Kategori: Hälsa

Hur ska bröst se ut? Den frågan går inte att besvara. Alla bröst ser olika ut. De förändras dessutom med ålder. Först kan vara allt. De kan var små, de kan vara stora, de kan var hängiga, de kan vara yppiga, de kan vara med mycket bröstvårta eller liten bröstvårta. Stor eller liten vårtgård.

Bröst kan vara allt. Det finns inget rätt och det finns absolut inget fel. När man är i tonåren och brösten börjar komma så är det jobbigt att vänja sig vid att ha bröst. När man vant sig så är de bara där.

Jag tror alla vänjer sig. Även om det kan vara jobbigt i vissa lägen som till exempel, kvinnor med väldigt stora bröst. Det påverkar ryggen med alla extra vikt. Det som är svårast är nog att hitta en bra bh som gör att man inte är begränsad. Träning gissar jag är tufft annars, eller ändå.

Det är säkerligen jobbigt för vissa med liten byst. Mest för att normen är att den ska vara lagom. Yppig och böljande. Vilket vi redan kommit fram till, det finns inte likadana bröst. Alla är olika. Det är inte bara normen som gör det jobbigt för en personen små bröst. Det är även kläderna.

Jag har haft små bröst hela mitt liv. Kombinationen att vara väldigt lång med små bröst har inte varit det enklaste att alltid hitta kläder. Om man ska hitta en klänning som sitter bra så är det ofta större bröst som gäller. Då sitter inte klänningen bra. När det blir som påsar kring brösten.

Det problemet är mycket mindre än att försöka hitta bra bh som ger stabilitet och avlastar ryggen. På det sättet så är jag glad för att jag har haft små bröst. De har varit precis lagom. ibland så har utfyllnad behövts för att kunna haft en snygg klänning. Inte lika snyggt men acceptabelt.

Nu till mitt problem med mina bröst. Jag vet alla alla bröst ser olika ut. Men inte på detta sättet. Jag hade inte lika bröst innan heller. Men nu har jag en boll och ett bröst. Det är inte något som jag är bekväm med. Om jag ska vara helt ärlig så vill jag hellre ta bort båda och vara utan, än så här. Vilket jag inte får.

Det stora med detta är att det är en förändring. Att jag inte fått ”växa i” mina bröst. Utan att jag fått ett nytt som inte hör hemma. Frågan är hur jag löser det? Jag har alltså frågat om jag får ta bort det andra bröstet med. Det får jag inte eftersom det inte är något fel på det.

Senaste samtalet så fick jag reda på att det skulle eventuellt gå men då måste jag gå till en privatklinik och bekosta det själv. (Lilla detaljen om att det kan öka risken för ny cancer, vilket sas till mig vid första omgången. Sant eller inte vet jag inte.)

Att rekonstruera ett bröst med material från min egna kropp är heller inget alternativ. Jag är för smal för att det ska finnas något att ta av. Om det hade gått så hade det inte blivit en boll utan er likt ett vanligt bröst. Ett som inte är en boll.

Frågan är om jag bara måste acceptera att jag är skev nu? Mitt senaste förslag är att jag skulle kunna öka båda brösten så de blir bollar båda två. Vilket jag heller inte får för det blir ju en bröstförstoring. Som jag kan bekosta själv om jag vill. Det är bara det att jag hade inte velat göra en förändring på mina bröst om det vore för att jag bara har ett. För jag fick cancer.

Är det rätt att jag ska betala själv för något som anses vara en skönhetsoperation i vanliga fall? En som jag inte vill ha? Men om jag tar bort det andra bröstet också (och betalar själv) så är det inte ett skönhetsingrepp men jag ska ändå betala själv. För att jag ska må bra med min självbild.

Vi växer upp och blir den vi är. Nu är jag inte den jag var innan. Jag blev sjuk. Kanske det är så att jag bara får acceptera att jag blev sjuk. Vilket gav mig men. En boll, som jag inte vill ha.

Bröst är viktiga. Precis som resten på kroppen. Brösten syns lite mer än andra delar kanske. Eller längden är nog det första någon ser med mig, är en adekvat gissning från mig. Men brösten syns på alla kvinnor. Hur de än ser ut. Och det är något vi alla kvinnor har vuxit in i hur vi ser ut. Jag har vuxit ur mina.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår lyckades jag att strunta i tvätten. Den som jag hade tänkt att göra. Det är kanske ofta man gör så med tvätt och disk och annat. Det jag är mest glad över är att jag struntade i den även att den verkligen behövdes göras. Som jag skrev tidigare så har jag tvättat ett antal omgångar med lakan. Vilket innebär att underkläder har inte tvättats. Nu börjar det bli dags. Som tur är kan man använda bikini än.

Istället för att tvätta så tog maken mig på en utflykt. Vi åkte till ett av alla fina fikaställen som vi har ute på bygden. Ligger jättefint vid en av alla våra sjöar. Jag vet inte hur många vi har, men det är många, gissningsvis lika många som vi har dagar på året. Det blev inte så lång utflykt men lika så väl mysig. Lite för kallt för mig bara.

Efter att ha haft det i min perfekt temperatur ganska länge så har jag vant mig att klä mig därefter. Igår var det för kallt för kjol och linne. Jag fick sitta i solen och maken i skuggan. Det som är perfekt i vår familj är att det alltid är någon som uppskattar vädret till fullo. Jag när det är varmt eller väldigt mycket snö. Maken när det är lite svalare och han älskar höstens krispiga löv och färger. Jag älskar höstens rusk och sitta inne och kura med te. Det är alltid någon i vårt hushåll som uppskattar det på utsidan.

Igår uppskattade vi båda utflykten som gav våffla med grädde och sylt. Vi fick en fin stund. Resten av dagen spenderades på altanen. Liggandes i solen i lä. När solen inte fanns så var det med mer kläder men ändå ute. Jag lyckades med att se ett antal delar i en serie på SVTplay. Jag är stolt över mig själv. Inte ett enda vettigt handtag blev det gjort igår.

Om man inte räknar in att det blev grillat igen. Först smashed burgers och sedan… grillade nektariner med glass. Även denna gången intagna på altanen. Dock inte med samma behagliga värme på kvällen. Idag så behövs det lite, kolla av trädgården. Jag gjorde ju inget vettigt igår, alltså inte heller någon vattning. Det behövs kollas idag. De säger att det ska regna imorgon. Det ger jag inte så mycket för. De har ändrat från nederbörd idag på 15 mm till 0 mm. Till regn imorgon på 32 mm till 6 mm. Vi får se hur det blir.

Oavsett om det är regn eller sol så finns det alltid någon som uppskattar det. Om det blir regn så kommer vi båda uppskatta det. Regnet behövs och då inte för vår trädgård. Utan för att vi ska få mat på bordet. Skördarna vattnas inte om det inte regnar. Kanske det blir den bästa av världar, sol på dagen och regn på natten.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är väldigt viktigt att tala om för hjärnan vad du kan. Inte det du inte kan. För om du talar om för hjärnan att du inte kan då är det så det blir. Kanske det är det som är min stora svaghet. Att jag inte kan säga till mina hjärna att vara lite dålig. Jag kan inte säga till mig själv att minska mina krav.

Jag har svårt att tillåta mig att ta det lugnt. Jag har svårt att kunna pausa helt. För att jag vet hur mycket jag kan klara av, egentligen. Just nu är det en svaghet. Innan var det min stora styrka. Att alltid se det positiva i allt. Hitta en utväg, en lösning, en ny väg att gå. Jag har alltid fungerat så. Med hjälp från mamma, alltid mamma med mig. Om inget fungerat så har jag gått till mamma.

Jag blev sjuk efter mamma. Jag kunde inte gå till mamma som förr. Eller det gjorde jag. Mamma var den enda som jag berättade om att jag misstänkte cancer (förutom maken). Mamma har alltid funnits där, oftast bara med att lyssna och jag har kommit med lösningen själv. Nu när mamma var sjuk så var det jag som inte pratade med henne som förut. Hon lyssnade om jag bara tillät det. Vilket jag inte gjorde. Svårt för mamma att kunna vara där då.

Det sa mamma många gånger. Ljug aldrig för mig. Berätta alltid om det är något. Om du inte gör det så kommer det alltid bli jobbigare. Både när hon senare skulle fått reda på det och grubblandet på vägen dit. Oron över att sannningen skulle komma fram. Att aldrig ljuga är stort för mig. Jag försöker att hålla det i alla lägen. Även vita sådana. Åter till mina svagheter.

Att alltid må bra är det vanliga svaret på frågan, hur mår du? Att ljuga är inte valet för mig. Jag brukar svara hur jag mår. Även om svaret är dåligt. När man inte sovit riktigt på flera år så kan det vara en svaghet att inte ljuga. Att alltid svara att man mår dåligt blir negativ mat till hjärnan.

Samtidigt som jag vill mer än jag kan så är jag ärlig till alla som frågar hur jag mår. Just nu, ingen bra kombo. Kanske det är så att jag ska bli den normala svensken för en tid framåt. Den som svarar att allt är bra. För det är vadd jag behöver säga till mig själv. För att det är det, det ska bli, bra!

Jag behöver också tillåta mig att vara långsam. Att njuta av att kunna vila mycket. Att se det mer som att det är mitt val att vila. Inte för att kroppen måste. För det är sant, det vi matar vår hjärna med, det är det vi tror på. Om jag tycker att jag inte är tillräcklig som inte orkar mer, då är det det jag tror om mig själv. Om jag däremot tycker att jag förtjänar att vila och må bra. Då är det det som jag tror på. Mina svagheter ska bli mina styrkor igen. För det är styrkor. Jag behöver bara vända det det rätt igen.

Därför berättar jag nu om att vi igår grillade. Både maken och jag. Jag grillade nektariner. Som vi åt med glass. Det blev supergott. Idag kommer de bli ännu godare. För idag vet jag hur jag ska göra. Jag ska tänka på hur duktig jag är som provar nya saker. Jag ska tänka på hur jag förtjänar att vila. Jag ska tänka på hur jag förtjänar att må bra. Jag ska tänka på att lite svart går enkelt att ta bort, både från sinnet och från grillade nektariner.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

De senaste veckorna, kanske tre, så har jag sovit mindre än vanligt. Jag vet varför. Det är allt som behövts tänkas på kring mamma. Vi har bestämt ett datum för urnsättningen. Det känns bra. Ett steg på vägen. Det är också det som inte hänt som skulle hända med mamma. Som att jag skulle haft pedikyr med henne fyra gånger som inte blivit av. Eller klippt hennes hår två gånger. Och varje gång skulle hon sagt att det var på tiden.

Alla sakerna kombinerade har gjort att mitt snitt på fyra timmar per natt har blivit mindre. Eftersom fyra timmar är för lite så är mindre inget bra alls. Nu har jag somnat två gånger i rad på dagen. Natten är oförändrad men jag har lyckats ta igen lite tid på dagen. I förrgår satt jag i mammas fåtölj och somnade. Nästan utan att märka det. Jag sov jättegott. Utan drömmar. Igår somnade jag utomhus. Maken hämtade en filt åt mig. (Det är kallt nu, bara 23 grader.) Då sa jag till honom att nu kommer jag somna.

Vilket jag gjorde och sov lika gott denna gången. Kroppen försöker att återhämta det den har förlorat de senaste veckorna. Tänk om den kunde återhämta all tid som den missat i sömn de senaste åren. Önsketänkade. Jag är tacksam för dessa tupplurar. Att sova ute är väldigt mysigt. Att vakna och titta upp på blå himmel med några enstaka moln på är en skön känsla.

Innan jag somnade så hade jag och maken varit ute på äventyr. Vi åkte iväg för att köpa växtstöd. En av björnbären har dragit iväg så den blåser nästan sönder och vi har inga tillräckligt långa växtstöd till en av stänglarna. Om man sover dåligt så kan det vara så att man glömmer varför man åker iväg. Vi kom hem med mattor till altanen. Lite för bra fyndpris för att man skulle köpa egentligen.

När en matta kostar 59.90 så vet man att man egentligen inte borde köpa, eller hur? Ändå köpte vi fyra stycken. Två under stora bordet, en vid soffan samt en vid lilla bordet. De säger att de är gjorda av återvunnen plast. Samvetet lät mig köpa dem av den anledningen. Det blev jättefint, tycker jag. Lite mer ombonat. Jag har länge tänkt att vi borde ha någon matta. Utomhus är ju lite svårt dock. Återvunnen plast hoppas jag kommer fungera fint.

Idag ska jag låta kroppen fortsätta att försöka återhämta sig. På sina villkor.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vi mår alla bra av att ha rutiner. Det blir lite jobbigt när rutinerna inte följs. Då behöver man hitta vägar för att komma tillbaka. Jag har yogat varje morgon nu ett tag. Det börjar bli en rutin. Jag tror att det krävs 21 gånger för att det ska bli en rutin. Vet inte hur många gånger jag gjort men det närmar sig om det inte är passerat.

Hela midsommarhelgen så har yogan funnits med. Den har dock inte utförts på samma tidpunkt som tidigare. Vi har inte följt alla våra rutiner under denna helgen. Inte så mycket för att det varit en högtid som att jag behövde sömnen. Jag har lyckats sova på morgonen.

Med morgonen menar jag när andra redan stigit upp. Då har jag somnat. (Jag kanske ska skaffa ett nattarbete.) Jag har sovit sämre än vanligt en ganska lång tid. Gissar att det har med allt kring mamma och min vän att göra. Det är inte klart med det juridiska men mycket praktiskt är gjort. Kanske det gör att jag nu kan ta igen lite av sömnen som uteblivit.

Min yoga har blivit gjord. Även om det blivit senare. För rutiner är viktigt. Om jag struntat i en gång för att min sömn förskjutit allt så hade jag kanske inte gjort yogan dagen efter heller. Även om rutinerna ändras så måste vi hålla i rutinerna. Det är de som gör att vi kommer upp ur sängen på morgonen. Rutinen att gå upp är så stor att vi gör det nästa dag också.

Jag är mycket glad över att jag har gjort min yoga. Idag utökade jag med att göra ytterligare en kvart av stående yoga. Det var spännande. Yogan kommer jag att fortsätta med. Om det kommer vara en morgonrutin hela tiden vet jag inte. Men det kommer vara med i min dagliga rutin, det vet jag med all säkerhet. När rutinen är ett faktum så kan man också skippa en dag eller två för att då är det lätt att komma tillbaka i rutinen igen.

Det blev en dag ute i det sköna vädret igår. Det var både trädgårdsskötsel och altanhäng. Först fixade jag i trädgården. Jag fyllde på med jord i en av de stora krukorna. Jag klippte bort lite som skulle klippas. Jag städade upp lite på baksidan. Sedan låg jag i soffan på altanen hela eftermiddagen och kvällen. Åt glass och så klart en av rutinerna, chips. Enda skillnaden igår var att de åts utomhus.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vaccinet börjar närma sig för mig. Det känns bra. När maken skulle ta sin första dos tyckte han inte att det kändes så bra. Det var en självklarhet för honom att han skulle ta. Problemet är, ska vi säga, hans anlag för paranoia. Jag längtar till min spruta. Det gjorde inte maken. Ju närmare det kom desto jobbigare blev det.

Maken har ju så klart koll på alla biverkningar som kan bli. Han började bli lite spattig här hemma dagen då det var dags. Han frågar om jag kan följa med. I bilen självfallet. Jag svarar att det kan jag. Så frågar jag frågan som jag inser att att det borde jag inte gjort så fort den påbörjades. Du vet att man ska sitta och vänta en kvart efter sprutan?

Hans ögon! Varför då? Är det för att se om man kvävs? Är det för att man kan få biverkningar omgående. Jag svarar att det är inte för att se om du kvävs. De vill bara ha koll på din arm så sprutan tagit rätt. Jag kan säga att det lugnade honom inte.

Vi sitter i bilen. Han kör (alltid) jag sitter bredvid. Han har alla symptom man kan ha för Covid-19. Framför allt så kan han inte andas riktigt. Han får fram att man ska inte ta sprutan om man har Covid-19.. Då ska man avboka sin tid. Jag fnissar och säger att det är svårt att hålla sig på hans sida med omtanke eftersom han är en dramaqueen. Han inser att han har en panikångestattack och kan börja andas igen.

Vi kommer fram. Han måste gå ensam in. På vägen in så ser han framför sig hur alla dör där inne. De får sprutan och väntar på att få gå, men ingen går. Alla börjar kaskadspy blod. Samtidigt som det sprutar blod från alla andra öppningar också. genom öronen, från baken. Det rinner blod ur ögonen. Innan de faller ner och dör så ramlar armen av.

Han kommer in och får stå i kö. Han lever och ser lokalen med alla stolar uppradade. Tankarna snurrar. Han kommer fram, får säga sitt personnummer och första frågan, vad är det för biverkningar? Trots att han antagligen har bättre koll än henne. Hon svarar och han ställer följdfrågan. Hur är det med kvävning? Kan det bli att man får svårt att andas. Hennes svar lugnade inte ner honom. Det har jag aldrig hört talas om.

Han får sätta sig på en stol med alla andra och vänta kvarten. Ingen spyr, ingen tappar armen, ingen dör. Det mest händelserika är ett en person vänder på sin stol och har ansiktet emot den bakom. De var antagligen i sällskap och personen bakom behövde det. Maken är ganska lugn denna kvarten. Han har alla armar och är inte nedblodad när han kommer ut. Och han lever.

Nu fortsätter det. Han kör hem. Trots att han inte mår bra. För nu mår han väldigt dåligt. Han har svårt att andas. Måste vara sprutan. Han inser igen att han har panikångest och lugnar sig. Detta pågår några dagar. Det värsta som hände var att han var öm (om du frågar honom så gjorde det ONT) i armen. Han har också haft lite svårt att sova för han har haft ont i lederna. Som självklart beror på sprutan och inte att vi har haft över trettio grader och han inte är femtio längre.

Det ska bli spännande att se hur han reagerar när jag tagit sprutan. För han ska följa med och sitta i bilen och vänta. Det har han redan meddelat. För det kanske är jag som kommer börja spy och armen trillar av på.

Hur har det gått för dig? Har du tagit sprutan/sprutorna? Vi har flera roliga tillfällen kvar både på maken och på mig. För andra gången så är det andra symptom som dyker upp efter sprutan. Det ska bli spännande och se hur vi ska dö den gången.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.