Inlägg

Publicerat

Kärleksförklaringarna fortsätter

Maken gör verkligen allt för mig. Han har dock stor integritet så det han gör, gör han också med sig själv intakt. Han gör det han gör för mig för att han älskar mig och älskar att ta hand om mig. Då mår han också bra. Jag visar också min kärlek till honom på många sätt. Även när jag skrämmer honom genom att lura bakom toalettdörren.

I förrgår var dagen då vi skulle visa kärlek särkilt mycket. Jag tycker att den ska visas till alla med hjärtan. Inte bara par emellan. Maken visar alltid sin kärlek och extra då i lördags. Med att verkligen uttrycka sin kärlek till mig. På alla hjärtans dag så var det jag som fick visa min kärlek lite extra. Genom att hålla avstånd.

För maken är det väldigt viktigt med eget utrymme. Det är viktigt att han får fokusera på en sak. När han kramas så gör han det innerligt. När han bygger så bygger han. När han tränar så tränar han. Då finns inte utrymmer för att kunna göra något annat. Att då ha en fru som är närgången är inte alltid uppskattat. Han tar det. Han säger inget men jag vet att det stör hans fokus.

I söndags så var det hans favoriträtt (ÄNNU EN GÅNG, vad gör man inte för kärleken), korv med bröd till middag. Denna gången tillagad i vårt (inte helt) färdiga kök. Allt som behövdes ställdes upp på köksön för att kunna bereda sina tillbehör på korven. Maken börjar. Vilket han aldrig gör. Han tar alltid sist. Minstingen och jag var inte tillräckligt alerta så maken tröttnade och började.

Som vanliga människor så ställer vi oss alla och sträcker oss efter tallrikar, bröd, korv, ketchup, gurka etcetera. Problemet nu är att jag är för närgången med maken. Jag lutar mig lite för nära honom. Jag lyfter hans tallrik för att ta en egen. Jag sträcker mig ÖVER hans för att nå något av tillbehören. Maken tar resolut sin tallrik och flyttar runt på kanten till köksön. Nu kommer min kärleksförklaring. Jag följer inte efter. Jag låter honom gå och jag står kvar och minstingen sträcker sig över mig.

Minstingen och jag skrattar lite i smyg åt makens starka fokusstörning. Distraktionen får inte störa när han tar mat. Om man inte äter så dör man, så stör mig för allt i världen inte! Jag älskar maken så jag håller då avstånd när jag märker att han inte kan fokusera. (Ibland i alla fall och på alla hjärtans dag var en sådan dag).

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Kärleksförklaring

Man kan visa kärleksförklaringar på många sätt. Man kan visa det genom en kram. Eller genom att bara sitta tyst bredvid när någon behöver det. Det kan vara att göra frukost på sängen (vad jag saknar den kärleken). Det kan vara att ta ut soporna eller att skrapa rutorna på bilen. Alla dessa sakerna gör maken för mig.

I lördags tittade vi på TV. Jag vet inte hur länge sedan det är. Vi har heller ingen Tablå-TV utan bara streamingkanaler. Vi har en betaltjänst, Disneyplus, så förutom den är det är reklam eller SVT som gäller. Det kan vara lite jobbigt att hitta något som man vill titta på. Därför blev det Melodifestivalen i lördags. Eller jag är inte säker på att det är anledningen. Maken ville se första deltävlingen också. Men då var vi inte klara i köket förrän vid tio på kvällen. Då var det slut och vi var trötta och la oss.

Vi tittar aldrig på mello. Har aldrig sett en deltävling. Men det gjorde vi i lördags. Det var precis lagom och avslappnande för hjärnan. Man behövde inte tänka bara lyssna på låtarna. Vilka jag tyckte var ganska bra allihopa. Jag blev lite förvånad för det brukar vara så mycket skriverier om mellon. Dessa skriverier tyckte jag inte passade ihop med vad jag såg. Vilket inte spelar någon roll. Vi tittade på mello och åt glass och hade det mysigt.

När det var slut så var vi trötta och det blev inget mer TV. Klockan var ju bara halvtio så vi behövde ju inte rusa upp och lägga oss direkt. Vi sitter bara och kramas innan vi går. Och rätt som det är drar maken in ett djupt andetag från nacken på mig. Han luktar hårt och säger: Är det inte konstigt att man kan älska någon så mycket efter mer än femton år? Du doftar så gott att jag inte kan låta bli att lukta på dig. (Jag tänker inte tala om att jag inte är nyduschad för dagen).

Det är en stark kärleksförklaring. Att uttala det så helt från ingenstans utan någon anknytning till något. Mer än att vi kramades innan vi skulle gå och lägga oss. Kramen är en kärleksförklaring. Att jag tittar på mello är en kärleksförklaring. Att bygga ett kök ihop är en kärleksförklaring. Det är så många saker vi gör i vardagen till varandra av kärlek. Men ser vi dem?

Vi har inte städat så som vi brukade under dessa åtta veckors renovering (och flytt). Dammet har fått härja och vi har städat punktvis eller sporadiskt där det behövts akut. Eller inte alltid men även när vi städat hela huset så har vi slarvat på vissa saker. För att orka med helt enkelt. Maken och jag ser också olika städbehov. Han tycker inte att en spegel är så viktig och kan låta bli att se den smutsen. Medan jag ser all smuts och tycker det är jobbigt att tiden och kraften inte finns.

Då är det en kärleksförklaring när maken dammsuger av stora spegeln i vår garderob. Jag blev så glad när jag såg att den var dammfri. (Inte rent men dammfri). Jag tackade maken för hans omtanke. Det är så viktigt och vi glömmer (kanske tar för givet) att vi måste tala om när vi blir glada eller uppskattar något. Så båda parterna vet om att man uppskattar varandra. Hur gör du?

En kärleksförklaring som jag visar varje dag är att jag ringer mamma. Jag avslutar också varje samtal (och besök) med att jag säger: Jag älskar dig. Mammas svar är ofta: Jag gillar dig också. Ibland kommer det älskar, ibland kommer det att det är tur för dig det och ibland kommer det ingenting. Men jag vet ändå om det. Beroende på hur vi har gjort innan.

Hur ger du av din kärlek? Hur tar du emot kärlek?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Hjärtanens dag

Om du har ett hjärta så säger jag Grattis till dig idag. För idag är det ALLA hjärtans dag. Det innebär att alla som har ett hjärta firas. Det är min tolkning. I år än viktigare än tidigare. För alla som sitter ensamma och inte kan få dela denna eller alla andra dagar med någon. Vad kommer du göra för alla hjärtan idag?

Jag ska fira med ett fysiskt styrelsemöte. Vi ska sitta i en stor lokal med mer än två meter emellan oss. Jag ska se till att ha med mig fika för att fira att vi har hjärtan. Hjärtan som slår och gör att vi lever. Det är värt att firas. Jag ska också fira med maken och minstingen ikväll. Jag ska fira och verkligen uppskatta att mitt hjärta slipper ensamheten. Det är också värt att firas.

Idag är det många som är ensamma. Mer än innan jag hoppas att vi alla kan tänka på att göra något för andra. Även om det inte kan ske fysiskt nu. Så kan vi alla göra något. Om det så bara är ett ge ett leende till någon på promenaden. Jag har som vana att hälsa på personer som jag möter på promenader. Det kommer alltid ett hej tillbaka men det är ofta med förvåning. Det händer att någon hinner säga Hej till mig först. Då blir jag glad. Glad för att vi uppmärksammar varandra.

Innan pandemin så var vi för isolerade. Efter pandemin kommer det vara ännu värre. Vi har isolerat oss så mycket så att vi inte vet hur vi ska bete oss. Mjukisbyxor är plagget som har sålt bäst under 2020. Det visar på att vi inte har så mycket sällskap. Och på jobbet visas vi i bild från midjan och upp, så mjukisbyxorna kan vara på då med.

Jag hoppas du får en fin alla hjärtans dag. Jag hoppas du ger någon ensam lite uppmärksamhet just idag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Måste hinna med vädret

Idag måste vi hinna med en tur ute också. Det är underbart med strålande sol, snö och massa minusgrader. Det är årsmötestider, så utöver all renovering och flytt så är det en del ordnande med årsmöten också. Inte bara ett heller. Jag är väldigt glad att vi lever i ett demokratiskt land. Tänk vad vi kan påverka själva.

Men vädret är viktigast idag. Det har varit och är lite mycket just nu så att hinna med vädret idag är ett måste. Vi ska åka och flytta ett stort skåp också. Minstingen jag och maken ska göra det. Vi har ingen aning om vart vi ska gör av det men det måste ut från lägenheten som min vän flyttar ifrån. Då kommer vi också få lite sol på oss.

Maken har hunnit med att vara på affären och handlat. Allt för att inte vara i trängsel med andra. Så han har redan hunnit med en tur i solen. Jag har än så njutit av solen på insidan. Med en varm vetekudde som sällskap. Idag tror jag att infektion kommer försvinna. Måste bara se till att vara varm sedan när vi flyttar och på promenaden i kylan.

Tidigare idag vår utsikt. Härligt med solen över grannens tak.

Nu lyser den än starkare på oss. Solen. En varm kopp te. Datorarbete och väremkudde en stund till. Sedan blir det lunch och kroppsarbete.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Svårt igår

Igår var jag hos mamma. Hela eftermiddagen. Igår var ingen bra dag. Det var svårt med kommunikationen. När vi pratar i telefon så är det oftast jag som håller låda och mamma fnissar eller håller med. Hon kan svara ja eller nej ibland. Men när vi ses är det lite lättare. Jag kan ofta förstå hennes rörelser vad det är hon vill och då ställa rätt frågor. Igår var inte en sådan dag.

Igår så kunde mamma inte svara ja eller nej. Utan var bara tyst. Jag visade bilder på sådant som hänt sedan vi sågs sist. Ingen reaktion. Inget ja eller nej på om det såg bra ut. Men hon tittade på varje bild. Hon log någon gång när jag sa något men inte så mycket mer. Vi fikade i tysthet. Hon tittade mest ut. Jag försökte uppdatera henne på hur det går med Trump och åtalet. Jag fick ibland ett svar. Men inte säkert att det hängde ihop med vad hon menade.

När hon trycker på larmet till personalen så försöker jag reda ut vad det är hon vill ha hjälp med. Men det går inte. Personalen kommer och försöker reda ut vad det är hon vill men det går inte. Både jag och personalen börjar med att det är en timma kvar till middagen. Personalen lägger också till att de börjar tidigare med maten eftersom alla måste äta på sina rum. Men nej, ingen respons. Eller kroppsspråk som är förståligt. När då personalen gått så frågar jag igen vad det kunde ha varit. En klar fullkomlig mening: Det var när maten kommer.

Men hon kunde ändå inte svara ja när jag frågade om det var om maten. Inte heller när personalen kom så kunde hon svara ja på den frågan. AHHHHHHHH, känns det då. Att veta att mamma har det men inte kan få fram vad hon menar eller vill. Oftast så kan jag förstå och tolka. Personalen, den ordinarie, kan också tolka henne. Inte igår dock. Det var helt blankt tills den där meningen. Och så vart det. En knapp timma senare kom maten. Och hon åt den med en rasande fart. För att sedan gå och lägga sig.

För att ha något att göra så lekte vi lite med mammas nya mobil. Den som hon kan ringa på genom att trycka på knappen. Vilket hon absolut gör när den finns i hennes närhet. I helgen så tryckte hon på den ungefär tjugofem sekunder efter vi avslutat ett halvtimmes samtal. Då ringde hon tydligen bara för att se om det gick. Ibland är det för att hon vill prata. Ibland för att hon vill ha hjälp av personalen. Mest det.

Jag tänker att det är bra att jobba med telefonen när jag då är med mamma, så hon verkligen vet vad som händer när hon trycker på knapparna. Då hittade vi kameran. Och till och med att ett leende hittade till mamma då. Den är inte den mest optimala att ta selfies med. För man måste vända på telefonen precis som alla fick göra i början på kamerans intåg i telefonernas värld.

Mammas och min selfie med hennes telefon.

Kameran har kanske inte den bästa upplösningen. Men vi hade kul när vi höll på. Mamma (genom mig) skickade bilden till sina bägge andra barn. Vilka säkert blev väldigt glada för den fantastiska bilden på oss. Eller i alla fall över att få ett mms från mamma. Även om mammas kamera inte är så bra så innebär det ändå att den kan ta emot bilder. Så om vi vill skicka något till mamma så kan vi göra det. Och sedan tinga personalen som då får gå in och öppna meddelandet och visa mamma.

Även om det var svårt igår så hade vi det mysigt. När solen gått ner så tände vi ljus och myste tillsammans. Idag är en ny dag. Får se hur samtalet går om en stund. Om det blir bara jag som pratar eller om mamma kanske också säger något.

Ta hand om dig. Imorgon är framtid. Igår är dåtid. Idag är nu. Lev nu. För imorgon kan det vara försent. Vi hörs imorgon (förhoppningsvis).

Publicerat

Orörd snö

När jag var liten så bodde jag i ett generations boende. Mormor och morfar bodde på första våningen och vi bodde på andra våningen. Vi hade en jättestor trädgård. Den gick runt huset och var lika stor på båda sidor. På framsidan fanns en stor ek. Och på baksidan fanns det en staty på sommaren och en adventsgran på vinter. Fanns och fanns. Finns snarare. För mamma har kvar boendet tillsammans med sin sambo än idag. Och det ser likadant ut.

Men när jag var liten gällde det nu. När mamma bodde på andra våningen inte på första som sambon bor i idag. Som barn så tänker man på snön som något man leker i. Eller något som är kallt när det kommer innan för skorna eller tränger igenom kläderna. Något som oftast är kul. Man tänker inte så mycket på hur det ser ut. Eftersom tomten var ganska stor så var det maskin som tog bort snön på alla vägar och uppfarten. Mer väg ska jag säga. Den gick upp till huset och till garaget och sedan förbi huset åt andra hållet. Det skottades bort och gjorde stooora snöhögar.

Snöhögarna var så klart roliga. Vi gjorde ibland snögrottor i dessa. Högarna var mot maskinhallens vägg. Sedan var uppfarten till garagen och sedan kom själva tomtens riktiga gräsmatta. Eller i alla fall enligt morfar. På gräsmattan ville inte morfar att vi skulle gå när det var snö. Den skulle vara orörd. Han tyckte nämligen att det var finare. Men i snöhögarna och gräsmattan ner mot grannen var inga problem att vi var och lekte i. Bara vi lät bli att gå på gräsmattan runt huset.

Tror ni att man lyssnar på det som barn? Eller tror ni att man gör precis tvärtom. Det sista var rätt. Och han blev sååååå arg för att vi hade gått i snön. Han visste oftast inte vem utav oss det var så han kunde ju bara skälla allmänt åt alla. Skälla var han duktig på. Han bet inte så ofta med skällde högt. (Och gärna.)

Ibland gick man i snön av lathet. Det var närmare att gena över gräset för att komma dit man skulle. Mer på framsidan är baksidan. Men om man kom från det hållet så blev det mycket närmre att gena över gräset till vår ingång som var på motsatta hörnet på framsidan. Vilket alltså drev morfar till vansinne. Att vi inte kunde lära oss att bara gå där man skulle. Så hans snö fick vara orörd kring granen.

Idag kan jag förstå morfars önskan om att få ha snön orörd. Det är väldigt vackert när det böljar fram som om den hade ett eget liv. Om någon har gått i den eller rört den på annat sätt så blir det inte samma liv i snön. Den känns mer sorgsen. Som att den har blivit störd i livet. Idag kan jag förstå det. Tyvärr tror jag att även om jag haft den insikten som barn så skulle jag gå i snön bara för att.

Och det är väl så det ska vara. Barnen lär sig genom att vara motvalls ibland. Om det är oförargliga saker som att gå i den orörda snön så får det gå an. För att komma hem från skolan och det var nysnö, helt orörd perfekt snö på hela gräsmattan, det var underbart. Att få vara den som förstörde snön först av alla. För när en hade vågat då var det fritt fram. Och morfar skällde lika mycket efter varje gång.

Ser du tjusningen i orörd snö? Eller är leken och att bara få vara barn viktigare? Eller båda?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vi har vatten igen

Undrar hur länge vi kommer uppskatta lyxen med att ha vatten i köket igen. Inget spring till källaren och tvättstugan för att diska och fylla på vatten. Inget spring till toaletten för att blöta disktrasan. Det kan vi göra i köket. Sju veckor. Sju veckor utan kök. Och det är inte klart än. Det är ett antal veckor kvar men nu kan vi inte klaga. För vi har vatten igen.

Vi är verkligen priviligerade i Sverige. Med rinnande friskt och rent vatten ur en kran i köket. Och i badrummet. Och i tvättstugan. Vi har vatten överallt. Utomhus, inomhus där vi själva väljer att ha det. Tänk vad många det är som måste hämta vatten i en brunn långt borta. Sedan bära hem det för att använda till mat och hygien. Tvätt och bad görs inte med det vattnet. Det gör man i vattnet som inte går att dricka.

Vi verkligen priviligerade. Vi slösar också med vattnet. Även om det börjat ändra sig med snålspolande toaletter och munstycken till dusch och annat. Fast jag undrar om det hjälper. Vi duschar för länge. Spolar flera gånger. Rinnande vatten när man diskar. Varmt vatten för extra spill. Tänk på det. Hur mycket vatten använder du på en dag? Hur många gånger går du på toaletten? Spolar du varje gång eller låter du det vara ospolat efter du bara har kissat? Spolar du flera gånger för att det verkligen ska bli rent?

Vi använder väldigt mycket vatten. Vi har heller inte behövt tänka på hur mycket vatten vi har använt. Det har funnits i oändliga (trodde vi) mängder här i Sverige. Nu är det inte så längre. Vi har inte oändliga resurser. Vi måste hushålla med det vi har. Vår nya tvättmaskin tar extra tid på sig för att tvätta. Men den använder mycket mindre vatten. Och rent blir det. Trots att det går åt mindre tvättmedel. För vi tar alltid lite extra. I alla fall jag. Om jag är lite osäker så tar jag lite mer. Tvättmedlet var så. Och då tyckte jag alltid att jag var duktig på det. Att ta lite. Att jag följde instruktionerna med hur mycket. Ändå så tar vår självdoserande mindre än mig. Så vi gör av med mindre tvättmedel nu.

Nu har vi vatten i köket igen. Det ska vi njuta av, länge. Jag ska försöka komma ihåg hur det var att springa till källaren och diska. Vilket inte är något problem om man jämför med att gå i mil för att hämta vatten och bära hem det. Jag ska försöka komma ihåg lyxen vi har med att bara kunna hämta vatten i köket. Att kunna dricka ett glas vatten enkelt. Jag ska göra mitt bästa.

Vatten! i köket!

Jag ska också fortsätta drömma om ett färdigt kök. Ett kök där man har alla saker inne i köket istället för i resten av huset. Minstingen lagar mat en gång i veckan när han är här. Det var inte lätt för honom igår utan helt kök. Även om han hade vatten och kunde diska i köket efteråt så måste allt ta vägen någonstans. Och ingen av oss vet vart något är. Inte heller när maten skulle börja göras visste vi vart något var. Gryta är lätt att hitta. Men inte ugnsformarna. Tur det finns plåtar.

Drömmen fortsätter hos oss. Nu med vatten. Snart med el överallt också. Elektrikern ska komma idag.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Hållfasthet

Hur hållfast är en glashylla? Det har varit en av gårdagens stora funderingar. När minstingen kom hem så blev det ett antal uträkningar och ett antal samtal till en vän. Att ha bra och smarta vänner är toppen i alla lägen. Åter till glashyllan. Hur mycket skulle du våga ställa på en glashylla?

I ett vitrinskåp är det ofta ganska grunda hyllor. Runt trettio centimeter. Överskåp brukar ligga runt omkring det måttet. De är heller aldrig så breda. Det vanligast är nog fortfarande sextio centimeter även om åttio har ökat i antal. Då har vi längden. Hur mycket skulle du våga belasta på 600x300x6 millimeter? Ganska mycket är mitt svar. Jag skulle inte ha problem med att trycka in alla keramik tallrikarna samt assietterna på samma plan. Du får inte heller plats med så mycket. Efter som det inte är så djupt.

Då kommer vi till nästa mått. 1020x600x6 millimeter. Hur mycket skulle du våga belasta nu? Vi har båda dessa måtten. Två stycken skåp med två hyllor av den mindre sorten. Samt ett skåp med fyra hyllor av den stora sorten. Hur mycket vågar vi belasta i det stora är miljon dollar frågan?

Om du skulle ta ett hyllplan 1020x600x6 och lägger en spånskiva över den. Lägger det helt plant. Då skulle det hålla för ofantliga mängder kilon. Jag kommer inte ihåg riktigt men jag tror det var tiotusen ton. Det kommer jag inte lägga på mina hyllor i vitrinskåpet. Jag kommer heller inte att ha en fast skiva på glasskivan. Tanken med glaset är ju att kunna ha upplyst i skåpet. Hela skåpet, inte bara översta hyllan.

Så då kom vi fram till punktbelastning. Den är då på mitten av skivan. Då kom vi fram till en belastning på tio kilo. Det i uträkningen från minstingen och hans vänner. Vår internetsökningens gav oss svaret på sju kilo. Så då är vi mellan sju och tio kilo. Bra räknat av vännerna och kompani. Nu till frågan, hur mycket vågar jag ställa på hyllorna?

Om jag ställer in en glasburk med mjöl i, samt en med socker i. Självklart stora glasburkar som rymmer mer än en två kilos påse. För saken skull så säger vi att jag bara har en påse åt gången. Burken väger också en del. Låt oss säga att det blir fem kilo tillsammans. Då är det två saker på ett hyllplan som skulle kunna rymma hela mitt skafferi av saker. Och ett antal grytor.

Idag är det inhyst på sex hyllplan som är nästan sex löpmeter långt i knappt trettio centimeter brett. Det nya skåpet är ju omräknat till löpmeter åtta meter i samma bredd cirka trettio centimeter. Jag får plats med mängder i skåpet. Men klarar alltså sju till tio kilo i punktbelastning. Hur mycket är då det i belastning som är utspridd på hyllan? Det är det ingen som vet. Pröva och se?

Det får nog bli ett samtal till leverantören för att se vad deras uppfattning är. Det ska tilläggas att skåpet så klart är måttanpassat till vårt kök. Därför kan det vara svårt att besvara frågan. Hur många har ett vitrinskåp som är 60 centimeter djupt? Det kanske slutar med att vi har fasta hyllplan och ingen belysning. Den får riktas utifrån om vi vill lysa upp innehållet. Innan imorgon måste det beslutet var gjort för då kommer elektrikern. (Vad jag tror än så länge.)

Har du några bra råd så får du gärna dela med dig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Hur olika vi är

Igår hjälpte jag äldsta sonen. Han är autistisk. Det vet ni sedan länge. Han vill just nu göra mer än vad han klarar av. Därför var jag hos honom igår för att hjälpa honom. De flesta mammor får hjälpa sina barn (oftast söner) med att städa. Eller tvätta. Eller något med hushållet. Klart hjälper man sin barn oavsett vad det är. Minstingen passade på att diska åt oss igår. Hela helgens disk. För att han ska lära sig tills han flyttar hemifrån. Det är bra. För vi har diskmaskin och det är inte så troligt att han har det i sin första lägenhet.

Äldsta sonen har diskmaskin. Så ingen diskhjälp behövs. Men heller ingen annan hushållssyssla oftast. Det har hänt att jag tvättat åt honom. Men det är färre än mina fingrar på en hand. Då har det varit för att det krånglat med tvättstugan. Inte för att han inte orkar tvätta. Jag har aldrig städat åt honom. Jag har hjälpt honom avgöra vad som ska prioriteras men inte städat. Jag har inte bytt sängkläder. I hushållet så är det att handla som han behöver hjälp med. Men att laga maten, det gör han helt själv.

Vad behövde han då hjälp med. I något av alla inlägg som jag har skrivit om honom så skrev jag en gång vad han trodde att människor önskade att han inte hade för diagnoser. Han frågade en gång om vad jag tror att människor tror om honom. Med en följd fråga. Vilken av mina diagnoser tror du att de tror att jag inte skulle vilja ha? Om jag kunde välja bort någon. Hans diagnoser är ett gäng men de stora är, autism, asperger inom autismen, ADD samt dyslexi. Vilken tror du han skulle vilja välja bort?

Han tror att andra tror autismen. Att han lättare skulle kunna vara med människor och ha ett annat liv. Han trivs med sig själv. Han vet vilka svårigheter han har beroende av autismen. Dock vet han också vilka styrkor han har beroende av autismen. Dessa vill han inte vara utan. Autism, är fel. Däremot så kunde han tänka sig att prova en dag utan autism. För att ha större förståelse till andra. Men absolut inte mer än en dag.

Dyslexin är rätt svar. Han är grav dyslektiker och med autism så är det ingen bra kombo. Han kan tänka fort. Han kan processa fort. Men han kan inte läsa fort. Knappt långsamt. Han lyssnar hellre in informationen. Vilket har hjälpt honom till en fantastisk bra engelska, i uttal. Men skrift, det går väldigt knaggligt. Både att läsa och skriva. Ibland så behöver man skriva. Han tror att hans autism hade kunnat briljera mera om han inte varit dyslektiker.

Och ja, det finns massor av hjälpmedel. Men om du är autistisk så fungerar nästan inga av hjälpmedlen. De bara förstör. Till exempel om du har talsyntes, han hör bara felen. Han kan inte ta in informationen för han hör felen. Pauserna mellan de upplästa orden. Eller den lite felaktiga uttalet. Det går inte. Eller om en inläsningspenna stavar något fel eller inte uppfattar hans ord rätt så är fokuset där istället för de övriga som är rätt. Han får klara sig själv eller ha en person som hjälper.

Det är nu jag kommer in. Han har startat en rollspelsgrupp. Han är den som gör berättelsen till spelet. Han behöver göra ett antal rollfigurer. Han behöver göra en värld. Detta är väldigt omfattande så allt måste skrivas ner. Både för honom men också för spelarna. Han har gjort massor själv men allt skrivandet tar väldigt lång tid för honom. Därför skulle jag hjälpa igår. Vilket jag gjorde i fyra timmar. Sedan orkade inte jag mer. Men vi har bokat en ny tid.

Dessa fyra timmar var jättespännande. Att bara få lyssna till allt han har satt ihop. WOW! Nu vill jag vara med att spela. (Vilket jag absolut inte fick.) Det var väldigt bra jobb han gjort. Fantasin är det inget fel på. Allt detta görs på engelska. Så jag fick också träna mina engelska stavning. Då inte på de vanliga orden, utan de gamla eller konstiga orden som vi inte använder så mycket idag. De utspelar sig i fantasy, med alver, vättar och druider. Samt en massa annat så klart.

Jag skrev och han dikterade. Vi hjälptes åt ibland med orden. Men han frågade mig också vilken riktning han tyckte var bäst att gå. Det var väldigt kul. Allt detta inom hur det skulle kunna vara med vem som helst som är dyslektiker. Nu är ju han inte bara dyslektiker. Han är även autistisk. Jag satt i hans stol vid hans dator för att kunna skriva i hans dokument. Så långt så bra. Efter ett tag så påpekar sonen för mig: Du rör stolen. När du rör stolen i sidled så går armstöden in i skrivbordet. Jag gillar inte det.

Nu ska tilläggas att jag nuddade knappt bordet. Jag rörde mig minmalt. Det var snarare att jag ändrade lite sittställning och då rörde sig stolen. Detta gjorde att han inte kunde fokusera på uppgiften. Han såg bara hur jag eventuellt skulle skava armstödet. Jag sänkte stolen så jag inte kunde röra bordet. Sämre ställning att jobba i men bättre för sonen.

Sedan flyttade jag på tangentbordet. För att komma åt bättre. Det var en stund senare. För att jag då satt sämre. Då kom det: Förstörde du mitt tangentbord nu? Nej, det tror jag inte. Men detta var tvunget att kollas. Jag hade flyttat det utan att lyfta upp det helt från bordet. Utan puttade det rätt snarare. SÅ kan man inte göra. Det är gummi under tangentbordet som kan gå sönder då. Du måste lyfta upp det om du ska ändra position.

Alla dessa små saker som inte vi vanliga kan förstå hur mycket tankekraft det upptar. Det blev bättre för stunden när han sagt till mig. Vi fortsatte vårt arbete. Han bjöd mig på dricka under tiden. Han hämtade åt mig och serverade. Allt flöt på. Men när vi var färdiga så kom nästa. Inte att han sa något till mig men jag såg det.

Alla inställningar som jag ändrat som jag inte ens tänkt på. Tangentbordet och sänkta stolen hade jag koll på. Men sedan var det ryggen på stolen. Stolens läge. Var musmattan låg. Vart musen var på mattan. Alla dessa små saker som måste vara på plats för att han ska kunna tänka på annat. Vilket han gör fantastiska bra om bara förutsättningarna är rätt.

Hans värld är underbar. Med gruvor och träsk. Slott och kojor samt makalösa kreationer i kläder. Eller vad säger du om en klänning som är har ett lång släp som flyter fram som på en blodfärgad dimma. Den engelska meningen är bättre men den kommer jag inte ihåg med hans ord. Och om jag skulle uppge den ordagrannt fel så skulle jag få skäll. Eller inte skäll, men tillsägelse att jag har ljugit för det var fel.

Så kan hjälpen se ut till min äldsta son. Jag hoppas att vi snart kommer på ett yrke där han kan få leva ut hela sin fulla potential. Där han inte hämmas av att stolen kan skava. Utan att han kan påpeka det för att kunna fortsätta. För till mig kan han det. Till sin underbara högstadiementor skulle han kunna det. Utanför familjen så är det inte många som han kan det med. En dag så är vi där det går. Det är bara så, det finns inga andra alternativ. Frågan är bara hur vägen dit ser ut?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Långsam start

Utan sovmorgon får det bli långsam start. För sömnen är ungefär densamma oavsett när. Idag blev det en lång morgon. Det började med te på sängen. Inge frukost på sängen än (hoppas jag). Jag har varit utan min frukost på sängen nu i sju veckor. Det är lång tid, att vara utan kök. För jag kan inte gnälla över att jag inte fått frukosten serverad på sju veckor. Inte när jag fått den serverade i femton år innan. Varje dag.

Men jag saknar min frukost på sängen. Det är oerhört behagligt att starta dagen så. Att kunna förbereda kroppen på att snart behöver du stiga upp. Särskilt under tiden som min sömn har varit för kort under natten. Då vill kroppen ännu mindre stiga upp. Och att då få göra det lite långsamt har hjälpt. Idag har vi haft en sådan dag. Både maken och jag. Fast med te och kaffe utan frukosten till.

Frukosten blev där nere som vanligt. Dock i lite större kaos än innan. Minstingen har kommit hem igen. Så nu har vi inte hans rum (kök) att tillgå längre. Så klart har jag hellre honom här än att jag kan använda hans rum. Fast det är knappt två veckor som han velat komma hem och det inte har varit så möjligt. Han har varit välkommen men han har avstått för han har sett att det inte varit så bra. (Kanske också att han inte varit så sugen på all färdigmat som stått på menyn.)

Vårt ”kök”.

Försök att laga mat i det köket. Ingen bänkyta. Ingen aning om varit grejerna är. Minstingen ville experimentera lite och kom ut och efterfrågade vissa köksredskap. Visst, har jag det. Du får gärna låna… om du hittar den. Just det, ni har ju inget kök! Vi har ett kök men det är inte i bruk. Än. Kylen används nu för mjölken till teet. Men den ska ut igen och kopplas in med vatten. Elen behöver ändras så först nästa vecka någon gång kan den användas fullt ut.

Idag ska vi antagligen få till en spishäll. Jag hoppas och håller tummarna. Kanske att den inte blir fogad. Men det borde gå att använda den ändå. Tills imorgon eller en dag till, innan fogen är på plats. Fläkt saknas också. Ett steg i taget. Och idag blev det långsam morgon både för mig och maken. Maken behöver den nog mer än mig just nu. Han börjar bli sliten av allt hantverkande. Och på det inte ha ett kök där man kan få riktig mat.

Solen har börjat skina på oss. Efter att det började grått. Vi har haft strålande solsken i flera dagar. Och det är så skönt med ljuset. På snön. Som knarrar så härligt på promenaderna. Jag hoppas du också har en fin dag. Som passar dina behov och det är du som bestämmer takten.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.