Kategori: Hälsa

Idag ska jag åka på mitt läkarbesök. För att se att jag är frisk. Mina symptom har inte avtagit men idag ska jag testa mig. Får kanske inte svar idag men får hur som helst prata med läkaren. Det blir bra. Jag är så tacksam för att jag bor i Sverige.

Igår var jag hos mamma. Jag lagade lite kläder åt henne. Vi hade bestämt det. Jag skulle komma vid lunch så att hon fick ligga och vila på maten medan jag sydde. Så blev det också. Men igår så sov hon i en och halvtimma efter lunchen. Det brukar hon inte göra. Sedan var det fika och änne mer var fel. Hon hade svårt att andas. Hon kunde inte dricka eller äta. Det slutade med en sådan här.

Mamma fick åka ambulans och jag fick åka bil. Jag hann fram först eftersom jag inte skulle lasta in en bår. Det jag lastade in var en symaskin. Lite lättare än att spänna fast en bår med en människa på. Jag fick vara med för att mamma inte kunde prata. Mindre än vanligt, inte ens svar med ja och nej. Jag blev ombedd att följa med av den anledningen. Och det gjorde jag gärna.

Jag hade inte skrivit detta inlägget om det inte vore för allt som hände. Och jag menar inte med mamma. Mamma har lunginflammation samt eventuellt en urinvägsinfektion. Hon hade hög feber när hon kom in men när jag åkte ett antal timmar senare så var febern borta. Mamma är stabil och kvar för observation tills hon är utan intravenös antibiotika. Nu kan vi lämna mamma och övergå till alla idioter som finns. Och anledningen till inlägget.

Hur kan det finna vuxna människor som super sig fulla när det pågår en pandemi? Hur finns det människor som utsätter sig för risker när det pågår en pandemi? Att vara sjuk är ingen rättighet när man orsakar den själv. Eller? På akuten så behövde mamma hjälp av fem personer. Det avtog till att bli en eller ingen. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla mig ur vägen. Jag sa att jag var tacksam för deras arbete och jag hoppades att folk skötte sig så deras jobb blev lättare.

Alla vände på huvudet med uppgivna blickar. Alltså den synen. Uppgivenheten i hur människor beter sig. Jag fick flera dåliga exempel på vad man inte förväntas göra i en pågående pandemi. Att orka härda ut. Och då dessutom i skyddsutrustning som inte hjälper arbetet praktiskt. Den hjälper för skydd men inte roligt att behöva ha den på sig när man arbetar, helt klart.

Mamma ansågs som smittad när hon kom in. För hon hade symptom på Covid. Ingen som kom in på mammas rum fick gå ut därifrån med förkläde på sig. Allt skulle bytas innan de fick gå in i nästa rum. Att också hinna tänka på alla momenten i ett akut läge. Jag är imponerad och tacksam för att jag bor i Sverige. Alla får hjälp. Även om jag är arg på idioterna så är det deras rättighet att få hjälp.

Om vi inte hade isolerat oss, hur hade blivit då? Då har ju ändå hälften av Sverige (känns det som) börjat strunta i restriktionerna. Men andra halva isolerar sig. Om alla hade struntat i allt, hur hade det då varit på våra sjukhus? Många hävdar att detta inte är så farligt. Att det inte är någon överdödlighet. Det kanske stämmer, men hur hade det varit om vi inte haft restriktionerna? Hur hade dödligheten sett ut då?

Även om du kanske inte dör så tror jag inte du är så intresserad av att ha diarré i ett års tid. Det är en risk. Du kan jobba och leva ditt liv men med risk att du bajsar på dig lite då och då. En annan blev av med smak och lukt. Han har fortfarande inte fått tillbaka lukten. Det har också snart gått ett år. Det är en risk. Så även om du inte dör så kan du få en massa biverkningar. Allt detta har vårdpersonalen blivit extra utsatt för. De som vårdat alla sjuka har så klart också blivit sjuka. De dog inte men lever med biverkningarna.

Jag hoppas att fler tänker sig för. Det kommer en påsk snart. Norge har visar gott föredöme som förbjuder all utskänkning under påsken. För alkoholen bidrar bara negativt till detta. Du har högre risk för att bli sjuk av viruset. Det finns det forskning på. Men något som ingen behöver läsa i en rapport är att vettet försvinner när man dricker alkohol. Och vettet behövs för att inte hamna på akuten.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

I flera månader har det varit en väldigt hektiskt tid. Min kropp börjar tröttna på mig nu. Fast när det varit som det varit så finns det inte så mycket alternativ. Jag har avsagt mig allt som gått att avsäga sig. Vissa saker går inte att säga nej till. Så även om jag hjälper en ensam människa med att flytta till ett äldreboende så kan jag inte sluta hjälpa min äldsta son. Jag kan inte heller pausa en inplanerad renovering. Eller låta bli att besöka min mamma. Allt annat har blivit nej eller senare på.

Ändå så sitter jag här med munsår. Som maken ryggade tillbaka för igår när han skulle pussa mig. Det blev kindpuss. I tisdags började det att komma. Jag kände det på måndagskvällen, fast ändå inte. Om jag varit mig själv hade jag känt det. På tisdag morgon var det ett faktum. Då förstod jag att jag hade känt det kvällen innan, utan att förstå. När det känns så syns det inte. Det gjorde det på kvällen. Det växte till sig fint under dagen.

Igår var det som värst. Idag har det torkat till och gör inte så ont. Sedan har vi urinvägarna som inte är bra men det jobbigaste nu är nog min psoriasis. Symptomen släpper inte. Jag smörjer och smörjer men det spelar ingen roll. Och det beror på att kroppen är för stressad. Den orkar liksom inte.

Trots att jag nu alltså återhämtar mig hela tiden så hjälper det inte. Om jag gjort något så har jag en dag när jag inte gör någonting. Jag pratar inte ens i telefon. Eller mamma pratar jag med, varje dag oavsett vad jag gör. Igår var det allt jag gjorde. Jag pratade med mamma och vi tillsammans gick en promenad i min trädgård. Luftlöken är på gång. Så glad för det. Ännu gladare för Hortensian som knoppat sig. På den som min expert inte trodde skulle klara sig. Jag köpte en till på hösten som jag bara satte ner i gräsmattan. Den ser inte lika glad ut.

Jag konstaterade att det var mycket på gång och jag behöver rensa bort det gamla där det nya år på gång. Hade jag varit frisk så hade jag kunnat göra det efter mitt och mammas samtal. Men så är det inte. Jag behöver säga nej och återhämta mig. Idag behöver jag också ta det lugnt men mamma ska få ett besök. För hon är inte den mest positiva i hela världen just nu. Hoppas besöket piggar upp lite idag. I värsta fall blir hon glad när vi kommer. I bästa fall så är hon glad även när vi går.

Att ha energi i huvudet och veta att kroppen i klarar av det är tufft. Att behöva säga nej när man egentligen inte vill. Det är jobbigt. Men jag är glad att jag har ett fungerande kök. Jag är glad att jag orkar laga mat. Jag är glad och tacksam för min familj och mina vänner. Även om jag behöver återhämtning så är jag glad. Glad för att jag behöver återhämtning och inte sjukhusvistelse med cancer som ska behandlas. Ett steg i taget.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har inte börjat ännu. Jag vill så gärna prova yoga. Nu är det många år som det gått utan att jag provat. Pandemin kom och störde. Vi hade bestämt jag och en vän att vi skulle göra det tillsammans. Åka iväg och prova på över en helg. Men det blev inget med det. Jag har fortfarande inte provat. Min kära vän är mycket modigare än mig så hon har ny börjat göra yoga.

Jag är organiserad som person. Jag kollar igenom vad som finns. Jag sorterar upp det efter skala. Jag gör ett schema och så vidare. Denna gången har jag inte gjort något. Inte efter att vi letat efter en helg dit man kan åka. Jag har inte tittat på olika sorter. Jag har inte tittat på olika övningar. Jag har inte gjort något. Jag vet inte vad som är bäst att börja med. Jag vet ingenting.

Detta är inte riktigt likt mig. Det är något med yoga som gör att jag inte kommer igång. Nu när allt är klart (för mig) med flytt och kök så finns det tid igen. Tid för att komma igång med träningen. Jag har inte tränat på många månader. Vilan tar alldeles för mycket tid för att kunna göra flera saker. Flytt och kök tog den tid som var kvar (och lite till) efter vilan. Maken har lite pyssel kvar med köket. När han kommit så långt som till listerna så har jag också lite målning. Men annars är det hans uppgift nu.

Jag behöver komma igång med träningen. För att trötta ut kroppen fysiskt och inte bara mentalt. Jag vet inte varför, eftersom jag inte kan något om yoga, men jag tror att yoga skulle vara väldigt bra för just mig. Jag har fått för mig att yoga är bra för att kunna sova. Kanske för att det är det enda som jag inte har provat med sömnen. Att träna, motion och styrketräning, det fungerar inte för att få sova. Varken högintensiv, intervall eller lågintensiv.

Har du något som du kan rekommendera till en nybörjare? En rädd sådan (uppenbarligen). Helst skulle jag vilja prova det hemma. Både för att jag är rädd och att ett virus härjar. Så den där med bastu går bort. Även om vi har bastu så är den så liten att jag får plats sittande men inte mer. För den delen så går den bort ändå, för här omkring finns ingen sådan yoga att åka till. Vad ska jag prova?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När man en gång har fått ett cancerbesked så blir det svårt att tänka att man inte man inte kan få det igen. Jag har missat årets kontroll. Det skulle varit i januari. Jag fick beskedet i december. Opererades två veckor senare precis innan Nyårsafton. Årliga kontrollen i januari. Jag har fått tid. Det var jag som avbokade. Mest för att jag skulle åka en dryg timma och det tyckte jag inte var så smart i virustider.

Jag har en ny tid. Jag har en annan tid också. En tid för träff med läkaren. Jag är ju inte klar med operationerna. Jag ska återställas. Jag har till exempel ingen bröstvårta på det opererade bröstet ännu. Det har fördröjts på grund av pandemin. Vilket är förståligt. Det är inget livshotande. Men nu har jag fått en tid. En tid för att kolla det fysiska. Då ska jag också göra mammografin. Det tyckte vi var smart att minska på antalet besök för att hålla nere smittspridningsriskerna.

Nu vet jag inte om det var så smart. Jag har haft ont i det friska bröstet. Jag har haft det ett tag och har inte tänkt på det. Det har inte varit något som stört, eller fel ord det har inte varit något som känts tillräckligt mycket. Så jag har intet tänkt på det. Nu tänker jag på det. Kanske för att man har fått ett besked en gång med cancer. Kanske för att det gör tillräckligt ont. Det behöver verkligen inte vara cancer. Men tanken finns där.

Förra gången visste jag direkt att det var cancer. Så fort jag kände knölen. Då sa jag till maken att jag måste kolla upp denna för det är cancer. Denna gången känner jag inte så. Bara att tanken finns där. Symtomen är för mycket, bland annat cancer. Varm hettande känsla som gör ont. Inte allt på en gång hela tiden. Men den ömmande känslan har nu bestämt sig för att vara hela tiden i olika mycket grad.

Jag har tiden i slutet på mars. Eller tiderna. Jag har konsulterat om det och vi kom fram till att det är bra om jag kan få screening svaren samma dag som jag då är på besöket. Vilket jag kan om jag ska träffa läkaren efteråt. Annars måste jag vänta på att få svar via posten eller via 1177.se. Om det är ett cancerbesked så är det inte där alls. Då kommer ett samtal som bokar en tid för att få beskedet. Där de uppmanar till att man inte kommer ensam.

Nu går jag redan med tanken så att slippa extra väntetid blir ju skönt. Som jag skrev förra gången visste jag redan. Då var det inte samma väntan. Det blev liksom bara en bekräftelse på varje steg som gjordes. Först mammografi som blev biopsi. Som blev en ytterligare biopsier. För så klart kan man inte göra på mig som på andra. Det skulle borras igenom hela bröstet med en särskild nål som var lång som en sticka och lika tjock som mitt lillfinger. Jag överdriver tjockleken, men inte långt ifrån. Jag har bild på den för att det var så absurt hur stor den var. Hade jag valt att visa den så hade känsliga tittare behövt varnats. Jag väljer bort att visa den.

Det blev bekräftelser på att jag hade rätt. Jag hade cancer. Så när jag fick beskedet blev jag inte chockad. Maken blev, för han hade inte trott på mig. För honom blev det ett jättejobbigt besked. För mig blev det bara, vad gör vi nu. Hur fixar vi detta? Denna gången vet jag ingenting. Denna gången är det antagligen ingen cancer men tanken finns där. Jag har haft cancer innan. Det är inget ovanligt att cancer kommer tillbaka. Tanken finns där.

Denna gången är maken cool. Han säger bara att du hade vetat. Du visste förra gången och denna gången vet du inte. Då har du inte cancer. Du har alltid haft rätt med saker som gäller din kropp. Du har alltid talat om för läkarna vad som är felet innan de har kollat dig. Det läkarna har bidragit med är läkemedlet eller lösningen. Förra gången hade maken tanken. Inte så mycket oro. Mest en tanke på tänk om.

Jag har haft det innan och det löste sig. Jag löser det igen om det skulle vara så. I slutet på mars så har jag förhoppningsvis slut på tanken och ett: Allt ser bra ut på mammografin.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har alltid jobbat i den farten som jag har haft ork till. Jag har vilat så mycket jag behövt för att orka. Jag har nog också jobbat mer än genomsnittet. Utöver att jobba såhär jag också haft arbete på fritiden i ideella uppdrag. Jag har gjort så mycket jag orkat och vilat så mycket jag har behövt. Det har varit olika med hur mycket jag har behövt vila. Jag har dock alltid sovit mycket. Det har kunnat varit kortare perioder med lite sömn men då har jag behövt mycket vila efteråt.

Idag är ingen skillnad. Jag jobbar precis i den farten som jag orkar. Jag vilar så mycket jag behöver för att orka. Jag har kvar ideella uppdrag som jag gör så mycket jag orkar med. Det är ingen skillnad. Jag gör så mycket jag orkar. Skillnaden ligger i att jag orkar inte så mycket idag. Skillnaden ligger i att jag får inte sova smycket jag behöver. Skillnaden ligger i att jag kan inte styra när jag ska sova.

Jag har aldrig haft problem med att sova. Kanske därför jag har kunnat ha ett högt tempo. Jag har haft mycket sömn varje natt. Förutom de där kortare perioderna med mindre sömn. Om man slår ut vad jag gjort de senaste åren med mina tidigare år i yrkesliv så kanske jag är på genomsnittet nu. Jag vet inte. Men jag jobbar så mycket jag har ork och kraft till. Även om kroppen har ork ibland så kan det vara så att hjärnan inte är med mig. Sömnbrist påverkar kroppen på många olika sätt.

Men jag gör ändå precis det jag orkar. För tillfället så är det att finnas privat och för familjen. Jobbandet med inkomstbringande saker är inte speciellt prioriterat. Jag måste snart börja prioritera det dock. Jag vet inte hur det kommer bli att bara orka jobba och inget mer. Att inte orka med sin familj. Det känns tufft i tanken. Jag har de senaste dagarna velat baka. Jag är så oerhört sugen i huvudet på att baka. Det är så länge sedan nu. Men kroppen säger att jag inte kan baka. Kroppen vill bara vila.

Om jag inte ens orkar baka. Hur ska jag orka skapa inkomstbringande aktiviteter? Hur ska det finnas möjlighet till att göra båda? Men jag gör fortfarande precis allt vad jag kan för att göra så mycket jag kan. Jag har inte förändrats, bara omständigheterna.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon,

Idag måste vi hinna med en tur ute också. Det är underbart med strålande sol, snö och massa minusgrader. Det är årsmötestider, så utöver all renovering och flytt så är det en del ordnande med årsmöten också. Inte bara ett heller. Jag är väldigt glad att vi lever i ett demokratiskt land. Tänk vad vi kan påverka själva.

Men vädret är viktigast idag. Det har varit och är lite mycket just nu så att hinna med vädret idag är ett måste. Vi ska åka och flytta ett stort skåp också. Minstingen jag och maken ska göra det. Vi har ingen aning om vart vi ska gör av det men det måste ut från lägenheten som min vän flyttar ifrån. Då kommer vi också få lite sol på oss.

Maken har hunnit med att vara på affären och handlat. Allt för att inte vara i trängsel med andra. Så han har redan hunnit med en tur i solen. Jag har än så njutit av solen på insidan. Med en varm vetekudde som sällskap. Idag tror jag att infektion kommer försvinna. Måste bara se till att vara varm sedan när vi flyttar och på promenaden i kylan.

Nu lyser den än starkare på oss. Solen. En varm kopp te. Datorarbete och väremkudde en stund till. Sedan blir det lunch och kroppsarbete.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Utan sovmorgon får det bli långsam start. För sömnen är ungefär densamma oavsett när. Idag blev det en lång morgon. Det började med te på sängen. Inge frukost på sängen än (hoppas jag). Jag har varit utan min frukost på sängen nu i sju veckor. Det är lång tid, att vara utan kök. För jag kan inte gnälla över att jag inte fått frukosten serverad på sju veckor. Inte när jag fått den serverade i femton år innan. Varje dag.

Men jag saknar min frukost på sängen. Det är oerhört behagligt att starta dagen så. Att kunna förbereda kroppen på att snart behöver du stiga upp. Särskilt under tiden som min sömn har varit för kort under natten. Då vill kroppen ännu mindre stiga upp. Och att då få göra det lite långsamt har hjälpt. Idag har vi haft en sådan dag. Både maken och jag. Fast med te och kaffe utan frukosten till.

Frukosten blev där nere som vanligt. Dock i lite större kaos än innan. Minstingen har kommit hem igen. Så nu har vi inte hans rum (kök) att tillgå längre. Så klart har jag hellre honom här än att jag kan använda hans rum. Fast det är knappt två veckor som han velat komma hem och det inte har varit så möjligt. Han har varit välkommen men han har avstått för han har sett att det inte varit så bra. (Kanske också att han inte varit så sugen på all färdigmat som stått på menyn.)

Försök att laga mat i det köket. Ingen bänkyta. Ingen aning om varit grejerna är. Minstingen ville experimentera lite och kom ut och efterfrågade vissa köksredskap. Visst, har jag det. Du får gärna låna… om du hittar den. Just det, ni har ju inget kök! Vi har ett kök men det är inte i bruk. Än. Kylen används nu för mjölken till teet. Men den ska ut igen och kopplas in med vatten. Elen behöver ändras så först nästa vecka någon gång kan den användas fullt ut.

Idag ska vi antagligen få till en spishäll. Jag hoppas och håller tummarna. Kanske att den inte blir fogad. Men det borde gå att använda den ändå. Tills imorgon eller en dag till, innan fogen är på plats. Fläkt saknas också. Ett steg i taget. Och idag blev det långsam morgon både för mig och maken. Maken behöver den nog mer än mig just nu. Han börjar bli sliten av allt hantverkande. Och på det inte ha ett kök där man kan få riktig mat.

Solen har börjat skina på oss. Efter att det började grått. Vi har haft strålande solsken i flera dagar. Och det är så skönt med ljuset. På snön. Som knarrar så härligt på promenaderna. Jag hoppas du också har en fin dag. Som passar dina behov och det är du som bestämmer takten.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har berättat om det innan. Nu kommer en av nattens drömmar. Det är super konstigt. Och det hoppar inte så där som det brukar göra i drömmar. Utan följer en tråda hela vägen.

Jag jobbar tillsammans med en kollega. Jag vet inte vad vi gör men vi hanterar mycket papper. Vi har ett antal anställda varav en heter Tomas Good. Drömmen utspelar sig på engelska. Han är ganska nyanställd. Han jobbar för tillfället med att ta in anställningsansökningar. Jag sållar ut för intervjuer och ber Tomas om att ta bort annonsen. För nu har vi så många bra att välja mellan.

Jag berömmer honom för hans goda arbete. Jag frågar honom hur han mår. Om han trivs på jobbet. Han svarar lite slingrade och vi återgår till uppgiften. Det är nu snart juni och jag trodde annonsen skulle sluta gälla i mitten på juni och Tomas säger att den är ute till mitten på juli. Så den måste definitivt tas bort eftersom vi kommer hitta en bra att anställa av de som har intervjuats och som ska intervjuas.

Jag frågar igen om han mår bra. Han tittar mig djupt i ögonen och svarar att: alla is good. Och ett jättekonstigt leende. Jag ryser och känner att något är väldigt fel. Sedan går Tomas Good hem. Han slutar för dagen. Jag pratar med min kollega om att jag tror att det är något som har hänt Mr Good. Att han inte mår bra men att han inte vill berätta något. Jag tror att det är för att han är ny och inte är trygg med vad han kan säga.

Min kollega ger mig då två papper. Ett där han ska få sparken för att han misskött sig och inte tagit bort annonsen. Ett där han ska få sparken för att han har mördat en person. Jag blir jättearg och säger till henne att vi kan ju inte säga upp honom för att han inte tagit bort annonsen när vi inte ens bett honom. Och mördat någon det har han inte.

Då visar hon en film. I början är den jättesuddig. Och förövaren har ryggen emot kameran. Det är en man som försöker skära halsen av en annan man. Kniven är jätteslö och han får skära och skära. Det var hemskt att se. TIll slut får han igenom kniven och blodet forsar. Allt är jättesuddigt. När han kämpat med att skära och mannen som gjort motstånd så har han kommit i profil några gånger. Det skulle kunna vara Tomas Good men bilderna är för suddiga för att man skulle kunna vara säker.

Men så lyckas han till slut. Mannen slutar göra motstånd och förövaren vänder sig mot kameran och bilden blir kristallklar. Det är Tomas Good. Jag blir förfärad och min kollega frågar om jag fortfarande tycker att vi inte ska säga upp honom. Jag håller med om uppsägningen. Och frågar om dörren är låst. Vet vi att han gått hem. Har han hört oss och filmen. Vet han att vi vet?

Min kollega går iväg för att hämta något samtidigt som hon säger att det är ingen fara, dörren är låst. När hon är ute ur rummet så kommer Tomas Good. Han brottar ner mig på golvet och tar fram kniven. Nu är den inte slö längre. Kanske han lärde sig något från tidigare. Han hugger mig tretton-fjorton gånger i bröstet. Jag ligger på golvet med honom över mig. Jag känner hur livet rinner ur mig med blodet.

Jag ligger och väntar på att min kollega ska komma in. Jag hoppas på att hon ska skjuta honom. Tomas flåsar av ansträngningen men gör inget mer. Efter ett tag så kommer min kollega och ropar efter mig. Då jag ligger på golvet så döljs jag av en halv bokhylla. Jag säger med gurglande svag röst. Skjut honom…

Sedan dör jag. Jag vet inte inte vad som händer sedan. Jag känner mig tillfreds med att min kollega kommer klara sig. Men inte om hon skjuter honom eller bara slår ner honom och får fast honom till polis kommer. För jag är död. Då vaknar jag.

Det är så konstigt. Man brukar aldrig dö i drömmar. Man vaknar innan det händer. Jag vet inte varför jag har sådana här drömmar. Eller varför de är så tydliga och följer en tidslinje. Inget hoppande eller annat. Det som är som vanligt är att jag inte vet vad vi jobbar med, eller vem min kollega är. Bara att det är en kvinna. Så brukar det ju vara i drömmar. Men inte det andra.

Sedan låg jag vaken länge. Nära maken för att känna att jag lever. När jag somnade nästa gång så var jag ungdomsledare i kyrkan och vi skulle ut på läger. Problemet vara tt någon hörde att jag var lite hes. Jag skulle kunna berätta den drömmen också ingående. Men jag låter bli det. Jag kan berätta att jag inte dog i den hur som helst. Och mamma hade inte covid-19 heller. I drömmen alltså. Så jag borde inte kunnat ha det heller, med tanke på hesheten.

Har du drömt någon gång att du blivit dödad? Och att du dött. Skönt att veta att man lever när man vaknar. Kanske det som är syftet. Jag vet inte, det är bara så konstigt. Kanske för att jag skrev om att vi har det ganska tråkigt just nu. Kanske för att jag skrev att jag inte har så mycket att berätta. Jag vet inte. Men konstiga drömmar det har jag varje natt. Det är dock första gången jag dör.

Ta hand om dig. Så hörs vi imorgon.