Josefins dagbok

Det blev succé. Fler deltagare än på ett vanligt årsmöte. Många bra förslag har också kommit in. Mest önskemål kring hur vi kan utveckla föreningen. Jättekul. Nästa år kanske det blir att ha alla handlingar uppsatta någonstans i någon dag. För att sedan hålla ett vanligt årsmöte där besluten fattas. Detta året har det blivit ett godkänt årsmöte och vi är alla väldigt nöjda.

Det blev också succé med mandelkakan. Eller vad jag nu ska kalla den. Den var väldigt god. Det blev varken grädde eller vaniljsås till. Den var mycket saftig och smakade mycket citron och var inte för söt. Snart kommer vi att ta den till kvällsfikat. Nu blir det med vaniljglass.

Vi behöver snart inte köpa något som är förgjort. Vi gör det mesta själva. Det är bara det att man ibland inte har orken. Denna glassen var väldigt enkel. Den kokades inte som då behöver svalna. Utan det var bara vispning och sedan i glassmaskinen. Det jag smakade från skålen innan den åkte in i frysen var tio av tio. Alltså även den en succé.

Nu ska vi smälta maten lite. Vi får se när vi orkar kvällsfika. Allt är ju klart att bara hämta när andan faller på. Efter grillning och njutning i solen så behöver vi lite paus. Ikväll behövde vi inte ens våra kompisar. Vi klarade oss utan deras värme ikväll. En fick vara ett litet provisoriskt solskydd för mig. Annars var vi rätt kyliga mot våra kompisar idag.

Idag blir det mandelkaka med blåbär till fikat. Jag har inte bestämt om jag ska vispa lite grädde till eller göra vaniljsås. Eftersom det är helt slut på godsaker i vår frys så fick det bli till att baka idag.

Den är gjord på mandelmjöl. Mest för att jag behöver rensa lite bland ingredienserna. Kakan är efter Cajsa Wargs citat ”Man tager vad man haver”. Då blir det kaka på sista mandelmjölet. Mandelspån. Citronen som började ge med sig. Lite gamla blåbär i frysen. Och till det sådant som alltid finns hemma och aldrig hinner bli gammalt. Smör och ägg.

Smeten smakade toppen så jag hoppas att kakan gör det också. Men man vet aldrig. Jag (och mina småttingar) älskar pepparkaksdeg. Jag är dock inte så förtjust i pepparkakor. Hur som helst doftar det ljuvligt här hemma nu.

I eftermiddag är det dags för sista dagen med årsmöte. Hoppas många kommer så vi kan hävda succé med vårt Covid-19-årsmöte.

Ganska enformiga dagar i dessa tider. Rutinerna har börjat sätta sig efter pandemins tillåtelse. Vi försöker att träffa så lite folk som möjligt. Vi tvättar händerna varje gång vi varit ute. Även innan vi går ut. Samt massor här hemma.

Något som ändrats är att vädret börjar bli varmare. Fler människor struntar i vad som sägs. Eller missuppfattar det som sägs. Som tur är har det inte blivit så här. Här hemma på vårt årsmöte så har alla visat stor respekt. De har haft avstånd och väntat om någon behövt längre tid på sig att läsa. Alla har spritat händerna innan de gått in i lokalen. Alla har spritat på vägen ut. Skönt att se att detta fungerat utan tillsägelser.

Om någon velat lämna förslag så har det gjorts skriftligt. Och då med behörigt avstånd till alla. Jag är så glad att detta har flutit på smidigt. Nu har vi en dag kvar. Det har redan varit fler än vad det brukar komma på ett vanligt årsmöte. Skönt att det fungerat och vi verkar få ett godkänt årsmöte.

Igår hade maken gjort färdigt snedstaketet. Idag kommer det en bild på det.

När det får sin behandling så blir det silvergrått och blir underhållsfritt men ändå snyggt. Kommer bli three shades of grey hemma hos oss. Barntillåtet tre nyanser av grått. Tyvärr måste virket torka några månader innan det går att behandla. Augusti är planen att vi gör det.

Nu har vi suttit ute på altanen med våra kompisar. Kompisarna har värmt oss massor. Vi har en vän var jag och maken. Så mysigt att kunna njuta av våren. Att sitta ute och känna hur hela naturen vaknar till liv. Och utan att frysa.

Vi har det allt ganska bra ändå.

När vårsolen värmer så där precis lagom. Att man känner att det är varmt men ändå lite kyligt. Det är så härligt. Man får den där härliga känsla av att sommar och sol är på ingång. Lata dagar med altanhäng, hängmatta och god mat.

Vi har ju redan startat det på vår gata i stan. I alla fall altanhäng och god mat. Hängmattan är inte framme än. Det behöver bli lite mer sol för det. Och lite mer lata dagar. Nu är det husarbete och altanhäng tillsammans. Vi pausar mycket i arbetet på vår fina altan.

Maken har insett att det är gott med något till kaffet. Allt har tagit slut i frysen. Så snart måste jag försöka baka lite nytt. Kanske till helgen. När årsmötet är slut. Den som lever får se.

Idag har jag haft ett filosofiskt samtal med vännen som är sjuk. Hon har det väldigt tufft och skulle hon få Covid-19 skulle det innebära slutet. Hon har haft det så tufft under en ganska lång tid så att hon har önskat att inte behöva vakna upp mer. Det är svårt att ha ont hela tiden. Svårt att andas. Att ha det så och försöka leva och ha kul samtidigt är svårt. Då är frågan, vad är syftet med livet?

Vi kom fram till att eftersom hon fått denna extra problematiken med kroppen nu så finns två alternativ. Antingen att hon har levt färdigt. Att detta tar kål på henne. Eller att detta extra tuffa gör att när det är över så känns det andra hanterbart. Och kan då fortsätta att leva lite till. Vi kom också fram till att det värsta som kunde hända var att hon fick Covid-19. Av alla dessa doktorsbesök som behövs. Sedan skrattade vi tillsammans.