Varnar redan nu. Detta är ett personligt, känsligt samt långt inlägg. Jag är inte ens helt säker på att det är något som lämpligt att skriva om. Fast jag tror att hemligheter inte alltid är för det bästa. Jag gissar också att någon kan ha hjälp av mammas historia.
Mamma var en riktig kämpe. Hon fick kämpa genom många svåra saker i sitt liv som gjorde henne till denna kämpe. Många av sakerna fick jag uppleva från sidan. Vissa av sakerna har jag fått berättade. Vissa av sakerna blev det berättat av någon annan än mamma.
Jag har flera syskon. Ett syskon har jag aldrig träffat. Min äldsta storebror. Varken jag eller mina syskon har träffat honom. När jag var mindre så visste jag att jag hade en bror som inte fanns med oss. Jag visste hans namn men inte så mycket mer. Han har alltid funnits med bland fotona av familjen. Det är också så jag visste om min bror. Han har alltid varit med oss, jag har dock inte alltid veta varför han inte var med oss i livet.
Det tog många år innan jag fick veta vad som hänt honom. Varför jag inte hade en storebror längre. Det var inte mamma som berättade. Denna delen av mammas liv måste ha varit ett trauma som var för svårt att återuppleva som ändå var med henne hela hennes liv från det hände. Ärren försvinner aldrig. Även om såren läker med tiden. Detta ärr var alldeles för svårt för mamma att berätta om ens när jag var vuxen.
När mamma var ung och nygift så fick hon barn tillsammans med pappa. Jag vet inte hur deras liv var egentligen. Jag vet att de inte bodde i närheten av någon hjälp från deras föräldrar Jag vet att mamma gick sin egen väg som inte inkluderade att vara hemmafru på landet.
Hon var nog ändå den som tog hand om deras första barn och pappa jobbade för att ordna pengarna. Jag vet heller inte hur det var då, om det fanns föräldraförsäkring som täckte utgifterna? Eller om det behövdes tillägg.
Jag tror ändå att mamma var nöjd med sitt liv och sitt val. Att leva i storstan tillsammans med sin familj. Jag tror att mamma levde sin dröm för tillfället. Jag vet inte säkert men den delen av livet som inte handlade om barn fick jag många berättelser om. Och senare när vi andra barn kommit så har barn funnits i berättelserna. Men inte med min äldsta bror.
Allt det gissar jag beror på traumat. Traumat där min bror enbart fanns i mamma och pappas liv i knappt 18 månader. Min bror var frisk och välskapt. Han var antagligen lika vild som livlig som vi syskon varit. Och som mina barn har varit. Trots min brors bortgång så har mamma alltid låtit oss vara just det, livliga.
Anledning till att mammas sår aldrig kunde bli ett ärr som inte gjorde ont var för att jag tror att hon anklagade sig själv. Återigen, jag är inte säker. Jag kan bara tänka mig in hur svårt det varit och ändå aldrig förstå. Någon som inte upplevt det själv kan inte förstå.
Dagen före min mammas tjugoårsdag var mamma och min bror hemma. Det var en vanlig dag och alla som haft småbarn vet att det är svårt att vara på samma ställe som barnet hela tiden. Man försöker att vara det och är det med bara ögonblick som skillnad. Ändå så hände det som inte får hända.
Min bror hann ta sig från köksgolvet, upp på köksbordet och hitta persienn-snöret. Allt på bara ett kort ögonblick, medan mamma hämtade något i rummet bredvid. Hon letade inte efter något. Bara hämtade det i rummet bredvid. På denna korta tid så kom han upp på bordet, trasslade in sig i snöret och ramlade ner från bordet.
Mamma var ensam hemma med min bror och fick hantera denna fasansfulla händelse alldeles ensam. Jag kan inte förstå eller greppa att man kan gå vidare efter detta? Jag kan inte i mitt liv förstå hur ett sådant här ärr låter en vara utan att skorporna kliar för mycket. Dagen före mammas födelsedag. Jag kan inte förstå.
Det jag förstår är att det var en händelse som mamma alltid hade med sig. En evighet som inte tog slut förrän hennes evighet gick över i en sekund. Att mamma aldrig pratade om det, är beviset för det.
Min mamma var fantastiskt. Min mamma var en stark person som visade alla gott och gav andra alltid möjligheten att visa sin bästa sida. Även om de visat sin värsta hela tiden. Allt som mamma hade i sin historia gjorde henne till den väldigt fina person hon var. Att uppleva något väldigt hemsk gör att man kan förstå att andra kan ha upplevt hemska saker som de inte berättar om. Men som påverkar deras val och beteende. Mamma valde den vägen som gav godhet mot andra.
Hennes trauma har aldrig hämmat oss andra barn. Mamma har aldrig sagt att vi aldrig får göra något, för att hon inte ville oroa sig om vad som kunde hända oss. Mamma har aldrig hållit oss tillbaka för att det varit jobbigt för henne. Jag tror mamma har oroat sig mängder av gånger. Jag tror mamma kände att det spelade ingen roll hur mycket hon än beskyddade oss, det kunde ske vad som helst. Så oron höll hon för sig själv och lät oss göra en massa knäppa saker.
Alla dessa knäppa saker som vi fått göra får bli en annan gång. Bara jag ensam har fått göra saker som räcker till en hel hög av ungar tillsammans. Vi får se hur många delar ni får ta del av. Jag hoppas att denna lilla delen (men största utan tvekan) av mammas historia kan ge någon hopp om att inget är för jobbigt för att överleva. Hur hemskt det än är, så länge vi lever så finns hoppet. Det önskar jag att alla har och får behålla, hoppet.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
