Kategori: Hälsa

Vaccinet börjar närma sig för mig. Det känns bra. När maken skulle ta sin första dos tyckte han inte att det kändes så bra. Det var en självklarhet för honom att han skulle ta. Problemet är, ska vi säga, hans anlag för paranoia. Jag längtar till min spruta. Det gjorde inte maken. Ju närmare det kom desto jobbigare blev det.

Maken har ju så klart koll på alla biverkningar som kan bli. Han började bli lite spattig här hemma dagen då det var dags. Han frågar om jag kan följa med. I bilen självfallet. Jag svarar att det kan jag. Så frågar jag frågan som jag inser att att det borde jag inte gjort så fort den påbörjades. Du vet att man ska sitta och vänta en kvart efter sprutan?

Hans ögon! Varför då? Är det för att se om man kvävs? Är det för att man kan få biverkningar omgående. Jag svarar att det är inte för att se om du kvävs. De vill bara ha koll på din arm så sprutan tagit rätt. Jag kan säga att det lugnade honom inte.

Vi sitter i bilen. Han kör (alltid) jag sitter bredvid. Han har alla symptom man kan ha för Covid-19. Framför allt så kan han inte andas riktigt. Han får fram att man ska inte ta sprutan om man har Covid-19.. Då ska man avboka sin tid. Jag fnissar och säger att det är svårt att hålla sig på hans sida med omtanke eftersom han är en dramaqueen. Han inser att han har en panikångestattack och kan börja andas igen.

Vi kommer fram. Han måste gå ensam in. På vägen in så ser han framför sig hur alla dör där inne. De får sprutan och väntar på att få gå, men ingen går. Alla börjar kaskadspy blod. Samtidigt som det sprutar blod från alla andra öppningar också. genom öronen, från baken. Det rinner blod ur ögonen. Innan de faller ner och dör så ramlar armen av.

Han kommer in och får stå i kö. Han lever och ser lokalen med alla stolar uppradade. Tankarna snurrar. Han kommer fram, får säga sitt personnummer och första frågan, vad är det för biverkningar? Trots att han antagligen har bättre koll än henne. Hon svarar och han ställer följdfrågan. Hur är det med kvävning? Kan det bli att man får svårt att andas. Hennes svar lugnade inte ner honom. Det har jag aldrig hört talas om.

Han får sätta sig på en stol med alla andra och vänta kvarten. Ingen spyr, ingen tappar armen, ingen dör. Det mest händelserika är ett en person vänder på sin stol och har ansiktet emot den bakom. De var antagligen i sällskap och personen bakom behövde det. Maken är ganska lugn denna kvarten. Han har alla armar och är inte nedblodad när han kommer ut. Och han lever.

Nu fortsätter det. Han kör hem. Trots att han inte mår bra. För nu mår han väldigt dåligt. Han har svårt att andas. Måste vara sprutan. Han inser igen att han har panikångest och lugnar sig. Detta pågår några dagar. Det värsta som hände var att han var öm (om du frågar honom så gjorde det ONT) i armen. Han har också haft lite svårt att sova för han har haft ont i lederna. Som självklart beror på sprutan och inte att vi har haft över trettio grader och han inte är femtio längre.

Det ska bli spännande att se hur han reagerar när jag tagit sprutan. För han ska följa med och sitta i bilen och vänta. Det har han redan meddelat. För det kanske är jag som kommer börja spy och armen trillar av på.

Hur har det gått för dig? Har du tagit sprutan/sprutorna? Vi har flera roliga tillfällen kvar både på maken och på mig. För andra gången så är det andra symptom som dyker upp efter sprutan. Det ska bli spännande och se hur vi ska dö den gången.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

De små sakerna i livet. De sakerna som gör det värt det. Det är dem sakerna som jag nu tänker på. Som att kunna äta chips varje dag tillsammans med maken. Minstingen är ibland med på ett hörn. Det är en sak som gör livet lite bättre. Att kunna sitta i mammas fåtölj och äta lite chips och bara vara.

Om man äter chips varje dag så måste man tänka sig för. Det är inte hållbart att göra det. Det är en liten skål och det är istället för annat som jag inte tycker om längre. Innan kanske det varit en chokladbit till teet. Nu är det chips tillsammans med maken. Det viktiga är vår stund tillsammans när vi inte gör någonting mer än äter lite chips. Om minstingen är med så kontemplerar vi livet.

Eftersom chipsätandet varje dag bara kan berättigas under en viss begränsad tid så finns det också andra saker som gör livet bra, även nu. Som att ta hand om blommorna. Tyvärr verkar en av klematisarna från mamma ge upp. Den som blev planterad i kruka. Vet inte om det är krukan som är problemet eller något annat. Det spelar ingen roll. Att se allt annat växa ger en tillfredsställelse. Lite extra nu när jag bara kan dela det med mamma i tanken.

De senaste dagarna har det varit mer tårar. Det kommer utan förvarning också. Från att kunnat ha prata om minnen kring mamma så går det knappt längre. Det kommer tårar direkt. Då är det skönt att se det växa och tänka på mamma. Hur hon ser på och ler där hon är och vet att det blev en trädgårdsmästare av mig också. Jag har inte haft orken att dra igång något nytt. Med nytt menar jag sommarblommorna till exempel. Men det kommer. Jag ska bara andas och hitta kraften igen.

Vilket jag gör i de små sakerna. Att kunna sitta och njuta av solen på altanen medan man väntar på grillen. Eller att kunna hänga tvätten utomhus. Alla de där sakerna som faktiskt gör livet lite bättre. Att minstingen är hemma igen. Dessutom att han faktiskt vill hänga med oss och kontemplera om livet. Det är ingen liten sak. Det är stort. Jag finner styrka i att jag talar om för mina barn att jag älskar dem. Att jag också gör som japanerna och visar det med handling. För i Japan säger man tydligen aldrig, jag älskar dig. Där visar man att man älskar. Genom att laga mat eller sy ihop något trasigt eller vad som helst. Om du inte får hjälp så är du inte älskad.

Det lärde jag mig ganska nyligen. Så det är bara en passus. Det viktiga är att jag gör det. Precis som jag visade mamma att jag älskade henne. Samt sa det till henne varje dag. Mamma jag älskar dig och vi hörs imorgon. Jag säger det fortfarande, bara att det är i tanken nu. Det är en sak som jag varje dag uppskattar och är tacksam för. Min mammas styrka som hon gav till mig.

Att se hur världen slår ut i blom är en fantastisk sak som många missar för att livet snurrar i hjulet. Kom ihåg att stanna upp och lukta på blommorna. Kom ihåg att stanna upp och känn efter. Livet är bra. Det går upp och det går ner. Utan uppförsbackarna kan du inte uppskatta nedförsbackarna. Livet är bra för att du upplevt det dåliga. Annars hade du inte vetat om hur bra du har det. Kom ihåg att stanna en stund och bara andas. Det är i det lilla som vi utvecklas.

Ta hand om dig. Det gör jag just nu. Jag andas i det lilla och kan inte ta hand om mig bättre. Vi hörs imorgon.

Sömnen har förändrats. Jag sover inte mer utan det är på andra tider. Jag behöver hitta en väg framåt. Vilket är svårt. En väg skulle kunna vara att dra ner på datortid. Mest på morgonen och förmiddagen. Allt är relativt. Morgon för mig kan vara förmiddag för någon annan. Elektrikern kommer idag. Vi ska få ström ut i vårt förråd. Han sa att de kommer på förmiddagen och la till tiden kl 08.00. För mig är det morgon.

Det spelar ingen roll. Det är utomhus och påverkar inte mig idag. Grejen är att vi är olika. Jag behöver dra ner på skärmtiden (tror jag) på morgonen. Jag har haft några veckor nu när det är morgonen som jag har kunnat sova. Om jag då har min datortid då så blir det en stress. Jag få helt enkelt flytta fram den så det blir senare på dagen.

Med datortid så menar jag tiden som jag jobbar vid datorn. Att sköta de administrativa sakerna. Fakturering, mejlsvar och annat som behöver göras i jobbet. Men även bloggandet är i den tiden. Jag behöver flytta på det. Att mina inlägg kommer ut på morgonen går ju ändå. Jag får bara tidsinställa det.

Jag upplever ingen stress själv. Men kroppen är så finurlig att den har inställningar som vi inte vet om. Nu kan det vara så att jag somnar vid sju och vaknar ändå vid åtta. När jag borde vakna vid nio. Innan så har jag somnat runt sex och har vaknat vid åtta. Innan det så har jag somnat vid fyra och vaknat runt sex. Det har förflyttats. Det har det gjort under denna hektiska tid som varit den senaste tiden.

Nu när jag inte får sömnen som innan så blir det ännu svårare att fungera. Det går eftersom jag har den bästa maken. Han gör så mycket åt mig för att det ska fungera. Men allt kan han inte göra. Han har också en gräns. Jag flyttar datortiden så får vi se om det hjälper.

Begravningen närmar sig och gör sig också påmind. Jag förstår inte hur det ska kunna gå. Men det finns ju inget val.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag vet inte. Det är hela tiden. Jag vet inte. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag vet inte hur jag ska kunna sova. Jag vet inte…

Det kommer ändra sig. Sorgen kommer att klinga av. Saknaden kommer nog aldrig göra det, men sorgen kommer det. Jag tänker mycket. Jag tänker på det som varit bra men även det som inte var bra. Jag tänker för mycket. Då är det skönt att ha något att göra. Något som sysselsätter tankarna. Jag har massor att göra hela tiden. Det är inget problem för mig att ha något att sysselsätta mig med.

Problemet är vilan. Att jag behöver få vila. Nu är det svårt att vila utan att sova. För jag tänker hela tiden. Även om jag tänker på bra saker så får jag inte vila. Om man sover i genomsnitt fyra timmar (som varit mindre under de senaste månaderna) så måste man vila. Jag behöver vila på dagen och natten. Att vara vaken och vila ger inte samma effekt som att sova och vila.

Igår laddade jag ner en massa olika spel. Jag har inte spelat på flera år. För att inte varva upp hjärnan med skärmtid i onödan. Men nu tänkte jag att jag kan ha den för att sluta tänka. Jag får se om teori fungerar. Kanske att jag också blir så trött av det att jag kan stänga av hjärnan. Idag ska det städas. Jag behöver ordna inför årsmötet i äldsta sonens bostadsrättsföreningen. Som är den 7 och 8 maj. Mammas begravning är den 7 maj.

Idag får vi se hur det blir med vilan. Det kommer att spelas och vi får se om det hjälper. Våran kåpa blev fin hur som helst.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon

Igår hände absolut ingenting. Jag vilade mycket. Jag hade saker som skulle göras. Som att gå till tandläkaren. Mottagningen ringde på morgonen vid åttatiden och avbokade. Tandläkaren var sjuk. Om två veckor gör vi ett nytt försök. Min kropp tackar tandläkaren. För vilan var behövlig.

Jag låg i soffan i stort sätt hela dagen. Tung i hela kroppen. Kanske inte så konstigt. Jag har inte kunnat vila som jag behöver. Idag ska jag åka till mamma och vara med på två möten. Så att vila igår var nödvändigt. Mycket skönt att det också blev så. Självklart pratade jag med mamma (hon lyssnade). Det går inte framåt men är väl stabilt. Vi får se hur det är när jag kommer idag.

Att göra ingenting är en konst. Fast när kroppen talar om att den inte orkar lyfta sig själv så blir det liksom lättare att vara still. Problemet är att jag går till tandläkaren (som exempel) fast det inte är bra. Jag hade inte avbokat. Ibland så blir vi omhändertagna. Kanske för att jag var så arg igår. Idag är jag inte lika arg längre. Kroppen har fått återhämta sig. Munsåret verkar ha avtagit. Det är det andra på kort tid. När jag får munsår så borde jag vilat tidigare.

Jag har inget att skylla på heller. Jag är för dålig på att prioritera mig själv när andra behöver hjälp. Så är det och kommer antagligen fortsätta att vara så. Nu ska jag låta bli att gnälla. Igår hände absolut ingenting och det var bra. Soffan på altanen kommer att bli ihopsatt. Jag kommer att baka. Bara inte igår och inte idag.

Idag är den viktigaste punkten mamma. Att se hur hon mår. Kanske mindre sk.t och pannkaka. Kanske bara en av de två.

Ta hand om dig. Jag gör mitt bästa med att ta hand om mig och mamma just nu. Vi hörs imorgon.