Inlägg

Publicerat

Trendsetters

Vi har startat en trend. Nu är det flera som frågat om koden på färgen som vi har på vårt hus. Det har varit att någon har frågat när vi har varit ute i trädgården. De har stannat och berättat hur fint de tycker vårt hus är. Vilket är kul, att folk tar sig tid att berätta att de uppskattar vad vi gjort med huset. Och sedan kommer då frågan om färgkoden.

Igår kväll kom det en tjej som var på väg att knacka på när maken gick ut. Hon hade antagligen gått länge och tyckt om vår husfärg. Hon berättade för maken att de hade passerat vårt hus och sagt att det är ju precis dem färgerna som dem ville ha. De hade försökt att få fram vilken färg vi hade genom att fråga på färgaffären. Jättekul att våra färger glädjer så många.

Färgaffären hade föreslagit att de skulle gå och knacka på hos oss. Vilket hon tog sig mod till igår kväll. Mycket glad och tacksam fick hon koderna och talade om hur fint hon tyckte vårt hus var. Hon såg även vår altan och blev imponerad av hur stor den var. Som ni förstår pågick samtalet ett tag. Maken berättade gärna vad de fortsatta planerna är för vårt hus.

Snart får vi börja att fråga vart de bor som vill ha färgkoden till vårt hus. Så inte alla hus i området har samma färg 😅🙈 Grannen några hus bort håller i alla fall på att måla sitt hus vitt. Det blir jättefint. De har röda spröjs i fönsterna. Jag hoppas de behåller det, för det är pricken över i.

Det är inte bara färgen som lockar. En ung man och en lite äldre stannade och parkerade bilen förra veckan. När de kom ut så gick de fram till maken och berättade att de kommit för att spionera. De tyckte vårt nya staket var så himla fint. De vill gärna veta mer kring det.

Maken hinner knappt göra något på huset nu för tiden. Alla vill säga något positivt. Vilket är kul med tanke på hur dåliga vi är i Sverige på att berätta när något är bra. Och maken tar gärna tillfället och berättar allt som är på gång. Han har inte skrämt bort någon än. Flera är återkommande för att prata lite med maken (eller mig om jag också är ute).

Vi får se om vi börjar föra bok på alla som frågar om vad och hur vi gör. Än så långe har vi inte gjort det.

Publicerat

Kakor

Sedan GDPR började gälla så frågar alla sidor om man tillåter kakor, cookies. En del bjuder på kakor. Andra frågar om man godkänner kakor. Kakor har funnits alltid, typ. GDPR har inte funnits så länge. Vilket innebär att frågorna har blivit fler. Vi godkänner din integritet… Bla, bla, bla. Många varianter finns det.

Något som irriterar mig är att dessa frågor är hela tiden. Ibland kommer frågan igen trots att jag inte lämnat sidan. Hur är det möjligt att de har koll på exakt vilka sidor jag varit inne på för att ge mig reklam. Men de har inte koll på att jag varit inne på deras sida från en dag till en annan. Eller ännu värre från en minut till en annan.

Är alla så rädda för GDPR? Godkännandet räcker ju att jag ger en gång. Det behöver inte vara varje gång jag går in på sidan. Och även om jag inte skulle godkänna kakorna så har det sparat mina kakor. Det händer ju att man går in på fel sidor. Man kan ju råka trycka på en banner när man läser en tidning eller dylikt. Då trycker man ju bort sidan. Man godkänner aldrig kakorna innan man stänger sidan. Ändå sparas kakorna.

Då är de inte rädda för GDPR. Vad är det då som gör att de behöver fråga om jag låter dem spara mina kakor hela tiden? Det är oerhört enerverande att de ska bry sig om min integritet så mycket att de bara stör mig. Varför kan de inte hålla reda på att jag godkände en gång och sedan räcker det?

Jag godkänner härmed alla kakor för all framtid. Om jag inte vill ha kakorna så kommer jag gå in och ta bort kakorna. Jag vet hur man gör det. Så nu behöver ingen mer fråga. Tänk om det skulle fungera att jag skrev så. Så kunde jag gå och söka på hur man planterar rosor i lugn och ro utan att behöva störa mig på frågan om jag vill ha kakor.

Publicerat

Lägenhet

När man bor i lägenhet så är det vissa saker som måste genomföras. Saker som du inte kan styra så mycket över. Bland annat OVK, Obligatorisk ventilationskontroll, måste göras med jämna mellanrum. Nu är det en sådan som ska ske hos äldsta sonen.

Hur länge ska de vara i lägenheten? Vad ska de göra? Hur många kommer? Vart ska de gå i lägenheten? Vilka grejer kan jag ha framme? Vilken tid kommer de? Många frågor och få svar.

Alla andra som bor där har fått ett spann på två dagar. Och om det är något särskilt att tänka på. Sonen har fått en dag när de kan komma. Men det räcker inte. Han behöver ha en tid för när de kommer. Det skulle nog alla vilja ha med skillnaden att alla andra blir inte oförmögna till att göra någonting tills OVK:n är färdig.

5 till 10 minuter är de i lägenheten. De kommer kolla att ventilationen fungerar som den ska i lägenheten. De kommer att vara två personer för att vaktmästaren är med och öppnar om det behövs. De kommer kolla alla rummen i hela lägenheten. Du kan ha framme alla dina grejer precis som vanligt. De kommer kl 12.00.

Jag har löst svaren på alla dessa frågorna. Det hjälper men inte helt. Besöket ska ändå ske. Någon han inte känner ska komma in till honom. Han vet inte om han kommer säga rätt saker och göra rätt saker. När det är gjort så kommer han veta vad som hände. Nästa gång så kommer han veta vad som gäller. Han kommer dock inte veta om han sa eller gjorde rätt saker första gången. Vilket innebär att den osäkerheten kommer vara lika stor nästa gång.

Alla saker som han gör stärker honom. Alla nya saker stärker desto mer förutsatt att det går som beskrivits. Annars kommer det ta lång tid att återställa det förtroendet. Om ens någonsin.

Idag är det OVK hos sonen. Det har vi förberett i ett antal veckor nu. För ett besök på 5 till 10 minuter.

Publicerat

Något jag saknar

Att få äta mammas mat. Det saknar jag. Mamma var en fena på att laga mat. Både enkel, svår och annorlunda. Hon var duktig på alla maträtter. Nu När det är jag som ibland bjuder mamma på mat så vet jag att hon tycker om det, men det är inte samma. Mamma kanske uppskattar min mat mer än sin egna, det vet jag inte. Det jag vet är att jag saknar massor av mammas mat.

Som njurar. Åh, det är så gott. Mammas njurar stekta och sedan puttrande i grädde. Potatis till, spelar ingen roll vilken variant. Pressad, kokt eller mos. Det är gott med vilket som till. Mammas bönor eller något annat gott till. Det är smaskens. Åh, vad jag saknar det.

Inte bara maten utan även tiden runt omkring. Att komma hem till mamma för att äta. Hjälpa till med att göra maten. Något som blir knas eller varit knas som man kan retas med. Vi är en retstickefamilj, med kärlek. Den tiden saknar jag. När maten var klar så åt vi tillsammans. Mamma hade någon (låååååång) historia som berättades. Därför så stod alla fat kring henne när alla andra tagit. Hon var inne i berättelsen och tog inte mat.

Alla moment saknar jag. Jag kan laga all mat som mamma lagade men jag kan inte få till tiden med mamma. Det saknar jag. Det blir större saknad nu när vi inte träffas fysiskt.

Nästa vecka på söndag ska jag vara helt frisk. Jag ska inte ha några symptom alls och så ska jag åka till mamma. Även om det är på avstånd så blir det en liten tröst i den sociala distanseringen.

Jag ska inte prata mat med mamma. För jag vet att hon saknar också sina njurar. Eller piggvar med skirat smör och riven pepparrot. Mamma har gjort mycket annorlunda mat. Sådant som många andra inte ens visste fanns. Jag är så tacksam att jag har just min mamma. Hon har lärt mig så mycket. Och gör fortfarande, blommorna lever än. Jag ska fråga henne vad hon tror om taklökarna. Om hon säger att det går så går det.

Publicerat

Regnet kom som lovat

Ibland stämmer väderprognoserna. Inatt kom regnet. Det regnar fortfarande. Precis så där lagom mycket så att växterna hinner med att ta upp det. Det är väldigt mysigt att vara inomhus och höra hur regnet strilar ner.

Jag har kommit på vad jag kan göra med navkapslarna. Nu ska jag bara kolla att det är görbart också. Igår när vi kom till Stenbutiken så fick vi ett: återkommande kunder, det gillar vi. När jag kommer till blombutiken vet jag inte om de känner så. Jag har tusen frågor. Konstiga frågor. Ibland så måste det be någon annan om hjälp för att kunna besvara.

Jag handlar en hel del där så jag hoppas de är mer glada än besvärade när jag kommer. Idag ska jag kolla om de har taklökar och om jag kan fästa dem på något sätt i navkapseln? Sedan ska den vara utomhus hela året så stackarna måste ju överleva också. Jag tänker att de borde göra det. Vi har ju sedumtak som överlever. Det är ju en massa fetbladiga växter. Som taklökar är.

Om detta lyckas tänker jag att det ska bli insynsskydd på minstingens uteplats. Tillsammans med en skärm av corten. Jag tror det kan bli jättebra. Jag hoppas nu bara att min idé kommer att fungera. Det är ganska mycket skugga som det kommer bli. Ni kanske har svaret? Innan jag hinner kolla med mina experter.

Annars blir temat fortsatt att slappa. Läsa i boken. Jag behöver fortfarande återhämta mig så det får prioriteras just nu. Halsen är fortfarande tjock. Men bättre. Jag har inte haft och har ingen feber. Så min gissning är att halsen är tecken på att jag ska ta det lugnt. Eller så har den något med urinvägsinfektionen att göra. Den är på väg bort nu så kanske också halsen ger med sig snart.

Publicerat

Två dagar med sol och värme

Vi har verkligen tagit tillvara på tiden ute dessa två dagar. Vi har varit ute hela tiden. Jag har mest slappat och återhämtat mig. Maken har jobbat och slitit. Nytt staket på plats.

Igår innan det börjades. Förberett med stolpskor.
Bra verktyg.
Maken gör sig liten på andra sidan.
Nästan färdigt. Saknas sista på nedersta raden.

Igår fick de klart hela staketet mellan oss. Nästan. Den sista som inte är på plats måste sättas när det är grävt under. För att slippa att gräset växer okontrollerat mellan oss så ska vi ha sjösten under. Då vill jag ha bort gräset och lägga ogräsduk samt en kant. Det brukar vara jag som gräver i familjen. Men idag var det maken som grävde.

Maken har grävt fint. Grannen ska också gräva nu.

Vi var och kollade priser och hur mycket som skulle gå åt i sjösten. Så kan vi kolla med grannen om de vill ha lika. Annars har de nog gräs och vi har sten på vår sida. Vi får se vart det leder. Fint blir det i alla fall.

Jag har läst tre kapitel ur Michelle Obamas bok jag fick av svärmor. Ute naturligtvis på altanen. Jag har gjort lakrits- och lemoncurd glass för att belöna maken för hans slit.

Resten av helgen ska det vara regn och blåst. Då kanske jag sliter igen. Eller så njuter jag av att vi haft nästan 20 grader varmt och lever på minnet med slapp inomhus. Förra året var jag hos mamma och hälsade på. Då var det 29 grader när jag åkte dit. Sedan kom en åskskur och sänkte temperaturen. Vi hann med en lång promenad i solen innan dess. Jag ser fram emot att få göra våra promenader igen.

Greta Garbo och jag 22 maj 2019
Publicerat

Vilken sida

Vad är det som gäller när man går på gångväg? Vilken sida ska man gå på? Maken och jag går på den sidan som de andra inte går på. Vilket innebär en del saxande.

När man går på vägen ska man gå på vänster sida. För att möta trafiken. Det följer alla. Eller nästan i alla fall. Men på gångväg så är det inte klart vad som gäller. Jag skulle säga att flera går på vänstersidan än höger. Finns det några regler?

För mig känns det mest naturligt att gå på höger sida. Då blir man omkörd av cyklisterna på vänster. Det är cyklisten som behöver ha koll på om det är fritt. Det är cyklisten som får byta sida för att kunna cykla om. Vilket innebär att personen automatiskt måste sakta ner lite.

När man går på vänster sida så är cyklisten på höger. De kan komma i en förfärlig fart och dra om på. Fast om man går på vänster sida så behöver man inte saxa så mycket. Fler går på vänster. Är det någon som vet vad som gäller?

Publicerat

Ett inlägg om dagen

Det är nog där jag kommer hamna. Ett inlägg om dagen. Ibland kommer det att komma mer. Ibland kommer något att saknas. Maken säger så mycket roliga saker som jag inte hinner skriva ner i bloggen. Idag ska han och grannen göra staketet mellan oss. Då kommer även jag att missa en massa roliga saker. Grannen får det desto roligare.

Så här har det varit nu i veckan. Stolpskor på plats.

Just nu så går tankarna kring hur man kan återanvända saker. Hur gör vi av med så lite saker som möjligt. Jag har sparat på en massa jeans till exempel. Som jag inte vet riktigt vad jag ska göra med. En matta? Jag har många jeans. Och då har jag inte ens sparat så länge. Men om man har barn som växer mycket så kan det fort bli en samling.

Jag har navkapslar liggande som jag för många år sedan hade en lampa av i trappan till övervåningen. Nu har vi inte det och jag vet inte vad jag ska göra med dem. Kanske ett vindspel.

Vi har en del spill från vårt husbygge. En del panel, en del annat smått och gott. Frågan är vad kan vi göra med det? Jag vill inte bara slänga. Vi har en flaggstång som vi aldrig använder. Den försöker jag skänka bort. Tyvärr är den gjuten i backen. Men det vore så skönt om någon kunde ta tillvara på den istället för att vi bara slänger den.

Vi plockade bort antennen i samband med att vi var tvungna att sätta plåt runt. Eftersom skorstenen läckte in vatten i huset. Tyvärr hamnade den på metallskrot. Den var för stor och otymplig för att kunna förvaras till jag kommit på något bra att göra med den. Känns lite bättre i själen att den i alla fall gick till återvinning genom metallskrot.

Jag har alltid velat försöka att använda så mycket som möjligt. Både material och mat. Jag har också velat använda kläder så länge som möjligt. Nu har allt blivit lite värre. Jag har fått klimatångest. Jag har alltid haft inställningen att gör vi alla lite grann så blir det bra. Jag har kommit tillinsikten att det är väldigt få som gör lite grann vilket inte hjälper.

Det blir inte bättre av att vi hamnat i en pandemi där alla utsläppen har minskat dramatiskt. För enligt experterna så måste vi hålla denna återhållsamhet till 2030 (tror jag det var) för att kunna uppnå målet i Parisavtalet på endast 1,5 graders värmeökning. En ökning! En ökning efter alla minskningarna. Hoppet fanns att nu händer det. Vi minskar så mycket att det faktiskt gör skillnad. Men så var det inte riktigt.

Jag har varit så naiv innan. Frågan är om alla andra som inte brytt sig innan också får en uppenbarelse. Så vi kan göra något åt detta. Detta att vi håller på att döda vår egen existens.

Publicerat

Kort från förr

Minstingen ska ta studenten. Inget är som det borde. Mycket är som det alltid varit. Det blir ingen bal. Den är inställd. De kanske ska ha en säga Hej då till klassen- fest. De håller på att medla med rektorn. Jag tycker det är fint att de kollar av så att de följer alla rekommendationer. Fina ansvarstagande ungdomar.

Två anhöriga får vara med på utspringet. Utspringet ska göras klassvis, så hela dagen kommer gå åt att göra utspring på. De få anhöriga som är på plats ska hinna lämna innan de nya kommer dit. En hel del pussel för att få det att fungera. Men det ska gå.

Något som är som det alltid har varit är kort. Korten på barn när de är små. Första barnet brukar det finnas massor av kort på. Andra barnet har mindre kort på sig. Detta stämmer mycket väl i vår familj.

Stora högen, äldsta sonen. Lilla högen, minstingen.

Jag har hittat kort att använda till studentplakatet. Men det hade varit mycket lättare till äldsta sonen. Och han hade inget traditionellt firande. Trots stora övertalningsförsök från skolan.

Något annat som alltid är som det varit är att minstingen tror att han är normalstor som övriga invånare i Sverige. Han tycker han är ute i jättegod tid för att hitta resten av sin outfit till studenten. Det som han har klart är kostym. Kavaj och byxor. Inget mer. Det behövs skjorta, fluga, näsduk, skor och bälte. Det enkla i den ekvationen är fluga och näsduk. Det svåra i den ekvationen är skor och skjorta. Han vill dessutom ha skjorta som går nedanför kavajärmen.

Igår frågade han om hjälp. Igår la jag ner ett antal timmar på att eftersöka allt han behöver. Sent på kvällen så var vi överens om vad jag skulle beställa hem. Nu håller vi tummarna för att allt passar. Jag påminde honom om att morsdag är den 31 maj. (Snälla mammor borde få uppskattning, när man påminner så är man inte snäll.) Allt är som vanligt och inget är som det borde.

Publicerat

Mat

Jag älskar mat. Jag har tydligen alltid älskat mat. När jag var liten och det var dags för mat så sattes jag i en vändbar barnstol. Ni vet en sådan som kunde var hög för att vara intill matbordet. Eller låg med eget bord lagd på golvet. Och om man vände på den så var den en gunga.

En sådan blev jag satt i med det egna bordet. En bra bit från matbordet. Jag kunde nämligen själv. Envis som synden. Det var mat överallt. När jag var färdig så tog mamma hela stolen med mig i och satte hela paketet i duschen för avspolning.

Jag har inte riktigt samma bordskick idag. Snarare tvärtom. Jag tycker inte om att det smular eller blir klibbigt runt omkring. Varken på matbordet eller när jag tillreder maten.

Äldsta sonen var som mig i vuxen ålder när han började äta. Minstingen var som mig när jag var liten när han började äta. Äldsta sonen är antagligen inte lik mig. Han är bara som han är. När han började att äta så var det lite utmaningar.

Man börjar ju med smakportioner när man är cirka fyra månader. Gröten gick bra. Den man bara blandad med varmt vatten Nästa test var det lite potatis med smör. Det blir lite enstaka saker som man provar. Allt gick bra. Sedan kom barnmatsburkarna. Det gick inte. Det spelade ingen roll vilken maträtt så gick det inte.

Efter några try and error så förstod jag att han vill inte ha maten blandad. Potatisen ska vara för sig själv. Ingen sås. Smör gick bra att mosa det med. Grönsakerna för sig och köttet för sig. Aldrig sås på eller vid sidan av. Fisk gick också bra i början. Bara den var för sig själv.

Det innebar att jag slutade att ha salt i allt som kokades. För vi fick äta samma mat. Potatis, ris, pasta och grönsaker kokades utan salt. Kött tillreddes utan salt om det skulle bli gryta. Och när jag plockat bort lite kött så kom alla kryddor i. Än i dag så har jag inget salt i när jag kokar basen. I grytor står jag inte och plockar bort kött.

Om vi skulle iväg någonstans var det tre burkar som gällde. Ingen mat fick blandas. Då åt han inte. Om han fick mat på händerna så sträckte han bara upp dem i luften tills någon torkade av dem. Sedan åt han igen. Han ville helst inte äta själv för att det var risk för att det blev klibbigt. Om han spottade ut mat så behövde det torkas omgående. Men den maten som han inte tyckte om kom oftast inte ens in i munnen.

Han har ändå ätit det mesta. Bara på sitt sätt. När han blev lite äldre slutade han att äta fisk. Och frukt. Vilket tog ett tag för mig att förstå att det berodde på konsistens. Det är känslan i munnen som gör att han inte tycker om det. När man är liten är allt mosat. Han äter än idag inte fisk. Frukt är det mest omogna bananer som fungerar.

Minstingen däremot åt allt. Mycket, ofta och gärna. Han åt gärna själv. Man fick hjälpa honom mest för att det gick fortare att få i sig maten då. Han är nog lik mig. Han äter fortfarande allt och prova gärna nya saker. Han har också bättre bordskick idag. Även om han aldrig var lika hemsk som mig när han var liten.

När äldsta sonen bodde hemma så anpassade vi oss ganska mycket efter ”hans” mat. Jag har aldrig orkat laga en massa olika rätter. Så då har vi anpassat oss. Vi har provat nytt hela tiden med risken att äldsta sonen inte velat ha. Om han inte gillade det, då åt han lite och fick mer till kvällsmat.

När han flyttade hemifrån och började laga sin egna mat så kom domen. Han var inte alls pipplig med maten. Det var bara alla andra som inte gjorde god mat. Ha, ha han är ju underbar.

Sedan att han inte äter allt idag heller spelar inte så stor roll varken för mig eller honom. Huvudsaken är att han tycker om maten han lagar. Vi är en familj som tycker om mat helt enkelt. Fast alla tycker inte om all mat eller likadan mat.