Kategori: Hälsa

De små sakerna i livet. De sakerna som gör det värt det. Det är dem sakerna som jag nu tänker på. Som att kunna äta chips varje dag tillsammans med maken. Minstingen är ibland med på ett hörn. Det är en sak som gör livet lite bättre. Att kunna sitta i mammas fåtölj och äta lite chips och bara vara.

Om man äter chips varje dag så måste man tänka sig för. Det är inte hållbart att göra det. Det är en liten skål och det är istället för annat som jag inte tycker om längre. Innan kanske det varit en chokladbit till teet. Nu är det chips tillsammans med maken. Det viktiga är vår stund tillsammans när vi inte gör någonting mer än äter lite chips. Om minstingen är med så kontemplerar vi livet.

Eftersom chipsätandet varje dag bara kan berättigas under en viss begränsad tid så finns det också andra saker som gör livet bra, även nu. Som att ta hand om blommorna. Tyvärr verkar en av klematisarna från mamma ge upp. Den som blev planterad i kruka. Vet inte om det är krukan som är problemet eller något annat. Det spelar ingen roll. Att se allt annat växa ger en tillfredsställelse. Lite extra nu när jag bara kan dela det med mamma i tanken.

De senaste dagarna har det varit mer tårar. Det kommer utan förvarning också. Från att kunnat ha prata om minnen kring mamma så går det knappt längre. Det kommer tårar direkt. Då är det skönt att se det växa och tänka på mamma. Hur hon ser på och ler där hon är och vet att det blev en trädgårdsmästare av mig också. Jag har inte haft orken att dra igång något nytt. Med nytt menar jag sommarblommorna till exempel. Men det kommer. Jag ska bara andas och hitta kraften igen.

Vilket jag gör i de små sakerna. Att kunna sitta och njuta av solen på altanen medan man väntar på grillen. Eller att kunna hänga tvätten utomhus. Alla de där sakerna som faktiskt gör livet lite bättre. Att minstingen är hemma igen. Dessutom att han faktiskt vill hänga med oss och kontemplera om livet. Det är ingen liten sak. Det är stort. Jag finner styrka i att jag talar om för mina barn att jag älskar dem. Att jag också gör som japanerna och visar det med handling. För i Japan säger man tydligen aldrig, jag älskar dig. Där visar man att man älskar. Genom att laga mat eller sy ihop något trasigt eller vad som helst. Om du inte får hjälp så är du inte älskad.

Det lärde jag mig ganska nyligen. Så det är bara en passus. Det viktiga är att jag gör det. Precis som jag visade mamma att jag älskade henne. Samt sa det till henne varje dag. Mamma jag älskar dig och vi hörs imorgon. Jag säger det fortfarande, bara att det är i tanken nu. Det är en sak som jag varje dag uppskattar och är tacksam för. Min mammas styrka som hon gav till mig.

Att se hur världen slår ut i blom är en fantastisk sak som många missar för att livet snurrar i hjulet. Kom ihåg att stanna upp och lukta på blommorna. Kom ihåg att stanna upp och känn efter. Livet är bra. Det går upp och det går ner. Utan uppförsbackarna kan du inte uppskatta nedförsbackarna. Livet är bra för att du upplevt det dåliga. Annars hade du inte vetat om hur bra du har det. Kom ihåg att stanna en stund och bara andas. Det är i det lilla som vi utvecklas.

Ta hand om dig. Det gör jag just nu. Jag andas i det lilla och kan inte ta hand om mig bättre. Vi hörs imorgon.

Sömnen har förändrats. Jag sover inte mer utan det är på andra tider. Jag behöver hitta en väg framåt. Vilket är svårt. En väg skulle kunna vara att dra ner på datortid. Mest på morgonen och förmiddagen. Allt är relativt. Morgon för mig kan vara förmiddag för någon annan. Elektrikern kommer idag. Vi ska få ström ut i vårt förråd. Han sa att de kommer på förmiddagen och la till tiden kl 08.00. För mig är det morgon.

Det spelar ingen roll. Det är utomhus och påverkar inte mig idag. Grejen är att vi är olika. Jag behöver dra ner på skärmtiden (tror jag) på morgonen. Jag har haft några veckor nu när det är morgonen som jag har kunnat sova. Om jag då har min datortid då så blir det en stress. Jag få helt enkelt flytta fram den så det blir senare på dagen.

Med datortid så menar jag tiden som jag jobbar vid datorn. Att sköta de administrativa sakerna. Fakturering, mejlsvar och annat som behöver göras i jobbet. Men även bloggandet är i den tiden. Jag behöver flytta på det. Att mina inlägg kommer ut på morgonen går ju ändå. Jag får bara tidsinställa det.

Jag upplever ingen stress själv. Men kroppen är så finurlig att den har inställningar som vi inte vet om. Nu kan det vara så att jag somnar vid sju och vaknar ändå vid åtta. När jag borde vakna vid nio. Innan så har jag somnat runt sex och har vaknat vid åtta. Innan det så har jag somnat vid fyra och vaknat runt sex. Det har förflyttats. Det har det gjort under denna hektiska tid som varit den senaste tiden.

Nu när jag inte får sömnen som innan så blir det ännu svårare att fungera. Det går eftersom jag har den bästa maken. Han gör så mycket åt mig för att det ska fungera. Men allt kan han inte göra. Han har också en gräns. Jag flyttar datortiden så får vi se om det hjälper.

Begravningen närmar sig och gör sig också påmind. Jag förstår inte hur det ska kunna gå. Men det finns ju inget val.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag vet inte. Det är hela tiden. Jag vet inte. Jag vet inte vad som händer. Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag vet inte hur jag ska kunna sova. Jag vet inte…

Det kommer ändra sig. Sorgen kommer att klinga av. Saknaden kommer nog aldrig göra det, men sorgen kommer det. Jag tänker mycket. Jag tänker på det som varit bra men även det som inte var bra. Jag tänker för mycket. Då är det skönt att ha något att göra. Något som sysselsätter tankarna. Jag har massor att göra hela tiden. Det är inget problem för mig att ha något att sysselsätta mig med.

Problemet är vilan. Att jag behöver få vila. Nu är det svårt att vila utan att sova. För jag tänker hela tiden. Även om jag tänker på bra saker så får jag inte vila. Om man sover i genomsnitt fyra timmar (som varit mindre under de senaste månaderna) så måste man vila. Jag behöver vila på dagen och natten. Att vara vaken och vila ger inte samma effekt som att sova och vila.

Igår laddade jag ner en massa olika spel. Jag har inte spelat på flera år. För att inte varva upp hjärnan med skärmtid i onödan. Men nu tänkte jag att jag kan ha den för att sluta tänka. Jag får se om teori fungerar. Kanske att jag också blir så trött av det att jag kan stänga av hjärnan. Idag ska det städas. Jag behöver ordna inför årsmötet i äldsta sonens bostadsrättsföreningen. Som är den 7 och 8 maj. Mammas begravning är den 7 maj.

Idag får vi se hur det blir med vilan. Det kommer att spelas och vi får se om det hjälper. Våran kåpa blev fin hur som helst.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon

Igår hände absolut ingenting. Jag vilade mycket. Jag hade saker som skulle göras. Som att gå till tandläkaren. Mottagningen ringde på morgonen vid åttatiden och avbokade. Tandläkaren var sjuk. Om två veckor gör vi ett nytt försök. Min kropp tackar tandläkaren. För vilan var behövlig.

Jag låg i soffan i stort sätt hela dagen. Tung i hela kroppen. Kanske inte så konstigt. Jag har inte kunnat vila som jag behöver. Idag ska jag åka till mamma och vara med på två möten. Så att vila igår var nödvändigt. Mycket skönt att det också blev så. Självklart pratade jag med mamma (hon lyssnade). Det går inte framåt men är väl stabilt. Vi får se hur det är när jag kommer idag.

Att göra ingenting är en konst. Fast när kroppen talar om att den inte orkar lyfta sig själv så blir det liksom lättare att vara still. Problemet är att jag går till tandläkaren (som exempel) fast det inte är bra. Jag hade inte avbokat. Ibland så blir vi omhändertagna. Kanske för att jag var så arg igår. Idag är jag inte lika arg längre. Kroppen har fått återhämta sig. Munsåret verkar ha avtagit. Det är det andra på kort tid. När jag får munsår så borde jag vilat tidigare.

Jag har inget att skylla på heller. Jag är för dålig på att prioritera mig själv när andra behöver hjälp. Så är det och kommer antagligen fortsätta att vara så. Nu ska jag låta bli att gnälla. Igår hände absolut ingenting och det var bra. Soffan på altanen kommer att bli ihopsatt. Jag kommer att baka. Bara inte igår och inte idag.

Idag är den viktigaste punkten mamma. Att se hur hon mår. Kanske mindre sk.t och pannkaka. Kanske bara en av de två.

Ta hand om dig. Jag gör mitt bästa med att ta hand om mig och mamma just nu. Vi hörs imorgon.

Idag ska jag åka på mitt läkarbesök. För att se att jag är frisk. Mina symptom har inte avtagit men idag ska jag testa mig. Får kanske inte svar idag men får hur som helst prata med läkaren. Det blir bra. Jag är så tacksam för att jag bor i Sverige.

Igår var jag hos mamma. Jag lagade lite kläder åt henne. Vi hade bestämt det. Jag skulle komma vid lunch så att hon fick ligga och vila på maten medan jag sydde. Så blev det också. Men igår så sov hon i en och halvtimma efter lunchen. Det brukar hon inte göra. Sedan var det fika och änne mer var fel. Hon hade svårt att andas. Hon kunde inte dricka eller äta. Det slutade med en sådan här.

Mamma fick åka ambulans och jag fick åka bil. Jag hann fram först eftersom jag inte skulle lasta in en bår. Det jag lastade in var en symaskin. Lite lättare än att spänna fast en bår med en människa på. Jag fick vara med för att mamma inte kunde prata. Mindre än vanligt, inte ens svar med ja och nej. Jag blev ombedd att följa med av den anledningen. Och det gjorde jag gärna.

Jag hade inte skrivit detta inlägget om det inte vore för allt som hände. Och jag menar inte med mamma. Mamma har lunginflammation samt eventuellt en urinvägsinfektion. Hon hade hög feber när hon kom in men när jag åkte ett antal timmar senare så var febern borta. Mamma är stabil och kvar för observation tills hon är utan intravenös antibiotika. Nu kan vi lämna mamma och övergå till alla idioter som finns. Och anledningen till inlägget.

Hur kan det finna vuxna människor som super sig fulla när det pågår en pandemi? Hur finns det människor som utsätter sig för risker när det pågår en pandemi? Att vara sjuk är ingen rättighet när man orsakar den själv. Eller? På akuten så behövde mamma hjälp av fem personer. Det avtog till att bli en eller ingen. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla mig ur vägen. Jag sa att jag var tacksam för deras arbete och jag hoppades att folk skötte sig så deras jobb blev lättare.

Alla vände på huvudet med uppgivna blickar. Alltså den synen. Uppgivenheten i hur människor beter sig. Jag fick flera dåliga exempel på vad man inte förväntas göra i en pågående pandemi. Att orka härda ut. Och då dessutom i skyddsutrustning som inte hjälper arbetet praktiskt. Den hjälper för skydd men inte roligt att behöva ha den på sig när man arbetar, helt klart.

Mamma ansågs som smittad när hon kom in. För hon hade symptom på Covid. Ingen som kom in på mammas rum fick gå ut därifrån med förkläde på sig. Allt skulle bytas innan de fick gå in i nästa rum. Att också hinna tänka på alla momenten i ett akut läge. Jag är imponerad och tacksam för att jag bor i Sverige. Alla får hjälp. Även om jag är arg på idioterna så är det deras rättighet att få hjälp.

Om vi inte hade isolerat oss, hur hade blivit då? Då har ju ändå hälften av Sverige (känns det som) börjat strunta i restriktionerna. Men andra halva isolerar sig. Om alla hade struntat i allt, hur hade det då varit på våra sjukhus? Många hävdar att detta inte är så farligt. Att det inte är någon överdödlighet. Det kanske stämmer, men hur hade det varit om vi inte haft restriktionerna? Hur hade dödligheten sett ut då?

Även om du kanske inte dör så tror jag inte du är så intresserad av att ha diarré i ett års tid. Det är en risk. Du kan jobba och leva ditt liv men med risk att du bajsar på dig lite då och då. En annan blev av med smak och lukt. Han har fortfarande inte fått tillbaka lukten. Det har också snart gått ett år. Det är en risk. Så även om du inte dör så kan du få en massa biverkningar. Allt detta har vårdpersonalen blivit extra utsatt för. De som vårdat alla sjuka har så klart också blivit sjuka. De dog inte men lever med biverkningarna.

Jag hoppas att fler tänker sig för. Det kommer en påsk snart. Norge har visar gott föredöme som förbjuder all utskänkning under påsken. För alkoholen bidrar bara negativt till detta. Du har högre risk för att bli sjuk av viruset. Det finns det forskning på. Men något som ingen behöver läsa i en rapport är att vettet försvinner när man dricker alkohol. Och vettet behövs för att inte hamna på akuten.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

I flera månader har det varit en väldigt hektiskt tid. Min kropp börjar tröttna på mig nu. Fast när det varit som det varit så finns det inte så mycket alternativ. Jag har avsagt mig allt som gått att avsäga sig. Vissa saker går inte att säga nej till. Så även om jag hjälper en ensam människa med att flytta till ett äldreboende så kan jag inte sluta hjälpa min äldsta son. Jag kan inte heller pausa en inplanerad renovering. Eller låta bli att besöka min mamma. Allt annat har blivit nej eller senare på.

Ändå så sitter jag här med munsår. Som maken ryggade tillbaka för igår när han skulle pussa mig. Det blev kindpuss. I tisdags började det att komma. Jag kände det på måndagskvällen, fast ändå inte. Om jag varit mig själv hade jag känt det. På tisdag morgon var det ett faktum. Då förstod jag att jag hade känt det kvällen innan, utan att förstå. När det känns så syns det inte. Det gjorde det på kvällen. Det växte till sig fint under dagen.

Igår var det som värst. Idag har det torkat till och gör inte så ont. Sedan har vi urinvägarna som inte är bra men det jobbigaste nu är nog min psoriasis. Symptomen släpper inte. Jag smörjer och smörjer men det spelar ingen roll. Och det beror på att kroppen är för stressad. Den orkar liksom inte.

Trots att jag nu alltså återhämtar mig hela tiden så hjälper det inte. Om jag gjort något så har jag en dag när jag inte gör någonting. Jag pratar inte ens i telefon. Eller mamma pratar jag med, varje dag oavsett vad jag gör. Igår var det allt jag gjorde. Jag pratade med mamma och vi tillsammans gick en promenad i min trädgård. Luftlöken är på gång. Så glad för det. Ännu gladare för Hortensian som knoppat sig. På den som min expert inte trodde skulle klara sig. Jag köpte en till på hösten som jag bara satte ner i gräsmattan. Den ser inte lika glad ut.

Jag konstaterade att det var mycket på gång och jag behöver rensa bort det gamla där det nya år på gång. Hade jag varit frisk så hade jag kunnat göra det efter mitt och mammas samtal. Men så är det inte. Jag behöver säga nej och återhämta mig. Idag behöver jag också ta det lugnt men mamma ska få ett besök. För hon är inte den mest positiva i hela världen just nu. Hoppas besöket piggar upp lite idag. I värsta fall blir hon glad när vi kommer. I bästa fall så är hon glad även när vi går.

Att ha energi i huvudet och veta att kroppen i klarar av det är tufft. Att behöva säga nej när man egentligen inte vill. Det är jobbigt. Men jag är glad att jag har ett fungerande kök. Jag är glad att jag orkar laga mat. Jag är glad och tacksam för min familj och mina vänner. Även om jag behöver återhämtning så är jag glad. Glad för att jag behöver återhämtning och inte sjukhusvistelse med cancer som ska behandlas. Ett steg i taget.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.