss del av det tror jag ligger i att han också tycker om att äta. Under en (lite för lång) tid så har det inte varit någon direkt träning för någon av oss. Maken för att han har haft för mycket annat, då jag inte gjort min del av allt som behöver göras.

Nu har han kommit igång. Maken är både man och inte man. Ibland är han väldigt manlig som har det största ynkanden som finns. Som när han får träningsvärk. Det finns ingen risk att jag missar att han har träningsvärk. När han blir förkyld är det inte samma. Då är han väldigt omanlig. Som klarar sig själv.

När han då haft träningsvärk en tid och efter senaste passet och han började känna sig febrig så berodde det på träningsvärken. Jag sa inget. Jag lät han hållas. Sedan blev han lite sämre och han började tveka själv. Men det kunde ju fortfarande vara att han hade så ont efter träningen. Jag påpekade då att det kanske kunde vara Omicron. Mnja, det kunde det ju men inte så troligt. Eftersom han hade sådan träningsvärk.

Vi höll oss isolerade. Sedan kom vi till ett läge när vi behöver röra oss ute och han kom fram till att det kanske var smart att ta ett test. Det gjorde han igår. Han hade världens procedur med det här testet. Han förklarade allt väldigt ingående för mig. Man ska tydligen vänta femton-tjugo minuter efter man droppar TRE (mycket viktigt med tre) droppar på testet.

När det gått typ tre sekunder så kommer maken vad tror du om det här? Jag har redan två streck. Två LASERSTRÅLAR till streck. Tror du jag har Covid? Ska jag vänta en kvart? Ja, det är bäst, jag väntar en kvart. Det kanske ändrar sig? eller?

Som sagt jag känner min make. Klart att det inte ändrar sig efter man fått två streck. Det är som om ett graviditets skulle visa plus först och sedan ta bort det. Första strecket är ju för att visa att testet är fungerande. Andra för att visa att det är baciller i detta fallet. Annars för att visa bebis.

Vi väntade den där kvarten och LASERSTRÅLARNA var kvar. Han vet nu och tror det själv att han har covid. Gårdagens planerade besök bliv inställt och alla mina fysiska jobbesök är flyttade. Maken är sjuk. Även om han själv tycker att det känns som träningsvärk. Denna veckan får han låta bli träningen. Nästa vecka är han stark nog att dra igång igen.

Ja, vad ska man säga? Jag är glad att jag är gift med maken. För det är väldigt mycket roligt på vägen. Ibland på hans bekostnad. Som tur är bjuder han på det. Denna gången ska han inte dö. Det är alltid något.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken är inte hypokondriker, enligt honom. Enligt mig så är han minst på gränsen. När vi tog den tredje sprutan vaccin mot Covid-19 så fick vi sitta och vänta. Som alltid. Denna gången var det på vårdcentralen och vi hade tid samtidigt. Vi fick sitta i samma lilla rum.

Denna gången var det inte i en stor ishockeyhall så det var lite mer intimt. Maken passade då på att fråga personalen som höll kollen under väntetiden, om hon hört om någon som fått biverkningar?

Det hade hon inte. Det var ingen fara utan det kommer gå bra. Maken la då till att han visste om en som fått 40 graders feber efter tredje sprutan. Bara en dag men ändå. Ja, men så hade jag också, säger hon då. Första sprutan likadant. Men inte andra. Då hade hon ingenting. Tog du febernedsättande då? Frågade maken?

Maken blir lång i ansiktet när han frågar om tabletter och planerar naturligtvis för att (dö) bli väldigt sjuk. Jag berättar för henne att han är hypokondriker. Oj, oj, det var inte så jag menade, säger hon då. Du kommer klara dig. Det var bara en dag. Lite febernedsättande och så är det över sedan. Maken säger att det är lugnt och han ville bara ha lite koll OM något händer. Nu hände inget. Men han visste vad han skulle göra OM han skulle bli VÄLDIGT sjuk.

Då kommer vi till middagen igår. Minstingens finger som gick av (itu, eller hur man skriver det utan att det låter som att fingret lossnade.) har en blånagel. Det har gått några veckor sedan olyckan hände nu. Nageln har alla, utom maken, trott ska trilla av.

Maken vill inte tro det, för han tycker det är så obehagligt. Igår säger minstingen och rör på nageln att han tror inte längre att den kommer lossna. (Vilket den kommer). Maken säger nej, nej, rör den inte. Låt den sitta kvar. Han hör inte minstingen. Han ser bara att han rör nageln.

Efter lite upprepning så andas maken ut och förstår att minstingen inte ska rycka loss nageln. Nu kommer hypokondrikern. Maken börjar känna på sina EGNA naglar. För att se om de kanske håller på att släppa. Minstingen och jag bister ut i skratt och maken fortsätter känna på sina naglar.

Alla makens naglar sitter kvar. Alla minstingens naglar sitter kvar också. Även om en är helt svart. Mina naglar har inga blå naglar och har aldrig varit på väg att lossna under dem senaste veckorna. Hoppas dina sitter kvar också.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag kan inte påstå att nackdelarna förlorar mot fördelarna. Det är tvärtom. Utan någon som helst betänketid. Det finns fördelar men inte lika många eller lika starka. Nackdelarna av att få cancer är alltid större än fördelarna.

Den första nackdelen är att få cancer. Även om det är en nackdel att få cancer så är fördelen att man känner sig mer levande. För du blir mer påmind om att alla ska vi dö. Frågan är bara hur och när. Vilket blir en andra nackdel. Du blir mer levande och kraften finns inte.

Det kan jag i och för sig inte skylla cancern för direkt. Det är indirekt cancer, genom behandlingen för att inte få ny cancer. Den tog kraften. Eller sömnen. Sömnlösheten är en annan nackdel. Som inte har någon fördel. Mer än att man finns åt sina barn när som helst på dygnet. Även när någon har ont mitt i natten.

Jag har inga problem med att jag fått cancer. Jag har kommit till ro med det. Eller återigen, med behandlingen. Jag har kommit till ro att jag har ändrat min smak, kanske, för alltid. Cancern är borta. Så fort jag fick beskedet så frågade jag hur löser vi detta? Vilket är gjort. Jag går inte och grubblar över om jag kommer få ny cancer.

Då grubblar jag mer över hur jag ska stilla mitt sötsug. Eftersom en av nackdelarna är att jag inte tycker om godis längre. Det kan alla tycka är bra. För då äter man inte godis. Eller så gör man det ännu mer. För att hitta något som stillar godissuget. Fördelen med det är att jag bakar mer. Saker som jag kan tycka om lite extra OCH som stillar suget.

Jag har inte lyckats hitta det ännu. Det kan också bero på att ibland är man sugen på olika saker. Jag har kanske inte träffat in rätt bakning med rätt dag för suget. Idag är nog dagen jag prickar rätt. Idag ska det bli pannkakor. Maken kommer ta glass till. Jag äter som mamma, med smör och socker. Idag är dagen. Suget blir stillat med rätt sötsak på rätt dag.

En annan nackdel är alla symptomen som kommer från sömnlösheten. Det dök upp när pandemin kom. För många av symptomen för det är samma som för Covid-19. Vilket innebär att varje gång jag säger att jag har ont i huvudet, eller tung i kroppen så är makens första tanke att jag har, just det, Covid-19. Tur att han inte säger det varje gång till mig. En fördel är att jag inte har Covid varje gång jag har känningar i kroppen.

Det finns fördelar och nackdelar med allt. Även med cancer. En stor fördel är att min cancer är borta. OCH jag lever. Även om jag inte lever som innan så lever jag. Det är väl ändå det enda som är av betydelse?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ja, jag vet hur det är att vara bakfull. Tyvärr. Jag tror att de flesta som vet hur det är att vara bakfull, just tycker det är tyvärr. Att man önskar att man inte hade den erfarenheten. Att man kunde stoppa i tid. (Fast fakta visar att det inte finns någon säker mängd alkohol).

Tyvärr är det så att jag numera, är som bakfull hela tiden. Jag har insett det ganska nyligen att det är så jag känner mig. Efter att jag inte sover tillräckligt. En del av bakfyllan är säkerligen sömnbrist tillsammans med att man druckit alkohol. Jag får dock hela bakfyllan av att nu har varit utan tillräckligt med sömn i flera år.

Den erfarenheten tycker jag också tyvärr om. Att vakna tung i huvudet, på gränsen till illamående, tung i kroppen med lite svårt att koordinera rörelserna, det är ingen höjdare. Inte en gång och inte många gånger. Som nu nästan hela tiden. Huvudvärken börjar göra sig ett signum.

Det sysslade jag med igår, att vara bakfull av sömnbrist. Jag lyckades tillsammans med maken få ner våra adventsstjärnor, med hjälp går allt. (Och massor av envishet). Ljusslingorna är kvar utomhus. Det hade de nog varit även om jag varit pigg. För det är skönt med ljuset.

Det blev ingen städning som det brukar bli när jag tar bort saker. Precis som jag inte har städat på flera veckor av samma anledning. Jag kan inte. Maken får städa desto mer. (Stackarn). Han slapp igår. Det blev bort med lamporna. Fram med nya lampor. Sedan var det sparlåga resten av dagen.

Det blev enkel middag, likafullt väldigt lyxig middag. Vi åt Burrata-sallad. Jag älskar Burrata. Vi hade bröd till. Perfekt middag som var mycket god. Babyspenat, tunt skivad rödlök, fint skivade tomater, apelsinolja med chili, balsamico samt salt och peppar från kvarnen. Utöver huvudnumret Burratan.. Väldig gott och enkelt.

Annars var det inte så mycket som hände igår. Det enda av betydelse är väl att vi mätte minstingen. När vi gjort det efter alla konstens regler så insåg vi att det vara fyra år sedan sist. Så att han vuxit en centimer sedan dess var kanske inte så konstigt. Takten avtar i alla fall. En centimeter på de fyra år är att jämföra med en centimeter på ett år, som det var på mätintervallen innan.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag fick en elektriskt filt i julklapp. Jag använder den varje dag. Flera gånger under dagen. Nästan varje paus inkluderar filten. Ibland har jag flera av mina filtar. Jag är nöjd över all värme. Men så frågade en mig om jag inte var orolig över att den skulle börja brinna? Den nya filten alltså.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt orolig. Jag lämnar den aldrig i uttaget under natten. När jag lämnar den för en stund så får den vara kvar i uttaget även om den inte är på. Värmedynan som jag har sedan innan (från mamma) är jag inte lika noga med. Men den är också mycket mindre. Känns som att mer kan gå fel på stor yta än liten. Det viktiga är att jag anser att filten inte är en direkt farlig julklapp.

Maken däremot har fått farliga julklappar. Han fick knivar i julklapp. Det började för länge sedan egentligen. När vi flyttade ihop så hade vi båda saker med oss. Det har blivit någon kniv från honom och någon från mig. Vi har dock saknat några knivar. Små knivar.

Maken tröttnade och köpte tre stycken för 129 kronor. Från Fiskars, så ändå ett välkänt märke. Jag förringar inte att köpa tre knivar för 129 kronor. Det jag förringar är att de inte var så bra. Maken har varit nöjd. Han har sagt flera gånger när han använder knivarna hur bra de är. Vad han använder de till och hur mycket han saknat den storleken.

Jag har inte tyckt samma sak. Desto mer har han tyckt det. Jag har haft en låg profil kring dessa tre knivar. Och jag kanske passade på att unna maken riktigt fina knivar i julklapp. Inga av våra knivar har varit riktigt fina. Flera helt okej men ändå inte toppklass. Han förtjänar toppklass knivar.

En bra kniv som är vass är mer säker i köket än en kniv som är slö. Brukar man säga. Därför tyckte jag att vi alla förtjänade makens julklapp. Och att den är till honom är rätt eftersom han använder köket mest av oss alla. Han blev väldigt glad. Han är fortfarande väldigt glad.

Trots att han har skurit (av) sig i fingret. Han höll på med maten som vanligt. Rätt som det är passerar han fåtöljen och säger att knivarna är vassa i alla fall. Han får frågan om han har skurit sig? Han svarar ja, men jag ser inte benet så det är nog inte så farligt.

Nu tror jag ju att det inte är någon fara. För när maken inte gör illa sig, bara nästan, så dör han varje gång och innan det så är tänderna utslagna. Det slutar alltid med att han dör och han söker aldrig läkare för det.

Denna gången så var det ganska illa. Han skulle hålla emot i greppet och den nya knivens handtag är inte som den gamla. Han tog med fingret mot bakkanten av kniven. En sylvass kniv som så klart skär rakt igenom. Nu efter några dagar så har den stora glipan blivit ihoptejpad. Av honom, inga läkare inom räckhåll. Och det ser helt okej ut.

Det har inte hänt någon mer olycka, men frågan är om jag ska vara orolig? Har jag gett maken farliga julklappar? Trots att han nu pratar mer om hur bra knivarna är än hans gamla nya från Fiskars. (Vilka har fått flytta ner i en låda från knivblocket, de kan vara bra att ha. Tydligen.)

Hans lök till maten igår var fantstisk fint skuren. Jag kan inte annat än att hålla med honom. Frågan är om jag ska vara orolig eftersom han inte är det? Han brukar vara domedagsprofeten. Han brukar vara den som ser alla faror medan jag bara kör på och tycker att allt kommer att lösa sig.

Nu när maken skar sig, faktiskt ganska illa och han ändå inte är domedagsprofeten så måste kanske jag vara det. Eller? Knivarna är från Global. Vad säger ni, ska jag vara orolig?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Maken är väldigt rädd för Covid-19. Maken är rädd för alla sjukdomar. Eller han googlar varje gång han har någon krämpa någonstans. Alltid så visar den googlingen att han är dödssjuk. Självklart. Precis som man inte ska läsa biverkningarna för alvedon ska man inte googla symptom. Inte när man har tendenser av hypokondri hur som helst.

Jag har varit förkyld. Det är nya restriktioner som innebär att man ska testa sig igen vid minsta lilla symptom. Jag var snorig och inte så mycket mer. Jag har mått tillräckligt bra för att arbeta (utan att träffa någon!). Jag är ofta snorig vid ansträngning eller om man äter varm mat, tränar och så. Nu var det mera. Testa var tvunget. För det var symptom även om det bara var ett symptom.

Maken är inte bara orolig över sin hälsa utan också min. Så självklart har jag haft Covid och han har varit orolig för mig. Han var glad att jag testade mig. Både för min skull men också för hans egna.

Det är lite olika hur det fungerar i landet med testerna så det tog lite tid innan jag lyckades fatta hur man gör. Till slut fattade jag hur allt skulle göras och fick en tid. Vilket gick väldigt fort från att jag fattade tills jag hade tiden. På min vårdcentral fungerar det så att du ringer in, viktigt, och bokar en tid. När du fått en tid så får du inte gå in utan väntar utanför.

Du blir invinkad vid din tur. Då får du en liten påse med ditt personnummer på och får gå ut igen. I den påsen finns det en lång tops. En liten koksaltspipett. Ett litet provrör. Ett lock. En liten påse med ditt personnummer påklistrat med en liten pad inuti. Samt en beskrivning hur allt ska gå till. Ett självtest.

Jag är glad att jag tog bilen dit. Jag hade tänkt att gå. Men det blev bilen för enda sättet att komma dit jag skulle, var genom parkeringsgaraget. Om jag fått gå inomhus hade det inte varit något problem. Men det fick jag ju inte. Att göra det här testet ut hade inte varit så enkelt.

Jag sätter mig i bilen. Läser beskrivning några gånger. Koksalten skulle hällas över i provröret. Provrörets lock skulle läggas med gängorna uppåt. Topsen skulle köras ner i halsen. Klöktes ganska mycket, tur det var före lunch. 20 sekunder görandes nere i halsen så långt det går. 20 sekunder är en evighet när det tåras i ögonen och man nästan kräks.

Sedan ska samma tops köras upp i näsan. I varje näsborre långt bak med huvudet bakåtlutat. 20 sekunder. Så väldigt obehagligt. Och då tänker jag inte ens på att den pinnen jag har i näsan för tillfället precis har varit nere i halsen. När det är klart så ska man spotta i spottkoppen, D. Spottkopp! Vilken spottkopp? Det finns ingen D som på beskrivningen. Det som är i påsen är ett lock!

Ett plastlock med en minimal liten kant. Den ska man spotta på så att botten täcks. Sedan ska man köra runt topsen i spottet i, japp, du gissar rätt, 20 sekunder. Om du inte är kvackelmagad så lär du bli det när du håller på. Efter det ska topsen igen 20 sekunder snurras runt i koksaltet. På med locket och i lilla påsen.

Jag gjorde testet klart allt enligt beskrivning. Förutom detaljen att det fanns ingen spottkopp med höga fina kanter. Det fanns ett lock med en knappt synlig kant. Jag lämnar in påsen i en liten gul hink som egentligen är för farligt avfall i form av nålar eller annat vasst. Sedan åker jag hem.

Med hem har jag skräpet i den stora påsen som allt lämnades till mig i. Även locket med mitt spott var där i. Jag hade även med mig beskrivningen hem. (Inte i skräppåsen). Jag visste att maken skulle vilja läsa denna. Mycket riktigt. Han läste den några gånger han också. Jag berättade också ingående hur icke behagligt det var.

Jag hade inte Covid. Vilket jag kände på mig. Jag fick en förkylning av det mildare slaget. Inget konstigt med det. Det är den årstiden. När man bor ihop så smittar man ju ofta varandra. Maken var nog mer nöjd än jag över att jag inte hade Covid. För då slapp han ju att testa sig.

Problemet för maken är att han har lite krämpor hela tiden. Jag är väldigt snabb att fråga honom om han kanske är sjuk. han svara ja, varje gång. Tills mitt svar kommer. Då behöver du testa dig. Minsta lilla symptom så ska du testa dig. Då är han inte sjuk längre kan jag lova. För det är makens största rädsla just nu, att han eventuellt kommer att behöva testas.

Jag gissar att alla hans symptom kommer vara osynliga tills jag får symptom. Så jag måste testa mig. Och om jag då har viruset så kommer han veta att han också har det. Allt för att slippa testa sig. Även om jag tror han föredrar självtestet mot att få en pinne nerkörd i näsan av någon annan. Han blöder lätt näsblod så om det sker får jag se till att ha mobilen redo för det skulle bli ett blodbad. Jag har varit med när han fått näsblod utan någon som helst anledning.

(För tydlighetens skull, maken skulle om han misstänkte att han var sjuk på riktigt hålla sig isolerad och inte riskera något för någon annan.)

Ta hand om dig. Håll avstånd. Vi hörs imorgon.

Jag har fler dagar med urinvägsinfektion på en månad än vad jag inte har på en månad. Ibland tycker man då synd om sig själv. Igår var en sådan dag. Jag tyckte väldigt synd om mig själv. En stund. När man gör det så får man äta glass. Direkt ur burken är bästa sättet.

Att tycka synd om sig själv är helt okej att göra, ibland, för en stund. Men sedan måste man ta sig därifrån. Att sitta ett tag i fåtöljen och bara äta glass och känna sig liten gör att man snabbt kan bli stor igen. Det tär på en att inte ha orken som man hade innan. Att då bli trött i kroppen från infektioner bättrar inte på direkt. Glass och värmedyna gjorde det bättre.

Maken försökt så gott han kunde att bättre på humöret på mig. I början så lät han mig bara vara. Det är bäst. Glassen och ensamheten är bästa medicinen till att börja med. Som han så klart serverade till mig. Sedan pratade vi lite och allt såg ljusare ut för var minut som gick. Som sagt att vara nere går bra om man bara tar sig därifrån.

Jag har tidigare skrämt min kära make. Det gör mig alltid på gott humör. Problemet är att han blir så rädd, att jag (han) är rädd att han ska få en hjärtinfarkt. Jag skrämmer inte honom längre av den anledningen. Faktiskt har jag inte gjort det en enda gång sedan jag sa att jag skulle låta bli. Jag har däremot sagt till honom några (många) gånger att jag hade haft världens bästa läge att göra det. Som jag lät bli. Det roligaste är att bara stå utanför toalettdörren och vänta på att han ska bli klar. Att bara stå utanför jättenära och inte säga någonting. Han hoppar en meter bakåt och uppåt. Mycket roligt.

Igår så var jag först in på toaletten. Eftersom det var synd om mig så daltade maken med mig. Sedan tystnar maken. Det behöver inte vara något med det. Men han svarade inte på tilltal. Ibland gör han så, går in i sin egen värld och hör inte. Inget konstigt med det alltså. Förutom att igår var det något konstigt. För när jag öppnar dörren så står han där jättenära och bara glor på mig.

Jag tittar tillbaka och undrar vad han håller på med. Om han stått så nära så kunde han ju svarat. Samtidigt som jag tänker det så förstår jag varför han inte svarat. Samtidigt som allt det sker så säger maken, att det är klart att du inte blir rädd! Han skulle skrämma mig för att göra mig glad. Det sista lyckades, det första inte så bra. Han gjorde mig dock jätteglad även om han inte lyckades skrämma mig. Jag skrattade tills jag kiknade där vi stod precis utanför toaletten och kramades.

Nästa gång kanske han säger bu. Då kanske jag blir rädd. Vi får se om han vågar. Uppenbarligen så blir vi rädda för olika saker. Han blir rädd för att något oväntat händer. Medan jag blir inte rädd för det, så länge det är han som är det oväntade. Det viktigaste är att jag är glad igen. Pity-stunden är över och glassen är slut.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.