Inlägg

Publicerat

Mammas orkidé

För ett drygt år sedan lämnade mamma över livet till oss att leva. Mamma älskade orkidéer. Hon var också väldigt duktig på att få dessa att blomma om. Den enda blomman som överlevde mig i många år. Mest för att den bryr sig inte om vatten så mycket som alla andra gör.

Varför det nu ska var så viktigt att få vatten. För om vi ska spåra ur från ämnet lite så kan jag säga att växter inte helt nöjer sig med bara vatten, de vill ha näring också. Jag fattar ingenting. Näring, vad är det? Det har mina orkidéer aldrig fått. Även om jag inte fått omblomningar i samma takt som mamma så visst har de blommat igen och igen. Näring, hm, petiga växter som vill ha näring.

Fast det var inte ämnet. Ämnet var just mammas orkidé. Den som flyttade hem till mig när mamma lämnade. Mamma hade många hemma och de är kvar där. Men de som mamma hade hos sig de sista åren på boendet har flyttat till mig. Den ena fick hon på morsdag året innan hon gick bort.

På väg till mamma på morsdag den 31 maj 2020 med hennes fina blomma.

I ett års tid så blommade den konstant och den sista blomman klipptes av och följde med mamma i hennes hand. Efter det har den inte blommat. Pinnen som höll mammas sista blomma har petat rakt upp och påmint mig varje dag om mamma och hennes sista vila med sin favorit i handen.

Mammas blomma idag.

Denna stängel är kvar och lever. När en orkidestängel är grön ska du aldrig klippa ner den. Det kan komma nya blommor. Denna stängel lever och ingen ny blomma på. Nu kommer dock en ny stängel där nere.

Se en liten rackare har hittat upp.

Ett år senare så har den bestämt att visa för mig att mamma lever vidare. Fast på annat sätt. Även om mammas sekund i evigheten är slut så fortsätter andra sekunder i evigheten. Jag kanske till och med ska fjäska och ge den lite näring. Det spelar ingen roll, det viktiga är att mamma är med mig och hennes blomma lever och snart står den här i sin prakt igen. Det tog ett år och även om saknaden är stor så är glädjen med mig över att mammas blomma snart blommar igen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Smaken är som baken

Om jag skulle bli firad på min födelsedag och jag skulle få välja fritt vad jag vill ha till kaffet, då skulle det vara en lång lista på saker. Igår vad budapestbakelsens dag. Det är ett alternativ. Budapest. En stor favorit. Både originalet eller med hallon istället för mandariner.

Men som sagt listan skulle kunna göras lång. Schwarzwaldtårta har jag aldrig gjort själv men det är väldigt gott. Prins Sigvard-tårta har vi något här som heter. Mycket god. Nötmarängbotten som Budapest som bas med. Jag skulle kunna välja många, många saker om jag fick välja helt fritt.

Minstingen fick önska fritt till igår, han valde chokladboll. Denna gången fick han som han önskade. När han tog studenten så struntade jag i önskan och gjorde en chokladbotten och blandade in lite smörkräm med blåbärsmousse och hallonmousse. Denna gången var det bara närmaste familjen och då blev det chokladbollar.

Som fick 10 av 10 i betyg. (Jag hade lite extra smör i.) När vi hade firat färdigt kom han på att han hade velat önska sig chokladbiskvi istället. Då sa jag att det var ju tur att det var försent för storebror tycker inte om det och tycker om chokladbollar med kokos. Minstingen vill ha med pärlsocker.

Smaken är som baken. En chokladboll för vissa och en biskvi för andra. Eller båda för vissa. Jag tycker om alla sakerna. Men till att fira extra så skulle jag inte välja chokladboll. Biskvi skulle kunna gå. Budapest skulle gå bättre.

Minstingen och jag var överens om en sak. Att vi båda tycker om smör. Biskvi är smörkrämen som gör den. Chokladboll med riktigt smör och socker. Våfflor äts med smör och socker. Pannkakor likaså. Mycket smör på smörgåsen. Smör är gott helt enkelt. Smaken delar sig när man väljer det ena eller andra.

Med äldsta sonen så skiljer sig smakerna mycket och på alla sätt. Ibland går det med smör, som i chokladboll men inte i biskvi. Smaken är som baken, delad. Vilket är väldigt bra. Det är skönt att tycka olika. Det är ibland lite svårare än men åh så bra. Världen vore en mycket tråkig plats om alla tyckte lika.

Gårdagen var en mysig dag och ett fint firande trots chokladbollar. Eller tack vare kanske.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Mammas magnolia

Nu har den kommit. Magnolian. Mammas stora fina magnolia som jag nu har skaffat en egen. Igår blev det en massa grävande. Det är jag ju duktig på. Det var dock lite svårare än vanligt. Först var det stenmjölet som skulle bort. Sedan duken. Och sist innan jorden, makadamlagret.

Stenmjölet var det enkla. Men att ta bort makadam som satt sig och låst fast i varandra är som att skotta upp en enda stor sten. Det går inte. Jag löste det genom att kratta och skrapa runt bland stenarna. När de släppt låsningen så gick det att skotta bort det.

Jorden var som vanligt väldigt jobbigt med all sten som finns i marken. Stenhögen har blivit högre och bredare efter gårdagens grävande. Säkert ett tjugotal stora stenar borta från Magnolians plats.

Som vanligt är jag noggrann och använder måttband. Minst femtio centimeter djupt. I jorden. Med stenmjöl och makadam så blev det nog åttio centimeter. Nu är den på plats. Och jag har vattnat och vattnat. Jag ska fortsätta att vattna. Jag hoppas jag var tillräckligt försiktigt med rötterna. Magnolior har väldigt känsliga rötter och vill ha mycket vatten.

Min alldeles egna Magnolia.

Jag håller också tummarna för att den kommer att trivas. Att det inte blåser för mycket. Jag har inte riktigt testat hur mycket det blåser. Jag har bara antagit att det inte blåser så mycket, med väggen och staketet som skydd. (Jag vet att jag behöver fixa duken till höger. Jag måste få dit mer stöttning till stenen innan jag kan ta bort den.)

Jag planterade lite örter också. De står på altanen. De ska klara att vara ute nu. Hoppas jag. Basilikan vill ju inte det än, den står på köksbänken tills det är varmare ute.

Kungsängsliljan har överlevt vintern i skärphögen. Den fick flytta fram till en synligare plats. Bra när man kan flytta runt på saker. Jag älskar rutorna på dessa fina blommor.

Den är så fantastiskt fin med sina rutor.

Igår var en fin dag. Den avslutades med att lyssna på Oändlig nåd och My Way som minne till mamma.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Tamoxifen, djävulens påfund

Det var tydligen inte så dumt att få gnälla av sig lite. Att få bort allt ur huvudet, kanske underlättade. Igår natt sov jag åtta timmar! Jag vet inte hur många år sedan jag sov så länge? Vilken glädje att få sova. Även om jag har många timmar att ta igen för dessa åren, så är det en början.

Jag har ingen aning om varför, men jag kan gissa. Jag gissar att Tamoxifenen (som är djävulens påfund) är på väg ut ur kroppen. Att biverkningen börjar att avta. Jag hoppas att det är så. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den nu är på väg att släppa greppet. Samtidigt som det blir lite jobbigt att tänka på att det ökar riskerna för att få ny cancer.

Även om Tamoxifenen gav mig alla biverkningar som fanns att få så gav den mig också skydd för att inte få ny cancer. Jag är ännu inte friskförklarad så lite jobbigt är det med tanken på att tamoxifenen nu börjar släppa sitt grepp om mig. Men Hallelluja den börjar släppa sitt grepp om mig. Det är min förhoppning.

Efter en GOOOOOD natts sömn så hade jag en fullspäckad dag. Jag har börjat arbetsträna på sjuttiofem procent. Om greppet har släppt så finns det hopp om att det kommer bli bra snart. Igår slängdes en massa skärp som blivit samlat. Kartonger som blir över från saker som vi använder men också saker som räknas som farligt avfall från alla boende. Glödlampor och batterier till exempel.

Att fylla bilen med allt och göra en enkel körning till tippen och samtidigt njuta av våren är en bra kombo. Särskilt efter en god natts sömn. Även om det inte blir fler på ett tag så kommer jag njuta av den som var. (Men fler kommer, det vet jag nu.)

Våren är här. Körsbärsblomning pågår.

Idag ska jag plantera i min egna trädgård som inte är riktigt lika praktfull som körsbärsblomningen är. Men snart så är den det. Lite varmare på natten så olivträden får flytta ut. Det vill jag ha nu.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Att bli påmind

Att bli påmind om hur man faktiskt har haft det är bra. Ingen har gått i mina skor, enbart jag vet hur jag haft det i livet. Jag har haft det tufft ibland precis som alla andra. Det är bara olika saker vi råkar ut för. Jag har ju gnällt ett tag här i bloggen. Och jag har haft det lite svårare men jag är lycklig. Även när det går ner. För livet är upp och ner i olika långa perioder. Att då få upp detta som minne från 2013 på Facebook passar väldigt bra.

”Jag har fått frågan många gånger: Tappar du aldrig tålamodet? Orken? Motivationen? Klart jag gör. Men jag frågar mig själv är det värt det? Ältandet, frågan varför. Varför mig? Varför får jag alla motgångar? Varför gjorde jag inte så istället? Mitt svar blir då, Nej. Det är inte värt det. Utan vad kan jag göra för att gå vidare härifrån? Jag är så tacksam för allt som jag får uppleva och utstå. Tänk om jag inte fått det. Då hade jag inte haft mina barn tex. Jag tackar varje dag för att jag har mitt liv!”

Även om jag har gnällt här så är detta minne fortfarande sant. Jag ältar inte. Jag ser och går vidare. Jag ältar inte mycket. Jag kan minnas och komma ihåg hur det var och sedan tänker jag på vart det lett mig. Som att mamma inte finns här hos mig längre. Jag minns och tänker på hur mamma alltid kommer att vara nära mig. Allt jag är och gör är tack vara mamma.

Jag är så tacksam för allt som jag får utstå. Allt det som är jobbigt gör livet så mycket bättre när det är bra. Det blir en stjärna som lyser varje gång. Som att kunna sova en stund i fåtöljen. Min glädje och det värdet som finns i den sovstunden på eftermiddagen blir en verklig guldkant i livet.

Jag har fått ändra många saker. Jag jobbar inte med det jag gjorde innan på heltid. Jag gör helt annat nu. Men på vägen så har jag lärt mig att vara ”trädgårdsmästare”. Jag har lärt mig att ta hand om väldigt många växter och de lever. (Inomhusväxter ska vi inte prata om, ÄN.) Jag har lärt mig att ploga med snöplog på maskin. Jag har haft tid med mamma som jag inte skulle haft annars.

Även om jag ändrat mycket så är mycket också lika. Som att maken och jag jobbar tillsammans. Vi umgås väldigt mycket. Vi tycker fortfarande om att umgås mycket. (Även om hjärskakningen igår gav maken lite huvudvärk också, från mina kommentarer.) Vi skrattar mycket, även om det ibland blir lite gräl.

Mitt tålamod är intakt, min motivation är på topp. Orken däremot är inte som för sju år sedan. Men det har jag lärt mig att hantera och uppskattar idag att få sova på ett helat annat plan än tidigare. Särskilt de där få gångerna som sker på eftermiddagarna. Livet är väldigt bra helt enkelt. Jag tackar fortfarande varje dag för att jag har mitt liv!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Synden straffar sig själv

Du som följt mig ett tag nu vet att jag jobbar som fastighetsskötare. Det innebär en massa olika arbetsuppgifter. Igår bytte jag till exempel filter i en avgasare. Den tar bort allt syre i elementvattnet så rören inte rostar. Vatten fylls på ibland så det kommer alltid behövas. Och om man är duktig på att hålla efter det så kan gjutjärnsrören leva för evigt utan att rosta sönder inifrån.

Det gjorde jag igår. Eftersom anläggningen är så pass stor behövs två filter. Bägge byttes. Ingen stor apparat. Man stänger av vattnet till filtret. Öppnar ventilen och släpper ut vattnet. Skruvar loss behållaren och tar ut filtret och ersätter med nytt. Sedan sätter man tillbaka allt, stänger ventil och öppnar för vattnet.

Det tar inte så lång stund alltså. Det som tar längst tid är att vänta på att vattnet töms. När jag då var på plats tänkte jag att jag kunde röja lite för hantverkarna som håller på att byta vårt värmesystem. Det ska dit stora bergvärmepumpar och allt ska flyttas till ett pannrum från dagens två. Det behövs utrymme för allt det nya på ena sidan.

På mitt jobb finns en del betongbalkarna. Jag springer mycket i källarna. Jag måste huka lite överallt för rören i taket. För balkarna så måste jag ducka, rejält. Jag har börjat vänja mig nu. Om någon missat det så är jag 192 centimeter lång. Balkarna är INTE 192 cm från golvet.

Notera dörren i förhållande till balken.

Som du ser på bilden är balken bra långt ner. Ungefär i axelhöjd på mig. Att ha dess balkar på jobbet och gnälla i bloggen går inte så bra ihop. Synden straffade sig själv omgående. Igår när jag skulle rensa bort från pannrummet så tog jag saker i händerna. Vänder mig om går hukad RAKT som en tjur rätt in i balken!

Jag såg stjärnor, benen vek sig och jag kände hur bulan växte ut och fåglar flög runt den. Jag svimmade nästan av och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Aldrig har jag tjongat i huvudet med sådan kraft i någonting, någonsin. Då är jag ändå van att slå i huvudet lite då och då.

Att gå snabbt samtidigt som man frustande lutar huvudet ner som en tjur och springa rätt in i en betongbalk är inte att rekommendera. Jag vill med all säkerhet tala om att det är inte skönt. (Balken höll men det är säkert invärtes sprickor och kan rasa när som helst.)

Som sagt att gnälla och tycka synd om sig själv är inte smart. Synden straffar sig och ger en något att verkligen tycka synd om. Bulan är stor och huvudet vet jag vart det sitter. Tur i oturen så var det jag som gjorde det och inte maken. Han hade inte överlevt och alla tänderna hade lossnat. Mitt huvud sitter kvar även om det känns.

När det gått en halvtimma eller så ringde jag maken. När jag kvicknade till. Som släppte vad han höll på med för att komma och kolla till mig. Han är bra fin min kära make. Han kom fram till att bulan var rejäl och att jag inte spydde. Han insåg också att sjukhuset inte skulle göra något med mig även om det var hjärnskakning. Istället tog han på sig att se till att jag inte kräktes under kvällen. Vilket jag inte gjorde.

Dagens tips: gnäll inte, för det leder till huvudvärk.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Mycket gnäll

Mycket gnäll och lite verkstad skulle man kunna säga. Fast det skulle vara fel. Det som är rätt är snarare, mycket gnäll och ändå mycket verkstad. För det är ju verkstaden som gör gnället. När jag ändå håller på så kan jag avslöja att gårdagen inte blev klockren. Det är svårt att få till det med att återhämtat hjärnan ibland.

Trots allt mitt gnäll om hur synd det är om mig så är jag väldigt lyckligt lottad. Att få skriva här om hur det är gör gott. Att kunna skriva här belastar ingen. Eller alla. Men det är inte samma som ha det i ett samtal. För den som läser kan välja att inte ge någon kommentar. Det behöver inte bli någon börda på motparten.

Motparten vet ju att jag kan höra av mig personligen om jag behöver. Jag försöker bara säga att oavsett hur mycket gnäll det blir här så är det inget synd om mig. Inte än och långt ifrån.

Jag har så många saker att vara lycklig över. Jag är en fantastiskt person som klarar av svårigheter på svårigheter. Jag uppskattar alla motgångarna som gör att jag kan värdesätta allt som är bra i livet. Jag har en underbar make. Jag har två intelligenta barn. Jag har en trädgård som jag hann dela med mamma. Jag har lärt mig så mycket och jag är lycklig lottad som kommer ihåg mycket av det.

Jag har världens bästa mamma. Världens bästa mamma som gav mig livet. Som gav mig verktygen att hitta mitt bästa jag. Hon fanns med mig hela tiden även när vi inte bodde nära varandra. Mamma var alltid bara ett samtal bort. Mamma lärde mig att ta ansvar. Mamma lärde mig att våga stå upp för mig själv. Mamma lärde mig att vara ödmjuk. (Kan fortfarande bli bättre på det.) Mamma lärde mig att säga tack.

Och det gör jag ofta. Tack till den som förtjänar ett tack. Tack för att någon ger mig menyn. Tack till någon som jag anlitar för att rensa mina avlopp. Tack till den som säger något snällt. Tack till livet. Vilket är det viktigaste tacket. Tack för livet och tiden jag har. Tack till möjligheterna som finns i varje sekund, i varje minut så länge livet är.

Jag är lycklig som är lyckligt lottad. Tack!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vilodagen

Det blev massor av vila och återhämtning igår. Maken tog det fysiska på jobbet och samlade in alla snöskyfflar. Jag skötte lite admin hemifrån. Någon som inte hade ström, som gick att lösa via telefon. Det viktigaste är att ta reda på varför proppen löst ut. Något har jag lärt mig, skulle vilja skriva den hårda vägen. Men det är inte sant. Jag har lärt mig det den förnuftiga vägen. Att prata med någon som kan när det är problem.

Igår var det en lugn dag med tid för min hjärna att komma ikapp. Det var det i söndags också men det räckte inte. Idag kommer jag försöka att ta det lite lugnt men ändå jobba. Inte som igår hemifrån utan även vara på plats fysiskt. Jag tror det ska gå bra. Om inte så får jag byta filter (i värmesystemet) på torsdag istället och ha morgondagen som vila.

Jag har turen att kunna göra lite som jag vill. Så länge allt blir gjort så kan jag göra det när det passar mig. Inte helt sant, för när snön vräker ner så behöver jag ta den på första arbetstiden som kommer. När det är avloppsproblem är det lite samma sak, fast det har hittills slutat med att jag varit på plats när det hänt. (Vilket jag måste ha med mig att det är inte hållbart i längden.) Som tur är så händer inte det så ofta. Men gör det det så är det efter arbetstid, det kan man lita på.

Dock när man känner att man längtar efter semestern då är det inte riktigt bra. Tidigare när jag längtat efter semestern är det för att det varit en resa bokad. Inte för att jag längtat efter vilan. Vissa längtar efter semestern för att de hatar sitt jobb. Det gör inte jag. Jag tycker mitt jobb är roligt och omväxlande. Men, vilan har varit frånvarande ett tag.

Jag kommer inte vänta på semestern innan jag tar min vila. Jag menar bara att det är något som behöver åtgärdas när man känner längtan. Vilket jag gör, och försöker åtgärda nu. Inte sedan.

Vi får se om vilodagen igår räckte för bara idag eller om jag har tagit fel och behövde lite till. Jag hoppas inte det utan att jag klarar mig med den vilan som är nu.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Igår räckte inte

När man vill mer än huvudet klarar av så är det svårt att lyssna på kroppen. Eftersom jag vill hinna med och vet att jag har hunnit med så gör man ibland bara ändå. Eller JAG gör bara ändå. Jag borde lyssna mer på kroppen.

Som att min psoriasis aldrig är symptomfri längre. (Jag har dock fått den till att bli lite bättre). Som att jag är förstoppad nästan hela tiden. Som att kroppen är tung mest hela tiden. Att jag går upp i vikt. Det finns många tecken och jag bara gör ändå.

Maken är den som får täcka upp för mitt frånfall. Och jag vill inte det. Våra fönster behöver putsas och det är jag som brukar göra det. (Mest för att jag är pedant och inte klara av fläckar när det är gjort. När jag gjort det själv är det jag som får klagandet och inte maken.) Maken städar allt själv för tillfället. För jag hinner inte vila. Jag försöker hinna med att tvätta. Vilket går sådär. Tur det går att köpa nya underkläder. (Maken skulle aldrig be mig tvätta och han vågar inte göra det själv för att jag inte ska bli ledsen.)

Vikten har jag försökt att justera genom att ändra kosten. Men det hjälper inte. Jag måste träna. Hur ska jag få ekvationen att gå ihop? Antingen får jag jobba eller så får jag träna. I lördags tog jag hand om trädgården. Idag borde jag jobba. Men igår räckte inte. Jag behöver mer vila. För nu orkar jag inte mer. Kroppen vill inte.

Varför ska man vara så duktig hela tiden? Jag är det för att maken inte ska dö. Dö för att hinna allt jag borde gjort, ovanpå allt han redan gör. Trots det har jag mage att säga till honom att han MÅSTE göra en trappa åt mig. Om han inte gör det så gör jag den själv.

Trappan är för att underlätta livet i trädgården. Förra året fick vi till stenläggningen på baksidan. Vilket innebär att vi nu kan gå till baksidan och vara där. Problemet är att man måste gå runt hela huset då vi inte har någon trappa åt det hållet. Där är ett hål ner till källartrappan.

Mitt hot med att jag skulle göra det själv var effektivt för att han vill inte att jag ska göra det. Till stor del av orsakerna ovanför, att jag har inte ork till det. Den största orsaken är att han vill göra det själv. Att han vill att det blir perfekt och han får användning för alla sina verktyg. Så han har påbörjat arbetet med trappan.

Idag tar jag vila från allt. Även från ultimatumen. Maken kommer fortsätta som vanligt med att ta hand om mig och om huset och om arbetet och om sitt egna arbetet och om mina barn och…

Idag tar jag paus för igår räckte inte.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Urk!

Igår var det väldigt svårt. Svårt att röra kroppen. Den var som bly. Svårast var det att hitta motivation. Motivation att komma ut och fixa i trädgården. Motivationen kom aldrig. Kroppen blev aldrig blyfri. Envisheten tog mig dock ut.

Lavendel bakom spaljén.

Jag beställde lavenedel så jag verkligen var tvungen att ta mig ut. Nu är den planterad bakom spaljén i rabatten på framsidan. Det var verkligen på tiden att rensa bort allt höstskräp. Kärleksörten var väldigt mycket kommen redan.

En näva och en förgätmigej har nog dött här.

Denna vintern har varit hård för växterna. Jag tror att ganska många har dött. En näva och en förgätmigej syns inget liv alls på. Alliumen kommer och murgrönan mår bra.

Ser naket ut utan allt gräs.

Murgrönan i krukan är inte lika glad. Jag har klippt ner nästan hela. Får se om den tar sig.

De flesta alunrötter är nog döda.

Ett ton eklöv har varit skydd i denna rabatten i vinter. Ändå verkar alunrötterna inte må så bra. Däremot så mår kiwisarna bra. Vilket känns skönt. Även björnbären mår bra.

Lysmakian har dött utanför krukan. Men kommer igen.

Även denna krukan fick det jobbigt med det som hängde utanför. Även här har jag klippt ner till friskt.

Lönnen mår fin fint.

Den lilla lönnen mår bra och för det är jag glad.

I denna rabatten finns det fortfarande massor av eklöv kvar. Om man inte har en ek på tomten, gör det då något om vissa blåser ut på trottoaren när man försöker samla in dem? Jag jagade inte löven på gatan. Och de i rabatten får ligga ett tag till. Annabellen vet jag inte hur den mår. Satte den i höstas. Hoppas den lever.

Temyntan och hallonen lever. Halleluja!

Jag är så glad för att krukhallonen mår prima. De har sett så ledsna ut men nu kommer lite knoppar här och var. Temyntan har tagit sig också.

Mycket nedtrimmat.

I denna lever allt men mycket har fått klippas bort. Hoppas att kantnepetan faller ner lite i år. Över kanten liksom.

Många löv blev det.

En och halv sådan här säck med löv (och lite nedklippt) blev det. De ska köras till majbrasan. Jag är nöjd med mina fyra timmar i trädgården i går. Idag är kroppen än mer tung. Som tur är behöver jag inte använda envisheten utan kan ta den tid det tar för återhämtning.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.