Dammsuga vad som helst

I vårt hushåll har vi tre dammsugare. En som är grovdammsugare som vi använt mer än vi trodde när vi införskaffade den. Den behöver just nu ett nytt filter men den är väldigt bra att ta allt damm som blir när man bygger, slipar och gör sådant som en vanlig dammsugare skulle dö av. Vår grovis dör inte av damm, den vill bara ha nytt filter ibland.

Vi har två vanliga. Två stycken av samma fabrikat som är lite olika utformade. Denna ena har vi haft i över tio år. Den är vår gamla trotjänare som alltid fått städa här hemma. Sedan har vi den andra som vi skaffade när vi hade kontor. Den har bara fått dammsuga damm mer eller mindre. Lite sten från vinterskor som kom in i hallen.

Eftersom vi inte har något kontor längre så har vi nu två hemma. Frågan är vad går att dammsuga upp med en vanlig dammsugare? Och borde man inte klara sig med en. Grovis har ingen dammpåse utan allt kommer i ett kärl som man måste tömma. Den är bra för grova saker. Inte så bra för fin dammsugning, hemstädning alltså.

Igår hittade jag en av de fetaste spindlarna som jag sett på länge. Inte den största men fetaste. Den hade jättestor kropp. Självklart bad den ena räddharen den andra räddharen om om hjälp. Den satt i matkällaren upp i hörnet med en kompis i normalstorlek i andra hörnet. Som allt annat i vårt hus är matkällaren fylld till bredden och även utrymmet man egentligen ska stå i. Så att nå hörnen är inte det enklaste. Även om man är nästan två meter lång.

Jag skulle aldrig ta de där spindlarna. Jag skulle på min höjd spreja något på dem. Men det skulle hjälpa föga eftersom avståndet skulle vara för långt bort. Det enda som skulle ske är att spindlarna skulle vilja flytta på sig. Vilket innebär mot mig. Den andra räddharen fick rycka ut som vanligt och föreslog att dammsugaren skulle vara bra.

Jag tyckte inte det var en så bra idé med den fetaste spindeln någonsin. Den skulle ju överleva allt. Även en färd genom dammsugarslangen. Men eftersom jag inte skulle göra något åt fettot och hans kompis så fick maken bestämma. Dammsugaren blev det. Jag öppnade och visade vägen. Problemet av att jag var snabbare än maken så jag hade ju nu öppnat en flyktväg åt spindlarna. Maken blev lite stressad och skyndade på.

Han kommer med dammsugaren i högsta hugg och ber mig att hålla dammsugaren så han kan fokusera på att dammsuga de inte så välkomna gästerna i vårt källare. Jag tar dammsugaren och ställer in den i förrådet bakom maken och backar ut. Maken sträcker sig med röret och slangen räcker inte. Jag har backat ut och dammsugaren sitter fast och slangen räcker fortfarande inte. Maken tror ju att jag håller dammsugaren så att han ska komma åt. Stressen när han inser att han är en ensam räddhare i spindlarnas käftar.

Dammsugaren rycks åt i ett kvick ryck utan att allt rasade runt omkring eller att dammsugarslangen släppte och spindlarna var bortdammsugade. Mycket fortare än vad vi lyckats med att komma dit med all vår utrustning. För det började med en dammsugare. Som hade full påse. Inte läge att byta den när flyktvägen var öppen för spindlarna. Utan den andra hämtades och användes. Att ha två dammsugare för ”vanliga” saker visar sig vara väldigt smart.

När spindlarna var inne i dammsugaren så fick den stå på med fullt sug medan vi inhämtade plastpåse samt maskeringstejp. För frun huset har läst att spindlar kan överleva och ta sig ut igen. Jag är inte intresserad av att ha en fetingspindel komma ut när jag dammsuger huset. No way! Inte maken heller och för att slippa ha dammsugaren igång hela tiden så är nu hålet igentäppta med en plastpåse och tejp.

Sedan har (så klart) maken googlat detta som hustrun hade läst. Att spindlar överlever och kryper ut igen. Tydligen så har detta testats i något spindelrikt land och konsensus var att spindlarna dör i färden ner i slangen. Det hände att någon överlevde men sällsynt. De hade också testat att bara lägga ner spindlar i använda dammsugarpåsar. Och spindlarna dog utan färden i slangen.

Det hade testats med att lägga ner båda könen för att också se om förökning kunde ske. Inget huffens fuffens skedde i dammsugarpåsarna. Inget annat än att de dog, de flesta. För de som överlevde kunde ta sig ut om de faktiskt såg ett ljus genom slangen. Slangen måste alltså ligga rakt för att de ska kunna se slutet på tunneln och ta sig ut.

Vi har tejpat och den är fortsatt tejpad för den fetingen till spindel överlever säkert en resa i slangen och i dammet under en längre tid. Så när vi ska dammsuga nästa gång är påsen bytt. Maken har lovat att göra det med handskar så långa att de täcker hela honom. Det behöver ske i samband med soptömning. Som är på måndag. På fredag så använder vi alltså INTE den dammsugaren som har spindlar i sig.. På fredag städar vi med en ny dammsugarpåse i den andra dammsugaren.

Det går att dammsuga vad som helst om man bara har rätt material efteråt helt enkelt. Om du har plastpåse och tejp så går det alldeles utmärkt att dammsuga spindlar. Utan det, så finns det en risk att spindeln kommer ut igen. När du minst anar det. Om det kröp ut en spindel ur munstycket på dammsugaren precis innan maken ska ta dammsugaren, då vill jag inte vara spindeln. Hysteriskt jagande med ett dammsugarmunstycke skulle ske. Maken skulle försöka döda en spindeln med ett munstycke som har hål och distans till golvet. Svårt att döda något med hålrum. Men vi hade ju plastpåse och tejp så det kommer inte ske.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

För lång tid kvar

Jag orkar inte vänta. I år så har jag en otrolig längtan till julen. Jag älskar julen och brukar alltid längta. I år är det ännu mer. Jag trodde inte det var möjligt men tydligen kan det vara det. Då är det ändå tiden innan som jag tycker är bäst. Att jag inte orkar vänta blir ju bara konstigt för det är ju snart som är det jag längtar till.

Innan advent och alla förberedelser innan. Alla ljusen som kommer upp i mörkret vid advent. Kanske lite snö på marken. Adventsgranarna i trädgårdarna. Jag har ingen gran själv men alla andras är väldigt fina. Vi har ljusslingor lite här och var. Det är det absolut mysigaste, med allt innan.

I år kommer det bli som förra året. Julbord hemma med barnen för att fira vårt traditionsenliga julbord. Det är jättemysigt. Förra året hade vi inget val. Och vi fick precis allt som vi ville ha på julbordet. Problemet är att en del av charmen är att inte veta vad som kommer finnas. Och om det är riktigt gott eller inte. Jag tittar på massor av olika julbord. Kanske att jag åker iväg själv någonstans.

Jag tittar också på massor av julklappar. Då fyller ändå äldsta sonen år i början på december. Jag tittar ändå mer på julklappar. Det är något speciellt med julen. Att få dela glädjen med den man ger till. Jag älskar julen. Att fylla år tycker jag om också, eller att andra gör det. Inte för att jag inte tycker om att bli äldre, utan för att jag tycker det är väldigt roligt att ge. Att hitta den där perfekta presenten som personen inte själv riktigt visste att den behövde. Det är glädje, äkta glädje.

Maken gör vad han kan för att hjälpa mig med allt. Han hjälper mig med godissuget. Han både köper och äter för att hjälpa mig. Han hjälper mig att bestämma julklappar. Jag har hittat fler till minstingen än äldsta. Han får inte hjälpa till med sina egna. Jag tror att jag lyckats överraska honom varje år. Eller varje år som vi inte köpt något gemensamt till oss. Vilket har hänt. (Ofta med en egen till honom i alla fall.)

Igår åt vi plockmat till middag. Allt för att maken ska hjälpa mig med mitt godissug. Brieost på kex. Mumma. Jag åt upp hela brieosten själv. Med tomatmarmeladen. Mycket gott. Sedan att maken råkade se att det fanns julskinka i delidisken var bara en bonus. Både för honom och mig. Det var julmusik och knäckemacka med julskinka tillsammans med ost och marmelad. Dock inte på samma. Det är inte november än och vi har börjat med julmaten officiellt nu. Till mitt försvar (som jag inte behöver) så hade jag inte äppelmos på skinkan med rödbetssalladen och senapen. Jag hade bara rödbetssallad och senap på skinkan. Jag kommer alltså kunna uppgradera med äppelmos och vörtbröd vad det lider.

FInn crisp och julskinka går bra det med. Utan äppelmos.

Julmusten är inköpt men oöppnad. Det blir också uppgradering när vi närmar oss julen. I år kommer det att bli en fullskalig jul. Just nu längtar jag så det värker i kroppen. Kanske att det kommer bli jobbigare ju närmare det kommer. Eftersom det blir första julen utan mamma. Jag har två snögubbar i källaren som jag köpte i början på året. Snögubbar som får bo hos oss och inte mamma. Kanske det också är därför som jag längtar så. För att jag måste se till att verkligen njuta av denna julen, för mammas skull. Jag vet inte, men längtar gör jag. Snart är det jul.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Godissuget

En ut av biverkningarna från Tamoxifenen, Djävulens påfund, är smakförändringar. Jag har nästan inga biverkningar kvar längre. Den svåraste är kvar, sömnen, tyvärr. Sedan har jag också smakförändringarna kvar. Jag tycker inte om samma saker som jag gjorde innan. Vilket är ett problem, inget stort men ett problem.

Jag är godissugen. Innan så kunde jag ta en godis eller två och sedan var jag nöjd. Det kunde vara en chokladbit till en kopp te eller bara en seg råtta. Vad som helst men inte alltid så mycket. Ibland så hade jag världens godisätardag. Jag kunde äta så mycket att jag mådde dåligt. Det var väldigt sällan så jag hade inget problem med det.

Jag var den som köpte hem godis och åt lite och maken tog resten. Inte riktigt men merparten av godiset som köptes av mig hamnade nog i makens mage så småningom. Det är fortfarande jag som köper hem godiset. Kanske mer än någonsin eftersom inget godis är gott längre. Inte det jag tyckte om innan i alla fall.

Jag har prövat mig fram på det mesta. Jag tycker mer om bakade saker nu för tiden. Jag har aldrig varit förtjust i fika. Eller jag har ätit det men väldigt måttligt. Nu äter jag fika som alla andra skulle jag påstå. Oftare än innan men inte för ofta. Med tanke på mängden jag åt innan så har det ökat rejält. Kanske också därför jag tycker om att baka nu. För att jag ska kunna fika på sådant som är gott. Jag är fortfarande inte vän med all fika. Jag är ganska petig.

Problemet är att godissuget inte försvinner av kakor och bullar. Eller glass och chips. Godissuget försvinner bara av godis. Vissa dagar i månaden så är godissuget också väldigt stort. Två gånger i månaden gissar jag på. Antagligen påverkat av menscykeln. Mens kommer jag har ett antal år till (om jag har otur) så godissuget måste lösa sig.

Jag har hittat lakrits. Jag tyckte om det innan också men nu tycker jag att viss lakrits är fantastiskt god. Tyvärr så stillas inte alltid godissuget av lakrits. Ibland vill jag bara ha sega söta godisbitar och inga duger. Desto mer lakrits går det ner i mig för att det lättar i alla fall lite på suget.

Jag provar nu massor av olika lakrits. I glass, i bakverk och i olika godis. Ren lakrits salt och söt. Smaksatt med hallon eller annat. Inkapslad i choklad. I chokladkakor. Allt med lakrits provar jag. Jag har nu hittat några stora favoriter. En är Svart af Hälsingborg. Tyvärr har jag bara hittat den på Matsmart.se. Med tyvärr menar jag att när den är slut där så kommer jag ha svårt att få tag på den igen. Sedan är ju Matsmart väldigt bra att handla ifrån för att det är bättre för miljön att äta upp sådant med kort datum än att slänga.

Bara hittat på Matsmart än så länge. Mycket god.

Som tur är så finns Haupt Lakrits att få tag i butik här. Finns ju också webbshop lakrits.se. Nästa all lakrits därifrån tycker jag är god. Sedan har de också fina burkar som man använder till kryddor eller annat efteråt. Kärlek är god. Det finns en ny nu som jag tycker låter spännande. The Vampire Kiss med smak av sura körsbär och tonkaböna. Surt fungerar ibland bra. Tillsammans med lakrits kanske det är en fullträff.

På något sätt så behöver godissuget att lösa sig. Jag vet bara inte hur, än. Under tiden så äter jag chips, massa lakrits i alla dess former, kakor, bullar, glass, efterrätter och annat jag kan komma på.

Har du tips på gott godis så får du gärna ge mig dem. Kanske att det finns något där ute som jag inte provat. För det verkar också vara så att allt som jag tillslut hittar och tycker är väldigt gott, det utgår. Som chipsen från Gårdschips med gräddfil och lök är tydligen inte så populära här. Den finns inte längre på vår ort. Jag har två gånger fått butiken till att ta in åt mig, men jag handlar för lite. Även om det är flera chipspåsar i veckan. Brynt smör och dill, den finns kvar. Oätlig men den finns. Jag gillar också saltlakritsen som du kan baka med eller använda hur du vill från Haupt Lakrits. Den har utgått. Inte bara från min butik utan helt och hållet.

Utgått.

Det är inget synd om mig. Jag har inga synrubbningar längre. Jag har inte kramper i benen längre. Jag har inga blodtrycksfall så fort jag gått en meter. Mina vanliga blodtrycksfall av mitt låga blodtryck finns kvar. Men som innan jag började med Djävulens påfund. I stort sett alla mina biverkningar är borta. Det är sömnen som är ett stort problem och så smaken som är ett litet i-landsproblem. Jag lever och det är det viktiga.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vad är meningen med livet?

Om du ställer frågan till maken så svarar han med en fråga. Vad är meningen med färgen blå? Han tycker att båda frågorna är att likställa. Hur kan man svara på vad det är för meningen med färgen blå? Det går inte. Precis som att det inte går att svara på vad meningen med livet är?

Man kan ändå försöka. Maken och jag har ofta samtal som är ganska svåra. Svåra att besvara, svåra att tänka på. En av sakerna som jag verkligen föll för hos min make. Att han har ett stort intellekt som ger mig utmaningar. Precis som meningen med livet.

Livet ger oss utmaningar. Och det är en del av svaret på vad meningen med livet är. För att säga som maken: Meningen med livet är att det ska levas. Det ska levas till fullo med alla svårigheter och medgångar. Livet är inget liv utan motgångarna. Jag har sagt det så många gånger innan. Att jag skulle inte vara något utan mina motgångar. Jag skulle heller inte uppskatta mina medgångar så mycket som jag gjort utan motgångarna.

Livet är till för att levas. Han har så rätt. Så även när mamma blev sjuk, även när hon verkligen inte ville leva så levde hon för livet. Livet som gav henne glädje stundvis. Livet som kanske var helt värdelöst bitvis gav också livskraft för att ge tillbaka. Mamma och jag hade väldigt mycket tid tillsammans när hon var sjuk. Det är att leva livet. Att ta tillvara på det vi har. En motgång som också gav oss mer. Mer tid för varandra.

Vi har många skratt och många tårar. Genom hela livet. Vilka vi än är, vart vi än bor. Allt finns med oss i livet, stort som smått. Enda skillnaden är att vi inte vet vad det stora och lilla är för var och en av oss. Bara att det stora och lilla finns. Det är livet. Vilket också är meningen med livet. En del av meningen. Det viktigaste, livet är till för att levas.

Det gör vi på vår gata i stan. Maken lever just nu för sina presenter. Så mycket så att han inte kan stoppa ner dem i lådan. De ska ligga framme så han kan klämma och känna. Igår var det hamburgare till lunch, igen. Jag gissar att det kommer vara mycket hamburgare ett tag. Vilket också en en del av livet, att göra saker för andra. Tur att maken är lätt att glädja.

På bänken vid makens kära kaffemal och faktiskt min mortel ligger hans järn.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Allt är grönare på andra sidan

Är det det som driver oss till att bli bättre? För att vi tror att andra har det så himla bra? Hur ofta har man inte insett att det inte är så mycket grönare på andra sidan? Alla har vi upptäckt det. På sociala medier så visar vi allt som oftast upp vår ”fina” sida. Om hur lyckliga vi är och hur allt är en dans på rosor.

Jag kan berätta att rosor sticks som bara den. Det vill till att hålla kameran i rätt vinkel så man inte ser grimaserna från taggarna när man tar selfie till sociala medier. De har hullingar också så de sätter sig bra. För att få ut taggen måste man dra tillbaka i samma riktning. Liknelsen är således ganska bra. Livet är en dans på rosor för alla. Ibland kommer en tagg och sticker dig. Det gör ont. Bit ihop och fortsätt eller stanna upp och gråt för att sedan fortsätta.

Igår var det en dans på rosor utan taggar. Och vi har det grönare på andra sidan. Grannen blåste bort alla sin löv på gräsmattan men vi fick iordning på altanen. Vår altan är grå, grannens gräsmatta grön. Det är svårt att jämföra med andra. För ingen har likadana villkor. Grannen har till exempel mycket mer löv i sin trädgård än vad vi har. Vi har också många men vi är inte mitt under en stor ek samt har inte en massa egna träd som lövar ner. De löv vi har blåser in från sidorna. Vilket inte blir lika mycket som om det kommer rakt uppifrån samt från sidorna.

Vi har olika möjligheter och när det är jobbigt så är det enkelt och sitta och titta på hur fint grannen gjort det med att blåsa bort alla löv. Medan jag själv kämpar med att få ut den sista stenen runt huset. Det är tungt att flytta sten. Att blåsa löv också efter all stenflyttning fanns inte på kartan. Jag satte mig istället och tänkte på hur skönt det kan vara att titta på hur grönt och fint det är på andra sidan. Hur nöjd grannen måste vara över att fått bort alla löven. Kanske lika nöjd som mig som rensat altanen och fått ut all sten.

Trots alla löven som ligger och döljer det gröna på vår sida så är jag väldigt nöjd med vad vi ordnade igår. Det var regnfritt, solen sken och fårskinnen kom fram för att inviga nya stolarna. Varm kopp te och sitta ute och dricka det är väldigt skönt när man är arbetsklädd. Så mycket lättare att sitta ute i varma kläder än att behöva ta av sig allt för att ta en paus.

Så även om det är grönare på andra sidan så är jag väldigt nöjd med hur grått och fint det är på min sida. Löven är kvar till en annan dag. Stenen är klar och utemöblerna är inne. Sedan när det är dags att vattna mina växter i förrådet så får jag jobba lite. Jag har byggt ett fort runt omkring. Ett ogenomträngligt sådant. Mest för att vi också förvarar en del virke där inne. Virke som ska användas och inte förvaras. Snart så används det. Med lite pauser så kommer vi framåt.

Ta hand om dig. Kom ihåg att grönt är inte alltid det bästa. Vi hörs imorgon.

Sedan kan man också INTE ta hand om livet

Att städa är inte att ta hand om livet. Det är verkligen inget kul att städa. Igår var allt värdelöst. Eller tiden som städningen pågick så var allt värdelöst. Jag blev inte ens störd av arbetssamtal. Då när det skulle vara som bäst att bli störd, UNDER städningen, då ringer ingen.

Annars i veckorna ringer det lite då och då. Ibland för att någon vill låna släpkärran. Ibland för att det regnar in på balkongen. Det är högt och lågt. Men igår, då ville minsann ingen ingenting. Hallå!

Igår var det inte ens en skön känsla när det var klart. Kanske för att vi var borta förra veckan och inte kunde städa. Det ska ni också veta att förra veckan när jag var borta DÅ ringde det. En hantverkare som behövde komma in någonstans. Som inte hade avtalat tid trots att jag påpekat att det måste göras. Jag löste det men ingen städning hemma gjordes. Vilket innebär att det var ganska mycket att städa igår. Alldeles för mycket.

Nu är städning ett nödvändigt ont. Jag sparkar på dammhundarna så länge det behövs för att kunna ta hand om livet. Att ha en roligt liv som ger glädje. Igår för att få glädje så kollade jag på juldekorationer. Jag ska inte köpa några hade jag tänkt. Bara glädja mig med att snart är det jul. Det är bara en och en halv månad kvar sedan är det advent.

Då blev jag lite glad. Jag blev lite gladare efter middagen när maken använt sina nya presenter. Hamburgarna blev jättegoda. Jag vet inte om det var så stor skillnad mot innan smakmässigt. Det var tydligen stor skillnad att använda järnen mot stekspaden. Maken är nöjd. Jag är nöjd. Tydligen så var det tunga järnet snäppet bättre än det lätta.

För att fortsätta fira vår dag och de utomordentliga presenterna så åt vi glass framför TV:n. Ur samma burk för ingen av oss orkade hämta tallrikar. Vi hade två burkar med olika smak så vi turades om med smakerna. Det är kärlek som yttrar sig på hög nivå hemma hos oss. Maken vill inte, tycker inte om att dela. Han vill ha en egen skål med precis så mycket som han vill ha. Alla andra ska hålla sig borta. Igår frågade jag om han vill ha lite glass och HAN sa vi kan dela. Kärlek. Då blev jag ännu lite gladare.

Efter en natts sömn (vill inte påstå god) så ska det bli en dag med slapp och sortera undan lite från altanen och under carporten. Sådant som tas lite i taget för att livet ska levas också. Inte bara måsten. Det blir bra. Att göra lite och när jag inte vill mer, så går jag in och tittar på julsaker. Allt blir så mycket bättre då. Tack och lov så är Halloween nästa helg så man slipper det och bara kan fokusera på jul.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Livet, ta hand om livet

Det blev en fin födelsedag och bröllopsdag. Femton år. Det kunde ingen av oss tro när vi först sågs och fyrverkerier utbröt. Det kan ni läsa om här: josefinsdagbok.se/forsta-motet-med-maken. Då trodde ingen av oss att det kunde bli vi. För det var så fel i tiden. Efter det så har maken många gånger sagt att även om jag inte letat reda på honom så skulle vi ha träffats igen. För vi är menade tillsammans.

Det blev vi, efter lite om och men. När vi väl sa ja till kärleken så gick allt väldigt fort. Vi har varit tillsammans i sexton år. Första gången jag träffade min svärmor var på makens födelsedag. Han bjöd med mig till familjen trots att vi bara sagt ja till kärleken i en knapp vecka. Att bjuda med till familjen brukar man vänta med tills man verkligen vet att det är rätt. Grejen är att vi visste ju att det var rätt redan första gången vi sågs. Omständigheter gjorde att då kunde det inte bli något. Egentligen tog vi god tid på oss (eller maken, för det var han som sa nej alla gångerna.)

Nu har vi firat kristallbröllop. Det gjorde vi stort också. Vi gav varandra presenter. Jag fick en tomte. Och tolv stycken gav jag till mig själv. Maken fick två presenter som jag skrev igår. Båda med samma tema. Något som jag kan ha nytta av men som jag inte känner ett behov av att ha. Maken däremot har pratat om detta och suktat men inte skaffat. Smashjärn.

Makens presenter

Han har nu fått två. Ett som han trycker ner hamburgarna (en av makens favoriträtter) med i pannan eller på grillen från Gourmetstål. För att göra detta innan har han använt en stor stekspade. Har fungerat helt okej. Idag kommer jag få veta om han är nöjd. Köttfärs blev lagt på onlinehandlingen igår. Den andra är tyngre. Den väger 1,84 kg. Den kan man använda för att pressa ut köttbitar, grillost eller annat som inte ska vika upp sig från värmen. När den är så tung behöver man inte stå och pressa. Man bara lägger på och lämnar den. En lite pinne för att hålla brödet på plats blev det också. B för Bogelid. (Inte Burgerstore som den är köpt på.)

Dagen blev också fulländad när utemöblerna kom. Jag beställde möbler för att det var lång leverenstid. Handgjorda betong- och galvaniserade möbler som kan stå ute året runt. De kommer från Grafitgrå och beställda genom en av butikerna i stan, HemX. Jag vill gärna gynna hemorten när det går. Den långa leveranstiden visade sig bli väldigt kort leveranstid. Igår på vår bröllopsdag kom leveransen. Jag är så nöjd. Möblerna kommer hålla länge och inte en massa slit fram och tillbaka på vår och höst. Dessutom grymt snygga tycker jag.

Stolar, galvade, och avställningsyta i form av en pall.
Fint med bänken vid rabatten.
Fast det är finare att kunna se rabatten själv.

Nu vet jag inte riktigt vart jag ska ställa soffan. Det kommer säkerligen bli fler av möblerna i framtiden. Pallen går också ställa vid soffan som avställningsyta. Men eftersom det inte kommer bli så mycket sitta fika där nu i höst och vinter så får den vara med stolarna på altanen. Vad tycker du är bäst? Soffan vid väggen eller vid rabatten? Vid väggen så ska ju magnolian planteras till våren. Kommer bli härligt, det vet jag med säkerhet. Placeringen är jag inte säker på än.

Det är fortfarande liv i växterna. Trots kyla och dåligt med sol. Både solhattarna och hallonen håller i sig. Även om det är på sluttampen. Jag älskar att kunna gå och bara se vad som händer hela tiden. Hallonen har massor av kart och faktiskt att de lyckats att bli mer rosa sedan sist. Solhattarna är en underbar cerise smällkaramell i rabatten.

Smällkaramellen blir än mer med de bruna eklöven.

Nu väntar jag på en regnfri dag för att bara kunna sitta och njuta med en kopp te ute på nya möblerna med en fårfäll under.

Ta hand om dig. Ta hand om andra genom att gynna dina lokala entreprenörer. Vi hörs imorgon.

Tiden går fort när man har roligt

Det är väl så man säger? Tiden går fort när man gör någonting skulle jag vilja påstå. När man bara väntar på något då går tiden väldigt långsamt. Som att vänta på tomten, det är en jobbig väntan. Idag firar jag och maken bröllopsdag. Kristallbröllop. Jag skulle vilja påstå att tiden går fort när man har roligt, passar väldigt bra idag.

Maken och jag har varit gifta i femton år. Det är dessutom hans födelsedag. Eftersom vi båda har varit gifta innan så valde vi att förlova oss på min födelsedag och gifta oss på hans. Dagen idag är bådas dag men mest hans. För utan honom så skulle vi inte finnas. på femton år så har vi hunnit med väldigt mycket. Både roliga och mindre roliga saker. Allt har vi gjort tillsammans.

Det mesta icke-roliga har varit sådant som vi fått kämpa med tillsammans. Som när vi hamnade i en finanskris och vi inte hade några pengar. Vi löste det tillsammans. Eller som när jag fick bröstcancer, vi kämpade tillsammans. Precis som med allt roligt vi har gjort tillsammans. Alla resor, renoverat hus, ett arbete, allt tillsammans.

Vi har bråkat, även om det inte är ofta, så har det hänt. Vi säger ofta till varandra att det är när jag inte vill ha en kram som jag behöver den mest. När det då väl kommer till den stunden när vi behöver det mest, ja, då kan vi inte neka kramen. Och allt blir väl igen. Om jag ska vara ärlig så är det oftast jag som tjurar och tycker att jag har rätt. Men mamma varnade maken. Bland de första gångerna de sågs så sa mamma: nu har du fått något att bita i. Fast det är jag som bits mest. Maken kramas mest, även när jag inte vill.

Som tur är så händer det inte så ofta. Den mesta av tiden så är vi väldigt överens och kärleksfulla. Ett tydligt exempel på det är när jag skojade om vad mamma sagt om maken: Att så snygg är han inte. Minstingen trodde det var nyligen mormor sagt det. Men det var för över femton år sedan innan vi var gifta. Vi håller på likadant idag som för femton år sedan, jag sa hur snygg han var hela tiden, och gör än. Vi ställer upp för varandra och vi ser till att ta hand om varandra. Maken lyckas lite bättre än mig.

Det är tur att jag alltid är lite bättre på presenterna än maken. Han är fantastisk men han behöver exakta önskelistor på vad jag skulle vilja ha. Så jag får idag en Nittsjö Luvnisse i bröllopsdagspresent. En som jag själv har införskaffat så att jag verkligen får en jag vill ha. Maken däremot har inte en aning om vad han får. Han får både bröllopsdagspresent och födelsedagspresent. Jag hoppas han tycker om båda. Imorgon får ni veta vad. Han har inte fått dem än. Han vet inte ens om att han ska få några alls. Grattis på kristalldagen till oss och Grattis maken till ytterligare ett år.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Lite tics och udda grejer

Maken har lite tics. När han somnar framför TV:n i soffan så sover han inte. Han vilar bara ögonen. Eller luras lite för att se om jag är vaken. Eller sträcker på nacken (att han nästan bryter den varje gång berättar jag inte för honom). För sover det gör han inte. Han har många roliga egenheter för sig. Det kanske vi alla har. Jag fnissar mest åt maken för som sagt, sover, det gör han inte. Han snarkar inte så jag har väl inte helt säkra bevis heller.

Jag kan inte äta borta utan att skicka bild till maken på det jag äter. Jag gör det för att jag tycker det är roligt att han vet vad jag äter. Roligare med en bild än text. Då får han också gissa lite vad det är. Han vill att jag skickar bild för att då får han äta tillsammans med mig OCH han vet att jag äter. Annars oroar han sig att jag inte får i mig tillräckligt med mat.

Den absolut sötaste är när Kalle Anka hälsar på. Det gör han ofta. Väldigt kortvarigt men som sagt ofta. Nu har det börjat på mornarna. Han hör något och måste fram till fönstret för att se vad det är. Surikaten. Än så långe är han lite hemlig och håller sig en bit från fönstret. Nu har han kommit så långt att han han vet att det är mopeder som låter. Om han är på fel ställe i huset hinner han inte till sovrummet där det är bästa spaningsplatsen. Antagligen så möts några stycken i vår korsning för sällskap till skolan. Kalle kommer och hälsar på för att de som väntar in övriga, bara står och varvar.

Kunde inte låta bli att kasta mig fram för att ta en bild.

Han smyger fram till fönstret och sätter sig på kanten så långt ut det går för att få bra span på marodörerna som bara låter. De låter ju helt i onödan också. De är ganska synkade mopedisterna för det är inte så många varvningar innan de är iväg. Det är tillräckligt många för att makens tics ska sätta igång.

Jag kan inte baka utan att göra allt i en särskild ordning. Eller laga mat. Jag måste diska medan jag håller på. Jag står inte ut med att se världens diskberg. Allt tar säkert lite längre tid för mig mot om jag bara hade gjort och diskat efteråt. Jag vill också försöka tänka ut vad jag ska använda, för att vara så effektiv i diskandet som möjligt. Ändå så tycker jag om att baka och laga mat väldigt mycket.

När jag lagar mat så smakar jag nästan aldrig på maten. Jag tycker inte om att smaka. Jag vet att jag är udda på det men för mig känns det jättekonstigt att smaka på maten. jag luktar på maten för att veta att det är rätt smak. När maten väl serveras så vill jag gärna äta. Bara inte smaka innan. Maken däremot får komma ibland för att smaka att jag har luktat rätt.

En annan sak jag inte gör är att bädda sängen. Jag tror att alla kvalster frodas då. Så jag lägger bort täcket och kuddarna från sängen när jag stiger upp. Maken bara struntar i allt. Han är nog mest glad att han inte behöver bädda. När sängen inte är varm längre så kan jag bädda. Men då är jag ofta långt borta från sängen så det blir det inte alls.

Vad har du för tics? Eller udda grej som du gör?

Blommorna flyttade

Igår så fick blommorna äntligen flytta in på stenläggningen. Jag har ingen aning om fogsanden har gått ner tillräckligt. Jag sopade och tyckte det såg bra ut. Det blir fortfarande en del hål men inte så att det forsar längre. Jag tog ett beslut och det blev att blommorna fick flytta in bland stenarna.

Snart kommer en bänk och gör sällskap.

Gräsmattan har blivit lite ledsen att ha en plastmatta på sig. Den repar sig nog ganska snart. Det är en stenhög till höger vid husväggen som inte ska vara kvar egentligen. Jag tar bara ett steg i taget. Det känns så himla bra att det går framåt. Jag är också nöjd med hur det blir. Bättre och bättre hela tiden.

Vi hade två minus igår kl 09.00 men hallonen var goda ändå. De som är kvar på busken nu kommer nog inte att bli klara. Inte utan värme och sol. Fast nu ska det bli lite varmare, jag håller tummarna. Det finns många kart kvar på busken.

Ett hallon som har fått lite färg. Många vita kvar.

Jag är mycket nöjd med att jag valde olika storlekar på stenarna. Trots att det var en del kapande och mer jobb så blir det trots allt mer levande. Det är stora i mitten som blir som en romb. Syns lite extra tydligt när jag sopat bort den blöta fogsanden. Visst syns det tydligt med att det är olika stenstorlekar? Jag tycker det blev väldigt bra.

En lövhög har lagt sig tillrätta i Magnolians hörn.

Eftersom de väger apmycket så får vi se om det nu sätter sig under krukorna. Eller krukan. Det är nog störst risk under den stora malen. Den väger så mycket att man blir två centimeter kortare av att försöka flytta den. Om det sätter sig så är det värsta som kan hända att vi måste flytta på krukan och lägga om stenen där under. Jag ber för att det inte ska hända alltså.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.