Igår på morgonen kom ett paket. Jag stod och borstade tänderna så maken fick öppna. Det enda paket som jag väntade till dörren var snögubbar. Trots att jag var så nyfiken på mina snögubbar så fick maken öppna. Han borstade inte tänderna utan var den som var mest i närheten och tillgänglig för att öppna dörren.
Jag blev inte så glad när maken kom upp och berättade att det var arbetssaker som kom. Handskar och annat som är jättebra att ha men inte lika mycket glädje som i snögubbarna som var i paketet som aldrig kom. Maken visste inte vad jag trodde det var som kom. Maken förstod därför inte min molokna min.
När vi var redo att ge oss iväg på jobb så plingade det på dörren, igen. Döm om min förvåning när det var samma person med en annan paketleverans. Denna gången MIN paketleverans. Jag blev så glad att jag kunde stoppa mig utan säga till honom att jag var så glad för att han kom igen. Denna gången med paketet som jag trodde han skulle komma med första gången. Han log och sa att han fick samtalet precis när han lämnat oss att det fanns en paket till. Det var han nog inte lika glad över, i alla fall tills han såg hur glad jag blev när han kom igen.
Tänk att några snögubbar kan göra en så lycklig. Fast det kanske inte är så konstigt, snögubbarna är mammas och när jag utökar samlingen så är mamma med lite närmre.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.