Inlägg

Publicerat

Nycklar

Nycklar har vi till mycket. Det viktigaste förutom nyckel till vårt hjärta är väl ändå hemnyckeln. Den som vi har för att låsa vår ytterdörr. Har du någon gång tappat bort en nyckel? Det har aldrig jag. Inte heller mina barn har tappat bort någon hemnyckel. Ett antal cykelnycklar har man glömt vart man lagt. Något hänglås har också blivit bortslarvat. Men aldrig en hemnyckel.

Jag vet inte varför som det blivit så. Att jag inte tappat bort en nyckel som går till mitt hem. För mamma har aldrig varit så noga med nycklar. Hon har inte slarvat bort dem. Det är snarare så att hon aldrig låste. Varken bilen eller hemmet låstes när jag var liten. Jag kan alltså inte påstå att jag lärde mig som liten att vara noga med hemnyckeln. Eftersom jag hade aldrig någon. Behövde aldrig någon. Dörren var alltid öppen, oavsett om någon var hemma eller ej.

Mamma och jag pratade om det där häromdagen. Nycklar. Hur vi har förhålla oss till det tidigare i våra liv. Jag berättade att jag visste om en som tappat bort minst åtta hemnycklar. ÅTTA stycken. Personen har bytt låskolv två gånger. Även om mamma aldrig har behövt låsa så mycket så kunde hon inte förstå hur man kunde vara så slarvig. Idag så är hemmet låst även för mamma. Tiderna har förändrats och dörren är låst när ingen är hemma. Idag bor vi inte på samma ställe, så det räknas inte varför jag har blivit som jag blivit.

Att tappa bort en nyckel är inte speciellt svårt. Ändå så finns det personer som tappar bort fler än andra. Jag har inte tappat bort någon. Och det finns det fler med mig. Som inte tappat bort någon. Min äldsta son har heller aldrig tappat bort någon nyckel. Där ligger allt på samma plats efter situation. Är han hemma har nycklarna en plats. Borta en annan. Det är kanske inte så konstigt då han är autistisk. Att allt har en plats.

När mamma och jag pratar var je dag så måste vi (läs jag) hitta på något att prata om. En dag blev det nycklar mest av den anledningen att vi alla är olika. Och att en del kan tappa bort så många nycklar. En annan orsak är också att olika personer behöver nycklar på olika sätt. Som äldsta sonen. Han behöver nyckel för att slänga sina sopor.

Soptunnan är väldigt nära porten. Ändå så ber sonen mig att ta med min egna nyckel om han vill ha hjälp med att slänga soporna. Jag kan ju annars ta hans nycklar, gå och slänga soporna och sedan gå tillbaka med hans nycklar. Det går inte. Om jag inte har med mina nycklar så vill han helst inte att jag tar med soporna. Om det är för att det stör att det inte är han som har nycklarna hela tiden, eller om det är för att jag måste komma tillbaka och då stör honom. Eller kanske för att han tycker att han stör mig för att jag måste gå en extra gång för att då lämna tillbaka nycklarna.

Jag vet inte anledningen. Bara att om han skulle vilja ha hjälp med soporna så ber han mig att ta med nycklarna. Han ber alltså inte om att jag ska ta ut soporna. Men de få gånger han ber mig att jag ska ha med mina nycklar, då vet jag att han också vill att jag ska ta ut soporna. Anledningen till det kan vara olika saker. Men oftast är det för att håret inte är okej. Att duscha och fixa till håret för att gå ut med soporna skulle ingen göra. Eftersom min son då inte kan gå ut så blir det till att fråga om hjälp.

Detta händer alltså väldigt sällan. Det är bara en reflektion om hur vi hanterar nycklar olika. En del anser att nycklar måste hanteras på ett sätt så att man alltid har koll. Medan andra kan låna ut och serva bort utan att det är ett problem. Sedan finns den kategorin som inte ens låser. För det är oviktigt att låsa för tilltron till omvärlden är så stor.

Hur hanterar du nycklar?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Och andra gånger blir det som man tänkt sig

Igår var det som andra gånger. Köket blev tömt på saker. Nu kan vi börja riva ut inredningen. Vi behöver skruva av bordskivan och ställa undan det. Gardinerna och julstjärnan måste bort. Lite skruvande på väggen av krokar och annat. Annars är det bara att riva.

Rörmokaren kommer vecka 1. Det innebär att vi kanta kvar diskmaskinen samt diskbänken tills dess. Det underlättar att ha vatten. Dock vet jag inte om det kommer att underlätta att ha det i ett obefintligt kök. Det återstår att se. Vi kommer dock inte göra något med vattnet själva, det lämnar vi till rörmokaren.

Sedan har vi elen. Den behöver vi ha hit elektrikern för. Han kommer på måndag nu vecka 53. Frågan är om vi ska fimpa all el eller om vi ska försöka behålla ett uttag med ström. Problemet med det är att vi har bara ett uttag på väggen. Resten sitter under överskåpen. Och det som sitter i väggen kan inte sitta kvar där när köket är klart. Det ska upp ett högskåp på den platsen. Frågan är om vi kan låta det vara kvar så länge. Så vi kan ha ljus och annat som behöver ström i det uttaget.

Innan vi kan starta rivandet så måste vi ha plast. Plast för att täcka in köket och slippa ha byggdamm i hela huset. Och vi har ingen plast hemma. Vi skulle kunna ta en pressening. Det har vi hemma. Det blir nog svårt att få det tätt med en pressening mot att tejpa upp plast. Det får bli plast. Och sedan får jag försöka återanvända den på något lämpligt sätt.

Igår blev det som jag tänkt. Jag tog många pauser. Jag har lagt undan i kartonger, sådant som jag gissar att vi inte behöver under renoveringstiden. Annat som jag gissar vi behöver ligger lite varstans på bottenvåningen. Och skulle vi behöva något av det som är nerpackat så finns det nära i förråden. Alltså bara att gå och hämta det i källaren.

Alla skåpen är tomma.

Den stora frågan är nu hur vi ska göra med kyl och frys? Ska vi behålla dessa tills det nya kommer? Eller ska jag fylla frysboxen vi har i källaren? Kylskåpet är ju på väg att gå sönder. Så egentligen inte mycket att spara på. Men det skulle fungera som drickakyl i uteförrådet. Är det värt det med tanke på miljön? Eller är det bättre att lämna till soptippen så freonet tas om hand? Frysen fungerar men frostar igen ganska fort efter den är avfrostad. Så samma visa med den. Vad är bäst?

Nu börjar renoveringen på riktigt. Vi räknar med att det ska ta fyra veckor tills vi har ett användbart kök. Kylskåpet kommer dröja. Det har blivit försenat i leveransen. Kommer i februari någongång. (Hoppas jag.) Men vi har ett kylskåp. Och det är kallt ute. Så ingen fara på taket (än så länge). En sak som jag vet kommer hända är att fler saker inte blir som man tänkt sig. Jag är beredd och vi får se vilka saker det är som inte blir som tänkt. Sedan kanske andra saker går lättare. Fyra veckor. Nu kör vi.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Ibland blir det inte som man tänkt

Så var det igår. Och om man ska vara ärlig, under ganska lång tid nu. Ärlig har jag lärt mig att man ska vara. Jag hade inte tänkt att jag skulle få cancer. Jag hade heller inte tänkt att jag skulle bli sjuk av behandlingen. Det är mycket som man tänker som inte blir som det var menat. Ibland blir det till det bättre. Ibland får man se till att det blir till det bättre. Det sista jobbar jag på i det långa loppet. Det korta är redan passerat.

Igår alltså. Då var tanken att rensa undan i köket inför rivningen. Samt att städa. Fredagar är städdag. Även på juldagen (hade jag tänkt.) Igår blev ingen städning. Allt energi fanns med det lilla jag röjde undan. Det är konstigt med orken. Ibland så finns det mer än jag vet om och ibland tvärtom. Igår var en sådan dag. Jag trodde att orken fanns men kroppen sa nej.

Då blev det till att ta det lugnt istället. Idag hoppas jag på att kunna röja ut det sista i köket. För imorgon ska vi riva. Då måste det vara borta. Och jag kan redan nu säga att det blir ingen städning. Städdagen denna veckan försvann helt enkelt. Vårt hem blir inte mindre hem för att vi har lite skit i hörnen. Vi det blir tvärtom. För vi lägger tiden på varandra istället för att slita ut oss.

Jag kommer få ta dagen i omgångar. Eftersom kroppen gav upp så totalt igår. Många pauser och mycket vila emellan. Det är planen idag. Idag har jag också tänkt att det ska bli som jag tänkt. Att det ska ta lite längre tid men bli klart. Istället för att jag ska fixa allt snabbt och så blir inget klart. Eller det är väl aldrig inget som blir klart. Snarare mindre än vad jag tänkt. Också för att jag är i den situationen att den långa planen inte blev om jag tänkt. Med cancer och hela den biten. För min hjärna, den är inte alls överens med mig om att jag är sjuk.

Den fattar inte alls vad kroppen menar när den ger upp. Eller varför tiden försvann så fort. Min hjärna blir alldeles förvirrad av att flera timmar passerat och den tror det är en kort stund. Medan kroppen tänker att det var en kort stunds vila den fått istället för flera timmar. Hjärnan har inte förstått att den också behöver vila. Massor av vila. och eftersom den inte får det så blir det lite förvirrat ibland (läs ofta).

Nu är livet så här. Den långa planen är att göra det till det bättre. En dag i taget. Livet är till för att levas. Jag lever hellre lite långsamt än inte alls. Jag lever hellre för stunden men vila än inte alls. Vi har så mycket att vara tacksamma för. Jag är tacksam för att jag lever. Jag är tacksam för att jag har min familj. Jag är tacksam för att vi har en bostad. Jag är tacksam för att jag kan gå. Jag är tacksam för att jag kan prata. Jag kan fortsätta länge. Många saker som vi alla borde vara tacksamma för men som många tar för givet.

Med allt jag har att vara tacksam för så gör det inte så mycket att det inte alltid blir som man tänkt sig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Mitt leende är äkta. Fast när det inte blivit som man tänkt sig kan det bli som hans bakom.
Publicerat

God fortsättning

Nu drar det igång med att röja. Det och städning. Det är ju fredag. Vilket innebär städning. Allt blir så mycket lättare med att solen skiner. Igår sken solen. Idag skiner solen. Det finns hopp och det finns ljus.

Igår var väldigt mysig dag. Det var julmat, Kalle och paket som vanligt. Fast inget var som det brukade. Det blev FaceTime med de som vi inte firade ihop med. Med barnen bland annat. Vi fick en tallrik i julklapp av minstingen. En omtänksam julklapp. Nu kan vi alla äta ur likadana tallrikar när vi gör Ramen.

Julklapp från minstingen.
Och ett fantastiskt fin halshänge Present till mig från konstnären.

Allt som allt en väldigt fin jul. Lugn och stillsam utan stress. Vi avslutade dagen med att titta på Tenet och äta päron med glass och grädde. Filmen var bra. Den är lite som Inception. Tyckte ni om den som kommer ni att tycka om Tenet.

God fortsättning. Nu ska jag återgå till röjandet i köket. Ta hand om dig så hörs vi imorgon.

Publicerat

God Jul

Idag är det dopparedagen. Idag blir det en fröjdefull jul som är helt vit för min del. Naturen kanske ger oss vitt snart också. Julmat, julgodis och en del plockande. Det får det bli idag.

Jag önskar er alla en härlig fröjdefull jul. Med massor av kärlek och värme.

Eftersom vi inte har gran i år så får ni julen från tidigare jul hos oss.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vad hände?

Idag är det dan före doppardan. Imorgon är det julafton. Jag brukar tycka tiden innan är den som är bäst. Tiden när alla förberedelser är. I år har det inte varit samma förberedelser. Både för att det är ett vansinnigt dumt virus som härjar i världen men också för att vi helt plötsligt ska byta kök. Allt i en enda stor soppa.

I år så försvann tiden. Jag har haft det mysigt. Jag har gjort ett julbord, som var mysigt. Men vad hände? Imorgon är det julafton! Jag har inte myst färdigt. Jag är inte redo att börja riva, bygga och bara vara i renoveringsstök. Att jorden är snurrig, det visste jag vid detta laget. Men så här snurrig? Nej, det var jag inte riktigt medveten om. Att jag inte hinner mysa. Jag skyller allt på granen. Granen som är så fint nerpackad i källaren med allt pynt. Det måste vara det. Kan bara vara det. Annars förstår jag inte vad som hände.

Något som jag förstår händer, det är att många kommer ha en precis lika dålig jul som alla andra år. Sittandes ensamma utan sällskap, ofrivilligt. Jag vet att vissa väljer det frivilligt men i jämförelse så är de inte många. Att vara ofrivilligt ensam måste vara oerhört tungt. Särskilt vid högtider som går ut på att familjen samlas. Att vara ofrivilligt ensam under en pandemi måste vara ett steg närmre stupet. Att verkligen bli bortglömd och inte ens få sitta på ett café eller bibliotek och vara nära lite andra människor.

Eller den gruppen som är ofrivilligt tillsammans med människor som de inte är trygga med. Att vara i händerna på en person eller flera som gör dig otrygg. Det kan vara lika hemsk eller hemskare än att vara ofrivilligt ensam. Att inte veta vad som händer för att en person eller flera dricker alkohol. Behöver inte ens vara ”för mycket” alkohol. Det räcker med ett par glas så känner sig dina barn otrygga. Detta har Junis frågat barnen och svaret är att de inte tycker om det. Helt vanliga ungar, kanske dina skulle säga samma. Här kan du se svaren.

I år är det många som har det precis lika eländigt som alla andra jular. Tyvärr är det många fler i år som kommer att få uppleva denna eländiga julen. Den där det dricks för mycket för att man inte ska besöka hela släkten. Eller den där man blir ofrivilligt ensam för att man inte ska åka långa resor kollektivt. Eller den julen som slutar på akuten med brutet käkben. Eller den julen som slutar med en kurrande mage och inga paket under granen.

Allt på grund av att ett virus härjar i världen. Som gjort att ekonmin är svajig. Lätt att ta till tröst i flaskan. Som gjort att man ska arbeta hemifrån. Som gjort det lätt att kunna ta ett glas lite tidigare då man inte träffar någon. Som gjort en massa förändringar som gör att det kommer bli en mycket mer eländig jul för många fler än vanligt.

Min tid försvann. Mitt mys blev inte så mycket. Men vad gör det? Ingenting. Jag kommer inte ha en kurrande mage. Jag kommer att ha en helt vit jul (garanterat på insidan). Jag kommer INTE fira med hela min familj som vanligt. Men jag har maken. Mina barn har sin pappa. Jag kommer att ha en fin jul även om viss tid för mys innan försvann. Jag kommer ha det bra, men hur blir det för alla andra?

Ta hand o dig. Vi hörs imorgon. Då är det julafton om du glömt.

Publicerat

Jag skrattar så jag tappar andan

Han är så rolig. Det går liksom inte att låta bli att skratta när han kommer igång. Lite bakgrund. Maken har varit ute och grejat med förrådet förra helgen och den helgen som varit. På veckorna så är det för lite ljus för att det ska finnas tid för hobbyverksamhet. Då är det arbete som gäller. Hur som helst han bygger vidare på helgerna.

För en tid sedan berättade jag för maken om en ung kille (28 år) som hade insjuknat i viruset. Han hade fått liknande symptom som många andra. Ont i kroppen. Feber. Hostig. Det hade inte varit så farligt. Han hade känt sig sjuk en tid. Varit isolerad. Bodde ensam. Han hade haft kontakt med sin mamma varje dag. Hon hade tyckt att allt var som det skulle hela tiden. Alltså att han var sjuk men förloppet flöt på. Till slut så började det vända. Han blev bättre.

Det var så ett antal dagar till de båda, mor och son, planerade för att han skulle återgå till jobbet. Jag antar att hon var som mamma i allmänhet, som ville hjälpa till och göra matlådor åt honom. De planerar för det. Han mår bättre. De hörs på telefon och mamma tycker att sonen andas tungt. Inget mer om det. Men som mammor gör (eller alltid borde) så oroar hon sig och ringer på eftermiddagen igen. Inget svar så hon åker dit. Och hittar honom på golvet. Mycket tragiskt och jag tog illa vid mig och därför berättade jag det för maken.

Han avled. Jag vet inte om han var avliden när mamman kom eller om det skedde senare. Det spelar ingen roll. Han är avliden och var i övrigt en frisk ung man som var på bättringsvägen. Då fick han tungt att andas. Inte så han sa något men mamman hörde det. Sedan är han borta samma dag. Jag blir sorgsen över det när jag skriver om det nu. Känns dumt att fortsätta. Men detta är bakgrunden till min makes beteende.

Maken bor inte ensam. Maken har inte Covid-19. Maken har inga symptom som feber eller hosta. Mycket viktigt att komma ihåg nu. Igår berättade maken att han hade glömt bort att andas. Och tänkte då på det jag sagt och fått panik över att han kanske inte kunde andas och fick ännu svårare att andas. När han berättar det här så kan jag inte låta bli att börja skratta. Och säger, att tror du inte jag hade märkt något? Svaret blev att han var ju ute när det hända. Jag kanske hade märkt det försent.

Jag skrattar lite och säger att det är nog ingen fara. Då säger han nästa sak. Det var inte första gången. Nu har det hänt två gånger. Han har glömt bort hur man gör att andas och får då panik för att han tror han har covid-19 och att han ska dö inom väldigt kort tid. Om man känner min hypokondriker till make så vet man också med vilken röst och min han berättar med. Då börjar jag skratta så att tårarna sprutar. Han har GLÖMT bort att andas. OCH kommer inte på hur man gör det. När tårarna kommer på mig, så börjar maken också skratta.

Om det är något som kommer orsaka andningsproblem hos oss så är det mer troligt att det blir på grund av skrattanfall som tar andan mot att det är ett virus som gör det. Just för tillfället. Det hade kanske varit andra odds på det om vi hade haft jobb som innebar att vi inte kunde jobba hemifrån. Men nu är vi hemma hela tiden. Vi hämtar mat vid affären. Tvättar händerna innan vi åker. Spritar på plats. Tvättar händerna när vi kommer hem. Rör inte ansiktet under denna tiden. Maken har dessutom som hypokondriker STOR vana av att inte röra någonting, ALLS, när han handlar.

Ibland får jag tänka mig för vad jag berättar saker för maken. Hans hjärna tänker lite för mycket för hans egna bästa (ibland). Och det mycket tragiska som hände den unga mannen var en sak som inte är så trolig att hända hela tiden. Även om risken finns så kan man inte gå och glömma hur man andas när man är ute och bygger. Jag lider med den unga mannens familj. Jag önskar mig i julklapp att hela världen ska slippa detta virus som sprider död och skräck.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Vetekudden = bästa vännen

Jag har hittat grejen som fungerar på mig. När jag börjar känna symptom på urinvägsinfektion så värmer jag kudden i ugnen och sitter med den på magen en dag. Den har kommit att bli min bästa vän just nu. Det är ett antal gånger i månaden som jag får ha en dag i fåtöljen. Jag får springa och värma den med jämna mellanrum. Då jag inte använder micro så är ugnen på ganska mycket. Som tur är så när ugnen väl är varm så håller den sig länge och när jag slår på nästa gång så går det fort.

Det tar en dag med kudden samt mycket att dricka. Och massor av citron. Igår blev det två citroner som jag drack samt en dag i fåtöljen med vetekudden på magen. Det är konstigt för även om jag är varm så är det väldigt behagligt med den extra värmen när den behövs. När dagen har gått och symptomen har försvunnit då får jag panik av värmen. Alltså jag blir så varm att det blir obehagligt. Då är behandlingen klar. När värmen blir obehaglig då vet jag.

Det är så skönt att ha hittat något som fungerar. Och fort också. Att slippa ringa vårdcentralen. Ibland lämna prov, ibland inte. Om jag har varit för ofta så vill de inte ge antibiotika trots utslag. Nu är det länge sedan jag behövde ta antibiotika. Så himla skönt. Min bästa vän har jag självklart fått av maken i julklapp för många år sedan. Då var den för att jag är så frusen och skulle kunna värma mig när jag går och lägger mig. Nu är den kompisen i vardagsrummet tillsammans med fåtöljen.

Jag är glad att man får vara med några vänner. För det börjar kännas att inte få besöka någon eller bara vara med sina vänner. Vi har ställt in allt som är med vänner. Vi har inte haft besök och vi har inte besökt någon sedan i somras. Vi har inte haft vårt traditionsenliga glöggmys. Vi har inte haft vårt traditionsenliga julbesök till norr. Vi har inte haft halloween med vänner. Allt som vi har gjort tidigare år har blivit inställt. Även vårt julbord med familjen. Fast det gjorde vi ju hemma så det ställdes ju inte in fullt ut. Det var toppen.

Mycket är inställt och ändrat. Jag har gjort vad jag kan för att hindra smittspridningen. Vi har inte blivit smittade inom familjen (än), men många runt omkring oss. Det är tufft nu. Och tuffare blir det. På något sätt känns det som att alla inte gör vad de kan för att hjälpa till. När man läser inlägg på instagram att de ska ha middagsbjudning får en bunt människor och folk kommenterar ”att jag ska också ha middagsbjudning. Inte heller lydig”. Då blir jag fundersam. Vad är det som gör det?

Jag har fler vänner än min vetekudde. Men jag ska bara träffa en vän ett tag till. Eller så länge det behövs. För om jag inte får träffa min vän vetekudden när det behövs, då blir det jobbigt. På riktigt jobbigt.

Ta hand om dig. Hoppas du har en vän som du också får träffa på riktigt. Utöver min vän så har jag ju maken. Det är en stor tröst i eländet. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Öppna ytor

Jag har gärna mycket saker. Eller mycket saker framme. I köket så är mycket hängande från taket. Vi har en öppen hylla som saker vi använder ofta står på. Så jag har gärna mycket saker men också öppna ytor. En av de första sakerna vi gjorde när vi flyttade in i huset var att riva en vägg. En bärande vägg. Men den skulle bort. Jag ville ha öppet mellan vardagsrummet och köket. För att få öppna ytor.

Både så att man kan umgås fast någon lagar mat men också för att det känns friare. Inte instängd i ett litet rum någonstans där ingen ser en. Sedan att vi fick mer matlukt i resten av huset på köpet gör inget. Jag har hellre öppet och fritt och matlukt i huset än instängd och ingen matlukt i övriga huset.

Vi har dock byggt igen dörren som var in till köket från början. Efter många år och mycket prat från mig så till slut gick maken med på att vi kunde ta bort den dörren. Den dörren gick ut i hallen. Och hallen leder till resten av huset. Så nu blir det inte isigt i huset. Nu luktar det mest gott när man lagar mat i övriga huset. Och i köket kan det bli osigt beroende på på vad man lagar.

Så jag som tycker om öppna ytor har nu påbörjat köksrenoveringen. Igår fick jag ett ryck och bestämde mig för att påbörja att flytta ut det som finns i köket. Eftersom vårt kök är från början på sjuttiotalet så är det inte speciellt användarvänligt. Det har inte funnits tillräckligt med skåp för det första. Dessutom så de skåp som finns är inget bra. De är små eller för stora. Under diskbänken är det ett hörn bredvid som viker av mot andra väggen. Så där är nästan helt omöjligt att använda utrymmet. Det är det största skåpet vi har.

Allt detta som inte fungerar i köket har gjort att vi satt in lösa skåp och hyllor. Tills den dag vi ska göra om köket. Så här ser såg alltså vår kök i ut innan. Bry er inte om alla makens verktygslådor. De står uppställda så för att se om elementet kommer få plats på sidan av skåpet. Köksön är vårt gamla köksbord men högre ben. Där under står skåp som är flyttbara. Sedan har vi hyllan som står där dörrhålet var innan. Där vi förvarar allt som vi använder ofta. Tallrikar till exempel. Så smidigt att ha de framme så.

fyra flyttbara skåp synliga på denna bilden.

För att kunna leva under dessa veckor som vi ska vara utan kök så måste va ha en hel del i vardagsrummet nu. Sedan vet jag heller inte vilka skåp som kommer tillbaka in i köket. Eventuellt bara det höga svarta plåtskåpet som har våra grytor. Det andra plåtskåpet under bordet kommer få stå där det är placerat nu. Bakom kökssoffan. Innan stod det en hylla där. Tillsammans med en lilla plåtskåpet. Hyllan vet jag inte var den kommer vara sedan. Nu står den inklämde bakom fåtöljerna med en micro på.

Nu kan det vara bra med micro. Men annars är det väldigt skönt att vara utan.
Rakt fram är det bra. Titta inte åt höger.
Så här tänker jag det kommer vara sedan också. Utan julpynt såklart.
Jag som gillar öppna ytor, ha, ha. Så här vill jag inte ha det sedan.
Från andra hållet. Nästan klaustrofobiskt.

Inte så öppna ytor längre. Massor av saker på mindre yta helt enkelt. Vi kommer överleva veckorna som det kommer ta. Jag skulle dock inte kunna ha det så här hela tiden. Idag är det paus från flyttandet på grejer. Jag ska fundera ut vart vi ska göra av alla grejerna som är i våra värdelösa skåp. Vissa saker kommer vi ändå vilja använda. Frågan är vilka? Vissa saker är självklara att vi kan packa undan. Jag har stora kartonger. Jag har papper att packa i. Nu är bara frågan om när och vad.

Jag lovade bild på vår nya lampa. Bullen däremot är i magen så den blir det ingen bild på. Men lampan finns kvar (tack och lov), så den finns med på bild. Man skymtar också vår nya ringklocka på bilderna. Två stycken uttag i med. Skönt att kunna dölja uttagen.

Släckt.
Tänd.

Ta hand om dig så hörs vi imorgon.

Publicerat

Vi har EN lampa

En hel lampa har vi. Igår kom elektrikern på morgonen. Jag trodde inte vi skulle få någon el innan detta året var slut men igår varde det ljus. Han hade sagt att det eventuellt kunde bli att vi fick upp en lampa innan jul. Men det brukar vara mycket snack och lite verkstad från hantverkare. Så det hade jag släppt och tänkte att det blir när det blir. I torsdag eftermiddag ringde han och sa att på fredag morgon dyker två stycken upp.

Anledningen till att de kom var att de behövde hålla sig på orten med småjobb just igår. Så då passade det bra om de kunde komma till oss. Och självklart så var de välkomna. Vi har nu fyra stycken lampor uppsatta på väggarna i carporten samt på en på husväggen. Varav en fungerar och är inkopplad. Den på husväggen. För där är strömmen klar inifrån. De andra fyra kommer kopplas in när vi får elcentralen i förrådet. Då kopplas också alla spottar in som sitter i taket. Det går framåt!

Inte bara det, vi har också en ringklocka. Som lyser, så ingen missar vart man ringer på. Underbart. Dessutom den gamla sorten som går på el istället för batteri. Vilket nästan alla nya går på. Vilket vi har haft i våra arbetslokaler. Jag kan säga att batterierna behöver bytas förvånansvärt ofta. Väldigt skönt alltså att denna går på elen. Elektrikerna tyckte det var väldigt roligt att se om det fanns ström i kablarna. Vi har en fungerande ringklocka. Underbart.

Och ljus från vår lampa. När vi kommer ha fem så kommer det bli väldigt ljus. Lägg på lite spotlights på det så kan vi hitta en nål i höstack enkelt på vår uppfart. Det kommer att bli fantastiskt bra när det är klart.

Sedan var det som vanligt fredag och den förhatliga städningen. Jag varvade städningen med att baka. Det gjorde det lite roligare. Och så fick vi nybakt saffranslängd till kvällsfikat. Det var gott. Av en slump så råkade vi se Julens alla bak med Johan Sörberg och Tina Nordström i veckan. Då hade jag redan bestämt att jag skulle göra saffranslängder. Och det första de gjorde var en saffransdeg och sedan lite olika varianter av den. Bland annat en saffranslängd.

Jag har aldrig varit så förtjust att ha russin i brödet. Om jag har haft det så har det varit nertrycka i bullarna. Därför jag föredrar längd för då kan man skippa russinen. Nu blev jag lite inspirerad till att prova att blötlägga russin i glögg för att ha dem i degen. Johan blöta de i vatten en timma innan han gjorde degen. Jag lät de stå ett dygn i glögg. Det blev toppenbra kan jag avslöja. Jag älskar glögg. Och att få in den smaken i russinen precis så att man känner det var perfekt.

Det kommer jag alltså göra igen. Med russin i. Jag provade också att frysa någon längd innan den jäst utbakad. Det tipsade Johan också om. Så nu får vi se på julafton om det var ett bra tips eller inte. Idag blev det väldigt gott så jag har stora förhoppningar om att det kommer bli bra på julafton också.

Sedan är mitt julstök egentligen över. Jag behöver göra inlagda päron snart. Så vi har på julafton. Det är önskemål från mamma. Det mamma vill ha, det får mamma. Sedan blir det mest till att tänka på det som kommer efter jul. Att riva. Det blir mer stök än vad som varit innan till jul.

Dagen igår gav oss ljus. Både i carporten och genom saffranslängden. Det ska jag njuta av hela helgen. Jag kanske till och med kan lyckas ta någon bild så ni ser hur det blev. Ljuset finns kvar men hur det går med längden får vi se om den överlever tills kameran kommer fram.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon, med eller utan bild på bullen.