Han är så rolig. Det går liksom inte att låta bli att skratta när han kommer igång. Lite bakgrund. Maken har varit ute och grejat med förrådet förra helgen och den helgen som varit. På veckorna så är det för lite ljus för att det ska finnas tid för hobbyverksamhet. Då är det arbete som gäller. Hur som helst han bygger vidare på helgerna.
För en tid sedan berättade jag för maken om en ung kille (28 år) som hade insjuknat i viruset. Han hade fått liknande symptom som många andra. Ont i kroppen. Feber. Hostig. Det hade inte varit så farligt. Han hade känt sig sjuk en tid. Varit isolerad. Bodde ensam. Han hade haft kontakt med sin mamma varje dag. Hon hade tyckt att allt var som det skulle hela tiden. Alltså att han var sjuk men förloppet flöt på. Till slut så började det vända. Han blev bättre.
Det var så ett antal dagar till de båda, mor och son, planerade för att han skulle återgå till jobbet. Jag antar att hon var som mamma i allmänhet, som ville hjälpa till och göra matlådor åt honom. De planerar för det. Han mår bättre. De hörs på telefon och mamma tycker att sonen andas tungt. Inget mer om det. Men som mammor gör (eller alltid borde) så oroar hon sig och ringer på eftermiddagen igen. Inget svar så hon åker dit. Och hittar honom på golvet. Mycket tragiskt och jag tog illa vid mig och därför berättade jag det för maken.
Han avled. Jag vet inte om han var avliden när mamman kom eller om det skedde senare. Det spelar ingen roll. Han är avliden och var i övrigt en frisk ung man som var på bättringsvägen. Då fick han tungt att andas. Inte så han sa något men mamman hörde det. Sedan är han borta samma dag. Jag blir sorgsen över det när jag skriver om det nu. Känns dumt att fortsätta. Men detta är bakgrunden till min makes beteende.
Maken bor inte ensam. Maken har inte Covid-19. Maken har inga symptom som feber eller hosta. Mycket viktigt att komma ihåg nu. Igår berättade maken att han hade glömt bort att andas. Och tänkte då på det jag sagt och fått panik över att han kanske inte kunde andas och fick ännu svårare att andas. När han berättar det här så kan jag inte låta bli att börja skratta. Och säger, att tror du inte jag hade märkt något? Svaret blev att han var ju ute när det hända. Jag kanske hade märkt det försent.
Jag skrattar lite och säger att det är nog ingen fara. Då säger han nästa sak. Det var inte första gången. Nu har det hänt två gånger. Han har glömt bort hur man gör att andas och får då panik för att han tror han har covid-19 och att han ska dö inom väldigt kort tid. Om man känner min hypokondriker till make så vet man också med vilken röst och min han berättar med. Då börjar jag skratta så att tårarna sprutar. Han har GLÖMT bort att andas. OCH kommer inte på hur man gör det. När tårarna kommer på mig, så börjar maken också skratta.
Om det är något som kommer orsaka andningsproblem hos oss så är det mer troligt att det blir på grund av skrattanfall som tar andan mot att det är ett virus som gör det. Just för tillfället. Det hade kanske varit andra odds på det om vi hade haft jobb som innebar att vi inte kunde jobba hemifrån. Men nu är vi hemma hela tiden. Vi hämtar mat vid affären. Tvättar händerna innan vi åker. Spritar på plats. Tvättar händerna när vi kommer hem. Rör inte ansiktet under denna tiden. Maken har dessutom som hypokondriker STOR vana av att inte röra någonting, ALLS, när han handlar.
Ibland får jag tänka mig för vad jag berättar saker för maken. Hans hjärna tänker lite för mycket för hans egna bästa (ibland). Och det mycket tragiska som hände den unga mannen var en sak som inte är så trolig att hända hela tiden. Även om risken finns så kan man inte gå och glömma hur man andas när man är ute och bygger. Jag lider med den unga mannens familj. Jag önskar mig i julklapp att hela världen ska slippa detta virus som sprider död och skräck.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.